suddrik

Dagbok från Amerikatt

Inte grön längre – eller vit menar jag! – utan orange 15 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Träning — Suddrik @ 10:04

Vad är det bästa med orange bälte? Man får en midja!

.

Vi hade gammalt kokt ris kvar och matade i vanlig ordning ankor/fåglar/tvättbjörnar/ekorrar/vem-som-vill-ha (fiskar?) med det genom att som vanligt kasta ut det på baksidan. Den lilla bruna varelsen som var så snabb att jag inte ens kunde artbestämma den när jag såg den för ett par dagar sedan nappade. Ja, vi har fått en till gäst! En uuurgullig liten brun råtta med gigantiska svartglänsande pepparkornsögon.

Hur kan någon tycka att dessa varelser är äckliga? Hon är ju söt som socker. Vi bråkar om henne, Viktor säger att det är en mus, men hon är lika stor som vår råtta och har sån där gulligt knölig nos.

Hon bor under trätrallen under baksidedörren. Man får inte klappa.

 

Halv hjärtattack 8 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Träning — Suddrik @ 23:04

Sensei Arai säger att vissa har det inbyggt att vilja visa upp sig, hon använder sig inte av ordet exhibitionist utan är lite snällare och säger att de gillar att showa. Man ser det på dem, de går gärna upp och övar sina kator inför oss andra. Med det kan man inte beskylla mig för.

Det var dags för promotion idag, gradering. Jag var osäker på om jag ville göra det alls, att hålla tal är svårt, men att göra nåt fysiskt och betygsättas för det, nej FY rent ut sagt. Tar inte ut oro i förväg för det mesta, men en timme innan började det. Minns inte när jag senast var så löjligt nervös. Sånt här ska man göra när man är barn, jag får medhåll av Sensei, de är inte på långa vägar lika nervösa som vi vuxna.

Jäkla Chelsey kom bara för att titta. Hon är rar, vi diskuterade promotionnervositet innan.

Det här gänget är det som man ska imponera på.

Nervösare än jag ser ut… (oj vad jag är lik storasyster på den här bilden!)

Äntligen är det över…
Hanshi (=grundare) berättar för oss vad vi misslyckats med. Det enda han sa till mig var att jag behöver ta längre steg i katorna. Riktigt snäll…! Han hade inte ens träsvärdet med sig idag, hahaha!

Sen fick man bocka, säga ossu och skaka hand med alla gratulerande Senseis.

Nu är det äntligen över. Och jag har orange bälte!!

 

Busy busy 3 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Mat & dryck,Resa,Träning — Suddrik @ 1:00

Om det är något jag ogillar att säga så är det att jag är stressad, eller ens att jag har mycket att göra. Det blir ju för det mesta vad man själv gör det till. Men just nu är det mycket. På något vänster försöker vi klämma in en massa kul som vi läst om, passa på att göra innesaker när vädret är fult ännu, och nu i helgen ska vi bo på hotell inne i skogen. Jag borde ha mat med dit för de erbjuder enbart frukost. Men här sitter jag och surfar som om det inte fanns någon morgondag. Mm, man har sina prioriteringar. Näe, vad jag säger det ofta!

Lillräkan blir snart 5. Inte så lillräkig längre.
Här i telefon med… farmor tror jag. Ser rätt tuff ut tycker jag.

 

 

Alva är inte den enda som leker tonåring. Mamma kan också.

 

Vad har man gjort då… jo först hade vi bord på International Night förra veckan. Det var lika kul som i fjol, kanske bättre eftersom man var mer avslappnad. Man har gjort det förr ju, men så hade vi valt aningen lättare grejer också. Inget rita den här gången.

Saft, hemgjord björnbärssaft och hallonsaft från World Market. Det var bara vi och ett bord till som hade dricka, så det gick åt. Särskilt med tanke på att det andra bordets dricka var Lassi… huga. Julmusten som står på bordet bjöd vi aldrig på. Utställningsex.

Men kokosbollar och knäck var enkelt att bjuda på och väldigt poppis. Vi delade som vanligt ut recept på kokosbollarna. Mängderna vi hade med var inte att leka med, vi fick en del över i fjol och det var färre bord i år, men vi bakade för mycket i år också, bara ifall att. Och det var tur, när de 2 timmarna var slut fanns det inte en tugga kvar. Chokladbitarna, från Ikea, rök så fort att vi inte ens hann fota dem.

Sanna står i givakt. Bakom ryggen har hon ett ark med svenska varumärken och vårt pyssel ”det svenska året”. Pysslet var jättekul att göra, mörka månader, påskkärringar, majbrasa, kräftor, osv. Någon frågade om bakgrunden, religiöst alltså, och jag förklarade hur det är blandat hej vilt hedniskt respektive kristna högtider och seder. Hon såg inte jätteglad ut. Nej, när jag tänker efter så rynkade hon nog rätt rejält på ansiktet. Sen tog hon en kokosboll och tackade för sig. Tur att jag inte beskrev midsommarstången som en penis som befruktar jorden vilket jag vanligen brukar roa mina amerikanska medmänniskor med att göra. 

Alva och pappa stämplar barnens ”pass”. Sanna har fotat. Alfabetet (Alvabetet?) i bakgrunden.

Hela bordet. Längst bort kan man bläddra i svenska böcker och leka med Pippi-dockskåpet. Vi hade lite pyssel också…

… men de flesta struntade i det mesta och käkade bara godis och stämplade passen. Några mindes kokosbollarna från ifjol och var glada över att ha oss tillbaka. Jag blir lycklig av sånt. Jag känner mig delaktig. Vi är inte utbölingar längre, vi är en del av samhället. När jag gick en vända pratade jag med en pappa jag känner lite löst, och han sa att vi var så poppis pga min u-ringning. Jag garvade och sa att jag inte har nåra tuttar kvar längre. Och skrattet var äkta, för det hjälpte ytterligare för att jag skulle känna mig som att jag hör till. Jag är en förälder i skolan, en som man kan skoja med.

Viktor fotade folkhavet och kinesiska uppträdet.

.

Sen var det helg och säsongen sista balett. De hade vikarie och hon var fantastisk. Både jag och Alva önskade att hon varit lärare hela året. Eller jag tror det, jag frågade faktiskt inte Alva.

Men jag vet att hon älskar Sempai Gracen som leder hennes klass i karate. Idag när hon kom och såg honom så fnissade hon JÄTTEHÖGT och sprang och kastade sig i hans famn. Efter klassen var över och vi bytt om tillbaka igen så sa hon ”mamma, jag ÄLSKAR honom”. Och det gör jag också, han är världens sötaste 17-åring och han är så go med ungarna. Han älskar Alva också. Jag önskar att han vore 5-10 år yngre så att han vore lagom för mina småtjejer. 😉 Sanna gillar ju asiatiska killar, och den här killen är lång dessutom. Jag måste fixa kort på honom så att Alva kan drömma om honom, han flyttar iväg om några månader för att gå i skolan på annan ort.

Vi gjorde också nåt mycket ovanligt, lämnade barnen på gymmets Parents Night Out och gick ut och firade lite. De börjar känna igen oss på Desert Fire, de bjuder på sprit ibland. Nåt vi absolut måste prova. Jag kan inte dricka sprit och lider, men försöker. Någon hade beställt fel mat och vi fick gratis middag. Fantastisk kväll!

Jag med en Mango Mojito. Viktor med en standard. Nästa gång har killen lovat lära mig hur man gör dem!

Efter ett par drinkar måste man promenera några timmar. Vi bor i cykelbyn, men den här var inte bekväm säger Viktor. Jag måste också prova.

 

Sen gick vi till Target. Och till Freddan. Sen… ja jag vet inte… hur många drinkar drack vi egentligen?

På söndan var vi tillbaka på gymmet, som alla söndagar i år. Lite Red Robin-hamburgare på det och så bar det iväg till inomhus-äventyrsbadet och hotellet Great Wolf Lodge. Sen tog vi inga bilder, det är jobbigt att fota i väta när man älskar sin kamera. Men det var dyrt, det kan jag i alla fall gå i god för. Så vi bestämde oss för att utnyttja hotellfrukosten maximalt. Klockan 10 tryckte Alva i sig 8 pannkakor, nåt bacon och nån fattig riddare-aktig pinne. Sanna åt bara 6 pannkakor, men ovanpå det la hon 3 tallrikar flingor med mjölk. Jupp, de vidrigaste sorterna, de som jag inte anser vara människoföda, än mindre frukost, med färgämnen och marshmallows i. Tjock, tjock chokladmjölk till båda barnen. Viktor käkade det mesta, och wienerbullar på det. Jag smetade in sisådär 25 skivor bacon i ansiktet. Näe, ingen blev hungrig förrän 9 timmar senare.

 

I buffén fanns även gelénallar och marshmallows. Barnen säger ”a part of a healthy breakfast” och skrattar. Nåväl, det är bara Memorial Day en gång om året. Man får äta godis ibland fast det inte är lördag. Och som Sanna sa på sitt Pippi-kloka vis när hon var liten ”man får äta godis ibland, och idag ÄR ibland”.

”Men Rune, har du bajsat i poolen nu igen?”
”Ja… det gör väl alla?”

Man kan ju inte vara säker, men jag tror att min unge är Rock’n’Roll.

Nä, nu får det vara nog. Åter till arbetsveckan. ”Är det inte helg snart?”

Vi hade fått post. Man undrade om den legat och väntat på nåt lager nånstans sedan den trycktes typ nittonhundrasjuttielva. Men nix, detta är en Ikea-tryckning riktad mot amerikanska marknaden, i detta herrens år 2011.

 

Nu blir jag lite irriterad på mig själv. Klockan är 1 och jag är uppe ännu. Inte har jag gjort matsäck till imorgon kvälls outing heller. Det är inte hela världen eftersom jag sover ungefär 5 timmar per natt nu för tiden. Det brukade vara 7-8, vilket inte räckte. Sömnbehovet har bara försvunnit med FitLines Restorate. Ibland tror jag att det är fel på mig, men så påminner jag mig själv om att far min bara sover 4 timmar per natt och jag ÄR ju pigg, jag sover helt enkelt inte mer. Det var helt enkelt något jag saknade, något som urlakades i tonåren, jag kände hur de förbaskade epilepsipillren sög musten ur mig redan då, och sedan har det bara fortsatt. Nu är man äntligen på banan igen! Läkarmedelsfri = lycklig, frisk och smal. NAP ATTACK!!

 

Med en känsla av bakis 29 april, 2011

Filed under: Barnen,Träning — Suddrik @ 13:20

Efter gårdagens totalgenomkörare är jag fortfarande helt slut i kroppen. Det finns många som är snabba upp på fötterna och borta ur mitt synfält innan jag ens fattar att vi har börjat, till min fördel kan jag fortsätta i timmar, långt efter att de kvicka fått slut på energi. Igår tycks jag ha tömt alla kroppens resurser och depåer. Kan inte koncentrera mig alls. Men det är ändå skönt att ta i och att ta i länge. Så länge det inte handlar om för snabba rörelser utan bara uthållighet och ren kroppsstyrka så skulle jag gärna ta i hela dagarna. Men man kan ju bara anta att det inte betalar sig riktigt lika bra att jobba med kroppen som med projektledning, så jag kommer väl få fortsätta att vara bunden och beroende av gymmet.

Man sover inte sådär jättebra heller. Alva hade en tillväxtsspurt för några veckor sedan, som vanligt syntes det på henne, det där übersöta försvann i några veckor och så kom hon ut på andra sidan, lika söt som vanligt, men med något nytt i både sätt och utseende. Behöver jag nämna att jag hatar det? Det var väl cirka 10 dagar sedan och sedan dess har hon slutat att komma in till mig på nätterna. Jag saknar hennes lilla gosiga kropp och har gått och hämtat henne ett par gånger, men något har hänt, dels är hon så otymplig att jag inte kan bära henne som en bebis längre, hon måste väckas så smått och hjälpa till litegrann och när hon sover så är hon helt vild. Hon brukade vara lugn, på sin höjd snarka lite när hon hade en eksem-period. Men nu är hon överallt, skallar mig i bröstet och sparkar Viktor samtidigt. Vräker mig på rygg och sover på min bröstkorg, hon har blivit stark! Min pulsmätare visar att jag var vaken halva nätterna, så jag hämtade henne bara 2 gånger. Inatt kom hon in av sig själv, sömndrucken och förvirrad med håret spretandes åt alla håll kom hon in vid 1-tiden. Jag antar att det var därför Viktor valde att sova i soffan. Trots att jag bara jobbat 3 dagar den här veckan så ser jag fram emot helgen.

Jag minns hur min lilla Alvas ansikte skrynklades ihop och tårarna var nära när jag berättade att jag hade fått jobb. Både hon och nästan lika lilla Sanna sa att jag skulle låta bli. Det gör lite ont. Efter de här åren har även jag själv vant mig vid att ha all tid i världen för dem. Sanna som har massa extraklasser och lekträffar trodde jag inte skulle bry sig så mycket, kanske gör hon inte det heller, hon kanske bara inte vill gå på YMCA efter skolan. Det är svårt att veta med henne, hon säger inte mycket. De hade event på Sannas skola igår, student sharing night och därefter ice-cream social, Viktor tog flickorna dit. Sannas fröken föll Alva i smaken så Alva började berätta hela sin livs historia för henne, den var visst längre än man kan ana. Efter ett tag tittade fröken Scaife mellan Alva och Sanna, hon tycker mycket om Sanna, och konstaterade att ”ni systrar är inte så lika, va?”
Sanna pratade klart när hon var jätteliten, hon var aldrig tyst. Alva tog över och hon lär aldrig sluta.

 

Ibland tänker jag… 13 april, 2011

Filed under: 2. Living in America,4. Coming home,Barnen,Träning — Suddrik @ 21:44

… öh, ja, det gör man ju hela tiden, men på sistone har ofta kommit på mig själv med att tänka på att en dag kommer vi att göra ditten och datten för sista gången. Det kommer gärna vid oväntade tillfällen, som idag i dojon, mitt i en niren zuki. En blick ut genom de stora fönstren och jag vet att när vi väl flyttar, så är det för gott.

På gymmet tröttnar jag ibland på musiken och byter från listan med techno till svenska spellistan, som idag. Får en extra rusch endorfiner och tränar hårdare än vanligt, dansar mellan maskinerna och sjunger med; ”Vi sitter i samma bil!” och ”jag såg stora havet”, tralala, men en våg av sorg kommer mitt i allt och påminner om att jag en dag kommer att gå ut från detta mitt andra hem för sista gången.

Vi pratar om att åka till Southcenter mall, vårt favoritshoppingcentrum, och jag funderar över hur vi när det är dags för hemflytt inte får glömma ett sista besök där. Alla saker som vi borde ha gjort här och som borde betas av.

Det liksom kliar i kroppen när jag tänker på att överge Redmond, en irritation över att tvingas välja. Det var lika när vi sålde vår ljuvliga våning på Kungsholmen (ja, är det 100 kvadrat eller mer så är det en våning! (och vår var exakt 100 🙂 )). Jag saknar fortfarande vårt stora, babyblå sovrum med minialkov som utnyttjades på sämsta möjliga vis. Men vi kunde alltid ha åtminstone flyttat tillbaka till stan. Arbetsvisum och alla andra krusiduller som har med en egensponsrad utlandsflytt att göra  är inte lika lätt att ordna som att hitta en lägenhet i Fredhäll.

Jag träffade min finska gymkompis Hanna igår, en störtskön långsmal tjej som jobbar som violinist. Vi diskuterade hur bra vi trivs. Jag berättade om jobbmail jag fått med löjliga erbjudanden, som det som kom i måndags, $100 per timme!, men i en annan stat långt härifrån. Inte vill man flytta heller! Inte ens för över $200 000 per år. Nej, vi vill inte ens flytta från byn.


Min snygga page-tjej på skolans lekplats en oregning dag. (Det har börjat gå ankor i de semipermanenta vattenpölarna på gräsmattan.)


Den coola 4-åringen som fick skinnjacka i lördags. Det var inte riktigt meningen, det var Sanna som behövde jacka eftersom de gamla var 1 dm för korta i ärmarna, men den var bara för cool. Känns precis som mjuk nappa. Alva är lycklig, hon vill bara ha svart. Sanna var inte intresserad, hon ville ha blå vindjacka.

Tyckte maskrosen såg lite stor ut… Man har ju sett 2 sammanvuxna förr, men det här var tre! Stjälkarna satt heller inte ihop som en åtta, utan det var ett stort rör som jag kunde få in hela lillfingret i.

Liten video där kidsen har dansshow. Inte så kul för nån annan än släkten antar jag 🙂  http://www.youtube.com/watch?v=TLrFZJuZdh8

 

Vardagsoptimism 7 april, 2011

Igår var jag och styrketränade i 2 timmar, rekord för i år eftersom jag är less på att lyfta skrot och hellre vill köra kardio eller karate. Tänkte lite på det där med ryggen. Hur den gjort så ont sedan 14-årsåldern, hur jag ibland inte kommit ur sängen pga smärtor, hur jag i 20 år drömt om att en dag få veta vad det är för fel och mirakulöst bli frisk igen. Inte mirakulöst kanske, snarare steloperation.

Sedan fick jag veta vad det var för fel, och att det aldrig kommer att bli bra.

När jag satt där och gjorde back extensions så tänkte jag på hur det kunnat vara värre. Det hade ju kunnat gå så illa att jag förlamats från nedersta kotan. Kanske t o m hade fötts så, om nu brottet skedde före födseln. Skönt att man kan gå.

Men det är inte det enda som är underbart. Jag fick problem med sköldkörteln i somras och värdena var urusla när jag gick till doktor Adams i september. Likaså när jag kom till endokrinologen i början av november. Men jag vägrade behandling eftersom alla symptom försvann över en natt när jag började med FitLines vitamindrinkar. Jag tyckte att jag var för ung för en kronisk sjukdom och föredrog rena vitaminer framför radioaktiva piller, betablockerare och levothyroxine. Några månader senare är jag nyfiken på hur jag mår. Det känns ju bra. Dr Adams ringde upp idag och konstaterade att värdena nu var perfekta. Jag som aldrig jublar skrattade och tjoade högt därinne på Whole Foods. Dr Adams trodde nog att hyperthyroiden kanske förflyttat sig och blivit hyper-pucko istället. Men jag är frisk!! Så nu har jag gett FitLine till min bästis också.

.

För att återgå till förlamningen så är jag rätt lam för närvarande, händer ofta när jag hittar nåt nytt jag gillar. När jag inte tränar så ritar jag konstant. Varje bild tar 10-15 timmar och den lille autisten i mig tar överhanden totalt. Jag kan i alla fall prata samtidigt. Men det är ett ritblock 15 cm framför ögonen på mig hela tiden.

 
Nummer 2 ritade jag till Sanna som gillar isbjörnar och djur över lag sådär. Det står ‘kärlek’ och ‘evigt’ med japanska tecken (‘sann kärlek varar för evigt’ blev för långt 🙂 ) och på den tredje, Viktors, står det Ninja förstås. Om jag ritar nån åt mig själv så blir det lätt, det blir nog mest choklad.

Att man är lite frånvarande gör inte så mycket antar jag, Alva har legat hemma med halsfluss hela veckan och det har blivit mycket film samtidigt som det fortsatt att spöregna ute. Förutom igår då det var soligt fram till 17, då det började spöregna, hagla, åska och snöa (!) i ett par timmar. Men vi missar inte mycket.

Halsflussen förresten: Alva hade jättestora röda halsmandlar som såg ofriska ut, så det var inte mycket fråga om saken. Jag frågade om hon ville gå till doktorn och få rosa medicin (som hon spyr av ibland) men hon ville hellre dricka kolloidalt silver som var det andra förslaget. Hon gurglar några milliliter 10 PPM silvervatten 3 gånger om dagen och har tillfrisknat lika fort som man brukar göra på penicillin. Jag blir fortfarande lika fascinerad, trots att jag sett det döda mollusker, läka nagelsvamp, munherpesblåsor, magsjuka, etc. Det är ju så löjligt lite man får i sig, om man jämför är det inte mycket mer än exempelvis det stål man får av sig när man äter en måltid med en gaffel i rostfritt. Föräldrarna till Alvas dagiskompis gick också bet vid traditionell molluskbehandling och är efter tips från oss hängivna silveranvändare de också. Jag älskar ofarliga metoder!!


”Men Viktor, vad f*n lagar du egentligen för mat?”
Måste vara nåt sånt där ungerskt.
(Man vet aldrig var man hittar den här tjejen när hon är lös…)
.

Innan jag plockar upp sharpie-pennan och blocket igen så läste jag en intressant sak på SvD.se idag. Tydligen så finns det inga blåbär i Cloettas blåbärs-kexchoklad. Det äcklar mig lite att man får sätta blåbär på framsidan när det inga bär finns, Livsmedelsverket tyckte att det var helt i sin ordning, men samtidigt, hur många skogsbär tror folk egentligen att det finns i lösviktsgodisarna skogsbär? Kexchoklad people, är godis. Inte hälsokost. Inte ens halvdan mat. Utan just godis. Men jag glädjer mig också, över denna reaktion samt över att Cloetta faktiskt ska förbättra produkten. Never in America, det vill jag lova. Förresten saknar jag svenska blåbär. Jag saknar att plocka svenska blåbär också. Me, you (landet alltså) and a blåbärshink i juli/augusti. Jag längtar redan.

 

Kan det vara karma? 21 februari, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Mat & dryck,Resa,Träning — Suddrik @ 0:54

Jag vill inte vara en sån som lever för helgerna, men efter vissa helger önskar man att det vore både 1 och 2 dagar kvar på den.

Av Alvas director på Pre-K hörde jag om en rumänsk familj som just flyttat hit, de vann green card-lotteriet och lämnade allt, de anlände med 2 resväskor var och inget mer. Kvinnan har precis fått jobb, det gick snabbt, men de saknar förstås allt i möbelväg. Vi körde dit en gästsäng som vi hade i källaren, plus sängkläder och täcke, och så tog vi med ett dockskåp, ett par stekpannor, brödrosten och några leksaker. De blev jätteglada och vi satt och pratade med dem i ett par timmar. De bjöd på sprit och bröd och flott som sig bör och vi pratade om det hårda livet där och om amerikaners lustiga vanor som de redan efter 3 veckor i landet har börjat uppmärksamma. De bor i ett lägenhetskomplex där familjen sammanlagt inte får tjäna över 50 000 dollar om året, då blir man ombedd att flytta. Men det var helt otroligt fint och låg mycket bra till, vi hade gärna bott där.

Frågan är om det inte i slutändan är jag som tyckte att det var roligast, att få hjälpa till. Man har så mycket saker som man inte behöver, och så mycket bra grejer slängs varje dag. Jag avskyr att behöva slänga bra grejer, jag uppskattar begagnat själv också. Tänk om vi kunde hjälpa varandra, kanske få bli fadderfamilj för en nyinvandrad?

Vi ser fram emot att träffa dem igen, vi planerade en middag. De har 2 flickor i åldrarna 10 resp 4, den yngre kan ingen engelska alls, ändå lekte alla 4 barnen ihop i 1½ timme. Fantastiskt.

På kvällen var vi på fest hos Krystalyn och Anders som båda fyller år. Vi packade ihop en korg med hemgjord falukorv, Absolut, bullar, blandat svenskt godis mm och lämnade barnen med Alvas frökens dotter Gladys. Alla fester vi besökt här har börjat och slutat tidigt, och vi var hemma före 12. Morgonen därpå kom Alva in och stortjöt. Sådant är sällsynt så jag kramade länge. Hon var upprörd för att Gladys inte var kvar. Hon grät på gymmet också skvallrade Sanna senare på kvällen, hon satte sig framför tv:n för att ingen skulle märka något, och vid läggdags var det dags igen. Nog är det gulligt, men till slut fick jag förklara för henne att om hon blir så ledsen så kan vi inte ha henne som barnvakt alls igen. Jo, hon lugnade ner sig lite. Nu vet vi att de trivs ihop och vi börjar planera på att göra Seattle på riktigt någon kväll.


Hemkörd falukorv. Vem hade kunnat ana att denna rätt någonsin skulle kännas lyxig och t o m exotisk?

.

Efter att ha varit lite tråkiga på sistone bestämde vi oss för att äntligen ge oss av till snön 1 timme bort och åka tubing. Planen var att åka 1 gång i månaden, men det har inte blivit av. Jag hade inte ens tagit av prislappen från termobrallorna jag köpte i fjol… De har fina skidbackar också, men jag är inget vidare förtjust i skidåkning och Viktor är inte jätteintresserad han heller. Vädret var fantastiskt och när vi kom fram insåg vi att vi inte var ensamma om tubing-idén, att det är mid-winter break från skolorna gör säkert inte saken bättre. Vi bytte om i bilen, svettades, lite cyniskt sa jag att ”det vore ju typiskt om de har utsålt”. 2 minuter efter uttalandet stod vi och läste ”Sold out” och jäklars vad irriterad jag blev. Jag skickade Viktor och barnen att leka i snön så jag fick stå och sura en stund. Sen tänkte vi att vi skulle gå och fråga för säkerhets skull ändå. En kille kom fram till oss och frågade om vi ville ha biljetter. Vi fattade inte först. Han hade fått 4 extrabiljetter för bara en femma när de köpte sina till passet före det vi köade för. Jag jublade och ville betala honom, till slut gick han med på att ta emot en tia, vilket var löjligt lite med tanke på att kalaset skulle ha kostat oss $66 dollar.


Första riktiga snön som jag och Alva sett den här vintern.


Mycket kläder, jacka skulle på den ovana småtjejen också, men Alva hanterade det väl.


Tubes


Såhär ser banorna ut

Passen är på 2 timmar. I vanlig ordning orkade Alva hur mycket som helst, utan att klaga en endaste gång! När det var sisådär en kvart kvar så frågade vi om de inte ville ge upp och gå och dricka varm choklad, vilket de förstås ville, och vi gick upp till ”alpstugan”… som hade stängt. Men jag lyckades prata till mig varsin mugg choklad till ungarna efter att Viktor fått nobben, jag fick dem gratis dessutom!

Mina fina chokladsugna barn och deras konstiga far.


”Kom igen och snäll-bjussa på varm choklad nu, ungar!”

Nu är man lite trött (vi har ju gymmat ett par timmar också) och seg  och funderar, vad ska vi hitta på nästa helg? Mer pulka vore trevligt!