Vete katten vad det beror på, men så fort man landade här blev maten lite renare. Inte så att jag köpte halvfabrikat i USA, det går emot min religion, men folk käkar något bättre så grupptrycket gör väl sitt. Och så finns det ingen smarrig Cherry Coke Zero förstås. Förutom på Ica Maxi i Väsby förstås. Plus de 144 burkarna i min matkällare… som jag faktiskt låter bli. Jag dricker en burk till lunch de dagar jag fastar.
Tyvärr är desto mer skräp kära återseenden än man kanske hade kunnat önska. Nu har vi ätit våra tip-top och sviktat fullkornstunnbröd, gått upp något kilo av det, vant oss och börjat gå ner igen. Vanor ska inte underskattas. De må förenkla i våra liv, man slipper vara på helspänn hela tiden, men de styr mer än man kan ana. Tänk på det, det är intressant.
Jag längtar efter att vänja mig vid min nya roll. Jag gräver mig djupare och projektet tycks växa över alla bredder, jag drunknar, men vet innerst inne att jag kommer framåt. Jag vet att vissa av mina kvaliteer faktiskt är mina egna, att de kan vara så bra att de väger upp och att jag inte absolut måste inneha de drag som jag avundas i de andra. Diplomatin kommer jag långt med, och idag lyckades jag skaffa en bundsförvant i en kille som är ypperlig att vara polare med vid införandeprojekt. Proffsigheten är det å andra sidan lite si och så med… Det döljer jag bakom en alldeles för dyr och litegranna kliig yllekostym. Jag skulle kunna betala mycket för att få reda på hur jag uppfattas av andra. Stel i rörelsemönstret och nördigt stammande? Men så har jag funderat sedan jag var tonåring och med all sannolikhet undrar alla detsamma om sig själva. När allt kommer omkring är man nog både rätt självcentrerad och anal.
.
Idag brinner himlen vackert i djuprosa, dock går solen ner redan bakom Pierres hus i väster istället för över Helenelunds Centrum i norr och vad värre är; klockan är bara 20. Här uppe på kullen ser vi fortfarande ljuset i horisonten, men nere vid centrumet är det redan nattsvart. Trappan upp hit må vara tung, men livet på en kulle är alltid lite ljusare.
Saker i världen som är underbara. Mina små liv är mitt liv.
15:e september är det idag. Jag hade väntat mig höstlöv. Det blåste hårt i ett par dagar i spåren efter stormen Katia, men löven sitter kvar, lika svulstigt gröna som under rötmånaden vi nyss lämnat. De enda löv som är gula är de som torkade i sommarsolen. Det har inte riktigt blivit höst än, regnen är bara aningen värre än de man kan förvänta sig under sommaren och dagarna är oftast över 15 grader varma. Utdragna somrar är något av det bästa som finns. Jag minns fortfarande hösten 2005… fantastisk… Men det får mig osökt att tänka på alla som fascineras över att de minns vad de gjorde dagen för 11 september-attacken, jag menar, ge mig ett riktmärke på nästan vilken dag som helst och jag vet var jag var och gjorde. Jag är nog lite less på att höra om den där attacken nu, den har hämnats nog, 1.7 miljoner människor har bragts om livet som vedergällning, men när det är en president som beordrar attack offentligt, då är det inte terrorism utan kontraterrorism som gör världen en tjänst. Jag blir inte klok på all dubbelmoral. Men sorgsen. Folk väntade på 10-årsjubileet, kanske blir det lite tystare om det när det nu är över. Hur mycket jag än anstränger mig så kan jag inte uppbåda intresse längre, någonstans borde det vara nog.
.
Det förvånar mig att jag inte har mer att skriva om hemflytten. Jag trodde att det skulle bli en lika märklig resa som att flytta härifrån, och det har det också varit, men jag tycks aldrig finna orden för att beskriva vad det är. En sorts lycklig lättnad över det behagligt bekanta är det mest märkvärdiga. Naturligtvis är arbetslivet den största glädjen, en marknad som man förstår och som på alla vis är bättre än den amerikanska (oavsett vad någon tycker och säger,) där arbetsgivarnas rollbeskrivningar ljög ikapp med de ansökningshandlingar de fick. Man undrar om det var hönan eller ägget som kom först, ljög arbetsgivarna när det fanns för många sökande på marknaden, eller började arbetssökande krydda sina CV:s till ren bullshit för att garantera intervjuer? Hur som helst har man mötts halvvägs – båda överdriver sig sprickfärdiga.
Jag tycker om hur alla svenskar har fruktträd och buskar och äter stora delar av skörden istället för att låta den ramla rutten till marken och köpa importerat i affär. Att plocka bläcksvamp och veta att gräsmattan inte är förgiftat med pesticider. Att kunna gå in i skogen var som helst och plocka blåbär, inte behöva leta upp en nationalpark där man tillåts vara och de väger din korg för att se att du inte tar med för mycket därifrån. (!) Jag är tacksam över lokaltrafiken. Språket är fortfarande lite töntigt och ordförrådet skralare än förr, men det är lättare att få prata sitt modersmål än engelska. Jag tycker om att det är förbjudet att äta vid arbetsplatsen, istället för att det förväntas att man kastar i sig sina kalorier framför datorn. Sist (som jag kommer på för tillfället), men inte minst: God kvalitet…
Det man däremot saknar är vår världsbästa dojo och vännerna, den vackra mossiga miljön och bergskedjorna i horisonterna, ständigt täckta av snö. Kolibrier, blue jays, örnar, pumor, tvättbjörnar och ekorrar. Skolan var visserligen inte lika trevlig som ungarnas mys-plugg här, man var inte heller ute lika mycket i Audubon, plus att de åt väldigt onyttiga snacks på YMCA efter skolan, men man lärde sig fortare och Sanna ligger långt före i matte här i Sverige. Vidare är det visserligen lättare att hitta välsittande kläder här, men det var roligt att i USA vara så liten att man fick handla storlek 2 och XS, alternativt tvingas till ungdomsavdelningen.
Jag har nog sagt det förr, men det förändras inte så mycket, man kan alltid flytta hem igen. Man tror att man inte kan efter för lång tid, att man ”fastnar” om man stannar ett visst antal år, men på det hela taget handlar det bara om att man blir latare, bekvämare och fegare. Jag kan inte lova att jag skulle ha vågat flytta hem efter 10 år, då minns man inte längre hur lätt det faktiskt var att flytta dit.
… men det finns en saknad som inte går att förklara, men som jag saknar så pass att det ändå är värt ett försök.
”På låtsas.”
Vi tog inte livet så mycket på allvar over there. Det skulle ju ta slut ändå. Exempel: duschen var ett äckligt plastbås med svarta mögelprickar som ideligen kröp sig uppför väggarna. Men det gjorde inget. Jobbet var inte jättekul. Vem brydde sig? Man ”måstade” nånting. Äsch, imorgon, eller inte alls. Vi åker och badar/gymmar/shoppar/leker istället. Vi är hyfsat lättsamma för det mesta, men som jag nämnde någon gång nyligen så vill jag lova att det kändes mindre att släppa av barn på Audubon för att lära sig lite skola, än det var att släppa dem i Silverdal på 10 år framåt. Saker känns så definitiva här i verkligheten. En början, en lång diffus företeelse, ett slut. Det är det där i mitten som vi måste göra något bra av, med drömmar och målsättningar, kamp och belöningar från slitet. Man måste inte flytta till USA för att leva mer i nuet. Det underlättade delar för mig att bryta av livet. Vem vet om det skulle fungera för någon annan?
Jag tänker på M, som i år slutade på sitt jobb som hon haft bra länge, för att gå som lärling och bli målare. Jag tror inte att det är kommentaren från busschauffören (-”hej världens sexigaste målare!” *blink, blink*) som gör det värt hennes nedlagda arbete, utan att hon utsatte sig för det okända, gjorde ett stort avbrott/förändring mitt i livet, att hon gjorde det hon drömde om, att hon gick från ett traditionellt kvinnoyrke till ett traditionellt mansyrke och att allt detta, med mera, gör så att hon växer tack vare hennes egna hårda arbete. Jag är stolt över henne och hoppas att hon är det själv också.
Trots att man mår bra av strävan så är det också en god egenskap att njuta av dagen som är. Gilla läget. Att inte sakna det vi saknar allt för mycket, särskilt inte om vi inte kan påverka. Precis som jag inte saknade Sverige dödligt mycket i USA, så gråter jag mig inte till sömns här heller.
suddrik 