suddrik

Dagbok från Amerikatt

Jaha, då var det över då. 16 maj, 2011

Filed under: 2. Living in America,4. Coming home,Barnen,Besök,Jobb — Suddrik @ 12:23

Jag vaknade 7 med 2 barn i sängen och ingen make. Viktor sov i soffan efter att ha varit uppe med lillebror klockan 5. Min svåger var nära att ”göra en Laszlo”, dvs tog fel på flygtiden. Han skulle resa kl 8.40 men trodde att det var på eftermiddagen. Göra en Laszlo säger vi sedan jag och Viktor missade flyget till Bali där vi skulle spendera 3 veckors bröllopsresa. Vi hade på något sätt tagit fel på en dag och insåg misstaget en halvtimme innan planet lyfte. Underbara, ljuvliga, fantastiska och världens bästa flygbolag Thai Air fixade in oss på nästa flyg istället, utan extra kostnad. Nu när resten av makens familj bytt efternamn blir uttrycket bara vårt!


De har dessutom bäst mat, med flervalsmeny,
och
de snyggaste och trevligaste flygvärdinnorna.

Sanna har inte känt av det riktigt än, men jag vet att hon kommer att sörja att onkel Gabor har åkt hem. Hon har haft så roligt med honom och har väckt honom varje morgon genom att stirra på honom tills han kom upp för att leka med henne.

Vi har ett litet vacuum just nu i vilket vi sitter och inte riktigt vet vad vi ska göra. Ödet tycks ha valt ut åt oss att vi bör flytta tillbaka nu. Det är aktierna i Viktors företag som måste köpas tillbaka i sommar, våra Sverige-hus står tomma och övergivna, kontraktet på huset här går ut och det är ändå för stort för oss, så vad valet än blir flyttar vi någonstans. Jag har hittat ett hus i området som jag är sugen på, det är mycket mindre med har större och plattare tomt. Det finns mer som drar och knuffar oss långt österut. Det är jobbigt att bryta upp. Har dock haft en telefonintervju med Sverige och eftersom arbetsmarknaden är så mycket trevligare och roligare i det gamla landet så finns det ändå ljusglimtar i mörkret. Jag är också medveten om att för varje år man stannar minskar chansen att vi återvänder.

Men det är lugnt i livet nu.
Råttan har magrat och blivit lite knäpp, hon har nog inte så långt kvar. Hon är 1 år och 8 månader, vi räknade med upp till 2 år. Hon får jättemycket mat nu, kanske blir hon fet och friskare igen?
Jobbet är långsamt med trevligt.
Jag nämnde för Viktor att jag vill konvertera till Buddhismen, för att kristendomen är självgod och självberättigande och jag likaså. Lärorna passar bättre in i vår filosofi och Viktor ville också. Jag har sneglat ditåt i flera år, nu har tanken mognat.
Alva hade sin balett-recital igår, antiklimax med blandade känslor. Återkommer med bilder ikväll.

.

 Varför förlåtande religion? Hellre tillåtande.

 

Title 9 maj, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Besök,Jobb — Suddrik @ 10:12
Tags: , ,

 Jag har fått en titel. Från förra veckan är mitt andra namn Interim Functional Manager. Det låter ganska coolt. Jag vet inte vad det betyder, att funtionen tar slut? Men som sagt, det låter coolt.

På det här stället är man ~4500 anställda och det finns över 2000 titlar.

Idag är jag ensam på kontoret, alla mina projektmedlemmar är ute och håller kurser eller roar sig med att vara skadade (stackars Jennifer). Jag antar att jag kommer att sakna arbetsuppgifter hela veckan.

Det är så gott som omöjligt att få igenom förändringar här. Samtliga ifrågasätter allt bara för att höras, ingen utför sina uppgifter, saker tigs ihjäl. Utförs uppgifter dem så utförs de fel för de tycks inte förstå uppgiften, även om de kunde förklara den när de fick den. Det är en ond cirkel så jag kan förstå att det händer; en kollega hade i uppgift att ta ut en rapport på alla 2000 titlar, gruppera dem och ange vilka utbildningar varje gruppering behövde gå. Jag såg hennes Excel-ark, arbetet hon utfört var rigoröst och omfattande. Men det var för 2 år (!) sedan. Den delen av projektet fördröjdes och nu ber jag henne göra ett liknande arbete. Inte exakt lika, så hennes tidigare arbete är med all sannolikhet både fel för ändamålet och föråldrat. Med den erfarenheten i minnet, vem skulle känna sig taggad för att anta uppgiften igen, eller någon uppgift för den delen? Nackdelen med icke vinstdrivande verksamhet.

Det kanske låter som att jag är missnöjd, men teamet är ett av de trevligaste jag någonsin varit del av. Ansvarig för gruppen, som skulle bli min chef om jag tar det erbjuda fasta jobbet, är en helt fantastisk tjej som tar för sig av livet, hon ser ut och beter sig som en vuxen Pippi. Hon är halvsvensk och frågar ut mig om det gamla landet. Jag berättar om de lustigaste skillnaderna. Vi har samma filmsmak också. Ja, det är helt omöjligt att ha möte med henne, för vi pratar om annat än jobb minst 50% av tiden.

Alla 2 barnen är i skolorna idag, Viktor ska ta ut några religiösa helgdagar som Microsoft erbjuder sina anställda men jobbar idag. Gabor har tagit GPS:en och Spruttibangbang och kryssar själv inne i Seattle. Har tipsat om de vanliga turiststråken. Vi missar alltså den runda som vi alltid tar med besökare, dvs bil till Space Needle, Monorail till city, promenad till Pike Place och käka glass på vägen tillbaka. Skumt. Men vattenfallet ska nog hinnas med! Praktiskt att jag har en långsam vecka på jobbet!

 

Besök! 8 maj, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Besök — Suddrik @ 22:37

Viktor lillebror är här och hälsar på. Jättekul! Det var fantastiskt när han kom in genom dörren, vi har inte setts på 2 år, men det var som att det var i förrigår. Ungarna är lyriska. Gabor berättade att när han vaknade på morgonen och slog upp ögonen så mötte han Sannas. Hon satt där bara någon decimeter ifrån honom och väntade på att han skulle vakna.

Här är en bild på ett litet kulinärt mästerverk som Viktor fixade i veckan.

Recept:
Fryst bläcksvamp
Vispgrädde med vaniljsmak på sprayburk som nån tog hit och lämnade i vår kyl

 

Hot, hot, hot! 16 augusti, 2010

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Besök — Suddrik @ 1:03

Idag har vi haft 97 grader F – alltså över 36 celsiusar. På nyheterna nu ikväll säger de att dagens värme är oöverstigen för detta datum så långt tillbaka som till 1962. Jag fnyser åt dessa kvasinyheter, vem bryr sig om hur temperaturen är just idag, när det i fjol var över 40 C i 2 veckor i sträck? Det är skogsbrand i en State Park och man berättar att ”vissa vandringsstigar är avstängda” samtidigt som man visar den av eld våldsamt härjade skogen. ”Vilken tur” säger jag till Viktor ”att de har stängt av de där promenadvägarna”. De har också hittat ett lik, i en flod i Renton, och kroppen var så illa tilltygad att man inte kunde avgöra kön. Så visar man folk som åkt uppblåsbar flotte på den grunda floden och tvingats ta upp båtarna och GÅ runt området! 

Det finns alltså en anledning till att vi inte kollar nyheter. Minns inte om det var bättre hemma, men jag antar det, att det måste finnas något intressantare någonstans i världen så att man kan slippa visa dessa patetiska lokala ”nyheter”.

Nej, jag är inte sur idag. 🙂 Men lite ledsen eftersom svärmor åkte hem tidigt imorse. Det blev inte så väldigt tidigt eftersom de inte hann checka in henne och 40 andra resenärer och de tvingades boka om hela sina resor. Vi tycker att de här 2 veckorna har gått alldeles för fort och att hon borde ha stannat minst lika länge till.

Vi körde vanliga söndagsrutinen; bodycombat och styrketräning. I den här värmen fanns inga alternativ till stranden och min Albyl till make behövde faktiskt stekas lite. Alva simmade, kan inte räkna simtag längre, flera meter under vattnet och Sanna hade som vanligt ett helt uppbåd av ungar som hon berättade för hur de skulle leka.

.

Vår baksida känns som ett zoo. De här fjärilarna är minst dubbelt så stora som kålfjärilar och påfågelöga. Så avis på våra kompisar som en gång sprang på en hel koloni.

Ekorren som såg att det stod jordnötter i vardagsrummet. Det var några veckor sedan, nötterna var Daniels. Hon (jag vet, jag har sett hennes spenar) smet in genom köksdörren, genom köket och upp på bordet. Jag var sjuk och ensam hemma och trodde att vi hade inbrott. Och det hade vi ju, in a way.

I Vasa Park med Daniel och Nathalie. Sanna åker rutschkanan, Daniel tar emot.

Nathalie, Sanna, jag och Alva tar självporträtt på Cheesecake Factory.

I Seattle, Alva, Nathalie och Sanna framför Pike. Vi går samma runda med alla besökare 🙂

Boring postcard. Den här kåken står downtown Seattle och är nåt sorts… tja turistfälla?

Nathalie och Sanna på Ride the Ducks. The Ducks är amfibiebilar från 40-talet och namnet kommer från modellnamnet DUKW.

De kör runt och visar saker i innerstan, sedan via Aurora vidare till Ballard där man åker ner i vattnet. Lite läskigt första gången, men vi älskade det. Vi åkte igen med Ildi och Alva tjatade om att åka igen från minuten efter att vi klivit av.

Silverträd, konst av något slag, jag älskade det. Guiden sa att man inte skulle stå under det när det åskar.

De är inte husbåtar, de är hus. Det är tydligen viktigt, av beskattningsskäl.
Huset som Tom Hanks bodde i i Sleepless in Seattle ligger mittemot dessa hus.

Gasworks-parken. Med en annan Ride the Ducks framför ser jag nu!

Åter på torra land.

Sanna har gjort det mysigt för sig på baksidan.

Sofie och Norpan har hittat ett gammalt påskägg på Alvas rum. De var jättelyckliga och grisade ner så mycket de kunde under sängen.

Ekorren får hemgjord marsipan. Yey, party!

”Först matar människan mig med nötter och marsipan, och sen blir hon förvånad och klagar när jag går in och hämtar nötter själv?”

Grillar hos familjen Mases. En hel hög svenska barn på filt. Men vad gör Sanna och Simon…?

Tänk, jag är med på bild!

Föräldrarna. Sara och Andreas, Emil utan Annelie eftersom hon var på BB efter att just ha fått en liten Emma, Viktor och Olof. Var är Cilla? Inte är väl lyxhustrun i köket?? 🙂

Dags att bända datorn från benen. Kan behövas en stekspade. Nu, 1 på natten, är det bara 22 C.

 

Ligga i eller efter 15 augusti, 2010

Filed under: 2. Living in America,Bara bilder,Barnen,Besök,Resa — Suddrik @ 0:23

Just nu är jag irriterad över att jag inte har fått upp alla gamla bilder. Det är för att gränssnittet är så löjligt långsamt, men å andra sidan, hade jag suttit och kodat i Notepad som jag gjorde på 90-talet så hade det väl tagit ännu längre tid… hehe.

Men nu har jag inte fått visa bilder på min läskiga 4-åring som helt själv har lärt sig simma, hela 3 simtag… över vattnet alltså. Under vattnet simmar hon 5. Hon vill bli kastad i vattnet och hon kastar sig själv baklänges, raklång, och när hon simmar upp igen så ser hon upp från under vattnet, rakt i mina ögon. Och jag tycker att det är jätteläskigt, samtidigt som jag tycker att hon är så vansinnigt cool. Idag läste hon 3 ord som jag skrev åt henne; EN, SY och MAT. Hon ser inte ut som sig själv i ansiktet, hon börjar också bli stor. Jag kan inte låta bli att lägga upp filmen på hennes badäventyr i torsdags! http://www.youtube.com/watch?v=7H6fepy8_WY (För stor för bloggen!)

Idag har vi varit inne i stan hela dagen eftersom farmor åker hem igen imorgon. Det var över 30 grader, här är det varmast runt 16-17, så mot slutet blev det lite tungt. När Alva kroknade och behövde bäras från kajplatserna och uppför trapporna och backarna till Pike Place så var jag tacksam över alla timmarna på gymmet!

.

Bilderna! Nu är det nästan lite ”tyvärr” över hur bra särskilt Sanna så ofta blir på bild eftersom jag måste rata så många bra foton. Jag älskar verkligen min kamera… ojsan, har jag sagt det förut?

Sponsored by Volvo? You bet.

Jag kan nämna att det var bra mycket lättare för oss åskådare att skjuta på båtarna, än vad det var för båtarna att skjuta på åskådarna!

Det här gillade Alva… En RIKTIG prinsessa! Hon var magisk som 17, för nästa dag hade hon trollat sig själv till att se helt annorlunda ut… 🙂

Okej, de ser väl ut som Duplo, men jag måste erkänna att jag inte var imponerad. Jag hade väntat mig mycket mer Lego än några utplacerade statyer.

Lego-staty alltså. Vi vilade lite, i den här lilla hörnan fanns inga andra besökare. Sanna har visst på sig sin nya Hardrock-tröja, och Alva en ny från outleten mittemot hotellet vi bodde på. De där barnen tycker alldeles för mycket om att köpa kläder för att det ska vara riktigt normalt.

Alva hjälper till att knuffa på.

Den här plantan känns lite överdimensionerad. (Sanna stack sig i baken och grät hos pappa.)

[…]

Klockan är 22 men nu kommer Alva ut från sovrummet och kan inte sova. Först blir jag irriterad över att störas, jag har redan sprungit dit och lånat ut min kanin Kanina. Men så säger hon med brusten stämma ”mamma, jag vill inte dö”. Det känns som att mitt hjärta sjunker i bröstet, saktar in och blir tungt. Hon är bara 4 år. För mig kom inte de där tankarna förrän jag var 6, depressionerna något år senare. Jag ropar henne till mig ”kom och sitt hos mig en stund, älskling”. Jag försöker trösta, men vet inte vad jag borde göra, jag behöver tänka efter för att finna svar, men jag är rädd. Vi sitter och tittar på dockor på internet en stund för att hon ska lugna ner sig, och så frågar jag när hon inte är gråtfärdig längre om varför hon sa som hon gjorde. Hon vill inte bli gammal och dö. Jag svarar nog fel, ”alla måste dö, om vi skulle leva för evigt skulle livet vara hemskt”. Jag säger att hon ska leva i 100 år till, Viktor kommer och hjälper till, säger att det är så lång tid att hon inte behöver tänka på det. Han kommer in på något om hur jorden är miljarder år och att det inte ens fanns människor förut och hon frågar ”fanns Gud?”.

Viktors ingripande ger sekunder av eftertanke. Hennes fråga ögonblick av våldsam ömhet.

Jag säger ja, och inser att barnet antagligen behöver religion. Jag hade ingen att tala om existensiella frågor med som barn och blev kristen vid 14. Kanske kan det underlätta för henne att ha en barnatro, men en utan rädsla. ”Alva, när man dör kommer man till Gud och där är man aldrig olycklig” och Alva fyller i att ”där är din katt Sudd, mamma”. Så liten, så vis.

Det slår mig; flickan behöver också tänka på något annat, inte tillåtas att älta i timme efter timme, vilket jag gjorde tills jag trodde att jag höll på att bli galen och inte förstod var skadligt förrän framåt 30-årsåldern. Är det detta hon ligger och tänker på om kvällarna? Är det därför ungen inte kan somna, ibland på flera timmar? Jag frågar vad hon tycker om, och hon svarar ”prinsessor och katter”. Så skickar jag in Viktor att läsa saga för henne, ber henne att försöka somna under tiden, lovar att hon får höra resten imorgon. Hon vill inte, men säger att hon ska försöka. Så går de.  Jag ropar efter henne. ”Alva, det var jättebra att du kom och pratade med mig. Jag vill att du alltid ska göra det. Tänk aldrig på de här sakerna själv, du måste komma och prata med mig, alltid.” Jag vet inte om hon förstår, men hon svarar något om att det är ok.

Jag sitter kvar och funderar. Hur mycket ska man prata med ett barn? Ska man göra som det gamla gardet ”tänk inte på det, tänk på något annat”, eller ”stoppa dina bekymmer i en kappsäck som du kastar bort”, eller bara det härliga ”ryck upp dig”. Kan man prata med en liten tjej som nyss fyllt 4? Tänk om hon bara gräver ner sig djupare i funderingarna när hon vet att de är okej? Om jag bara vore lite klokare.

[…]

Det var visst en parantes. Mer Legoland. Nånstans i parkens mitt hade man byggt upp miniatyrer av några stora amerikanska städer.

De har byggt en vattenpark också. Efter att ha varit i en riktig vattenpark så kändes det här löjligt. För att återgå till gnället om bristen på Lego inne på själva parken, så kunde man knappt ana att vattenparksdelen ens låg i Legoland. Det var inte vidare varmt, vi hade tur och fick 1 timme solsken då vi passade på att vattna barnen.

Klarblå himmel och öken i bakgrunden…

… en timme senare hade solen gått i moln och barnen fått  fleece på sig. Tydligen hade man extremt dålig sommar i år.

Middag, sen mot utgången. Vi åkte allt vi gick förbi på vägen ut.

Såhär trötta blir 4-åringar efter en heldag på Legoland.
(Mor tittar lycklig och sorgsen på samma gång. Små barn är kitschigt söta när de sover. Nog är Sanna söt, men det barnsligt knubbiga och det naiva är borta. Alva har inte långt kvar tills hon också slutar sova med armarna över huvudet, armar som inte når mycket längre än toppen av huvudet. Saknar redan.)

.

Nästa dag var vi tillbaka igen, det var måndag och köerna ännu värre. Intressant var hur det aldrig var trångt, men till åkattraktionerna var det ibland över timslånga köer. Uppskattas inte. Om det tar över en timme att nå fram så är det något fel på nöjesparken, inte något rätt/bra.

Den här Bioniclen var en av få maskotar som Sanna inte blivit rädd för. Alva kramade för att göra honom snäll.

Tjejerna poserar framför sin absoluta favorit-ride; en loop som man åkte flygplan runt i, extremt barnslig. De åkte säkert 10 gånger. Vi blev förvånade, de åkte ju allt, även det läskigaste, i parken och ändå var det bara detta de ville åka om mer än ett par gånger.

”Lilla fritt fall” heter den på grönan. Här vet jag inte. Nåt annat. Småflickor kiknar av skratt.

Bättre väder idag! Barnen tittar på San Fransisco och mamma utbrister malligt ”där har jag varit” och skänker ett par tankar till sin galna gamla far. 

Sälarna här vid pir 39 hade man kunnat förvänta sig! Jättefin modell det här. Visste inte att kidsen uppskattade att titta på saker, men Lego-byarna saknade de och bad om att få återbesöka andra dagen. De ville stanna länge.

Ett roligt minne vi har med oss är den läskigaste berg-o-dalbanan, Lego Technic Coaster. Sanna och Viktor gick för att köa, men Alva som inte är lika modig som Sanna fick stannade med mig. Hon började nästan gråta, vi fick springa ikapp andra halvan av familjen eftersom Alva ville följa med. Försökte övertala henne i det sista eftersom hon tyckte att Draken var jätteotäck, men hon skulle. Det är såhär med Alva, tvärtom mot de flesta andra så vill hon inte höra att något inte är så farligt, för överraskningen blir obehaglig för henne. (Det är annars ett känt psykologiskt knep hur t ex läkare säger ”det gör inte ont” och så sticker de en spruta i en; det gör mindre ont om man inte förväntar sig smärta.) Till slut var det vår tur och jag var så orolig för Alva, höll armen om henne och märkte inte första jätteläskiga nedförsbacken… dog nästan av skräck! Alva rörde knappt en min. Så kommer vi av, Alva var nöjd och sa att det inte alls var läskigt, själv mådde jag lite illa. Sanna ville åka igen.

Två dagar på themepark är döden för en förälder som inte är jätteintresserad. Blir nog bara endagsbesök i framtiden. Om någon vill åka dit så vill jag bara varna: TA MED VATTEN. Det tar $3 + skatt för en liten flaska vatten. Vi tog med men det räckte tyvärr inte. Kranvattnet smakar sämre än Gold’s kloröverdoserade pool. Dagen efter hade vi bunkrat. Mat: käka stor frukost, ta med lunch och käka sedan bara middag i parken. Den är bäst i restaurangen till vänster om vattenparksingången och äter man mellan 17-19 så blir den t o m prisvärd eftersom barnens mat då är gratis!

Trött familj efter heldagarna på Legoland och inför hela galet långa resan tillbaka hem…

Och körde gjorde vi. Viktor tog fakiren som vanligt. Barnen kollade DVD på dator i baksätet och somnade framåt 22.30. Jag stod ut någon timme till… kanske. Mitt minne kan spela mig spratt (till min fördel).

Vaknade vid 6 på morgonen och snart möttes vi av Mount Shasta. Hon gav blanka fan i oss.

Mu.

Det är så mäktigt med det torra, halvdöda landskapet med det snöklädda i bakgrunden. Montage?

Ojoj, det här var så kul! Resan var i perioder enormt backig, inte så mycket serpentinvägar, men mycket upp- och nedför berg. Tradarna kan tydligen få problem med bromsarna ibland, hydrauliken, så ibland dyker såna här runaway truck ramps upp. Första gången jag såg en så fattade direkt vad det innebar, men trodde inte på det. Inte förrän jag såg den coolaste; en lång nedförsbacke som sedan blev en ganska vanlig raksträcka, men själva runaway-rampen vek av åt höger och mynnade ut i en uppförsbacke, så brant att jag inte är säker på att bilar kan ta sig uppför den. Den hann jag förstås inte ta kort på. Den här är lite tristare: kort och rak avfart som mynnar ut i djupt grus och sedan betonggrisar. Bättre än inget, men…

Om Red Rock vore en anledning till att åka till Australien så behöver vi inte åka dit längre.

Sanna sa att hon ville åka till Afrika och åka på safari. Jag sa att det kunde hon glömma. Det finns inget i Afrika som lockar. Jag älskar djur, men jag är mindre förtjust i vissa, vissa små, som malariamyggor, skorpioner och giftspindlar, och ännu mindre, parasiter, kvalster och ebola. Hon brydde sig inte så mycket, hon tittade på DVD. Väckte Viktor och så körde vi in på Wildlife Safari i Oregon. Jag lyckades hyssja åt biljettsäljarna så att ingen info kom fram till Sanna och väl inne i parken, 30 meter från några giraffer så sa jag ”Sanna, vi har kört fel! Vi har nog hamnat i Afrika!”. Hon tittade vidare på sin rulle, men Alva såg och väckte Sannas intresse.

Titta vad fin den är…

Örnarna hade inget hägn, de hängde här för att de gillade stället. Som det gäng som häckar i vår park.

Sanna älskade nallarna. Vi fick köra två varv runt deras hägn innan hon blev nöjd. Det fanns grizzlysar också, men deras stängsel var så högt att det kom framför motivet på alla bilder.

Vi såg lite bufflar, nåt renliknande och annat trevligt. Trevliga pippar, de ser ut som ett hjärta. Sanna säger att de är kära.

Apropå kärlek så tror hon att den här snubben är lite kär i henne också. Men han fick inte komma in och pussas. Han försökte, näbbet är bara nån centimeter från glaset. Vi var nog lite rädda för honom.

Den här roliga snubben lekte tittut med oss. Vi stod länge och stoppade upp trafiken, han var så rolig!
You can’t see me! (klart han pratar engelska, han är ju uppvuxen här…)

Now you can!

Alva gillar rosa fåglar

Men vad ÄR det här? Är det nån sorts skämt eller??
 Ööh… varför haru penner i örona?

Cabybaran är resultatet av en lycklad parning av vildsvin och marsvin.

Klappa karp. Fåglarna fräste när man fick tag i dem. Fiskarna gjorde det inte.

Efter detta minns jag inte riktigt vad vi gjorde, men så plötsligt såg vi vårt berg, vårt snöiga Mount Rainier, och en halvtimme senare var vi i Bellevue. Borta bra, men f*n vad skönt det är att vara hemma. Känt ordstäv.

Sådärja! Nästan ikapp. Trodde jag. Imorgon ska jag lägga upp bilder från 15/7. Det är 15/8 idag. Bah. Om 5 timmar ska vi vinka av farmor. Undrar om det går att sova här uppe, det är 25C ute och inne, 00 på natten. Tja, på stan hela dan borde vara en bra huvudkudde, bättre än ett rent samvete.

 

Hemma igen… 16 juli, 2010

Filed under: 2. Living in America,Besök — Suddrik @ 10:11

… men vi har besök av Viktors kompis Daniel och hans dotter som är lika gammal som Sanna. Det var kanske inte kärlek vid andra ögonkastet flickorna emellan, men väl vid andra. Får se när det blir semesterbilder. Kan nog ta ett tag.

 

Gott nytt år! 11 januari, 2010

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Besök — Suddrik @ 0:37

Jag måste erkänna att i somras, när vi var i Sverige på besök, så kändes det faktiskt lite coolt att säga att ”vi bor i staterna”. Ja, det är lite analt, men man är inte mer än mänsklig. 🙂 När man tänker i de banorna nu så känns det dock inte lika coolt längre. Det känns inte alls. Det är för mycket vardag, för vanligt.

Första året längtade jag inte hem ett dugg, förutom just några veckor runt jul. I år hände detsamma, men det håller i sig den här gången. Det är äver huvud taget många fler känslor som genomlevs här, som med stor sannolikhet aldrig hade uppstått utan den här flytten, det är väl positivt. Kanske handlar det om den gamla klyschan om att finna sig själv. Jag känner en annan uppskattning för Sverige. Vid det här laget börjar det bli lättare att sätta ord på vad man saknar. Men, don’t get me started. Vädret och människors sociala läggning tilldelar fortfarande WA tillräckligt många poäng för att detta ska vara underbart, ett tag till åtminstone.

Men jag måste verkligen få jobba lite för att känna vad jag verkligen saknar hemifrån. Den enklare byråkratin, skyddsnätet och att slippa köra. Såhär långt saknar jag bara stan, mat och det svenska. Familjen behöver jag väl inte nämna?

.

Vi har haft lite kul åt Alva. Jag frågar henne varje dag om hon har haft roligt i preschool och hon svarar alltid moloket att hon inte har någon att leka med, att Rithika biter henne och att hon aldrig får sin tur vid datorn. Det har blivit värre, så nu efter juluppehållet frågade jag hennes fröken. Alva stod bredvid när jag frågade om Alva verkligen inte lekte med andra barn och fröken bara skrattade och log, Alva leker med alla och pratar hela tiden. Datorn? Nej, hon vill aldrig spela, de tillåts bara 10-15 minuter var om dagen, men hon brukar inte vara intresserad. Jag var förvånad över svaren. Tittade ner på Alva. Alva stod bredvid och var knallröd i ansiktet. Hon fick mig att tänka på Madicken, hon gjorde massa bus och skyllde på en pojke i klassen, en pojke som inte fanns. När jag hämtade Alva 4 timmar senare och som vanligt frågade hur hon hade haft det så svarade hon för första gången med ett stort flin att hon hade haft jätteroligt och lekt med alla kompisar.

.

Storebror och Mia kom hit 27 december och stannade en vecka innan de for vidare till Kalifornien. Förutom att det var urmysigt så tänkte jag mycket på vilken skillnad det är med familj. Vi har väntat länge, men när de väl var här så var det så löjligt naturligt. De passade perfekt om man säger så. Hade jag fått bestämma så hade de fått stanna 3 veckor eller så. Tomas vägrade dock att låna bil av oss så det hade nog blivit rätt trist för dem! Men vi saknar dem.

.

Det kommer lite bilder snart, jag är bara helt osugen på att blogga, maila också för den delen. Allmänt el-trött sedan 1 månad tillbaka nånting. Skickar till och med barnen eller Viktor om en DVD ska i spelaren. Men hushåll och som alltid träning är trevligt. Vi planerar lite mer aktiviteter och resor än vi brukar eftersom vi knappt gjort ett dugg sedan vi flyttade. Jag hoppas på Edmonton i Kanada i slutet av mars, men också lite vanliga och närbelägna saker som tubing, rullskridskor, trampolinhopp på Sky High, bowling, bila till Vancouver… mer har vi inte kommit på än.