suddrik

Dagbok från Amerikatt

Jävla Camilla! 21 mars, 2011

Filed under: 1. Going to America,2. Living in America,Barnen — Suddrik @ 10:55

För några veckor sedan berättade min fd kollega Camilla att hennes barn går och sjunger på fjolårets Melodifestivalslåt ”Manboy” och att jag borde spela den för mina småtjejer. Våra barn är jämngamla, så jag följde tipset. Surfade reda på Eric Saade på Youtube och Alva blev hooked vid första lyssningen. Men det var förra helgen, hon har bara småtrallat på låten lite då och då under veckan. Igår ville hon höra och se videon igen. Hon kan minsann sköta Youtube själv, och efter 10:e genomlyssningen somnade jag i soffan, hon fortsatte utan mig. Sanna hade stängt in sig för att spela dataspel på rummet och Viktor lekte med sin dator med hörlurar på. Alva satt alltså ensam och stirrade storögt på killen på tv:n. Han är minsann snygg tycker Alva, lika fin som Sharkboy (Taylor Lautner). Nu har jag beställt en CD-spelare från Amazon till Alva, så att hon kan få hela albumet och lyssna på det hur mycket hon vill… men på sitt eget rum.

Härav överskriften: söndagens mest spontana kommentar var ”Jävla Camilla!”! 🙂


Är han inte en Sharkboy?

Tänk att hennes första favorit skulle bli en svenne! Jag som oroade mig för att det skulle bli någon Disney-produkt. Nu är ju Saade en riktig produkt han också, men jag är ändå glad att hon valde honom framför Hanna Montana eller de därna brorsorna vad-de-nu-heter. Jonas?

Faktum är att Alva är mycket musikalisk och går på tillvalslektioner i musik i pre-K, men hon har inte visat mycket intresse för musik annat än barnvisor. Jag förväntade mig att hon skulle bli sen, som jag, och finna intresse i ettan eller tvåan. Jag minns vad jag gillade; ”In the summertime” när jag var 6, ”En papaya coconut” när jag var 7 och från 8 var det Carola, och inget annat än Carola, i några år. Det är roligt, men som vanligt sörjer jag svunna tider när min bebis återigen visar prov på att det var åratal sedan hon faktiskt var nån sån där bebis. Hon saknar det också, att vara liten, hon gråter ibland för att hon inte vill bli stor, men som vi alla vet är det oundvikligt.

Just nu varierar hon mellan att vara som en 6-åring och 14-åring. 4-åringen som hon faktiskt är, kommer mycket sällan fram.

Igår hade hon ju dessutom sitt första riktiga bråk med farsan. Vi förvånas, hon hade ju ingen trotsålder alls. Hon har börjat smälla i dörrar och låsa in sig, låsa slutade hon med när jag sa att vi hänger av dörren om hon inte lägger av. Igår vägrade hon komma och käka och var istället rejält störig mot Viktor. Det slutade med att hon vrålade rakt ut hur dum han var och hur han inte fattar nånting och sedan slogs hon med honom. Vi brukar inte straffa med sängen, den här gången fick hon dock lägga sig redan klockan 18. Men i alla dessa hennes pre-tonårsfasoner (finns det term för pre-teen i svenskan?) så är hon fortfarande klok, så hon stannade på rummet. Jag tröstade henne i sin hysteri och förklarade det hon inte förstod. Hon blev sams med pappa också, men för att förstå konsekvens fick hon vara kvar i sängen. Hon var vaken till 21, kom bara ut för toalettbesök. Sanna gav henne en bok. När jag sa gonatt till flickorna på riktigt vid 20.30, läste Alva sin första bok; ”Mat”.

Mat.
Mat sat.
Sam sat.
Mat sat on Sam.
Sam sat on Mat.
Mat sat. Sam sat.
The End.

.

*** *** ***

Alla goda nyheter är inte alltid bara av godo.
Vi vet att vissa har väntat på den här informationen som jag fick för 1½ timme sedan, men trots att det var avgörande för att vi skulle kunna flytta tillbaka gör det inte valet lättare: Båda flickorna har kommit in i skolan Utbildning Silverdal. Skolan var vårt förstahandsval, Sanna i 2:an, Alva i 6:års. Men som sagt gör detta bara hemflyttsvalet svårare, för jag vill verkligen inte flytta tillbaka. Familjemöte ikväll antar jag.

 

Packningen 1 september, 2008

Filed under: 1. Going to America — Suddrik @ 14:37

Ja, man undrar ju, när når man point of no return?
Det är ingen hemlighet att jag ogillar förändring, även om jag kan söka mig till det om jag verkligen vill något, men huvudstupa är inte riktigt min grej. Nu är huset i ”övergivet hus på film”-skick med en massa gulligt möbelformade paket precis överallt, som väldigt uppenbara julklappar står de och påminner om att nästa gång jag ser dem, nakna, är om 3 månader, i ett annat land. Byta jobb hade varit nog med spänning för min del.

Jag är så trött efter 3 dygns panikartat heltidspackande kl 8-3 (a.m.!) skulle behöva sova mer än 4 timmar inatt. De fantastiska flyttkillarna fixade allt så proffsigt att man kan slappna av nu. Att man alltid ska oroa sig så…

Något vidare stöd i jobbsök eller info därikring har jag ju inte fått, men nu har jag hittat mig ett oväntat men fantastiskt stöd i en kille som jobbar på Volt, motsvarande Manpower i USA. Oron höll på att förtära så till slut förklarade jag för honom exakt hur situationen var och han svarade ärligt att det inte är superenkelt att få jobb längre pga lågkonjunkturen. Lite ärlighet är allt jag behöver, tomma löften gör mig bara säker på motsatsen till vad folk säger. Sedan skrev han in mig på Volt, fast man inte får det förrän man fått EAD-kort, och det får jag nog först i december. Man blir glad helt enkelt. Men just nu är jag bara trött. Kanske en stående tupplur?

 

Det börjar bli ”på riktigt” 8 augusti, 2008

Filed under: 1. Going to America — Suddrik @ 9:19

Vilket datum är bättre att påbörja en blogg om en utlandsflytt än 080808?
Jag tänkte skriva den här bloggen för alla släktingar och vänner, det blir så många leds berättande annars! Men troligen skriver jag främst för småflickorna, de kommer med all sannolikhet att vilja veta mer om vad vi gjorde i Amerika när de var små. Väldigt roligt är ju också att se hur man förändras, hur vi omvärderar saker annorlunda efter ett tag.

Efter så lång tids vetskap om möjligheten att flytta så känns det naturligtvis inte som att det någonsin kommer att bli av, men nu börjar vi ana målet. Den 19 ska familjen till amerikanska ambassaden och ordna visum, när vi får dem i handen en vecka senare är det fritt fram att resa när som helst och vi siktar på första veckan i september.

Just nu pågår avveckling på hög nivå. Jobbet vågar jag knappt tänka på, efter semestern är det lugnt och jag har på något sätt redan avräknat mig själv. Allt är avslutat sedan före semestern och nu har jag knappast driv för att starta något nytt. Hemma sker det dock mer; vi dokumenterar ägodelar inför containerflytt, planerar husuthyrning, rensar ut och fyller i blanketter. Min personlighet tar inte ut mycket i förväg så jag känner inget inför flytten annat än jobb, jobb och åter jobb, och en lätt oro inför att bryta upp och starta om, inte bara en gång utan två. Först till USA där vi inte vet hur något går till och allt ska skaffas, från EAD-kort som berättigar mig arbete, till bostad och bilar och längre fram förstås också jobb till mig, mitt största orosmoment. Även att åka hem blir ju jobbigt när det är dags, inga arbeten och ingen föräldrapenning kvar, (den ryker när man flyttar utanför EU,) dagisplatser ska ordnas på nytt… Det ligger långt fram, men jag lyckas tänka lika mycket på det som den här första flytten.