suddrik

Dagbok från Amerikatt

Inblick och utsikt 29 juli, 2011

Filed under: 3. I Sverige,4. Coming home,Bara bilder — Suddrik @ 10:26

Lyssnar på Eple, kanske Röyksopps bästa låt och en av världens skönaste. 1000 tankar snurrar i huvudet. Jag var ute och sprang igår efter 1 veckas down-time pga streptokocker. 23 på natten, feta grodor och gigantiska gräshoppor på vägarna, precis lagom temperatur, gatlyktor som spontant tänds och släcks och skrämmer livet ur mig, skuggor som växer och försvinner, meter läggs efter meter avverkad sträcka. Hjärna och kropp vaknar på nytt. Den sista fysiska ohälsan springs bort ifrån och jag kan tänka klart. Det är när jag gör de där enkla sakerna som man gjort förut som insikten blir som tydligast.

Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka detta tillräckligt väl för att det inte ska låta pretentiöst men ändå så djupt som det ändå är. Men det känns som att jag dött och återfötts ur askan av mig själv. Ingen fågel Fenix, bara en ny version, en mer avslappnad, harmonisk och lycklig. Jag kan nog inte förklara.
Uppe på vinden återfanns min gamla keyboard, tog ner den till barnen som vill ha ett piano. Notböckerna fanns i en annan låda. Det var 20 år sedan jag satt framför de svart-vita tangenterna och ett notblad senast men det är ändå värt ett försök. Vid gud, vad jag fastnade. Tiden försvann… Till min förvåning gick det flytande omgående, med de stycken jag mindes redan på första försöket, vissa som jag aldrig helt lärt mig krävde 2 genomspelningar, de tunga klassiska lite fler. På det hela taget spelar jag bättre nu än när jag var tonåring. Barn och make lyssnade en bra stund. Och jag brydde mig inte. Borta är nervositeten, prestationsångesten och rädslan för att inte duga.

3 år. Jag minns inga detaljer när jag vaknar, men jag vet att jag drömmer om mitt andra liv på nätterna; känslan av att befinna mig i dojon, småprata med Jeanne, med barnen i parken, en drink på Desert Fire, ta ut mig på gymmet, en promenad på byn eller Target, små lätta minnen. Hur kan en annan så enkel verklighet omforma så grundligt? Åldern gör förstås sitt till, och den tydliga gränsdragningen som man inte får om man gjort samma sak under de 3 åren och inte haft något vettigt att jämföra med utan bara långsam utveckling. Men jag tror inte att det räcker, att skaka om livet så mycket som en flytt över Atlanten innebär, tror jag har gett mig lika mycket som 10 års terapi. Kommer nog inte mycket längre i mitt navelskådande, men jag älskar att se hur vissa saker backat ur intresse-sfären och nya vuxit fram. Fast det gör ont att löpträna efter året av avhållsamhet (hälsporren gör fortfarande ont) så ler jag när jag kutar.

.

Efter en vecka har vi vant oss vid vattnet, folkbokfört mig och barnen (Viktor slipper) i Sverige så att jag kan köpa mobiltelefon (billigare alltså, med abonnemang) och sånt, vi har ätit Tip-Top och blodpudding och Tom & Jerry-godis och Polly, gått vilse på nya Apoteket och chockat insett att det vuxit upp en skyskrapa utanför vårt köksfönster. Jag har erbjudits 3 fantastiska jobb utan att ha sökt ett enda själv. Grannbarnen har blivit stora och våra barn pratar lite konstigt i jämförelse med dem. Till skillnad från att prata lillagammalt som man trodde så inser jag till min stora förtret att de bara talar onyanserat. Men det kommer väl. De har ju dessutom ett språk till, något som vi verkligen är glada över.

Vi har fått en mässa också!

Frukost i ett [nästan] tomt hus
Master bedroom fick sängar från landet (som i sin tur fick en ny familjevåningssäng)

Barnen sover på antika (jupp, antika på riktigt) madrasser

.

Måste åka och handla. Mer bilder kommer när jag orkar. Det är lite slappt just nu…

 

Laugardags 10 juli, 2011

Filed under: Bara bilder,Barnen,Resa — Suddrik @ 15:21

Vi åt frukost-Skyr och gick på stan. I feel dirty. Dags för tvagning. Mot Laugardalur för att bada.

Stannade längs stranden för att plåta barnen en stund. Jag älskar min kamera, som vanligt blir de flesta bilderna bra, bättre än samtliga fotografbilder vi tagit sedan vi flyttade till USA.

”Titta, nu kan vi flytta hit” tyckte jag.
Viktor ville testa sitt passerkort, men det låg på rummet.
Bummer.

Laugardalen var en gång i tiden stadens enda varmvattenskälla. Där finns även de geysrar som vikingarna först såg när de anlände till Island. (”Titta, reyk.” Hahaha!)

Jag älskar att bada men badar inte. Det är för kallt. Eller så är det för äckligt, för salt, för mycket klor. När jag var liten hade mamma så ofta mens om somrarna, särskilt när vi skulle bada, och nu har jag själv ”haft mens” i några år. Jag säger hellre det än att jag inte vill, för då kanske småtjejerna inte heller vill. Idag hade jag bestämt mig, det skulle badas. Temperaturen låg på sisådär 15 grader, men gick ner till 13 under dagen. I vattnet var det 34. Eller uppåt 40 i de varma bassängerna. Vattnet var rent, inget klor eller annat snusk.

Eftersom vattnet är naturligt varmt, året om, så kan man alltså även bada året om. Man måste gå utomhus en liten bit, är det snö så knastrar det under fötterna. Men man har varit trevliga nog att glasa in och värma upp luften i vattenrutschkanans trapptorn. Som om inte allt detta vore nog så är det rymligt, fräscht och löjligt billigt att komma in.

Människor låg på trappor eller hängde på  något och… bara slappade. Vi med. Barnen lattjade förstås kungligt, och det blev en del rutschande, men Viktor och jag hängde mest på saker och kanter etc. Vi låg i blöt i 5 timmar, sedan orkade inte Alva längre, hon vaknade trots allt 6 i morse. Det här är rena paradiset. Att kunna bada, i rent och varmt vatten, året om. Flera gånger under dagen utbrast jag något om hur stället är det bästa som finns.

På vägen hem kände jag hur det stack i ansiktet, trots att jag smorde in mig efter badet. Mycket riktigt, jag har bränt mig. Suck och stön, jag har bränt mig i halvmulen, 13-gradig ”hetta”, på Island. Jag nämner faktumet på Facebook och sempai Grayson säger ”haha, white people” och jag skrattar så jag nästan dör.

Inte så snygg, men fan inte blek i alla fall.

Som jag önskar att vi kunde stanna ett par dagar(/månader) till här. Det finns så mycket kvar att se och göra, men imorgon är det redan dags att åka vidare. *snyft*
Vi ska dock hinna bada en gång till imorgon innan vi flyger, i Blue Lagoon.

 

Äventyret Island

Filed under: 4. Coming home,Bara bilder,Resa — Suddrik @ 3:11

Precis som vid Sverige-långresan för 2 år sedan blir jag väldigt känslosam. Fäller t o m en tår när vi åker hemifrån. Det är mulet igen efter några varma och molnfria dagar, så man ser inte mycket när vi lyfter strax före kl 17. Nästan 7 timmar ser vi Islands månlandskap och landar med lika många timmar i tidsförlust. Alva har legat och sparkat på den trevliga Idaho-grabben bredvid, Sanna hade 2 säten att sträcka ut sig på. Viktor och jag har nickat till sittande några gånger, men vi är alla 4 lika dödströtta. Till min stora glädje träffar vi Anna med hennes man Joe och deras lilla Annika och fikar på flygplatsen en stund. De har gjort samma stop-over på Island som vi, fast åt andra hållet och är på väg hem igen, och de tipsar om sevärdheter och berättar om sin Sverige-semester.

Så hoppar vi på bussen till stan. Jag gillar inte landskapet. Det är platt in till stan, och kargt och dött sånär som på lite lågväxta blommor och buskar, bergen en bit bort ser ännu mindre beväxta ut. Hemma brukar byggnader ligga dolda mellan träd, här undrar man om några träd kanske finns dolda mellan byggnaderna. Vi noterar att inga hus har skorstenar, de värms ju upp av naturligt varmvatten. Även kranvattnet är naturligt, de har 2 system, ett med varmt vatten (som luktar lite ägg) och ett med friskt källvatten. Man får spola en stund för dricksvatten.

Naturligtvis får man inte checka in redan före 11 på morgonen. Vi lämnar bagaget i vandrarhemmets hall och promenerar in till stan. Stan är förstås liten. Det bor bara 320 000 pers på ön, någon nämnde att man har 500 000 turister per år. Jag tittar på kvinnorna, de är långa och vackra, ofta blonda, och trots att vi har samma färger har jag svårt att särskilja dem, de ser ut att höra ihop hela bunten. Något annat jag noterar när vi gör små inköp, som uttagsomvandlare t ex, är skillnaden i service. De kommer inte fram själva men hälsar på isländska med varma och äkta leenden när jag närmar mig, jag säger hej och fortsätter på engelska. De väntar på att jag ska säga vad jag vill och försöker heller inte sälja på mig mer än det jag valt. Avslappnat och trevligt, varken som USA eller Sverige.

Vi går länge men är fasligt trötta. Reykjavik ser ut som en svensk stad på 60-talet. Som de ser ut i Pippi-filmerna i alla fall. När vi får åtkomst till hotellrummet diskuterar vi kortvarigt om vi ska motarbeta jetlagen eller ge upp mot den och ta en tupplur, men tröttheten vinner. Det är vid det här laget inte så mycket jetlag vi lider av, utan en hel natts förlorad sömn. Kroppen vinner, vi sover i 3 timmar. Åtminstone vi tjejer, Viktor vaknar efter ett par timmar och planerar sedan utflykter och försöker irriterat väcka oss som ”bara skulle sova en timme”.

 

Vi käkar middag på stan, provar kötträtter för att ha gjort det, och kommer tillbaka till vandrarhemmet, sluddrande av trötthet, där vi somnar vid 22. Sedan sover hela familjen i hela 12 timmar.

.

Någon högtalarröst på flygbussen sa att ”Island inte är så kallt som man tror” och jag fick upp förhoppningarna. Men jag har nog alltid trott att ”Island inte är så kallt som man tror” och tycker således snarare att det är lite kallare än, tja, man tror, om nu man är jag. 🙂 Kanske är blåsten från havet som gör att jag behöver både långärmad tröja och kofta och jacka ovanpå linnet, eller så är det tröttheten. Kanske både och. Vi har tur med vädret.

Vi hyr bil för att fara runt själva, billigare och flexiblare än att köpa turistturer, och kör iväg i vandrarhemsmanagerns lilla blåa Skoda. Han prickar in det viktigaste på en karta och berättar för Viktor om varför Reykjavik heter Reykjavik, vikingarna kom hit och såg ånga stiga upp från geysrar och man sa ”titta, reyk!” Det säger jag många gånger under dagen, det är ju så kul! Vi har med oss massa vatten och 3 kräkspåsar till Sanna, men hon klarar sig klanderfritt hela dagen. Det tar inte lång tid att inse att vi är i vikingaland, Birka – släng dig i väggen. Detta är på riktigt.

Vi rundar sjön Þingvallavatn som tack vare varma undervattenskällor på sina ställen ska vara badbar året om, och stannar sedan i Þingvellir där Islands parlamentet grundades år 930. På vägen hit har jag försökt bortse från asfaltsvägen man kör på och bara se miljön, och det är lätt att förstå hur det måste ha sett ut här för 1000 år sedan, och här i Þingvellir där naturen störs av enbart trätrall och låga rep är det ännu lättare. Jag drömmer om tidsmaskiner, tänk att få se allt på riktigt. De första känslorna vid ankomsten är bortblåsta, man kan inte annat än älska den här ön.

Alva älskar naturen.

”Akta er för trollen!” sa jag till Sanna som älskar den gamla svenska barnfilmen ”Trollsommar”. Oj vad läskigt det blev då! Pappa fick följa med. (Det fanns inga troll.)

Det är häftigt att se ringarna där lavan en gång rann och skapade klipporna.

Nationalparken är skyddad av Unesco.

Alva älskade hela parken och hade nog gärna stannat hela dan.

Vi läser på skyltar och förstår kanske vart 3:e ord. Det är värre när de talar, Anna berättade redan på flygplatsen att exempelvis LL uttalas T. Isländska verkar svårt och befolkningen verkar inte särskilt intresserad av att lära ut ens något ord här och var, inte heller talar många skandinaviska som man tror om man läser på wikipedia. Engelska funkar dock överallt, brytningen är charmig. Barnen imponerar, ett par gånger har folk utbrustit ”men, är ni inte svenskar?” när de hör barnens klanderfria engelska. Detta är första gången jag ser i praktiken och verkligen förstår hur häftig deras 2-språkighet är.

Alva ropar; ”titta vilken stor trädstubbe!”.

.

Vi  åker vidare till Geysir. Vi såg en geyser i fjol, men det här var mycket häftigare. Flertalet kokande hål väser upp ånga ur marken, det stinker svavel och att folk förr trodde att det fanns drakar här upphör att verka konstigt. Den stora geysern sprutar oregelbundet, men ganska ofta. Ordet geysir betyder tydligen just ”spruta vatten”.

Det kokar i hålet!

Helt klart, förstås – inget kan väl överleva i den här hettan!

Här kan man leka. Försiktigt.

Hahaha, Alvas buttcrack!

Undrar hur många som råkat bränna sig i okunskap genom tiderna, och hur många som utmanat varandra att hoppa i…! Kan tänka mig hur de höll på, de därna vikingarna…

Vi tittade länge på geysern. Första bilden är min favorit; man väntar, väntar, väntar… och så kommer det en enorm, ljusblå luftbubbla innan den sticker iväg långt upp i luften!

Ungarna leker på en bänk, Sanna bär Alva och kittlar henne.

.

Nära Geysir ligger Gullfoss, ett enormt vattenfall. På vägen dit skriker vi nästan i bilen när vi ser glaciären Langjökull norr om oss. Så vackert vit och oändlig (932 Km2!), sådant man bara läst om. Viktor blir så betagen och står länge och tittar och fotar. När vi betraktar Gullfoss blir man ändå lite förvånad, såna enorma vattenmassor, att det finns något kvar av glaciären? Naturens krafter är så påtagliga här på Island. Vad lycklig jag är över att få vara här! Någon gång under dagen säger Sanna; ”mamma, kan vi inte stanna här typ ellet halvår eller ett år?” och Alva säger att det är den bästa dagen i hennes liv. Sedan bråkar de i baksätet. Man kan inte få allt.

Vi fick inte komma mycket närmare glaciären än såhär. Det krävs 4-hjulsdrift och vår lilla pluttbil kunde knappt hålla sig på vägen på de många grusvägarna. Glaciärtur får bli på nästa Islandsbesök!
Såna här bilar åker man med då:

.

Tiden går fort när man har roligt. Dags att åka hem. Känner mig lite rotlös och bostadslös, just nu är Egilsbergs Guesthouse det närmaste hem man kan komma. Egilsberg uttalas för övrigt tvärtom mot vad jag sa, ”Ejilsberk” ungefär.

Vi stannar någonstans igen, efter Selfoss, och tittar på några rykande hål. ”Titta, reyk!”.

Hål det kokar i. Inte ramla i, ungar!
Det luktar… äggmök. Måste vara ett skithål.

Det varma vattnet får växtligheten (varför växer det nåt där?) att ruttna. Svavelstank kombinerat med förruttnad biologisk massa, fy vad det stank.

Och naturligtvis trampade Sanna i. Inte i hetvatten, utan i ljummet men svart och stinkande avrinningsvatten.

Hemresa, en bit kör vi genom denna stenöken. Barnen tycker att Lavagirl borde bo här.

.

Barnen hamnar i säng vid 9.30 och har inte sovit en blund i bilen. Vi lägger dem och gör något vi aldrig vågade i USA (tänk om de tar barnen ifrån oss) och går ut på promenad. Frukosten består mest av kolhydrat så vi köper ost, korv och skyr (som påminner yoghurt men egentligen är en färskost, smakar dock bättre än båda!). Vi är inte imponerade av isländska mataffärer, de vi tittat in i ser ut som sämre sortens förorts-jourlivs i Sverige och utbudet är inte spännande alls. Jag som älskar att gå i mataffärer utomlands, (det är en av höjdpunkterna på alla semestrar,) blir lite besviken. Vi går ner till vattnet en snabbis, helst vill vi så snabbt som möjligt tillbaka till barnen, men jag kan inte tro mina ögon. Klockan är 22.20 och solen står fortfarande ganska högt på himlen. Och bakom oss, ser vi månen. Det är inte lätt att föreställa sig hur mörkt det ska bli här om vintern, men vi är här nu, och Reykjavik om sommaren är fantastiskt. Det luktar äggmök på sina ställen, men man vänjer sig vid det.

  

Himlen var egentligen ljust klarblå på bilderna, motljuset gör solbilden mörk.

.

Nu har jag och Alva varit uppe sedan klockan 6 och bloggat respektive lekt, samt gosat en del. Framåt 9 vaknade Sanna och till slut, nästan 10, vaknade även maken, han som beklagade sig över att vi var trötta igår. Dags för påklädning, promenad runt stan samt bad i en av de isländska naturligt uppvärmda utomhuspoolerna. (Ursäkta om jag är lite dålig på att svara på mail, kommentarer och sånt, jag har läst allt och svarar så snart jag kan!)

 

Massa action 3 juli, 2011

Filed under: 2. Living in America,Bara bilder,Barnen,Resa,Skillnader — Suddrik @ 23:42

Ojojoj, vi har haft en helg lika actionspäckad som en Hollywood-thriller. Fast utan allt mördande, biljakterna och andra skurkerier förstås. Det är så många mappar med bilder som behöver kollas igenom, det stressar lite så det kanske inte kommer upp så många på bloggen…
Eller så gör de det.

Om ett par dagar ska vi åka till Island och så vidare till Sverige. Jag är faktiskt lite nervös. Hur klär man sig där? Jag vill ju inte se ut som en turist. Tänk om vi pratar som Victoria Silvstedt/Dolph Lundgren? Eller om ungarna vräker ur sig för mycket av de i vårt hushåll så ofta förekommande svordomarna? Och vad äter såna därna svenskar? Näe, så illa är det ju inte  🙂 men kläderna undrar jag faktiskt över. Som Viktor nämnde nyss, man är ju van vid att jobba i pyjamas och det är ju jag med. Väldigt färgglatt är det här. Snygga jeans och t-shirt och folk tror att man ska på fest. Aaah de e värsta gala-fecken ikväll, serru. Fast så är det väl om man bara umgås med bohemer, miljöentusiaster, träningsfreak och andra galningar som vi passar ihop med.

Våra kompisar Cilla och Olof, vilka sedermera flyttade vidare till Kalifornien, umgicks i lite finare kretsar än vi. Ibland var jag lite avis, men man får helt enkelt acceptera att det är såhär man är. Mer bärs, mindre champagne. Fast jag dricker knappt alls, och när jag gör det blir det snuskigt söta drinkar.

Som igår. Vi har ju aldrig varit ute på stan själva, och kände att vi behövde ”göra den”. Således dumpades kidsen för sleepover hos min konstnärskompis Tereza med familj och sedan for maken och jag in till Belltown. Jag körde, men efter att ha betalat parkeringen insåg man att taxi kanske hade gått på ungefär detsamma. Jag tror att vi var inne på nästan varje bar, förutom den som kostade pengar. Alla tjejer såg likadana ut, alldeles för korta klänningar och så höga klackar att jag fick svindel av att titta på dem (trots att jag är skotokig) och jag kände mig som ett ufo i mina ljusa byxor och linne. Först. Sedan tyckte jag att det var skönt att inte se ut som alla andra. Vi stod inte ut så länge och var hemma strax efter 12. Man har blivit ovan.

När vi hämtade barnen på morgonen och fick rapport av Tereza så visste barnen att vi hade lämnat dem hos barnvakt för att vi skulle vara hemma och göra barn. Grandma har dessutom helskägg… alltså, ungar, jag fattar inte att de där två en dag ska bli produktiva medborgare.

Ungarna kördes vidare in till stan och Kenmore Air som har sjöplan. Flightseeing över Seattle. Vi flög alltså helt frivilligt. Personligen gillar jag inte att flyga, men fick det konstaterat att det bara handlar om klaustrofobi, för det här planet var helt ok, inte ett uns nervositet! Alva däremot var inte riktigt lika imponerad. Hon log stort när hon fick lurarna på sig, men det dog ut, sakta men säkert… sen såg hon mest ut som att hon höll på att spricka hela tiden. Man liksom bara väntade på ett PooF! eller Splatt! Tack och lov lät hon bli.

Seattle med Mount Rainier i bakgrunden. Det är så mäktigt, vi vänjer oss aldrig. I det fantastiska vädret utan ett moln på himlen såg berget ut att flyta långt över horisonten.

Gasworks Park. Staden ville ta bort byggnaden när gasverket slutade användas, men motarbetades. Nu är det en av de mest populära och välbesökta parkerna, bland annat har de de bästa fyrverkerierna på kvällen under fjärde juli-firandet. Vilket inträffar imorgon men vi kommer att missa eftersom vi hämtar kompisar från flygplatsen då. Bummer.

Space Needle ser inte jätteimponerande ut från den här vinkeln. På närmare håll såg monorailen ganska cool ut, och Experience Music Project med sina blänkande metallfasader lika så (men vi hann inte fota! Flygplan går fort!). Men står man direkt under så ser det bra mycket coolare ut!

”Vårt” plan och våra varma barn.

For in till stan och utfodrade utsvultna barn på stans äldsta restaurang, sedan 1890 har de haft öppet. Det var en bra start inför sightseeing ”Seattle Underground Tour”, källarvåningen var nämligen entréplan på den tiden, staden har höjt med en hel våning. (!)

Nu kommer det lite historia och eftersom det kan vara lite tråkigt så har jag kursiverat, vilket förenklar för den ointresserade att hoppa över.

När Seattle var ungt drog tidvatten in 2 gånger om dagen. Detta innebar förstås att det var lerigt mest hela tiden. 1889 inträffade en stor brand vilket gjorde att den lågt liggande delen av staden ödelades eftersom samtliga byggnader var av trä. Inga människor omkom. Det var för övrigt en svensk limkokare som satte igång brasan. Man började bygga på nytt, men staden bestämde att eftersom det var så dåligt underlag måste alla byggnader göras av sten. Man började flytta ner jordmassor från bergen för att höja landet, samt bygga vallar mot tidvattnet, intressantast är dock att man höjde staden en hel våning. Nya hus byggdes alltså ofta med ingångsdörr både på markplan och en våning upp, så att man efter höjningen skulle ha en ingångsdörr på det nya entréplanet, det gamla blev istället källare. Vägarna la man sten under, och över trottoarerna gjorde man ett valv av tegel. Vägarna hade högst prioritet, så under en period fick man för att komma från en sida av vägen till den andra klättra på stege uppför sin trottoar till vägen, för att gå ner för stege på andra sidan. Sedan ”la man på locket”. Under trottoarerna frodades brottsligheten så det stod härliga till, och stadens ledning valde att beskatta prostitutionen – den största monetära donationen till Seattle gjordes av en gammal prostituerad och bordellmamma, summan omvandlad till dagens dollarnivå står sig än idag och hon räknas som ”stadsfader”.

Man är riktigt stolta över det här arbetet men det är svårt att inte reagera med ”hur i helskotta kan man vara så vansinnigt dumma att man bygger en stad i tidvatten??”

En del av det underjordiska nätet finns alltså kvar än idag, vi kunde se folk gå på trottoaren ovanför oss på ett par ställen.

Undervåningen till ett gammalt hotell.

Orginalvattenrör i trä. Näe, de används inte längre…

Skylights. Det går folk däruppe!

Det skulle finnas en American Scandinavian Bank med spöke, men vi såg varken bank eller gamla andar. Jag måste erkänna att turen var rätt trist. Mycket folk och för mycket snack, guiden som sa att turen var ”historia med humor” var väldigt entonig, troligen efter att ha sagt exakt samma meningar 100-tals gånger förut, och i relation prat/sightseeing var det mycket snack och lite tur. Tycker jag.

De här träden såg nog frusna ut.

Så körde vi tillbaka hem, jag lämnade ratten till Viktor utanför dojon i Bellevue för att hoppa in i Sensei Arais bil och sen åkte jag med henne, Sensei Kristin och karate-ka Chelsy in till Safeco-arenan för att kolla på baseball. Det var Mariners mot Padres och vi, Mariners alltså, förlorade med 0-1 på hemmaplan. Vi hade skitkul ändå, Kristin och Chelsy lärde mig reglerna, vi gjorde vågen med alla andra, drack lite öl och käkade vitlökspommes, korv med surkål och massa godis av majsfruktossirap, färgämnen och estrar, och när söta japanen Ichiro gick upp för att slå vrålade vi eftersom han gick ner i shiko dachi. (Ja, vi går på karate alla 4. 🙂 ) Tydligen väldigt vanlig stretch i Japan berättade Sensei Arai. Jag älskar min Sensei, hon är typ… hälften? så lång som jag så det känns knäppt att vi är lika gamla, men på karaten har jag inte sett hur liten hon är för jag har så himla mycket respekt för henne. Inte nån man muckar med skulle man kunna säga.

Wow, Seattle 3 gånger på ett dygn. Det måste vara någon sorts rekord.

.

Nu är det officiellt. Sanna har blivit flicka. Hon vill ha likadana kläder som sin docka. Hittills har hon fått några par höga strumpor.

Vi gillar asiater. Tur att de gillar oss tillbaka. Sensei kallar oss whities.

Nu är det bara 2 mappar med foton kvar, partybilder. Men nu får det nog vara nog för ikväll. Sara kommer hem imorgon och då får vi inte längre ha hennes ljuvliga hus för oss själva längre, bäst att passa på att njuta nu! Här är hennes perversa lilla tv-rum… Jag har ingen fisklins så det blev lite klippa&klistra. ”Hemma hos Picasso”? Soffan är stor nog för 3 pers att sova i, och tv:n är på 64″ med surroundsystem. Dags för film!

 

Live in a tree 6 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Bara bilder,Barnen,Resa — Suddrik @ 0:55

Vi har bott på hotell. Morgonen därpå…
Vi sitter och äter frukost i huvudbyggnaden som verkar vara ett vanligt bostadshus. Ett kanadensiskt par och vi diskuterar med värdinnan saker man kan hitta på i krokarna. Fall City är ingen metropol, men vi är ju nära Snoqualmie falls. Kanadensiska killen låter intresserad, särskilt när jag nämner att det bara är runt 10 minuter dit. För att göra lite mer reklam nämner jag att Twin Peaks spelades in där. De känner inte till serien. Så vi berättar lite kort vad det var för en serie, men det ringer ingen klocka. Jag tillade att Viktor liknade Agent Cooper då det begav sig, alltså när vi gick i high school 1990. ”Yeah”, sa killen. ”That’s when I was born.”
Jag minns inte när jag garvade så mycket och innerligt senast, med något avbrott för att kvida fram ”that makes me feel so OOOLD…!!”

Bara en halvtimme hemifrån ligger Treehouse Point, ett bed & breakfast som består av ett litet antal små hus uppe i träden. Vädret lyckades vända från det vanliga regnet till solsken och värme. Vi valde familjehuset, den enda koja med toalett inne. En löjligt brant trappa upp, stor altan, 2 våningssängar. Ungarna var lyriska.

Vackra Washington….
  

   

Viktor har hittat en hängmatta.

Vi leker med stenarna vid floden. Barn i sitt rätta element.
 

Sovdags. Det var lite otäckt att ha dem så högt upp, men de ville så gärna. Viktor och jag låg i sängarna under och spelade Apples to Apples.
 

En annan koja ovanför dammen som var täckt av små, små gröna blad.

Min unge…

Sanna sitter vid gröna pölen och grisar med gegga, det bästa hon vet.
Passade på, får sällan bra fotochanser på henne nu för tiden.
  

Läskigt tyckte Sanna. Så vi körde utsättningsterapi.

”Jag säger sitt still när jag ska fota dig!”
   

Hej. Jag heter Sten.

Lunch i solen.
Jag som sällan bränner mig på nordliga breddgrader blev röd som en kräfta.

Sen åkte vi vidare. ÄNTLIGEN VÄDER!

Vi åkte vidare till Remlinger Farm, som Sanna börjar bli lite för stor för. I hettan var det löjligt lite folk. Vi var kvar tills man stängde vid 16.30 och fick för första gången klappa kaninerna.

 

Petting zoo 5 maj, 2011

Filed under: 2. Living in America,Bara bilder,Barnen,Resa — Suddrik @ 0:55

Nähä ni snuskhumrar, på ett petting zoo klappar man djur och inget annat.

I helgen som var gjorde vi lite utflykter. Först var vi på tulpanfestivalen i Skagit 1½ timme norrut efter att Alva tjatat i en vecka.

 

 

Sen körde vi vidare till Outback Kangaroo Farm i Arlington.

Jag besökte ett petting zoo med ”min” flicka som jag var nanny för i Florida och har letat efter ett här också. Det finns inget! Ibland kan vi få klappa lite kissekatter när Humane Society har adoptionsdagar på djuraffärer, nån get har det också blivit, men de flesta djur som man ens skulle kunna klappa brukar stå för långt bort från stängslen. Men, oftast kommer man inte åt dem alls. Outback var inte vackert, men en dröm för oss som vill gosa med djur!

Den här snubben mötte och rasslade åt oss ordentligt. Det satt påfåglar lite här och var faktiskt.

Jag kommer inte ihåg vad de här kaninliknande djuren hette, men de såg bra kul ut! Vi fick mata med brödbitar, men klappa var svårare så skygga som de var.

Den här stora kängurukillen heter Jack, ungarna fick krama. Jag tror han var större än oss vuxna när han stod upp.

Mamma med sin bäbis. Vi fick t o m klappa bäbisen lite!

Jag gick för att mata det här djuret (rådjur? Usch vad jag är dålig på vilda djur…) men det fick man inte, hon var inte deras. Hon hade bara hoppat in för att umgås med de andra djuren och var inte ett dugg rädd, trots att hon är vild!

Vi var lika förtjusta allihop. Jag och Alva hittade några kaniner att klappa på och Viktor blev förtjust i den här lilla tösen. Visst är hon väl alldeles vansinnigt söt? Man kan inte annat än att älska de här djuren med deras varma, vänliga och vackra ögon.

Oj. Står du där?

Lama!

Farbrorn sa åt oss att mata laman med munnen, Sanna vågade först efter att hon sett mig prova. Pluttig!

Den galna minihästen klappade vi inte, för den var tydligen folkilsk. Underbart ställe och härlig dag!! Nä dangit, nu är det dags för sängen. Sent som vanligt!

 

Alvabell – myth buster 4 april, 2011

Filed under: 2. Living in America,Bara bilder,Barnen,Shopping — Suddrik @ 14:53


”Jag tror att påskharen som vi träffade igår var sådär tjock för att han äter för mycket morötter…” funderade Alva högt. ”Mamma, varför hade påskharen nät på munnen?”
… ”öh, det såg jag inte…” svarade jag.
”Det är nog för att det är en människa däri.” konstaterade Alva.
Tänk, vi var tvungna att outa Chuck E Cheese för Sanna eftersom hon var så rädd, och därmed även påskharen och andra maskotar, men hon har trott på dem tills för några veckor sedan. Alva som kommer maskotarna så nära däremot, henne kunde de inte lura.

Båda tror åtminstone på älvor, troll, tomtar och andra skogsväsen. Inte så konstigt eftersom deras mor är övertygad om att åtminstone älvorna är i allra högst grad verkliga.

.

Idag är Alva och jag hemma framför tv:n. Som vanligt regnar det, mars slog tydligen något rekord och vi är fasligt less på vätan. Det är så att t o m urinvånarna börjar klaga på vädret, vilket man annars sällan gör här. 12 C och regn, varje dag. Här om dagen fascinerades jag av en helt ny sorts regn som jag aldrig förr upplevt, trodde det var ett klassiskt duggregn, mjuka och lätta droppar, men man blev dyngsur på nolltid. Jag som trodde att man sett dem alla, jag menar, på hur många sätt kan vatten falla? Tja, hur många det än är, så kan man nog uppleva så gott som samtliga här. Men det är inte därför Alva ligger i soffan, hon är förkyld med hög feber igen. Vi andra dricker FitLine och har inte varit snuviga sedan vi började med det, jag önskar att Alva kunde också. Tyvärr får eksemen fäste när hon är sjuk, och hon är röd och sträv på de vanliga fläckarna efter ha varit helt fri i många veckor. Jag önskar att jag kunde hitta en riktigt bra naturläkare som kan titta på alla tecken och berätta vad det är för fel, som han som kollade i mina ögon en gång och sa att jag behövde B-vitamin.

.

Våra nyinvandrade rumänska vänners flicka Isabelle fyller 4 och har kalas på Chuck E Cheese. Isabelle kan ingen engelska, men den ljuvliga ungen leker bra med våra tjejer ändå. Isabelles syster Jasmine har jag för mig är 12 och hennes engelska är fantastisk, jag antar att rumänsk språkundervisning är bra! Alva håller hand med Alisa som jag tror är är Alvas nya bästis, hon råkar också vara rumän. Sanna försökte hålla sig på behörigt avstånd från den förvuxna råttan, föredrog att vara hysteriskt fastlimmad vid sin mor, naglar-i-ryggen-rädd.


Vi vuxna satt i andra änden av bordet och käkade, kalasborden är tack och lov en bit från själva lekytan. Men ljudnivån är helt sanslös där också. Vid besök på det här stället är då jag oftast betänker människans djuriska lättja, äcklas av kulminationen i detta smaklöshetens mecka. Det är allt på en gång; mängder av dålig mat serverad till människor som ser ut att bara äta dålig mat samt är klädda i mjukiskläder, folk som inte kan roa sig själva utan måste ha sensationer hela tiden. Var attraktion kostar pengar men pengarna har inget värde, så man kan lämna en apparat innan den gått slut. Och det lyser, blinkar, plingar, dunkar, skakar.

Det är som att vi först var grottmänniskor och sedan förfinade oss och rörde oss allt mindre fram till för ungefär 60 år sedan, då bekvämligheten tog överhand och det vände. Det känns som att majoriteten av västvärlden skulle inta liggande ställning och spela dataspel samtidigt som de matas via löpande band om de själva fick och kunde välja. Både Idiocracy och Wall-E visar två alldeles för otäcka men trovärdiga framtidsversioner.

Men. Barnen älskar stället. Så länge de ser det som en verklig ynnest att få komma dit så gör vi ett besök varannan månad eller så. Men kalas där blir det icke, första året övervägde vi det, men efter några besök blir det lite för mycket.

.

Men helt j*vla great. WP kraschade vid uppladdningen och 1 timmes bilduppladdningar och text försvann… AAARGH!!

Viktor skulle jobba i lördags, så vi tjejer åkte efter karate och balett till Bellevue Arts & Frame & Toy Place som skulle ha påskhare. De visade sig även ha massa make’n’takes (gratis pyssel som man får ta hem).
 

En kvinna fotograferade alla barn som ville. Fotona skrevs ut och sedan letade hon upp barnen och de fick bilderna, helt gratis. Alva ritar påskägg på sin passepartout som hon fick till sitt foto. Mycket frikostigt, bara passepartoun kostar över $2.
Om armen har hon ett armband som hon fick blinga själv. Hon charmade den demonstratisen så pass att hon fick ett stort pyssel att ta med hem, ett prinsessdiadem som ska kompletteras enligt diagram och säkert kommer ta henne en vecka att färdigställa.
 

Sanna gör Shrinky Dinks med en norskättlad demonstratis. De trivdes bra ihop och Sanna stannade där länge. Jag satt också och klippte ett bra tag.

Samtidigt i ett annat hörn av butiken…

2 blåa hjärtan ville hon ha. Bakom Alva sitter en kvinna och målar barns naglar med PiggyPaint, naturligt nagellack som sitter lika bra men inte stinker kemikalier som vanligt nagellack. Naturligt som jord, sa de.
 

Lekyta där de demonstrerade leksaker, utöver det på bilden visade de radiostyrda fordon; helikopter, bil samt en bil som kunde åka uppför fönstret! En kille demonstrerade en låda med el-teknik som åkte ner i shoppingkorgen bredvid dockan Camile och ett par småsaker. Wow, jag som inte brukar köpa leksaker bara sådär, det här är andra gången i år!

När jag tittade på klockan ungefär då bilden togs insåg jag att vi spenderat nästan 3 timmar i leksaksaffären och att det var verkligt hög tid för lunch!

Viktor jobbade än, så vi åkte förbi hemma och käkade innan vi drog till frissan.

Det där med frisörer är en ”kul” grej för mig. Jag hittade en jag gillade förra veckan, lycka! För jag har svårt att hitta dem, dessutom tror jag att det vilar en förbannelse över mig. Så fort jag hittar en jag gillar så försvinner de. Många har bytt jobb, en för att hon ville bli polis, en fick eksem och bytte jobb. En annan led av alla hårstrån som kröp in i huden på henne, så hon bytte jobb. En blev galen. (Japp, hispan. Nej, det var inte mitt fel.) Så jag var urlycklig över Nora.  Jag har inte gillat någon barnfrisör heller, så jag bokade åt ungarna.

När vi kom till frissan så var det något korrupt med min bokning. Jag var där blott 8 dagar tidigare och naturligtvis hade Nora redan hunnit sluta! Men ungarna var nöjda ändå, de älskade sina frisörer.
   

Alva städar. Eftersom Sanna klippte dryga 15 cm så var det en hel del där. Sanna tog även av luggen som vi sparat ut i flera år.

Alva ville också ha page, men hon måste vänta till efter balett-recital i maj då hon ska ha knut. (De säger bob här, är det detsamma som page?)

2 nyklippta brudar.
 

Den lille elektrikern. Aldrig har en present varit så populär. Hon satt i timmar och drog slut på (de naturligtvis uppladdningsbara) batterierna på nolltid. Nästa morgon väckte hon oss till ljudet av sirener innan vi bad henne koppla in lampan istället…
 

Alva med sina älsklingar Camile och Chloé.

Sanna undrar varför döingar har kryss på ögona. Några minuter senare såg hon ut såhär. Ytterligare nåra minuter senare sprang hon runt spritt näck sånär som på kryssglasögonen.

Jag har ritat en tavla till febrig stackars Alva. Tyvärr blev Sanna avis så nu måste jag göra en till…