suddrik

Dagbok från Amerikatt

Skolvalets vedermödor 16 februari, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Byråkrati,Plugg — Suddrik @ 1:48

Jag vet inte om jag har gnölat över skolvalet förr, men nu är det dags.

Vi hade vissa planer på att flytta tillbaka till Sverige redan i fjol och jag började undersöka vad som skulle hända med skolan. Men vi hade ju inte ens huset ledigt och att bo på landet och låta Sanna gå i närmsta skolan där (Knutby!!) kändes inte som ett särskilt klokt val. Skolan har hela tiden varit avgörande. Men vid det här tillfället fick jag åtminstone den mesta av informationen jag behövde om skolvalet. Så i januari vid valets början var meningen att jag skulle göra ansökan till skolan inför hösten via skolvalshemsidan. Först var den nere de första dagarna, därefter visade det sig inte alls gå att skapa konto om man bor utomlands, och jag fick vänta på det också, det var något med tekniken. Nästa bakslag var att man ju visst kan börja skolan 1 år tidigare, men man får inte köa via de vanliga kanalerna, således tilläts jag inte skapa konto och ansöka till 6-års för Alva. Yngre barn får ansöka efter skolvalets slut och kommer in i mån av plats.

Orosmoln förstås. Låt mig brodera ut lite. Kindergarten är USA’s 6-års. Alva är förberedd i Pre-K där hon lär sig enkel matte och hon ska kunna skriva 100 ord till sommaren. Kindergarten är sedan som en svensk 1:a, efter årets slut kunde samtliga barn skriva och läsa. Om vi jämför med 6-års, en klass som inte ens är obligatorisk, så de alltså lite före over here. Alltså; inte nog med att Alva om hon börjar 6-års kommer att ligga före från början, så kanske hon inte kommer in alls. Hon skulle alltså få gå tillbaka till dagis. Ungen har haft dagliga lektioner i engelska och matte sedan i höstas.

Så jag har ansökt till maxgränsen 3 skolor för Sanna via webbgränssnittet, samt skickat in pdf-dokument med manuella ansökningar för Alva till desamma, plus ytterligare en manuell ansökan till en friskola där man pratar engelska och är ute mycket (oh dream ON will I!) men bara går upp till 4:an. När beskedet kommer efter 2 evighetslånga månader eller vad det nu kan ta, säkert mer, så kan det bli så att de hamnar i olika skolor eller om vi har riktig otur så får Alva inte plats alls.

Nu ger jag inte upp hoppet riktigt än, vi hade tur både när vi bodde på Kungsholmen och fick plats på Stora Björn som vi inte ens vågade drömma om att komma in på, och i Sollentuna när vi fick platser för båda tjejorna hos Ninging som hade Ur&Skur-verksamhet och backades upp med dagmammekollektiv, så varför inte igen? Två tummar hålles ty alla goda ting är 3. (Apropå det så behöver jag en bebis.)

.

Ållrajt. Nu tänker jag inte säga att ”nämen här i USA funkar det härna sketafint ska ni bara veta kisar” för jag har hört att fallet inte är sådant. Lokalt här hos oss, men inte överallt, precis som jag anar att alla kommuner i Sverige inte fungerar som Sollentuna. Viktor har ett 10-tal kolleger som sökt Kindergarten till sina telningar och tamej17 om inte samtliga är missnöjda. Men vi hör till Audubon Elementary. I regel får man plats på Audubon om man tillhör närområdet, bor man utanför deras karta så får man inte ens söka, flyttar man från området under året så mister man platsen. När skolan blev för full så kortade man helt enkelt ned antalet årskurser från åk K – 9 till K – 7 (tror jag det blev, la inte på minnet eftersom vårt visum enbart räcker till till att Sanna går ut 3:an). Det man däremot inte garanteras är heltid. Barnen går i skolan 8.25-13.30 i Kindergarten, men om man betalar $3300 så kan de gå till 15 likt de övriga årskurserna. (Ja, man går 8.25-15 i varje åk, 1 – 9!) Kruxet är att heltidsklassen är mer eftersökt än den med kortare dagar, varvid lottning tar vid. Sanna fick heltidsplats och nu arbetar vi båda två så vi sökte naturligtvis detsamma för Alvan. Vi sökte för nätt 2 veckor sedan och idag ringde Registrar och berättade att Alva fått plats direkt i första lottningen.

.

Som nämnt är det skolan som avgör valet stanna/åka. Vi var fram tills att problemen uppdagades helt inställda på hemflytt i sommar. Nu känns det inte lika säkert längre. Barnen som varit sugna på att flytta hem har insett att om vi är kvar får de gå i samma skola igen, vilket de har saknat, och de jublar över möjligheten. Så vad jag säger är alltså att vi har ingen jäkla aning om vad som händer, men går det dåligt i svenska skolvalet så lutar det rejält mot bättre-lycka-nästa-gång i svenska skolvalet i januari 2012.

Lite snopet känns det allt. Men jag har verkligen kämpat, jag har mailat med varenda skola i Helenelund där jag har tjatat, bönat och bett. Jag har till och med kontaktat Barn- & Ungdomsnämden. Det sistnämnda var ju rätt fruktlöst, hahaha, vem väntar sig nåt av lokalpolitikerna? Jag har varit involverad så jag känner till arbetstakten de håller…

Jag vet inte riktigt vad jag själv vill. Livrädd för den svenska ensamheten, nöjd med sociala grupperna här och invand på arbetet så är det inte lika lockande med Sverigeflytt längre, inte än i alla fall. Alva vill helst stanna hon också. Viktor och Sanna vill till Sverige. Skolan får alltså välja åt oss.

.

Klart ungen vill bo i Amerikatt, hon är ju cowboy girl.
Hon gick naturligtvis till Pre-K i de här kläderna. Hon vill rida igen, och börja med fotboll. Balett får räcka ett tag.

Alvas Irakiska fröken Vian pratar mycket om hygien och Alva borstar tänderna själv om morgnarna, tack Vian tycker jag, eftersom vi är så dåliga på morgonborstning. På kvällarna borstar mamma eller pappa, åtminstone först.

 

Conference 23 oktober, 2010

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Plugg — Suddrik @ 22:59

kl 01.45. Tomt i sängen, Viktor satt kvar i soffan och spelade Plants & Zombies. Saknade sällskap och gick och hämtade en sovande liten Alva och somnade om.

Vid 02.30 vaknade jag av att någon pillade på mig, på halsen. Jag trodde att det var Alva som kom och vände mig om. Men det var tomt. Vände mig tillbaka och såg att Alva ju redan var där. Somnade om på sekunden.

Men så pillade det igen, ingen där, jag tittade ner mot golvet, kanske Sanna ville busa. Men det var tomt. Vände mig om och försökte somna om.

Hann bara sluta ögonen innan någon pillade mig under hakan och öronen. Lite kittligt. Vände mig om igen och kände efter i mörkret. ”Men hej Sofie!!” Alva hade inte stängt buren helt och lilla råttan smet ut. Hon gillar värme och ville också ligga hos oss. Riktigt mysigt, men hon fick faktiskt sova i buren.

.

Tidigare på dagen hade vi conference, kvartsamtal, och fick för första gången träffa Sanna fröken ”på riktigt”. Vi pratade mycket om hennes mål och kunskaper, t ex tycker hon själv att hon är jättebra på matte, men där hon är felfri är faktiskt engelskan. När miss Scaife sa det så kom jag att tänka på något hon sa när vi nämnde att vi var svenskar och var tvungen att avbryta: ”Allvarligt talat, visste du inte att Sanna är svensk? Att hon bara varit i USA i 2 år?” Och fröken hade ingen aning. Spricker av stolthet. När fröken fick veta att vi har planer på att flytta hem framöver så sa hon ”men inte under skolåret! Jag vill ha Sanna i min klass, hon är sådan god förebild för de andra barnen eftersom hon jobbar så hårt och lyssnar uppmärksamt”. Hon fortsatte med att förklara att hon vill vara vän med alla och ger samtliga uppmärksamhet vilket gör henne populär och gör så att de andra barnen vill göra som hon gör.

Wow.

.

Idag har vi haft det bästa barnkalaset någonsin för Sanna Banana (som bytt smeknamn, Sanna-panna låter inte lika bra på engelska). Ändå skönt när det är över, jag tål stress dåligt nu för tiden, får hoppas det blir bättre efter endokrinolog-besöket om några veckor.

Får blogga om kalas imorgon, måste bli klar med tentan nån gång.

 

Pluggar 20 oktober, 2010

Filed under: Plugg — Suddrik @ 23:11

Pluggar Agile. Just nu kravhantering. Jag är klar med försättssidan i alla fall.

Sanna 1 år

 

Ytterligare en helg når sitt slut 11 oktober, 2010

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Plugg — Suddrik @ 0:25

Vaknar upp från att ha sovit i soffan sedan klockan 20, svettig, puls på 88. Har mått väldigt konstigt i några månader, särskilt efter magsjukan förra månaden, jag beskrev det som en konstant panikattack. Gick till slut till läkaren och beskrev depressiva tendenser, stressat hjärta, skakningar, trötthet, etc och fick förra veckan provsvar som pekar på hyperthyroid. Diagnosen i sig fick mig genast att må lite bättre, så följde jag alla kostråd jag fann på internet förstås, bland annat slutade jag tvärt med aspartam… Ingen mer cherry cola. 😦

Nu har jag inbokade möten hos endokrinolog för sköldkörteln och kardiolog eftersom jag behöver något för att stilla hjärtat. För första gången i livet är jag orolig för min fysiska hälsa, hjärtat vill säga. Känner mig dödlig. Och gammal.

Fast… egentligen är det rätt bra nu. För att uttrycka sig som man ska när man är skitgammal; Man ska inte klaga. Hahaha!

.

Liten prinsessa i sin kusins gamla klänning och med det eviga diademet som aldrig hamnar rätt när hon sätter på det själv.

Alvan har haft massa eksem på sistone och dieten har varit tråkig för henne. Inget mjöl, ekologiskt i största möjliga utsträckning. Nu är hon bra igen, men vi fortsätter lite till. På bilden äter hon köttfärssås med quinoa-makaroner. Alva sa att hon inte ville ha makaroner, Sanna att hon inte ville ha köttfärssås. Lite måste de ändå äta, men det är gulligt att se deras skillnader.

Jag och det andra fina lilla barnet. Jag tror att ungarna gillar att leka med kameran lika mycket som jag.

Vi hittar de där ungarna sovande lite var som helst. På golvet ligger Sannas överkast, och på det ungarna med varsitt set sängkläder.

Igår morse, lördag. Alva är tillbaka på baletten, 5:e lektionen för terminen. Hon minns ordningen på låtarna, namnen på poserna. Hon verkligen älskar lektionerna och lär sig så lätt.

Den här terminen har Alva varit den enda flickan som inte härstammar från Asien. Av något oförståeligt skäl struntar hon fullkomligt i ungarna, kanske är de för tysta. Den här veckan kom en ny, pratglad och blond på gränsen till genomskinlig flicka och Alva blev störtförtjust, höll handen och lekte med henne så mycket hon kom åt.

Alva och Reina i steppskor, ”get ready for: knee bends”.

Sedan jag berättade för Alva att Reina betyder drottning blev hon ju ännu gladare.

Igår var vi på Kelsey Creek Farm Fair. Det regnade och vi hade inga regnkläder. I vanlig ordning så drunknar man inte direkt av Seattleregn, just den här dagen duggade det bara lite mer än vanligt.

Sandlåda med bilar, under tak, yey!
Alva brummar. ”Örn, örn!”

Nästan-7-åringar gillar också.

När Sanna var klar sa hon omtänksamt att hon ville ge sin grävskopa till en pojke som var avis på den. Lilla plutt.

De hade traktorer med flak och höbalar som man fick åka på, och den här lilla traktorn till vilken man kopplat en massa skrindor. Jättekul tyckte brudarna!

Nästa gång åkte de jeepen, en av de första vagnarna i traktorkaravanen. Alva visade nöjt upp kontrollen med vilken man kan sätta på vindrutetorkarna. Öh… tak  kanske vore en bättre idé?

Ett litet tecken på hur väldigt frodigt det är här. Ormbunken växer på väggen inne i brunnen!

Helgen största: Sanna har fått hål i öronen som en tidig födelsedagspresent efter några månaders tjat. Hon blev lite avis på Alva. Bra att hon tycker om blått till skillnad från rosa som Alva älskar, blått passar så mycket bättre på henne.

Stackars liten ville inte visa något eftersom vi pratat så mycket om hur Alva inte sa ett pip, så jag fick säga åt henne att gråta när vi det syntes att det behövdes. Hon såg lite yr ut. Efteråt var hon spattig av adrenalinkicken, väl hemma blev hon så trött att hon bara låg och kved i soffan. Underbara, fantastiska lilla människa.

Så är det dags för ny vecka, same shit. Jag har 2 uppgifter på agil-kursen och ser både fram emot och bävar för dem. På förra uppgiften fick jag betyget A med tillhörande jättefint omdöme, väldigt kul, men nu känns det som att man måste leva upp till det!

 

Ny årstid 14 september, 2010

Filed under: 2. Living in America,4. Coming home,Barnen,Plugg,Skillnader — Suddrik @ 10:07

Så var det höst. Den är visst tidig i år. Det är 20 grader om dagarna, men mulet och fuktigt. När vi gick till skolan imorse, Sanna och jag, så hördes det så väl att sommaren är helt över. Fukten skapar en ny sorts tystnad, som saknas under senvår och sommar. När jag gick hem hade alla mammor redan lämnat sina barn i skolorna och papporna hade ännu inte lämnat sina hem för att åka till sina arbetsplatser, sånär som på de galet kvittrande kamikaze-fåglarna och en avlägsen lövblås störde inget tystnaden.

 Jag hatar förresten lövblåsar. Den ska in på min för/emot-lista, direkt efter pick-uper och tomgångskörning. Usch vad jag längtar hem. Snart är det Halloween, en högtid som vi var så nyfikna på första året, kunde och hade jättekul med andra året, men är dödligt trötta på nu. För att inte tala om jul, denna kanel-imitation-stinkande kommersiella prålhögtid som bara handlar om komsumtion. Är det jul? Är det roligt? Är det vad vi längtar efter hela hösten? Jag vill bara baka, tända ljus, sitta i soffan med släkten och gå upp i vikt.

.

Angående uppståndelsen hos våra snuskiga grannar som hade SWAT-styrka på plats i förra veckan; en äldre granne, S, ringde mig för att höra vad som hade hänt, hon sa upprört att hon ”var inte hemma och missade allting! Jag har ingen aaaning om vad som har hänt!!” Tänkte väl promenera över och berätta att jag heller inget visste, (för jag är inte så förbaskat nyfiken att jag frågar) men innan jag hann det sprang Viktor på henne och vid det laget hade hon funnit reda på sanningen. (Vilken tur!) Det låg till såhär: Sonen i huset gjorde inbrott i en villa i grannbyn och dum-fan körde sin egen bil, vilken någon anmälde registreringsplåten på. Viktor och jag garvade åt det hela, här spärrar man av gatan med 5 snutbilar, skrämmer halvt livet ur stackars argentinare och gamla tanter, cirkulerar med helikopter och kör skottsäker SWAT-lastbil för att plocka en töntig liten kille, hos vilken man gör total husrannsakan. I Sverige föreställer jag mig att 2 konstaplar hade ringt på dörren och vänligt bett att få prata med unge herrn, det borde vara tillräckligt här också.
S tyckte att man borde ha gjort lock-down på skolan.

Näe, min nya kurs, Agil systemutveckling, har börjat på riktigt nu, så det är dags att plugga. Men Facebook lockar. Aja baja!

 

Jetlagens vedermödor 25 augusti, 2010

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Jobb,Plugg — Suddrik @ 22:35

Igår råkade det bli lite av en svensk lekträff nere på stranden. Jag och Alva kom ner en kortis mellan preschool och karatelektion och träffade på 3 bekanta mammor med barn. T kom hem ifrån Sverige för några dagar sedanoch nämnde att hon hade problem med jetlag när hon kommer hem, till skillnad från de flesta andra som tycker att det är jobbigt att komma till Sverige härifrån. Jag blev glad, hon är den första som har samma problem som jag. Vi pratade vidare om tröttheten när hon högt och tydligt klagade över att ”det är jobbigt att vakna klockan 4 på natten för att man måste gå upp och bajsa!”

Oj. Prata om kräks och chokladdoppade insekter, vad som helst, men just det här ämnet är mig så genant. 2 graviditeter och 2 barn som man bytt blöjor på… inte ens det har hjälpt.

Så tillade M förstående att ”jo, det är verkligen irriterande!”.

Jag nästan gapade. Mycket genant. Tänkte att jag skulle försöka vara lite mer okänslig och frågade förvånat om de verkligen var så regelbundna. Jodå. Detta är en punkt som jag glatt erkänner skillnad mellan könen! För själv gör jag inte sånt alls. Jag är ju kvinna.

.

Imorse lämnade jag Sanna på karate day camp och så åkte vi till preschool, Alva och jag. När vi kom dit lät Alva lite upprörd. Kastade oss ur bilen och hon fick upp hela sin apelsinyoghurt. ”Hoppsan, din lilla mage kom inte helt överens med den där va?” frågade jag. Hon mådde genast bättre. Men en fröken såg och vi fick åka hem igen. Inte för att jag skulle ha lämnat in henne nyspydd på dagis, men tanken slog mig ärligt talat, det var ju Sprinkler Day, med Alvas sprinkler.

Så hon fick leka själv och sen vara hos Viktor på lunchen. Jag hade intervju, andra intervjun på försäkringsbolaget. Det kallades för Meet & Greet med teamet. Jag har ingen aning om hur det gick, men det blev ingen utfrågning utan en diskussion runt processer och stödsystem. En kille hade jobbat till 3 natten innan och jag börjar inse vad jag ger mig in på. Men ännu mer nervös är jag över att vara med amerikaner hela dagarna. Jag klagade lite inför min kompis Krystalyn idag, jo vi hamnade på stranden i 5 timmar idag också (det har säkert blivit uppåt 100 timmar i år och jag skäms. Nästan.). ”Jag vet inte hur jag ska klara det, massa amrisar överallt. Jag menar, varifrån kommer de allihop??” Nåväl. En av de förhoppningsvis blivande kollegorna nämnde att man får bonus vid jul, bara en sån sak! Den tog de ifrån oss på WM-data 1999 med löftet om återinförsel några år senare. Jag slutade 2007 utan att nånsin ha sett röken av den. Jag hade blivit glad om det så bara varit en till till Höganäs-mugg, det räcker med så lite för mig, men jag antar att de flesta av kollegorna inte höll med.

Blir det inget jobb så har jag ändå ordnat annat att roa mig med. På måndag börjar kursen Informatik – Agil systemutveckling på Mittuniversitetet, och jag försöker fruktlöst komma in på Ledarskap och coaching på Högskolan på Gotland, men är sent ute och dessutom 150:nde reserv. Får se om de är snälla…

.

En av dagarna under värmeböljan i förra veckan kom polisbåten till parken och stannade vid bryggan. Till alla barns stora glädje tog en polis fram vattenslang och det såg såhär vackert ut, regnbåge och allt. Det var vackert att han gjorde det alls tycker jag, ett för barn mycket bättre första möte med polisen än vad jag hade 1982… (I didn’t do it. Really.)

Snuten är helt galet rolig. Han ser exakt ut som jag föreställer mig amerikanska poliser. Jag är säker på att de ser ut såhär allihop, bara med varierande kroppsvikt.

Här är vår nya bebis!
Det är lilla Emma, som är lilla Viktors lillasyster. Hon är 2 veckor och Sanna vill ha henne. Hon vill ha en egen rättare sagt. Inte av mig alltså. Jag tycker att hon ska vänta ”lite”.

Emmas mamma och pappa var hos oss på kräftskiva och försvann hem vid 21. Blev bara det här gänget kvar. Våra barn lyckades klämma ihop sig och titta på hela Sharkboy & Lavagirl till 23 utan att bråka en enda gång.
 

Efter att Norpan dog så får Sofi all uppmärksamhet. Kanske blir hon mer tam som ensambarn. Barnen höll henne framför Sprout-barnprogrammen i 1 timme. Förra ägaren sa att råttor kan dö av sorg om de mister sin kamrat. Vill helst inte köpa en ny, men vi får hålla koll, kanske måste vi.

Just nu försöker jag undvika att tänka på hemlandet. För mycket tid har jag aldrig mått bra av, jag vill ha krav, deadline och stress. Får träna mer helt enkelt.

Såhär glad blev jag i alla fall idag när jag lattjade med min inte längre splitternya kamera, självutlösare som tar 3 bilder på 10 sek och man kan se sig själv under tiden. Tänk, får jag jobb på försäkringsbolag så kan jag ha såhär snygga kläder varje dag. Sånt kan en flicka mest bara drömma om i shorts- och t-shirtbyn Redmond.

 

It’s electric 15 januari, 2010

Filed under: 2. Living in America,Jobb,Plugg,Träning — Suddrik @ 21:18

Lämnade Alva en heldag i preschool och åkte på möte på Volt, en stor rekryteringsfirma. De ringde om ett jobb som inte passade för några dagar sedan och jag passade på att tigga till mig ett möte. Sen blev jag plötsligt nervös. Vad 17 ska jag säga till honom? Men jag tänkte att det fick lösa sig självt, jag har ju frågor så det räcker i alla fall. Det var en ung och verkligen jätterar kille, så jag behövde inte oroa mig. Det är trevligt att ha någon som jobbar åt en. Jag frågade om jag gjorde något fel, jag undrar ju även om jag vet att jag bara har hittat 5-10 jobb som jag faktiskt verkligen vill ha under året som gått. Rekryteraren berättade att just nu anställer inte ens Taco Bell. Om man inte ens kan få jobb på Taco Bell… tja, då kanske man inte ska sparka sig själv för hårt över att det gått rätt risigt hittills.

Tja, på måndag börjar min kurs i Trendspaning vid Mälardalens Högskola. Verkar mycket intressant och en perfekt utmaning för mig som är dålig på att se kritiskt på saker. Har ju inte bråttom att skaffa jobb. Det spelar ingen större roll längre, när jag tänker på jobb så ser jag bara ett kors framför ögonen, ett kors med texten ”Karriären, R.I.P”.

.

På vägen från Volt till Alvas dagis tittade jag upp mot en lyktstolpe där det satt en örn. Han hade axlarna (mina fågelkunskaper är enormt omfattande) och tittade ner på trafiken så stöddigt som bara en örn kan. 

.

För närvarande ligger jag utslagen i soffan. En hel förmiddag för mig själv spenderas naturligtvis på gymmet. Droppade av Sanna vid skolan och tränade från 8:45 till 13.20. Inte så nyttigt kanske, men det är svårt att sluta! Sen blev det nästan bråttom att duscha och hinna till mötet, käka hanns inte med. Så all träning och megalunch men inte förrän efter kl 16… näe, jag gör inte ett handtag ikväll. Kanske kan läsa ut min skitbok, standarddeckaren ”Box 21”, även känd som ”vi har hört, och sett det, förut”.

Och Grattis Sverige! Köldrekord, frysskadorna så omfattande att försäkringarna inte räcker till, elpriserna slår alla rekord och elen räcker inte utan måste importeras, men äntligen kanske de förbannade fästingarna dör!! Kanske man vågar sig tillbaka till Sverige igen nån gång… 😉