suddrik

Dagbok från Amerikatt

Massa action 3 juli, 2011

Filed under: 2. Living in America,Bara bilder,Barnen,Resa,Skillnader — Suddrik @ 23:42

Ojojoj, vi har haft en helg lika actionspäckad som en Hollywood-thriller. Fast utan allt mördande, biljakterna och andra skurkerier förstås. Det är så många mappar med bilder som behöver kollas igenom, det stressar lite så det kanske inte kommer upp så många på bloggen…
Eller så gör de det.

Om ett par dagar ska vi åka till Island och så vidare till Sverige. Jag är faktiskt lite nervös. Hur klär man sig där? Jag vill ju inte se ut som en turist. Tänk om vi pratar som Victoria Silvstedt/Dolph Lundgren? Eller om ungarna vräker ur sig för mycket av de i vårt hushåll så ofta förekommande svordomarna? Och vad äter såna därna svenskar? Näe, så illa är det ju inte  🙂 men kläderna undrar jag faktiskt över. Som Viktor nämnde nyss, man är ju van vid att jobba i pyjamas och det är ju jag med. Väldigt färgglatt är det här. Snygga jeans och t-shirt och folk tror att man ska på fest. Aaah de e värsta gala-fecken ikväll, serru. Fast så är det väl om man bara umgås med bohemer, miljöentusiaster, träningsfreak och andra galningar som vi passar ihop med.

Våra kompisar Cilla och Olof, vilka sedermera flyttade vidare till Kalifornien, umgicks i lite finare kretsar än vi. Ibland var jag lite avis, men man får helt enkelt acceptera att det är såhär man är. Mer bärs, mindre champagne. Fast jag dricker knappt alls, och när jag gör det blir det snuskigt söta drinkar.

Som igår. Vi har ju aldrig varit ute på stan själva, och kände att vi behövde ”göra den”. Således dumpades kidsen för sleepover hos min konstnärskompis Tereza med familj och sedan for maken och jag in till Belltown. Jag körde, men efter att ha betalat parkeringen insåg man att taxi kanske hade gått på ungefär detsamma. Jag tror att vi var inne på nästan varje bar, förutom den som kostade pengar. Alla tjejer såg likadana ut, alldeles för korta klänningar och så höga klackar att jag fick svindel av att titta på dem (trots att jag är skotokig) och jag kände mig som ett ufo i mina ljusa byxor och linne. Först. Sedan tyckte jag att det var skönt att inte se ut som alla andra. Vi stod inte ut så länge och var hemma strax efter 12. Man har blivit ovan.

När vi hämtade barnen på morgonen och fick rapport av Tereza så visste barnen att vi hade lämnat dem hos barnvakt för att vi skulle vara hemma och göra barn. Grandma har dessutom helskägg… alltså, ungar, jag fattar inte att de där två en dag ska bli produktiva medborgare.

Ungarna kördes vidare in till stan och Kenmore Air som har sjöplan. Flightseeing över Seattle. Vi flög alltså helt frivilligt. Personligen gillar jag inte att flyga, men fick det konstaterat att det bara handlar om klaustrofobi, för det här planet var helt ok, inte ett uns nervositet! Alva däremot var inte riktigt lika imponerad. Hon log stort när hon fick lurarna på sig, men det dog ut, sakta men säkert… sen såg hon mest ut som att hon höll på att spricka hela tiden. Man liksom bara väntade på ett PooF! eller Splatt! Tack och lov lät hon bli.

Seattle med Mount Rainier i bakgrunden. Det är så mäktigt, vi vänjer oss aldrig. I det fantastiska vädret utan ett moln på himlen såg berget ut att flyta långt över horisonten.

Gasworks Park. Staden ville ta bort byggnaden när gasverket slutade användas, men motarbetades. Nu är det en av de mest populära och välbesökta parkerna, bland annat har de de bästa fyrverkerierna på kvällen under fjärde juli-firandet. Vilket inträffar imorgon men vi kommer att missa eftersom vi hämtar kompisar från flygplatsen då. Bummer.

Space Needle ser inte jätteimponerande ut från den här vinkeln. På närmare håll såg monorailen ganska cool ut, och Experience Music Project med sina blänkande metallfasader lika så (men vi hann inte fota! Flygplan går fort!). Men står man direkt under så ser det bra mycket coolare ut!

”Vårt” plan och våra varma barn.

For in till stan och utfodrade utsvultna barn på stans äldsta restaurang, sedan 1890 har de haft öppet. Det var en bra start inför sightseeing ”Seattle Underground Tour”, källarvåningen var nämligen entréplan på den tiden, staden har höjt med en hel våning. (!)

Nu kommer det lite historia och eftersom det kan vara lite tråkigt så har jag kursiverat, vilket förenklar för den ointresserade att hoppa över.

När Seattle var ungt drog tidvatten in 2 gånger om dagen. Detta innebar förstås att det var lerigt mest hela tiden. 1889 inträffade en stor brand vilket gjorde att den lågt liggande delen av staden ödelades eftersom samtliga byggnader var av trä. Inga människor omkom. Det var för övrigt en svensk limkokare som satte igång brasan. Man började bygga på nytt, men staden bestämde att eftersom det var så dåligt underlag måste alla byggnader göras av sten. Man började flytta ner jordmassor från bergen för att höja landet, samt bygga vallar mot tidvattnet, intressantast är dock att man höjde staden en hel våning. Nya hus byggdes alltså ofta med ingångsdörr både på markplan och en våning upp, så att man efter höjningen skulle ha en ingångsdörr på det nya entréplanet, det gamla blev istället källare. Vägarna la man sten under, och över trottoarerna gjorde man ett valv av tegel. Vägarna hade högst prioritet, så under en period fick man för att komma från en sida av vägen till den andra klättra på stege uppför sin trottoar till vägen, för att gå ner för stege på andra sidan. Sedan ”la man på locket”. Under trottoarerna frodades brottsligheten så det stod härliga till, och stadens ledning valde att beskatta prostitutionen – den största monetära donationen till Seattle gjordes av en gammal prostituerad och bordellmamma, summan omvandlad till dagens dollarnivå står sig än idag och hon räknas som ”stadsfader”.

Man är riktigt stolta över det här arbetet men det är svårt att inte reagera med ”hur i helskotta kan man vara så vansinnigt dumma att man bygger en stad i tidvatten??”

En del av det underjordiska nätet finns alltså kvar än idag, vi kunde se folk gå på trottoaren ovanför oss på ett par ställen.

Undervåningen till ett gammalt hotell.

Orginalvattenrör i trä. Näe, de används inte längre…

Skylights. Det går folk däruppe!

Det skulle finnas en American Scandinavian Bank med spöke, men vi såg varken bank eller gamla andar. Jag måste erkänna att turen var rätt trist. Mycket folk och för mycket snack, guiden som sa att turen var ”historia med humor” var väldigt entonig, troligen efter att ha sagt exakt samma meningar 100-tals gånger förut, och i relation prat/sightseeing var det mycket snack och lite tur. Tycker jag.

De här träden såg nog frusna ut.

Så körde vi tillbaka hem, jag lämnade ratten till Viktor utanför dojon i Bellevue för att hoppa in i Sensei Arais bil och sen åkte jag med henne, Sensei Kristin och karate-ka Chelsy in till Safeco-arenan för att kolla på baseball. Det var Mariners mot Padres och vi, Mariners alltså, förlorade med 0-1 på hemmaplan. Vi hade skitkul ändå, Kristin och Chelsy lärde mig reglerna, vi gjorde vågen med alla andra, drack lite öl och käkade vitlökspommes, korv med surkål och massa godis av majsfruktossirap, färgämnen och estrar, och när söta japanen Ichiro gick upp för att slå vrålade vi eftersom han gick ner i shiko dachi. (Ja, vi går på karate alla 4. 🙂 ) Tydligen väldigt vanlig stretch i Japan berättade Sensei Arai. Jag älskar min Sensei, hon är typ… hälften? så lång som jag så det känns knäppt att vi är lika gamla, men på karaten har jag inte sett hur liten hon är för jag har så himla mycket respekt för henne. Inte nån man muckar med skulle man kunna säga.

Wow, Seattle 3 gånger på ett dygn. Det måste vara någon sorts rekord.

.

Nu är det officiellt. Sanna har blivit flicka. Hon vill ha likadana kläder som sin docka. Hittills har hon fått några par höga strumpor.

Vi gillar asiater. Tur att de gillar oss tillbaka. Sensei kallar oss whities.

Nu är det bara 2 mappar med foton kvar, partybilder. Men nu får det nog vara nog för ikväll. Sara kommer hem imorgon och då får vi inte längre ha hennes ljuvliga hus för oss själva längre, bäst att passa på att njuta nu! Här är hennes perversa lilla tv-rum… Jag har ingen fisklins så det blev lite klippa&klistra. ”Hemma hos Picasso”? Soffan är stor nog för 3 pers att sova i, och tv:n är på 64″ med surroundsystem. Dags för film!

Annonser
 

Du har rätt att vara den du är 29 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Skillnader — Suddrik @ 22:34

Gick på ett efterlängtat karatepass, planen var att gå på två i rad. Dojon full av barn efter Karate Day Camp. Camp-barnen var inne på sitt tredje träningspass för dagen och Alva som är yngst var helt slut. Efter 2 dagars packande är även jag rätt trött och sliten. Orkar inte ens knyta näven. Det blir enkelpass.

Mitt sömnbehov har trillat ner från drygt 8 timmar per natt till 5.5, men det har blivit mindre än så på sistone. De många kraven just nu gör säkert sitt till, kanske man borde investera i en timme till.

I mitt trötthetsrus spelar jag småspelet Bubbletown, vilket sällan går bra, det är bara något jag gör med fingrarna då hjärnan går, en form av meditation. (Naturligtvis vore riktig meditation att föredra, men jag tar mig aldrig tiden, 1 timme i veckan på akupunkturen får räcka.) Jag tänker på ett samtal med mor min för någon vecka sedan, vi talade om komplex. (Det är så kul mamma, det blir roligare att prata med dig för varje gång jag gör det!)
Ungdomens ätstörningar, depressioner, självförakt och BDD har bleknat med åren, men sedan vi landade i detta självbejakande land har de helt och hållet sagt upp sig och lämnat byggnaden. Jag var avundsjuk på folk först, då när vi kom hit, ibland kunde stoltheten vara lite löjeväckande för en helyllesvensk dotter av Jante. Men jag är inte sen att erkänna att jag hade fel, det är såhär det ska vara. För idag är jag faktiskt, hör och häpna, nöjd med mig själv. Inte stolt direkt, inte heller så att jag tycker jag är den läckraste varelsen som går på två ben, men jag duger. Jag är inte jättesmal och har en hel del… *host* hud särskilt på magen (jaja – med fett i!), ådror här och var och skulle hypotetiskt sett kunna lyfta både den ena och den tredje kroppsdelen. Men jag vill inte. Jag gillar mig själv. Detsamma mentalt, man blir bättre hela tiden, fortare om man medvetet lägger ner tid och jobb på det. Självklart är jag långt ifrån klar än, det blir man aldrig, men idag vet jag att jag duger.

Jag har funderat mycket över Jante i ett par omgångar tidigare, det är en fascinerande skillnad mellan kulturerna. Svår att se, jag tror inte att jag skulle ha upptäckt något utan långa månader av arbetslöshet med tid för eftertanke som biverkning. Om man skulle säga i Sverige att ”jag tycker om mig själv” så anses man lätt vara pompös narcissist, även om frasen faktiskt bara betyder ”jag duger”.

Man kan bortförklara elakhet genom att påstå att man bara är ärlig.
Det är på något vis helt okej att hobbydiagnosticera medmänniskor, men att någon faktiskt skulle trivas precis som den är, i det utvecklingsstadie individen för närvarande befinner sig i, det är svårare. Jag antar att det som så ofta handlar om avundsjuka här i världen. Måhända har en person inte något annat avundsvärt än just att den är nöjd med livet, men det kan sticka nog i ögonen på den som inte är det. Kryddat med lite övrig framgång blir det kanske outhärdligt.

Det finns alltid något som inte duger, något som ska lagas. Inte behöver man penicillin för varje sjukdom vi får? Så varför ska man behöva terapi för alla själens sår? Jag är övertygad om att vi är byggda för att självläka. Dessutom; liksom skönheten finns i betraktarens ögon finns ofta problemen bara där. Men om det spelar endast bagatellartad roll i den åseddas liv, ska jag då lägga tid på att lösa ”problemet”? Vem är det som bestämmmer i vilken form man duger?

Jag trodde att man var tvungen att vara på ett visst vis för att bli lycklig. Ibland älskar jag när livet bevisar mig ha fel.

.

Ett litet glädjeämne en onsdag, min gamla rese-mugg har gått sönder och eftersom det är den andra jag förbrukat sedan vi flyttade hit investerade jag i en helgjuten. Love it! Den är lite för bra, teet hålls hett alldeles för länge. 🙂

Med tesil i.
”Ska de va nåt te tet?”

.

Titelcitatet är för övrigt Barnombudsmannen Lena Nybergs

 

Straffet för våra synder? 24 april, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Skillnader — Suddrik @ 20:13

Gå i kyrkan är måhända intressant i studiesyfte, men på vägen därifrån blev vi trots allt straffade för våra synder då en bil körde ut från en parkering framför oss. Jag hann varken väja eller bromsa eftersom jag trodde han var på väg in i högra filen, det var två-filigt, men icke, han körde rakt igenom den och BAM in i sidan på oss. Eller BAM är väl att ta i, bilar är inte byggda för att hålla nu för tiden, utan för att ta smällen och rädda liv, så det blev en ganska mjuk krock. ”Nu har vi krockat” konstaterade jag lugnt till barnen innan vi körde in på närmsta parkering. Farbrorn i andra bilen bad om ursäkt till Viktor eftersom jag höll mig undan och sörjde min kära gamla kittans undersköna kaross. Nu buktar det både in och ut lite här och var, och det gnisslar när man öppnar passagerardörren.

Helt jättefruktansvärt blev det ändå inte. Vi ringde polisen och snart kom det faktiskt hela 2 st bilar. Den ena for ganska snart, men poliskvinnan, en kort och söt brunett, stannade kvar och ordnade med alla uppgifter. Ungarna var nyfikna. Det tog inte lång tid för dem att få alla polisattiraljer demonstrerade för sig, vilket var lika roligt för mor och far förstås. Bröstplatta som skydd för knivhugg täckt med skottsäkert tyg, kom-radio och telefon med kokm-funktion, utfällbar batong, teaser, pepparspray, extra kulor och pistol, den sistnämnda sitter tydligen fast och kan inte demonstreras. Teasern kunde däremot demonstreras, och barnen fick prova att fälla batongen ut och in några gånger. Sanna fick sitta i polisbilen och tuta lite, saftblandaren är väldigt spännande den också. Alva vågade sig inte riktigt i närheten, hon var lite rädd för alla sakerna. Och bilens baksäte i hårdplast och med feta galler för fönstrena är t o m jag rädd för, så ingen av oss vågade provsitta där. Viktor var nog räddast eftersom han för det mesta stod en bra bit bort med bortförklaringen att han fotade.

Alvabell sa att hon skulle bli ninja eller polis när hon blir stor. Sanna stämde in. Så officer Kathy sa att hon var ninja och polis och blev rena guden i barnens ögon. Vi missade trumfestivalen vi tänkt besöka inne i Seattle Center, men vi fick väl en värdig ersättare. Jäkla trist på bilen bara, ringa försäkringsbolag som Viktor åkte på att göra var en erfarenhet vi kunnat klara oss utan.

Alva hotas med batongen

Sanna vill tuta, och Alva vågar sig ovanligt nära…

.

Vi hade alltså varit i kyrkan, en sån där aktivitet som vi ofta planerar men i sista stund aktivt struntar i. Men påsken är ju lite mesig här, och vi måste ju förstå vad 17 det är som lockar så vansinniga mängder amrisar att hänga i kyrkan vareviga jäkla söndagsmorgon. Tja, vi vet fortfarande inte. Jag må låta negativ i min beskrivning, ha då i åtanke att jag är mycket konservativ och vägrar exempelvis moderna versionen av Fader Vår och biblar på modernt språk, jag kan således inte sådär lätt vara positiv till ett auditorium utan fönster istället för en vacker gammal kyrka och en prälle i jeans och mintgrön skjorta istället för den klassiska prästdräkten som jag är van vid från Sverige. Jag är heller inte van vid den mer intima stämningen, vilket fick hela upplevelsen att kännas som ett väckelsemöte. Så var inte fallet, men läskigt var det likväl.

Kyrkan är inhyst i en vanlig, låg amerikansk byggnad, som så många andra moderna kyrkor i trakten. Vi välkomnades av flertalet människor, som att vi redan var bekanta och delar av den återkommande publiken. Kaffe och munkar om man så önskade. Istället för att ta med barnen in på gudstjänst så hyste vi in dem på en Kids Klub, precis som på gymmet, men här tittade man på religiös film samt sjöng lovsånger till Jesus Kristus. Innan vi lämnade barnen för sitt öde i en timme hann vi bevittna hur en med oss jämgammal gosse med tvivelaktiga avsikter sa till barnen att de skulle göra hans favoritsak i hela världen; worship! Herregud alltså, men jag vet inte ens vad det ordet innebär. Ordboken säger:
worship (substantiv)
a feeling of profound love and admiration = anseende, tillbedjan, dyrkan (religion) 
religion – the activity of worshipping = gudstjänst, andakt
Jahaja. Det sa inte mer än jag visste. Motsvarigheten finns kanske inte i svenskan eller svenska kyrkan för att vara mer exakt. Så jag frågade nån som förklarade att de skulle sjunga sånger till Jesus. Tja, de är väl i goda händer tyckte vi och gick ut för att lyssna på bandet som stod på scen i auditoriumet och sjöng om sin kärlek och hängivenhet till Jesus. Bakom bandet projicerades låttexten så att alla kunde sjunga med. Ständigt Jesus. Varför inte Gud? Hade tänkt fråga Pastor Steve när vi talade med honom efter gudstjänsten, men lät bli. Människor sjöng och såg så belåtna ut, många med händerna uppsträcka. Efter 2 låtar som gick in i varandra och därefter tycktes fortgå i evighet så tog Pastor Steve till orda. Dagens gudstjänst, som kallas för lära, alltså teaching,  handlade om sisådär 20 rader i bibeln, om Guds uppoffring då han offrade sin enfödde son för våra synders skull. Efter en kvart tänkte jag bara ”det var väl ett himla tjat”. Vi lämnade barnen på indoktrinering och gick själva vidare till hjärntvätt. Jag irriterade mig över en hänvisning till ett stycke där Jesus botar en lam genom att förlåta honom hans synder eftersom det framställdes som att han blivit lam pga sina synder. Ingen kul tanke om man drar paralleller till svårt sjuka små barn. Det som trycktes hårdast på var just det här med synden och jag tror, om jag uppfattade saken rätt, att synden är kristendomens ryggrad. Kanske övertolkar jag, men det är svårt att låta bli när någon säger samma sak om och om i en halvtimme, men på femtioelva olika, men ändå hyfsat lika vis. Men mest irriterade jag mig på hur tack till Jesus framfördes. Det var med en sådan lättnad som jag bara kan jämföra med den lyckliga sucken hos någon som efter att ha hållit sig i 3 timmar så att blåsan nästan spricker, äntligen får lätta på trycket. ”I loooohve you Jesus, you are so goooohd… *djup lycklig suck*”.

Pastorn såg oss i publiken innan han gick upp och förberedde oss då på att vi skulle avsluta med bön och en sista sång. När vi kom till den delen av arrangemanget så bjöds människor upp att ta plats precis nedanför scenen, för att bli bedda för. Det låter lite knasigt, men om man hade något jobbigt i livet, om man kommit för långt från Gud och ville komma närmare igen, eller om man bara ville känna Guds värme, så kunde man gå upp och stå där under den sista låten. En kille som såg ut som en rejält medtagen knarkare gick upp och följdes snabbt av 10-20 andra individer med mer ”religiöst utseende”. Till de uppklädda kom det snart upp folk, en person vardera, och la en hand på deras axlar för att be för dem. Jag tyckte lite synd om gossen med det medtagna utseendet och sa till Viktor att ”snart går jag upp och ber för’n” men jag visste inte hur man skulle säga. Till slut kom det upp en man till honom också, han tycktes fråga vad killens bekymmer var för att kunna be för korrekt angelägenhet.

När vi gick talade vi åter med Pastor Steve och nämnde lite snabbt hur annorlunda det var mot vår högstämda och i jämförelse rätt torftiga erfarenhet vi har från Sverige. Att jag föredrar min svenska modell höll jag för mig själv.

Barnen fick små korgar med massa godis i samt stora, fina bollar när de lämnade barnområdet.

Även om detta inte var för oss [vuxna] så förstår jag att folk ”fastnar i träsket” (haha 😉 ). Vi har alla våra religioner, vissa säger att kraften kommer från en Gud, alternativt tron på Guden, andra tror på naturen, sin skola, terapeut, förening/samhälle, sina kosttillskott eller på sig själv. Jag tror på min egna version av kristendomen, baserad på godhet istället för synd samt med inslag av reinkarnation (det passar med mitt miljösamvete), samt på BodyCombat, alternativ vård (som jag ska blogga om snart) men mest på  mig själv. Lieber GOTT vad jag låter ego, men för en gångs skull så står jag för min självgodhet!

I skrivandets stund, nästan 8 timmar senare, frågar jag barnen vart de vill gå på söndagsmorgnarna; gymmet eller kyrkan? och båda vrålar lyckligt ”KYRKAN!”. Trots förklaringar att inte bollar och godis delas ut i kyrkan annat än på påsken, och att vi kan bada på gymmet och åka till lekparken efteråt, så vill de små skitungarna ändå till kyrkan. Inte bara min agnostiska make tycker att detta är oroväckande.

I vilket fall som helst, vi lämnade aldrig Bellevue och gjorde skitsaker som folk gör hela tiden, men det här var nog årets hittills mest spännande dag! Folk åker på semester och knallar på museum, ibland tror vi att vi missar något eftersom man ”ska” göra sånt, men det är totalt ointressant för oss. Att se folks riktiga vardag, det är att uppleva ett land. Kanske kom vi den amerikanska folksjälen ett litet steg närmare idag.

.

Avslut idag med youtube-länk: Alva tar en liten paus i strumpvikandet för att dansa lite. När man sjunger så medryckande är det svårt att låta bli. Alva dansar och sjunger och viker strumpor

 

Vardagsoptimism 7 april, 2011

Igår var jag och styrketränade i 2 timmar, rekord för i år eftersom jag är less på att lyfta skrot och hellre vill köra kardio eller karate. Tänkte lite på det där med ryggen. Hur den gjort så ont sedan 14-årsåldern, hur jag ibland inte kommit ur sängen pga smärtor, hur jag i 20 år drömt om att en dag få veta vad det är för fel och mirakulöst bli frisk igen. Inte mirakulöst kanske, snarare steloperation.

Sedan fick jag veta vad det var för fel, och att det aldrig kommer att bli bra.

När jag satt där och gjorde back extensions så tänkte jag på hur det kunnat vara värre. Det hade ju kunnat gå så illa att jag förlamats från nedersta kotan. Kanske t o m hade fötts så, om nu brottet skedde före födseln. Skönt att man kan gå.

Men det är inte det enda som är underbart. Jag fick problem med sköldkörteln i somras och värdena var urusla när jag gick till doktor Adams i september. Likaså när jag kom till endokrinologen i början av november. Men jag vägrade behandling eftersom alla symptom försvann över en natt när jag började med FitLines vitamindrinkar. Jag tyckte att jag var för ung för en kronisk sjukdom och föredrog rena vitaminer framför radioaktiva piller, betablockerare och levothyroxine. Några månader senare är jag nyfiken på hur jag mår. Det känns ju bra. Dr Adams ringde upp idag och konstaterade att värdena nu var perfekta. Jag som aldrig jublar skrattade och tjoade högt därinne på Whole Foods. Dr Adams trodde nog att hyperthyroiden kanske förflyttat sig och blivit hyper-pucko istället. Men jag är frisk!! Så nu har jag gett FitLine till min bästis också.

.

För att återgå till förlamningen så är jag rätt lam för närvarande, händer ofta när jag hittar nåt nytt jag gillar. När jag inte tränar så ritar jag konstant. Varje bild tar 10-15 timmar och den lille autisten i mig tar överhanden totalt. Jag kan i alla fall prata samtidigt. Men det är ett ritblock 15 cm framför ögonen på mig hela tiden.

 
Nummer 2 ritade jag till Sanna som gillar isbjörnar och djur över lag sådär. Det står ‘kärlek’ och ‘evigt’ med japanska tecken (‘sann kärlek varar för evigt’ blev för långt 🙂 ) och på den tredje, Viktors, står det Ninja förstås. Om jag ritar nån åt mig själv så blir det lätt, det blir nog mest choklad.

Att man är lite frånvarande gör inte så mycket antar jag, Alva har legat hemma med halsfluss hela veckan och det har blivit mycket film samtidigt som det fortsatt att spöregna ute. Förutom igår då det var soligt fram till 17, då det började spöregna, hagla, åska och snöa (!) i ett par timmar. Men vi missar inte mycket.

Halsflussen förresten: Alva hade jättestora röda halsmandlar som såg ofriska ut, så det var inte mycket fråga om saken. Jag frågade om hon ville gå till doktorn och få rosa medicin (som hon spyr av ibland) men hon ville hellre dricka kolloidalt silver som var det andra förslaget. Hon gurglar några milliliter 10 PPM silvervatten 3 gånger om dagen och har tillfrisknat lika fort som man brukar göra på penicillin. Jag blir fortfarande lika fascinerad, trots att jag sett det döda mollusker, läka nagelsvamp, munherpesblåsor, magsjuka, etc. Det är ju så löjligt lite man får i sig, om man jämför är det inte mycket mer än exempelvis det stål man får av sig när man äter en måltid med en gaffel i rostfritt. Föräldrarna till Alvas dagiskompis gick också bet vid traditionell molluskbehandling och är efter tips från oss hängivna silveranvändare de också. Jag älskar ofarliga metoder!!


”Men Viktor, vad f*n lagar du egentligen för mat?”
Måste vara nåt sånt där ungerskt.
(Man vet aldrig var man hittar den här tjejen när hon är lös…)
.

Innan jag plockar upp sharpie-pennan och blocket igen så läste jag en intressant sak på SvD.se idag. Tydligen så finns det inga blåbär i Cloettas blåbärs-kexchoklad. Det äcklar mig lite att man får sätta blåbär på framsidan när det inga bär finns, Livsmedelsverket tyckte att det var helt i sin ordning, men samtidigt, hur många skogsbär tror folk egentligen att det finns i lösviktsgodisarna skogsbär? Kexchoklad people, är godis. Inte hälsokost. Inte ens halvdan mat. Utan just godis. Men jag glädjer mig också, över denna reaktion samt över att Cloetta faktiskt ska förbättra produkten. Never in America, det vill jag lova. Förresten saknar jag svenska blåbär. Jag saknar att plocka svenska blåbär också. Me, you (landet alltså) and a blåbärshink i juli/augusti. Jag längtar redan.

 

Den ignoranta kulturen vs Den gnälliga kulturen 28 mars, 2011

Filed under: 2. Living in America,Konstigt,Skillnader — Suddrik @ 17:02

När man ska bestämma sig vid större beslut i livet så brukar det nästan alltid funka att ställa saker mot varandra. Göra listor och summera, not so much, men att istället ta de viktigaste bitarna och ”väga” dem brukar göra susen. Jag tänker på t ex när vi skulle flytta från Kungsholmen till Sollentuna. Bättre plats kunde vi inte tänka oss, inte heller finare lägenhet. Men avgaserna och möjlighet för barnen att uta själva avgjorde saken. Byta jobb, samma sak; Logica var tryggt, Itella spännande = byte. Nu när inte metoden fungerar står jag rådvill, nä, låt mig omformulera, jag traskar runt i cirklar, det blir spår i mitt virtuella golv och jag behöver en uppfinningsmaskin som professor Baltazar. För trots att jag älskar mitt hus i Sollentuna och den svenska arbetsmarknaden så reser sig inte håret på mitt huvud vid tanken på att sälja kåken och köpa något här och rota sig här på riktigt. ”Bara ett år till”… eller kanske inte, kanske bara ”tills jag är klar”.
Jag erkänner glatt, att vore det inte så förbaskat långt från det gamla landet så hade valet varit så mycket enklare. Hade vi bott i NY eller någonstans med lika kort resväg till Sverige, men haft det som vi har det här, då hade vi stannat utan eftertanke. Det är just det att det inte går att ta sig till Sverige på vettig tid och till hyfsat pris. Från NY flyger man på 6 timmar och det är bara 6 timmars tidsskillnad… det hade varit en annan femma. Men till NY kan vi ju inte flytta, det är ju här, i Redmond, som jag vill bo.

Ju äldre jag blir så känns det som att de stora avgörandena i livet vid återblick bildar kapitel. Enskilda små händelser försvinner, kvar finns bara sjok, epoker. Vissa vill jag glömma, 1½, nästan 2 årtionden av depression som tog sin början i 1:an, men andra kämpar jag för att hålla fast vid, aldrig glömma. Nu har vi ett nytt vägskäl. För även om vi stannar kvar här så blir beslutet större än vad det var förra året. Vi behöver skaffa ny bostad här i Redmond, samt hyra ut vårt hus i Sverige på nytt… eller sälja det. Det är inte bara en flytt, eller rättare sagt ett stannande :-), det är ett ställningstagande till att vara här. Det tar faktiskt emot att säga att jag trivs bättre här och den gamla inställningen måste raderas och skrivas om.

Jag är väl medveten om mina tidigare fördomar om USA, de är en del av den svenska präktigheten. Värst har jag aldrig varit, dels för att jag varit här förr och visste att många av fördomarna var helt ogrundade. Men ändå. Avstånd och tid har resulterat i att Sverige börjar krackelera i fogarna. Exempel? Svenskarna har så lätt att förfäras över den amerikanska fetman, utan att tänka efter. Men det råkar vara så att amerikanernas matvanor utvecklats negativt i kanske 70 år, de matas med lögner i reklamen eftersom det inte regleras och vissa statliga verks åsikter ägs av storföretagen. I Sverige var grav fetma ovanlig på 80-talet, för att fullkomligen explodera de senaste 2 årtiondena, trots att vi har kunskap om kost. Den amerikanska ytligheten, samma sak. Svensken har så lätt för att klaga, istället för att förstå att det bara är ett annat beteende som på intet vis är sämre. Många kulturer skulle säkert säga detsamma om Sverige… om de brydde sig. Men de flesta har nog bättre för sig, få kulturer anser sig så mycket bättre än just den svenska. Samtidigt är vi missnöjda med vår egen. Det är en gnällkultur. Gnället förenar. Faktum är att när det kommer till nästan exempel som är krig, så sitter vi gärna i Sverige och beklagar oss över amerikanernas stridsvillighet. Jag är pacifist, har aldrig ens sett en pistol i verkligheten, men detta eviga gnäll – utan att någonsin göra någonting – vad ska det vara bra för? USA gör i alla fall nånting. Det kanske är fel att ta till missiler var eviga gång, men de gör vad de kan, och detta är det enda de känner till. Sverige och svenskarna? Vi tittar på. Väntar som så många andra länder på att USA ska agera. När USA agerar så klagar vi. Amerikanerna tror att vi är lata, att vi inte krigar för att vi vill att USA ska ta ansvaret. I början blev jag förbannad när jag fick höra sånt. Men har de verkligen fel? Jag vet inte längre.

Jag har skrivit spaltmetrar om konstiga saker vi stött på här. Dock finns det med all sannolikhet lika många saker som jag ogillar i Sverige, men man har haft en livstid på sig att vänja sig. Jag är van vid de griniga svenska bilisterna och anser att det är det är korrekt att hålla på sin rätt, men äcklas över amerikanerna som kör överallt i sina gigantiska bilar. Storleken på bilarna är visserligen ett val, men alla förstår inte miljöpåverkan, och de måste köra eftersom det för det mesta är det enda transportsättet. Men Svensson, behöver han vara en sån surpitt bakom ratten?

Det gör ont att beskåda sig själv ur en annans ögon.

 

En fråga av vikt 22 mars, 2011

Filed under: 2. Living in America,Mat & dryck,Skillnader — Suddrik @ 12:03

Jag har med mig en påse rostat sjögräs till jobbet. Sitter och sneglar på den och ler lite lyckligt över hur bortskämd man blivit med all fantastisk mat man kan få tag i här. Mångfald och efterfrågan tack vare en stor befolkning gör att man kan hitta jätteroliga saker. Jag menar då inte det raffinerade skräpet, utan såna här ljuspunkter. Sjögräset köpte vi efter kraftverksolyckan (haha, jag stavar som vanligt Kraftwerk och får går tillbaka och ändra) och allt jod redan sålts slut. Just strålning är en av mina största kanske obefogade rädslor. Inte en fullfjädrad fobi, jag har bara sett för mycket katastroffilm (och har inga planer på att sluta. ”Threads” någon?). Ungarna käkade i sig ett paket var på nolltid, jättebra. Jod – check.

Trader Joe's Roasted Seaweed Snack x 6 Packs
Bra oberoende av kosthållning: Sjögräs, matolja, sesamolja och salt.
60 kalorier, 2 g kolhydrat, halva dagsbehovet C-vitamin.

I början var det svårt att hitta något att äta eftersom våra svenne-hjärnor är inställda på radhusbiff, pangkaka, skabett med köffeså och andra självklara middagsförslag. I början hittade vi inte ens ingredienser bra nog för att återskapa vår svenska husmanskost, så vi fick lära om. Jättebra gick det inte, våra lista över middagar som vi går igenom är ganska torftig, men jag antar att hjärncellerna fick jobba lite extra. Med tiden hittades saker som är så gott som omöjliga att finna i Sverige. Det mesta finns på nära håll, eller med gratis hemkörning.

Jag tänker på allt som smakar körsbär som jag är så förtjust i, särskilt Fage-yoghurten som är den enda yoghurt jag nånsin riktigt gillat, på fruitskins, på eko-slaktaren, kalorifria shiritake-nudlar, svamparna jag odlar själv i köket. Nu har jag minne som en mums-mums (som det för övrigt finns på ikea och på tyska butiker!) så jag kommer inte på något mer. Men det är roligt.

Jag har hört att det är konstigt att man går ner i vikt när man flyttar till USA. Det ligger med all sannolikhet till stor del i personligheten, för jag antar att Aftonbladet som vanligt har rätt 🙂 när de publicerar artikeln ”Lider du av nya okända ätstörningen?”, jag är för kräsen och hittade inte en massa skräp att äta när anlände, när jag sedan hittade skräpet var jag redan van vid sundare kost. Personligen tror jag att jag har Asperger för jag är så förbannat oflexibel och trögstartad, jag har trots åtskilliga försök fortfarande inte lärt mig tycka om snuskdrycken i folkmun kallad Kaffe, trots att jag gärna vill. (Koffeinchock någon?)
På något vis saknade jag maten hemma så mycket, det kanske blir lätt att då tröstäta eller att hänge sig till snabbmat, lätt och billigt, men i mitt fall var jag för hängiven min gamla kost att jag kände mig ”otrogen”. Det tar mer tid att trycka i sig t ex en ciabatta om man måste baka den först, särskilt med tanke på att det är en surdeg.

Dags för LCHF-ostkaka, samma lunch som jag ätit varje dag (4 dar i veckan sisådär) i 1½ år eller vad det kan vara. (Förr var det nudelsoppa, i minst 5 år. Jag säger ju att jag är störd!) Sen ska jag knastra i mig lite sjögräs!

 

Killing time 19 mars, 2011

Filed under: 2. Living in America,Konstigt,Skillnader — Suddrik @ 17:43

Vi pratar om Vegas, några kollegor och jag. Jag frågar vad man gör där. ”Man kan spela och så har de bra mat.” Det där med att spela för pengar har aldrig roat mig, och mat lagar jag helst själv. Det finns ju bra mat överallt tycker jag, men de förklarar att i Vegas, där kan man spela och äta precis all mat man kan tänka sig, under ett och samma tak. Bufféerna är fantastiska säger de. Jag vet inte varför jag inte är intresserad.
De pratar om hur det aldrig blir mörkt, det är upplyst och så vackert. Tja, uppskattar man inte amerikanskt julpynt lär man ju inte lyfta på ögonbrynen där heller. Jag fattar fortfarande inte. De förklarar att det är en hel stad, (tydligen bara 6 miles lång) som bara är en lekstuga för vuxna. Förstår fortfarande inte.

Jag funderar över om det är för att det är så falskt, så oäkta, så själlöst och så enbart skapat för att dra in stora summor pengar som gör att jag inte förstår utan snarare känner mig lite äcklad. Eller stadens slöseri och behovet av ditforslade naturresurser? Eller är det här med att man aldrig verkar bli vuxen här landet? Eller är det faktumet vi konstaterade efter bara veckor over here, att man inte kan roa sig själv utan alltid måste ha sensationer för att inte tråkas ihjäl?

Då säger 10 år äldre malaysisk/kinesiska kollegan Soon, att han tycker om att åka dit med sin fru för att gå runt och spela och roas, att äta, och lägger betoning på ”att döda tid”.

Döda tid. Vem i hela världen vill ”döda tid”?

Livet är ju så kort som det är ändå. Vem vill döda ännu mer av det? Vad sorgligt. Jag log och sa att jag skulle be dem om restips när vi ska åka dit, (som om det vore något planerat!) och att vi kanske inte riktigt är vana vid dylikt, men vi kommer säkert att uppskatta staden när vi väl kommer dit. Skulle jag behöva döda tid så läser jag en bok, men ännu hellre tar jag ett barn, kastar det på min säng och kelar med det tills det ledsnar, och då kan man ropa dit det andra. Men döda tid är fel ord, jag vill ju uppleva varje sekund! Även de smärtsamma, ty allt bidrar till den person jag kommer att vara om 5 dagar, 5 månader och 25 år. Jag vill föda ny tid, för dagarnas räcker inte till för allt man kan uppleva.

När man var liten minns jag att man ibland ”hade tråkigt”, idag är det något man mest säger på skoj. Vad betyder det ens? Hur gör man?

Om sanningen ska fram så struntar jag i mycket av det som andra känner sig tvungna att göra. Jag lägger inte massa tid på städning, som någon klok människa sa så vill jag inte att det ska stå på min gravsten att ”den här kvinnan hade ett väldigt rent hus”. Jag står inte gärna framför spegeln mer än några minuter för att göra iordning mig, fönar håret gör jag 1 gång per ÅR. Jag skaffar inte massa måsten, och har jag några så struntar jag ofta i dem ändå om jag inte har lust och inte är absolut tvungen. Självklart får vissa saker ta tid, jag kan lägga timmar på att införskaffa och tillaga bra mat, sådan som gör att vi kommer att leva längre och orka mer under tiden vi gör det. Sedan tittar jag på när mina ljuvliga barn äter den.

Nej, att få ihjäl tid kommer aldrig bli ett problem.

Om det är något jag verkligen önskar, så är det att alla förstår vad jag menar, eftersom det skulle innebära att ni förmodligen känner precis likadant, något ni alla förtjänar. Att inte behöva roas, utan att kunna roa sig själv, utan hjälpmedel.