suddrik

Dagbok från Amerikatt

latmaskens EFIT! 29 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Jobb,Shopping — Suddrik @ 0:55

Influerades av Saltistjejen som gör världens bästa EFIT (ett foto i timmen) och gav mig på att göra ett själv. Sen har det gått några dagar… Lite sen, men här kommer den!

.

7.45. Dagen börjar alltid med Fitline och matväskor…

8.45. Off to work. Trevlig dag med fint väder och lugn i trafiken. Garagebilden är med enbart för att jag är bergis på att det ska komma zombies varje gång jag är där. Alltid lika läskigt fast jag förstås inte ens tror på dem…

10. Sen sitter jag här och sitter…
Jag älskar mitt kontor. Skulle jobbet inte vara så vansinnigt långsamt skulle jag sitta där än.

11.45. På lunchpromenad.
Universitetsdistriktet är så mysigt! Jag älskar hur det är blandat småvillor och skyskrapor. University of Washington-skrapan är riktmärke på väg till jobbet så den behöver förstås förevigas.

12.45. Tillbaka på jobbet, har shoppat skor för 6 dollar på asiatiska butiken. Hade 5 blåsor på fötterna… Var egentligen där för att köpa present till Alva, hon fick en lucky cat och ett pannband, ni vet ett sånt som sushikockar brukar ha om huvudet.

14.45 hämtar jag Alva på jobbet. Vi ska på karate!
Vi skriver in varje dag, och ut när vi går. Alva med Fröken Debbie.

15.20. Sanna har avslutning på japanskan och det blir uppvisning med bland annat sång och teater.

16.20 var vi tillbaka hemma igen, och Apples to Apples hade kommit! Jag handlar så pinsamt mycket från Amazon att jag borde skämmas.

Det blev ingen träning den här dagen, vi firade alla avslut, dessutom var Sanna helt färdig efter ha haft sommarfest med skolan i Idylwood hela dagen.

20.30. När vi skulle säga godnatt till barnen fann vi sovrummet tomt, barnen hade bäddat på utemöbelkuddarna i lekrummet istället. De sov där i en vecka.

21.30 och dags att göra marsipan. Skålla, skala och mala med socker.

22.10. Dags att bubbla lite…


23.00 är det såhär gulligt…

 

I’m free 24 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Jobb,Mat & dryck — Suddrik @ 1:14

Idag kom jag 10 min för sent till ledarmötet på jobbet, men hann precis lagom till delen då de skulle överösa mig med beröm. Jag räddade dem i en tid då de stod handfallna, har genomfört med fantastiska resultat och lyckades komma in utan att få en överlämning, samt förenklade för projektledaren som tog över min roll när jag gick. Jag blev rörd, jag känner inte alls att jag varit framgångsrik i den här rollen. Kanske är det bara för att tempot varit alldeles för långsamt för mig.

Lite senare fick jag ett presentkort på Amazon som de närmast sörjande hade skramlat till. Gulliga, gulliga dom! Amy sa att jag hade varit en solstråle, jag tror hon gillade att jag alltid komplimerade henne för hennes alltid lika vackra hår.

Men nu är jag fri igen! Såhär nöjd var jag när jag åkte hem redan vid 2.30 för att lämna tillbaka datan och skriva på non-disclosure-dokument. ”Aahhh…” Imorgon bitti ska jag till gymmet innan jag åker hem och packar. Och på kvällen ska jag på kata-klass med Sanna. Jag tror att resorna fram och tillbaka var jobbigast, jag avskyr att sitta och häcka i tät trafik.

.

Förresten, när jag körde dit imorse så tittade jag på stan och mumlade för mig själv ”fy vad fult”. Så här kommer en liten motvikt till ”I love sunny Seattle”, närmare bestämt, ”meet fugly Seattle”:

Nåväl, jag lovade ju att dela med mig av biskvireceptet, mitt trademark som jag tweakat till vad jag anser är perfektion! English och Swedish.

CHOKLADBISKVIER
18-20 st små

Ingredienser
2 dl sötmandel
1.7 dl socker
1 tsk vaniljsocker
2 äggvitor

Chokladsmörkräm:
100 g smör
1.5 dl florsocker
1.5 msk vanillinsocker
4 msk kakao (1 dl ger schysst beska)
2 äggulor
(gärna lite smält choklad också)

Chokladglasyr:
200 g mörk blockchoklad

Gör så här:
Sätt på ugnen. 200 C / 390 F. Skålla, skala och mal mandeln.
Blanda mandel, socker och vaniljsocker.

Vispa sönder vitan med en gaffel. Blanda den med mandel och socker till en tjock smet. Lägg bakplåtspapper på en plåt. Klicka ut smeten till runda kakor, lämna lite plats runt varje kaka. Grädda i mitten av ugnen 10-15 minuter. Är de för ljusa så sjunker de när de kallnar. Lossa kakorna och låt dem kallna på galler.

Rör smör, florsocker, vanillinsocker och kakao till en smidig kräm. Rör ner äggulan. Vänd mandelkakorna upp-och-ner och bred smörkrämen på undersidan, toppformat. Låt kakorna stå kallt så krämen stelnar.

Smält chokladen, gärna i en dessertskål som är lätta att doppa i. Doppa kakornas smörkrämssida och låt kakorna stå kallt innan de serveras.

Ps. Går utmärkt att förvara i frysen, låt dem bara tina i kyl så att chokladen inte ”svettas”. Ds.

– – – – –   – – – – –   – – – – –

Swedish chocolate biskvier
18-20 small ones

Ingredients cookie:
1 cup almonds
3/4 cup sugar
1 tsp vanilla
2 egg whites

Chocolate butter cream:
1 stick of butter
3/4 cup confectioner’s sugar
1 tbsp vanilla
4 tbsp (dutch) cocoa
2 yolks
(some melted chocolate doesn’t hurt either!)

Chocolate topping:
200 g dark baking chocolate

*
Scald, peel and ground the almonds. Mix with sugar, and vanilla and add egg whites. It will be something between a batter and a dough.

Spoon pit 18-20 small cookies on parchment paper covered cookie sheet, leave some space, the cookies will melt a little. Bake at 390 degrees F for 10-15 minutes, or until the begin to brown. (350 degrees if your oven can’t be set exactly) Let cookies cool.

Stir or whip roomtempered butter with sugar, vanilla and cocoa to a cream. Add the yolks.

Turn the cold almond cookies over and spread the butter cream on their bottoms, form little peaks. Let the cookies rest in the fridge in order for the butter cream to stiffen.

When buttercream has stiffened, melt the chocolate. A tip is to use a small dessert bowl, which provides depths. About a tsp of coconut oil may be added to smoothen the chocolate.
To the messiest part: now dip the cookies’ butter cream peak sides in the chocolate, put aside and let cool in fridge.

*
These cookies may last for months in the fridge if they’re in a good airtight container.

They can also be frozen, though they should be thawed in the fridge or the chocolate will ”sweat” (that is just a cosmetic issue though).

The procedure is messy the first couple of times, but once you get a hang of it, it’s super simple.

 

Sunny Seattle, i love you 3 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Jobb — Suddrik @ 14:19

Jag promenerar på lunchen. Ska bara till Trader Joe’s för att köpa frukt till hotellvistelsen inatt till imorgon. När jag kommer ut igen så inser jag att himlen är löjligt blå och det är högsommarvarmt där i utomhuset. Ställer min kära körsbärsmönstrade shoppingkasse på marken och står på Roosevelt Ave, blundar mot solen och bara njuter. Folk blänger, men det är inte mitt problem. Jag älskar sommaren, jag älskar Seattle, jag älskar att vara fri.

 

Det känns närapå omöjligt att gå tillbaka in, till projektet där jag inte har något att säga till om trots att jag anställdes för det. Funderar i mitt solrus på att bara säga det. ”Jag kan inte jobba under de här premisserna!” och bara gå. Ut i solen och härligheten. Men så gör man ju bara inte! Det blir ju regn igen på måndag. Dessutom gillar jag ju min reporting manager. Kanske ska ta och bad-moutha herr projektledare och ta hans jobb? Mister Marshall lyssnar inte ens, han säger bara ”it’s not that I don’t agree with you” till allt jag säger utan att ens tänka på vad jag har sagt eftersom han avbryter innan jag hunnit prata till punkt. Men det gör jag inte heller.
Om jag tar det erbjudna fasta jobbet är det ju en helt annan femma, klart jag skapar min egen tillvaro då. Men jag vill inte jobba inom non-profit, det går för sakta, är för tungrott, det tas inga beslut. Så jag gör mitt jobb och stannar så länge som jag lovat.

Dags att gå in igen. Adjö solen, vi ses om ett par timmar.

 

 

Jaha, då var det över då. 16 maj, 2011

Filed under: 2. Living in America,4. Coming home,Barnen,Besök,Jobb — Suddrik @ 12:23

Jag vaknade 7 med 2 barn i sängen och ingen make. Viktor sov i soffan efter att ha varit uppe med lillebror klockan 5. Min svåger var nära att ”göra en Laszlo”, dvs tog fel på flygtiden. Han skulle resa kl 8.40 men trodde att det var på eftermiddagen. Göra en Laszlo säger vi sedan jag och Viktor missade flyget till Bali där vi skulle spendera 3 veckors bröllopsresa. Vi hade på något sätt tagit fel på en dag och insåg misstaget en halvtimme innan planet lyfte. Underbara, ljuvliga, fantastiska och världens bästa flygbolag Thai Air fixade in oss på nästa flyg istället, utan extra kostnad. Nu när resten av makens familj bytt efternamn blir uttrycket bara vårt!


De har dessutom bäst mat, med flervalsmeny,
och
de snyggaste och trevligaste flygvärdinnorna.

Sanna har inte känt av det riktigt än, men jag vet att hon kommer att sörja att onkel Gabor har åkt hem. Hon har haft så roligt med honom och har väckt honom varje morgon genom att stirra på honom tills han kom upp för att leka med henne.

Vi har ett litet vacuum just nu i vilket vi sitter och inte riktigt vet vad vi ska göra. Ödet tycks ha valt ut åt oss att vi bör flytta tillbaka nu. Det är aktierna i Viktors företag som måste köpas tillbaka i sommar, våra Sverige-hus står tomma och övergivna, kontraktet på huset här går ut och det är ändå för stort för oss, så vad valet än blir flyttar vi någonstans. Jag har hittat ett hus i området som jag är sugen på, det är mycket mindre med har större och plattare tomt. Det finns mer som drar och knuffar oss långt österut. Det är jobbigt att bryta upp. Har dock haft en telefonintervju med Sverige och eftersom arbetsmarknaden är så mycket trevligare och roligare i det gamla landet så finns det ändå ljusglimtar i mörkret. Jag är också medveten om att för varje år man stannar minskar chansen att vi återvänder.

Men det är lugnt i livet nu.
Råttan har magrat och blivit lite knäpp, hon har nog inte så långt kvar. Hon är 1 år och 8 månader, vi räknade med upp till 2 år. Hon får jättemycket mat nu, kanske blir hon fet och friskare igen?
Jobbet är långsamt med trevligt.
Jag nämnde för Viktor att jag vill konvertera till Buddhismen, för att kristendomen är självgod och självberättigande och jag likaså. Lärorna passar bättre in i vår filosofi och Viktor ville också. Jag har sneglat ditåt i flera år, nu har tanken mognat.
Alva hade sin balett-recital igår, antiklimax med blandade känslor. Återkommer med bilder ikväll.

.

 Varför förlåtande religion? Hellre tillåtande.

 

Title 9 maj, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Besök,Jobb — Suddrik @ 10:12
Tags: , ,

 Jag har fått en titel. Från förra veckan är mitt andra namn Interim Functional Manager. Det låter ganska coolt. Jag vet inte vad det betyder, att funtionen tar slut? Men som sagt, det låter coolt.

På det här stället är man ~4500 anställda och det finns över 2000 titlar.

Idag är jag ensam på kontoret, alla mina projektmedlemmar är ute och håller kurser eller roar sig med att vara skadade (stackars Jennifer). Jag antar att jag kommer att sakna arbetsuppgifter hela veckan.

Det är så gott som omöjligt att få igenom förändringar här. Samtliga ifrågasätter allt bara för att höras, ingen utför sina uppgifter, saker tigs ihjäl. Utförs uppgifter dem så utförs de fel för de tycks inte förstå uppgiften, även om de kunde förklara den när de fick den. Det är en ond cirkel så jag kan förstå att det händer; en kollega hade i uppgift att ta ut en rapport på alla 2000 titlar, gruppera dem och ange vilka utbildningar varje gruppering behövde gå. Jag såg hennes Excel-ark, arbetet hon utfört var rigoröst och omfattande. Men det var för 2 år (!) sedan. Den delen av projektet fördröjdes och nu ber jag henne göra ett liknande arbete. Inte exakt lika, så hennes tidigare arbete är med all sannolikhet både fel för ändamålet och föråldrat. Med den erfarenheten i minnet, vem skulle känna sig taggad för att anta uppgiften igen, eller någon uppgift för den delen? Nackdelen med icke vinstdrivande verksamhet.

Det kanske låter som att jag är missnöjd, men teamet är ett av de trevligaste jag någonsin varit del av. Ansvarig för gruppen, som skulle bli min chef om jag tar det erbjuda fasta jobbet, är en helt fantastisk tjej som tar för sig av livet, hon ser ut och beter sig som en vuxen Pippi. Hon är halvsvensk och frågar ut mig om det gamla landet. Jag berättar om de lustigaste skillnaderna. Vi har samma filmsmak också. Ja, det är helt omöjligt att ha möte med henne, för vi pratar om annat än jobb minst 50% av tiden.

Alla 2 barnen är i skolorna idag, Viktor ska ta ut några religiösa helgdagar som Microsoft erbjuder sina anställda men jobbar idag. Gabor har tagit GPS:en och Spruttibangbang och kryssar själv inne i Seattle. Har tipsat om de vanliga turiststråken. Vi missar alltså den runda som vi alltid tar med besökare, dvs bil till Space Needle, Monorail till city, promenad till Pike Place och käka glass på vägen tillbaka. Skumt. Men vattenfallet ska nog hinnas med! Praktiskt att jag har en långsam vecka på jobbet!

 

Trött 29 april, 2011

Filed under: 2. Living in America,Jobb — Suddrik @ 0:13

Jag hade tänkt att blogga idag, men jag är helt färdig. Får bli nåt kort.

Var på intervju för nåra dagar sedan hos konsultföretaget Denali Advanced Integration. Sen ute på Swedish Hospital. Nån dag senare ringde projektledarchefen och erbjöd mig jobb hos dem. Inte bara ett uppdrag som alla andra konsultföretag i trakten, utan fast jobb med lön även om jag skulle råka vara obelagd nån vecka. Vi har pratat Sverige-flytt ganska mycket, vi tyckte det var dags, så jag kände mig osäker på att ta jobbet eftersom jag precis som i julas, hade ställt in mig mentalt på hemflytt. Så jag ringde upp och drog en rövare med kontentan att jag eventuellt flyttar om 2-3 månader. Trodde inte att det skulle falla i vidare god jord och såg glatt fram emot att spendera resten av veckan och våren på gymmet. Men igår jobbade jag alltså första dagen på Children’s Hospital i Seattle. Lite chockartat är det, men att komma dit från Microsoft känns som att komma hem från helvetet. Ingen konstig konkurrens, bara vänliga och stöttande människor som gärna delar med sig av sina kunskaper. Jag tror att jag lärde mig mer första dagen än jag gjorde de första 2 månaderna på Microsoft. Överallt står böcker om Kaizen och ledarskap, folk har dessutom läst dem. Som om inte detta vore nog så är det jättefräscht! Jag har en ljus cubicle med låga och praktiska väggar, inte ett mörkt, trångt, litet och äckligt rum som jag måste dela med knepigt folk. Och det är lugnt.

Trots att jag ogillar att köra för miljöns skull, det är slöseri med tid också för den delen, så tycker jag att det känns rätt… coolt. Jag har gått och varit avis på Viktor som hade jobb från början, men mitt äventyr har ju blivit större. Vi är för sällan i stan, men jag har varit på intervju i varenda vrå av Seattle med närområden. Jag har fått testa Microsoft jag också, men nu får jag se något annat vilket ger en välbehövlig kontrast. Jag gillar att köra på smågator och parkera i väl dolda parkeringshus, leta efter hål i väggen och nu får jag göra det varje dag. Lite töntigt kanske, men jag tycker at det är jättespännande!!

Dr Phil, som man kan påstå simmar i populärpsykologins absoluta lågvatten, säger i inledningen till programmet (eller han gjorde det för 4 år sen när jag sist såg honom) ”I want you to be excited about your life!” och det borde verkligen alla få göra! Man ska få ha såhär kul, tur att jag är naiv nog att uppskatta det.

Men det blev ju ingen träning dårå. Skulle jag hämta min dator på Denali som ligger i Redmond, så jag smet tidigare, IT stängde tydligen redan 16.30. Sen blev det gymma, med målet att ta i så mycket som möjligt. Viktor sms:ade och frågade när jag skulle komma hem och svaret blev ”när jag stupar”. Så fick det bli. Jag ligger i soffan och har inte ens orkat äta annat än en apelsin. Jag är till och med stolt över att ha orkat duscha. Ska fråga om Viktor kan borsta tänderna på mig. Hoppas att det gör ont imorgon!!

Det här kärleksparet har spenderat ett par dagar i vår trädgård. Jag gillar nämligen att slänga ut kolhydrater, serru. Det uppskattas visst inte bara av ekorrarna som de är till! De hälsade på 2 dagar i rad och länge! Välkomna åter, any time!
 

 

Inre osämja 16 mars, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Jobb — Suddrik @ 8:43

Hjärnan och kroppen är så osams. Jag är vrålhungrig men anser att jag har ätit så det räcker redan. Hjärnan vinner idag. Jag matvägrar eftersom det inte blir så mycket träning som jag vill den här veckan, det är nämligen uppgradering i helgen vilket innebär arbetstiderna från helvetet. Jag räknar med 36-40 timmar fredag till söndag. Eftersom jag ska jobba med min chef som jag är livrädd för bävar jag och önskar bara efter att den här veckan ska vara slut. Men det är faktiskt inte mycket annat jag drömmer om. Nej, det slog mig idag att om jag fick massa pengar, alltså miljoner eller till och med obegränsat, så skulle jag inte ändra mycket i livet som det är just nu. Bara småsaker. Som ett hus här, fast bara ett litet. En hel vecka med någon tränare som kan göra mig vig. Fast helst vill jag ha en teleporteringsmackapär. Är såna dyra?

.

Den lilla snyggingen är en sån liten kvinna i den tröjan. Utanför Ikea efter att ha införskaffat tunnbröd, polarkakor, kaviar, och godis.

Stora snyggingen leker med slime i bilen. Det är lite segare än slime, annars hade det blivit no-no.

Alva ritar på Red Robin. Vi är på Red Robin alldeles för ofta.
Kanske inte världens bästa kvalitet, men hon är ju så söt.

I söndags åkte vi högst upp i Microsoftskrapan i Bellevue för att se på konferensrummet vi ska jobba i hela helgen. Hissen var rätt otäck, den rörde sig jättemjukt och så, men vi åkte från våning 1 till 28 på hisnande få sekunder. Högst upp är kafeterian som vi tänkte att barnen skulle uppskatta utsikten från. Det var det bästa gratisnöjet någonsin. Det är fönster runt ungefär halva våningen, och jag tror att de tittade ut genom varje. Bäst var den stora knallblå hotell-poolen som de hittade ”till höger”. Vi bör göra om det här nån gång när det är klart väder.

Men mina möten ska vara på våning 16. Det finns mini-golf, foosball och schyssta ytor att vila på. Inte direkt som det risiga gamla kontor som jag jobbar på om dagarna, där är heltäckningsmattorna fula, de bruna möblerna slitna och på toaletterna finns askkopparna kvar. Men jag klagar inte. Alla cubicles (arbetsrum) på våning 16 var som en blandning mellan tågkupé och terrarium, sådär så man förväntar sig se apor i dem. Dessutom är min byggnad, nummer 3, härligt nog på gångavstånd hemifrån, och saknar den farliga närheten till shoppingmöjligheter.

(Ska nog städa lite och ställa fram en korg med bullar eller nåt…)

Här ska vi ”bo” i helgen. Har mitt namn på skärmen och känner mig mäktig. 🙂
Jojo, man ska glädjas över det lilla.

 

För van att vara svensk 4 januari, 2011

Filed under: 2. Living in America,Jobb,Skillnader — Suddrik @ 22:13

Mellan helgfirande och jobb så har det inte blivit mycket ork kvar till att blogga. Eller skriva mail för den delen. Trötthet och tidsbrist är egentligen inte det riktiga skälet. Det visade sig vara lite annorlunda att jobba här än hemma.

Att vara konsult fungerar lite annorlunda. De stora skillnaderna är att vi ”vendors” saknar företagets fantastiska förmåner, de är långt ifrån lika bra på konsultföretagen. Å andra sidan får jag timlön istället för fast månadslön, tråkigt när det är helgdagar och arbetsdagar och därmed inkomst försvinner, men underbart när man jobbar över en del. Vi kommer att göra uppgraderingar en helg i slutet av januari samt en i mars; vid förra uppgraderingen åkte min kollega inte ens hem, hon låg i sovsäck på chefens golv några timmar och sparkade säkerligen in en 50 timmar på en helg. Övertidspengar som vår chef, som också jobbade den helgen, inte får se röken av.

Som konsult kan man ha extra höga krav på sig, då man förväntas snappa upp saker fortare än fast anställda och det kan även brista upplärningsprocesser. Jag tror att man lägger mindre fokus på oss eftersom de flesta egentligen vill ha fast anställning och kan försvinna, även om de har verkat ha trivts på konsultjobbet. Somliga anser att konsulterna är mindre värda och de får inte ta del av information, trots att den kan vara viktig för framgång i arbetet, när det sedan tack vare detta brister i kvalitet så anses konsulten helt enkelt vara oengagerad. Mitt jobb är faktiskt inte alls såhär. De behandlar mig och de andra konsulterna exakt likadant som fast anställda. Jättenöjd med det alltså, jag var ju lite orolig över detta eftersom jag faktiskt tackade nej till en fast tjänst med högre lön till fördel för denna.

Så varför krullar sig inte blogginlägget av lycka? Jag vet inte exakt vad det är för fel.
Kanske är det tävlingsandan. Hur översätter man ”cutthroat competition” till svenska? Finns det? Jag är livrädd för en kniv i ryggen. Det har redan kommit småhugg. Återkommer till det.
Kanske är det kylan. Hur vi efter nästan 2 månader fortfarande inte kan prata om något annat än jobb eller ytligheter som man måste skratta åt, ja måste. Jämför jag med andra jobb jag haft så har jag kallat flera kollegor för vänner efter ett par veckor, de jag har nu skulle jag inte ens befrienda på Facebook. Jag kan inte sätta fingret på varför.

Det började inte jättebra, jag satt i flera veckor utan att ha något att göra eftersom jag inte hade behörighet till något. Läste all dokumentation jag kunde, vilket kanske inte var mycket heller just efttersom jag inte hade behörighet till något. Ja ni fattar. När jag var hemma i 2 år så fick jag ofta höra en hel del riktigt ”smarta” kommentarer om att jag skulle ”tillvarata den här tiden” och ”njuta av att få vara ledig”. Att säga så till någon som verkligen lider av sin arbetslöshet är ungefär lika intelligent som att säga till strålbehandlade cancersjuka att man är avundsjuk på att de får ha peruk. De första overksamma veckorna på jobbet fick jag höra att jag skulle njuta av lugnet innan stormen… Och göra… ja vadå? Jag led och läste dokumentation och kollade däremellan mailen sisådär en 4 gånger i timmen. Idag ringde min kontakt på konsultföretaget och jag fick höra att ”någon” kollega har klagat på att jag spenderar för mycket tid på sociala medier. Jag erkände villigt att jag gjorde det de första veckorna, dock inte de senaste, men innerst inne undrade jag bara vad i helvete det är för en sjuk skit. Rätt sjukt, istället för att ge mig arbetsuppgifter som var dag bönade om så övervakar personen – och angav. Jag kan ju bara gissa vem det handlar om, inte svårt eftersom det bara är han och jag från just det konsultföretaget. Jag fick höra att han ombetts stötta mig såhär i början och jag satte nästan tungan i halsen, för om det är någon som gjort det rakt motsatta så är det just han. Jag ställer frågor och får jag svar så är de så kryptiska som möjligt, ”halva svar”, och aldrig någon information gratis. Det är tungt, det att han inte kan säga något på eget initiativ, eftersom jag sällan vet vilka frågor jag behöver ställa. Dessvärre är det hans projekt jag fått ta över, 3 stycken, och bara ett fortfarande ostartat och ett stillastående från de andra. För första gången på många år har jag söndagsångest.

Ibland kommer motbevis, men jag tror förstås att det bara är mig det är fel på.

Under mellandagarna passade Viktor och barnen på att hälsa på mig eftersom kontoret var tomt. Sanna skrev sitt namn på japanska på min whiteboard. Påföljande vecka så visade jag kollegan detta, han har varit missionär i Japan i 2 år och kan språket. Han kastade en blick och sa torrt ”det är fel”. Jag tappade hakan. Inte att ”hon var duktig MEN det är fel”, inget positivt alls. Så jag sa att ungen är 7 år och inte lärt sig skriva än, de pratar mest. Men det var bara fel. Fel, fel, FEL. Så passande, hon är ju mitt barn och jag gör ju också bara FEL om jag gör nåt alls vill säga.

Hemma i Sverige anses jag vara en pratkvarn, tror minsann mig kunna minnas att jag blivit ombedd att knipa käft vid ett antal tillfällen. (Det är förträngt vid det här laget. 🙂 ) Döm om min förvåning när jag är det motsatta här. Inte så att jag pratar mindre, det är alla andra som pratar mer. De är så fulla av sina egna berättelser, för upptagna med att behöva dela dem för att någonsin orka lyssna på någon annan. Lyckas inte hävda mig. Fokus hamnar alltid på bagateller eftersom alla tycker att just deras petitess är det största som finns och tiden springer iväg samtidigt som inget händer, eller så händer det något och det blir fel.

Jag minns hur jag inte gillade att ta lunch- och fikaraster, hur saker kändes som att de gick för sakta i Sverige, desperationen under industrisemestern då inget hände, faktum som kunde irritera. Nu låter det som taget ur en utopi. Raster som skapar sammanhållning, noggranna processer med perfekta resultat, människor som glatt delade sina kunskaper så att när de försvinner iväg på semester så kan andra människor ta över. Ungefär här inser jag hur hopplöst svensk jag är.

Vi pratar om företagsklimatet hemma, Viktor är inte lika analyserande som jag och blir nästan lite glad när jag uttrycker mina observationer, han ser ju samma sak och tycker väl att det är skönt att förstå vad det är som han också vantrivts med de senaste åren, det klarnar en del när vi kan bena ut det ihop.

Jag skojar med Viktor, frågar om vi inte behöver någon som tar hand om saker här hemma och ”inte behöver vi pengarna väl?”, dumheter eftersom jag verkligen vill jobba och har sökt så länge och att ge upp det skadar en så. Men, inget skämt utan en gnytta allvar, har jag hört. Jag kommer förstås att lära mig något av den här upplevelsen. Tyvärr är det någonting som ligger väldigt långt ifrån det jag hoppades på att lära, men antagligen något som jag verkligen behöver erfara. Det ska bli intressant att se hur det ser ut om några månader, om jag inte får sparken som samtliga är livrädda för hela tiden. Kommer man gå ur det hela mycket mer hårdhudad, som jag behöver, som en amerikan! eller går det åt helvete?

 

Alla borde få snow day 1 december, 2010

Filed under: 2. Living in America,Bara bilder,Barnen,Jobb — Suddrik @ 1:13

Nog vore det väl mysigt med en vit vinter tänker man om dessa regniga dagar då temperaturen ligger mellan 5-10 grader och julstämningen lyser med sin frånvaro. Men så tittar jag på min väder-widget och ser att i Sverige är det minsann -20. Det är otroligt, -20 Celsius är t o m minus i Fahrenheit, närmare bestämt -4! Mäktigt. Jag vet inte om jag kan minnas att det varit så kallt före jul under mitt vuxna liv. Nej, jag trivs bättre här, var jag kan ha det lugnt och varmt och odla svamp.

Såhär såg det ut hos oss förra veckan.
 

Barnen åker pulka så gott de kan

Locket har legat av sandlådan och regnvattnet blev en rink som man kan åka skridskor på.

Jag åkte till jobbet. Jag har ett jobb… Jag är så glad över mitt passerkort. Titta vad fint. 🙂

Svärmor frågade om vi gjorde något under veckan då vi hade sjukdom/snow days/Thanksgiving, vi gjorde ingenting. Faktum är att vi inte planerat något särskilt alls. Vi trodde nog att det skulle bli lite besvärligt när jag började jobba, men det är ingen större skillnad. Dels har vi den jättekorta resvägen och eftersom jag tränade och hade massa aktiviteter med barnen så var jag ganska upptagen förr också. Vi förlorar kanske 1 timme om dagen.

Just nu finns inte mycket tid över för annat, det är adventsfikor, julbak, kalas och så förstås Sanna och Viktors Sverige-resa. Efter jul kanske vi kan komma iväg till Great Wolf för badsemester, det skulle småchixen gilla. Sen vill jag åka till Kanada också, till världens största shoppingcenter… (Inte bara för mig, de har en inomhusvattenpark och tivoli också)

Sånt här har vi också gjort, jäste fint över värmeutblåset i badrummet.
Som vanligt åt jag så mycket deg att jag mådde illa efteråt.

Och pepparkakor. På bordet bakom Sanna ligger nybakta Ciabattor och en vattenmelon. Ah, julstämning…
 

Det saknas visst nån… Ja, Alva hon vill hellre spela dataspel, playmobilgubbarna tittar på. Mor som såg fram emot bakande med mini-me blev lite besviken. Hon kom ut efter en stund till pepparkaksbakandet.

Vår Thanksgiving-middag bestod av bullar och bröd. Efteråt lekte vi viskleken.

-Jag sa bruttonationalprodukt pappa, bruttonationalprodukt.

 

Thanksgiving 25 november, 2010

Filed under: 2. Living in America,Jobb — Suddrik @ 2:26

Vem vet varför det är Thanksgiving? Min receptionist, asiatisk tjej, sa skrattande att det betyder ”tack för USA” och jag tror hon har rätt. Tack indianerna för att ni lärde oss överleva, nu ska vi jaga iväg er så vi kan skövla ert land. Men, precis som Veterans Day så uppskattar vi ledigheten. Det sammanfaller med första advent som vi alltid gärna firat. Idag har jag bakat 2 pumpapajer, en matpaj, gjort en Ciabatta-surdeg och ostkakor. Imorgon ska vi baka ut Ciabattorna, pepparkaksdegen sedan igår och göra lussebullar. Julmusiken ska vara på hela dagen så att man både hinner komma i stämning och ledsna totalt. Jag vet inte om ungarna tycker att det är lika urkul som jag tyckte när jag var liten, men jag tycker det i alla fall fortfarande! Ledsnar de på att hjälpa till (läs: gegga) och äta deg så får de väl glo på tv eller nåt.

Det har alltså varit Snow Day idag igen, Viktor är frisk och drog ungarna till Idylwood för pulkaåkning, vem vet om det blir någon mer sådan i år?
Själv jobbade jag några timmar. Rätt tomt på kontoret igen. Min chef var där och bad om ursäkt för att det inte funnits något att göra under min första vecka. Jag är rätt nöjd ändå. Går fortfarande runt och glädjer mig över att jag har ett jobb alls. Det sa jag inte.

Det finns en sak jag är mindre glad över, faktiskt. Jag antar att det är luften, eller liknande, men jag samlar vatten något enormt, ringarna sitter fast och ögonen får påsar så det gör ont att titta. Huden i ansiktet har börjat flagna. Dricker vatten och smörjer och hoppas att det går över.

Det kunde vara värre.

När Sanna och jag var ute och shoppade igår så sprang vi på en ung kvinna med en skylt ”gravid och hemlös”. Jag hade inga kontanter. Vi gick in och handlade och tog ut pengar inne på affären, det gör de flesta istället för bankomatuttag eftersom bankomaterna tar ut en hög avgift. Gick runt och funderade på om vi skulle fråga om hon hade någonstans att sova, det var ju så kallt ute, -10. Men jag kan inte säga nej, så vi skulle få en inneboende för livet, så jag höll tyst. När vi kom ut fick Sanna ge tjejen en 5:a.

Man vill förbättra världen, men jag började inte ens här.

.

Sanna och Alva på Sannas isbjörnspulka i ”djup”-snön.

Hur vår lilla brud lärde sig det här har vi ingen aning om. Hon har byxorna som vi köpte åt Sanna vintern då vi flyttade hit. Tänk att de har blivit så stora, småbrudarna.

.

Det slog mig att jag inte sagt nåt mer om sköldkörtelproblemet. Det blev endokrinolog och kardiolog. Kardiologen satte på mig hjärtmonitor i ett dygn och upptäckte palpitationer som troligen är ofarliga och vill boka in ett stresstest. Endokrinologen tog blodprov och skickade mig på remiss till sjukhuset för att svälja ett radioaktivt piller för att dagen därpå scanna sköldkörteln. Jag mår helt bra sedan några veckor tillbaka… och avbokade alltihopa.

Jag är trött på att bli överbehandlad. Senast, i september på årliga hälsokontrollen, röntgade de min fot för hälsporrens skull. Efteråt sa han att den syntes, men att det inte alltid gjorde ont, att många har utväxten men inga problem. Jag minns att jag funderade över varför vi då röntgade. När jag sökte på nätet stod det uttryckligen att man inte röntgar eftersom det inte ger någonting. Tandläkaren som ville borra upp hela käften på mig. Barnläkarna… näe, jag orkar inte med dem mer. Mitt T4 är för högt, 1.93 och TSH är för lågt: 0.005, jag har ingen aning om vad detta betyder och struntar fullkomligt i det.