suddrik

Dagbok från Amerikatt

Nu ere slut 5 oktober, 2011

Filed under: 4. Coming home,5. Återvändande — Suddrik @ 10:57

Har vilat ett tag. Inte bloggat, knappt surfat. Ingen tv.

Det känns lite bittert att inse, men allt går över. Väl tillbaka normaliserades livet. Stort var de nya insikter som gör att man har större förståelse och mer respekt för andra och sig själv. Tar inte skit, jag har rätt till min åsikt precis som alla andra. Men de sociala amerikanerna har även lärt mig att le. Det viktigaste är att vara trevlig och trivas, sållar bort otrevliga element. En lärdom, men nu är det bara… över.
Det enda amerikanska påminnelserna är att barnen svarar när jag pratar engelska med dem, nummerplåtarna på Kittan och några hushållsföremål. Jag har inga stora visdomsord och är milt besviken över det. Man vill ju vara ett orakel med kunskap om hur det är att vara återvändare. Men det gör absolut ingenting. Jag är så vansinnigt, obeskrivligt, skrämmande, ohyggligt, superjättelycklig i mitt skinn, lyckligare än jag någonsin varit, sådär så att det bubblar inom mig. Sover lite, äter knappt. Hög på livet, äntligen! efter de svarta åren mellan 7 och 30.

Jag undrar ibland när det ska gå åt helvete, och vad som kommer att ske, och inser att det visst bor en liiiten pessimist någonstans djupt därinne ännu. Förhoppningsvis kvävs den snart helt i mitt glädjerus.

Det händer mycket just nu, men det mesta bara i mitt huvud och faktiskt en hel del som inte lämpar sig i det här forumet.
Och ”USA-blogg”-temat, det har förstås blivit obsolet. Så nu 3 år senare lägger jag ner, startar en ny, anonym och således ärligare blogg, med alla fula ord jag brukar hålla tillbaka, snuskigheter och både snälla gärningar och fula tankar, privat så till den mån att jag kan säga exakt vad jag tänker, med allt det jag inte vågat skriva där föräldrar och vänner läser.

I love y’all.

 

Welcomes 26 september, 2011

Filed under: 5. Återvändande — Suddrik @ 22:56

Den tidiga septemberdag då vi anlände till Redmond inledde ett år av fantastiskt väder. Faktiskt den snöigaste vintern på decennier, och den varmaste sommaren på ännu längre tid. Det kändes som ett fantastiskt välkomnande. Ja, sen regnade det följande 2 år, men just den där första tiden var så fantastisk att det kändes som en alldeles personlig liten inbjudan.

Så kommer man hem, med mild ångest över den korta sommaren och hösten och full panik över den mörka vintern. Och möts av detta. Kan bara minnas att jag upplevt en enda såhär vacker höst tidigare. Igår var det över 19 grader i Stockholm och det ska visst hålla i sig veckan ut. Så, välkommen hem alltså!

.

Sitter ensam hemma och tittar på en kanadensisk varulvsfilm. Hyfsat underhållande, men jag måste ner i matkällaren och tvättstugan. Källarbesök efter skräckisar har alltid varit obehagligt, men jag är inte rädd längre. Då var man väl vuxen då antar jag.

Hoppas Viktor kommer hem snart. Han är på väg hem från Göteborg med Kittan som äntligen har kommit hem. Spännande för henne att få rulla på svenska vägar! Men vi kör så lite, så det känns helt galet att ha en så fin och stor bil här. Men nu vill jag ha hem dem så jag kan sova på honom. Viktor förstås. Kittan är ju en flicka.

 

A perfect day 20 september, 2011

Filed under: 5. Återvändande — Suddrik @ 23:45

Perfektionisten inom mig får panik av prestationsångest och brist på tro på min egen förmåga. Tänk att de nästan 10 säkra och lugna åren på WM-data inte satte djupare spår! Blott 5 månader på Microsoft var nog för att förlora grundtryggheten. Men förstås väntar inte arkebuseringsstyrkan, och förstås går det bra. Inget underlag för arkebusering ens alltså. Dagen resulterar i ett problem som behöver lösas och jag blir uppspelt som ett litet barn.

Efter kundmöte kan jag inte låta bli att nämna för min chef att jag har lite svårt att vänja mig vid svenskt ledarskap efter Microsofts ”management by fear”. Jag vet, jag har mundiarré, men han håller med.

Kommer hem 18.30, planen var att synda med att slappa i soffan hela kvällen. Inser att jag måste åka och handla, far till eko-coop, 1500:- 😦 senare landar jag till slut i soffan och tittar på svensk tv för första gången på några år. Att titta på svensk tv känns som att läsa Dassboken ungefär. Roligt, men hur barnsligt som helst, ibland lite epilepsivarning när folk snabbpratar ikapp med varandra. Reklamen är verkligen urtöntig, men mindre äcklig och irriterande än i WA.

På det hela taget är detta en underbar dag. Jag älskar de här dagarna då alla pusselbitar ligger på plats, när livet är perfekt.

 

Return of the swedish kosthållning + tankar om hemvändande 15 september, 2011

Filed under: 5. Återvändande — Suddrik @ 22:05

Vete katten vad det beror på, men så fort man landade här blev maten lite renare. Inte så att jag köpte halvfabrikat i USA, det går emot min religion, men folk käkar något bättre så grupptrycket gör väl sitt. Och så finns det ingen smarrig Cherry Coke Zero förstås. Förutom på Ica Maxi i Väsby förstås. Plus de 144 burkarna i min matkällare… som jag faktiskt låter bli. Jag dricker en burk till lunch de dagar jag fastar.

Tyvärr är desto mer skräp kära återseenden än man kanske hade kunnat önska. Nu har vi ätit våra tip-top och sviktat fullkornstunnbröd, gått upp något kilo av det, vant oss och börjat gå ner igen. Vanor ska inte underskattas. De må förenkla i våra liv, man slipper vara på helspänn hela tiden, men de styr mer än man kan ana. Tänk på det, det är intressant.

Jag längtar efter att vänja mig vid min nya roll. Jag gräver mig djupare och projektet tycks växa över alla bredder, jag drunknar, men vet innerst inne att jag kommer framåt. Jag vet att vissa av mina kvaliteer faktiskt är mina egna, att de kan vara så bra att de väger upp och att jag inte absolut måste inneha de drag som jag avundas i de andra. Diplomatin kommer jag långt med, och idag lyckades jag skaffa en bundsförvant i en kille som är ypperlig att vara polare med vid införandeprojekt. Proffsigheten är det å andra sidan lite si och så med… Det döljer jag bakom en alldeles för dyr och litegranna kliig yllekostym. Jag skulle kunna betala mycket för att få reda på hur jag uppfattas av andra. Stel i rörelsemönstret och nördigt stammande? Men så har jag funderat sedan jag var tonåring och med all sannolikhet undrar alla detsamma om sig själva. När allt kommer omkring är man nog både rätt självcentrerad och anal.

.

Idag brinner himlen vackert i djuprosa, dock går solen ner redan bakom Pierres hus i väster istället för över Helenelunds Centrum i norr och vad värre är; klockan är bara 20. Här uppe på kullen ser vi fortfarande ljuset i horisonten, men nere vid centrumet är det redan nattsvart. Trappan upp hit må vara tung, men livet på en kulle är alltid lite ljusare.

Saker i världen som är underbara. Mina små liv är mitt liv.

15:e september är det idag. Jag hade väntat mig höstlöv. Det blåste hårt i ett par dagar i spåren efter stormen Katia, men löven sitter kvar, lika svulstigt gröna som under rötmånaden vi nyss lämnat. De enda löv som är gula är de som torkade i sommarsolen. Det har inte riktigt blivit höst än, regnen är bara aningen värre än de man kan förvänta sig under sommaren och dagarna är oftast över 15 grader varma. Utdragna somrar är något av det bästa som finns. Jag minns fortfarande hösten 2005… fantastisk… Men det får mig osökt att tänka på alla som fascineras över att de minns vad de gjorde dagen för 11 september-attacken, jag menar, ge mig ett riktmärke på nästan vilken dag som helst och jag vet var jag var och gjorde. Jag är nog lite less på att höra om den där attacken nu, den har hämnats nog, 1.7 miljoner människor har bragts om livet som vedergällning, men när det är en president som beordrar attack offentligt, då är det inte terrorism utan kontraterrorism som gör världen en tjänst. Jag blir inte klok på all dubbelmoral. Men sorgsen. Folk väntade på 10-årsjubileet, kanske blir det lite tystare om det när det nu är över. Hur mycket jag än anstränger mig så kan jag inte uppbåda intresse längre, någonstans borde det vara nog.

.

Det förvånar mig att jag inte har mer att skriva om hemflytten. Jag trodde att det skulle bli en lika märklig resa som att flytta härifrån, och det har det också varit, men jag tycks aldrig finna orden för att beskriva vad det är. En sorts lycklig lättnad över det behagligt bekanta är det mest märkvärdiga. Naturligtvis är arbetslivet den största glädjen, en marknad som man förstår och som på alla vis är bättre än den amerikanska (oavsett vad någon tycker och säger,) där arbetsgivarnas rollbeskrivningar ljög ikapp med de ansökningshandlingar de fick. Man undrar om det var hönan eller ägget som kom först, ljög arbetsgivarna när det fanns för många sökande på marknaden, eller började arbetssökande krydda sina CV:s till ren bullshit för att garantera intervjuer? Hur som helst har man mötts halvvägs – båda överdriver sig sprickfärdiga.

Jag tycker om hur alla svenskar har fruktträd och buskar och äter stora delar av skörden istället för att låta den ramla rutten till marken och köpa importerat i affär. Att plocka bläcksvamp och veta att gräsmattan inte är förgiftat med pesticider. Att kunna gå in i skogen var som helst och plocka blåbär, inte behöva leta upp en nationalpark där man tillåts vara och de väger din korg för att se att du inte tar med för mycket därifrån. (!) Jag är tacksam över lokaltrafiken. Språket är fortfarande lite töntigt och ordförrådet skralare än förr, men det är lättare att få prata sitt modersmål än engelska. Jag tycker om att det är förbjudet att äta vid arbetsplatsen, istället för att det förväntas att man kastar i sig sina kalorier framför datorn. Sist (som jag kommer på för tillfället), men inte minst: God kvalitet…

Det man däremot saknar är vår världsbästa dojo och vännerna, den vackra mossiga miljön och bergskedjorna i horisonterna, ständigt täckta av snö. Kolibrier, blue jays, örnar, pumor, tvättbjörnar och ekorrar. Skolan var visserligen inte lika trevlig som ungarnas mys-plugg här, man var inte heller ute lika mycket i Audubon, plus att de åt väldigt onyttiga snacks på YMCA efter skolan, men man lärde sig fortare och Sanna ligger långt före i matte här i Sverige. Vidare är det visserligen lättare att hitta välsittande kläder här, men det var roligt att i USA vara så liten att man fick handla storlek 2 och XS, alternativt tvingas till ungdomsavdelningen.

Jag har nog sagt det förr, men det förändras inte så mycket, man kan alltid flytta hem igen. Man tror att man inte kan efter för lång tid, att man ”fastnar” om man stannar ett visst antal år, men på det hela taget handlar det bara om att man blir latare, bekvämare och fegare. Jag kan inte lova att jag skulle ha vågat flytta hem efter 10 år, då minns man inte längre hur lätt det faktiskt var att flytta dit.

… men det finns en saknad som inte går att förklara, men som jag saknar så pass att det ändå är värt ett försök.
”På låtsas.”
Vi tog inte livet så mycket på allvar over there. Det skulle ju ta slut ändå. Exempel: duschen var ett äckligt plastbås med svarta mögelprickar som ideligen kröp sig uppför väggarna. Men det gjorde inget. Jobbet var inte jättekul. Vem brydde sig? Man ”måstade” nånting. Äsch, imorgon, eller inte alls. Vi åker och badar/gymmar/shoppar/leker istället. Vi är hyfsat lättsamma för det mesta, men som jag nämnde någon gång nyligen så vill jag lova att det kändes mindre att släppa av barn på Audubon för att lära sig lite skola, än det var att släppa dem i Silverdal på 10 år framåt. Saker känns så definitiva här i verkligheten. En början, en lång diffus företeelse, ett slut. Det är det där i mitten som vi måste göra något bra av, med drömmar och målsättningar, kamp och belöningar från slitet. Man måste inte flytta till USA för att leva mer i nuet. Det underlättade delar för mig att bryta av livet. Vem vet om det skulle fungera för någon annan?

Jag tänker på M, som i år slutade på sitt jobb som hon haft bra länge, för att gå som lärling och bli målare. Jag tror inte att det är kommentaren från busschauffören (-”hej världens sexigaste målare!” *blink, blink*) som gör det värt hennes nedlagda arbete, utan att hon utsatte sig för det okända, gjorde ett stort avbrott/förändring mitt i livet, att hon gjorde det hon drömde om, att hon gick från ett traditionellt kvinnoyrke till ett traditionellt mansyrke och att allt detta, med mera, gör så att hon växer tack vare hennes egna hårda arbete. Jag är stolt över henne och hoppas att hon är det själv också.

Trots att man mår bra av strävan så är det också en god egenskap att njuta av dagen som är. Gilla läget. Att inte sakna det vi saknar allt för mycket, särskilt inte om vi inte kan påverka. Precis som jag inte saknade Sverige dödligt mycket i USA, så gråter jag mig inte till sömns här heller.

 

Inte alltid på topp 14 september, 2011

Filed under: 5. Återvändande — Suddrik @ 0:07

Ibland tappar jag självförtroendet helt.
Rätt gissat – idag är en sån dag.

Jag har startmöte och det är alldeles för tekniskt. Jag hänger med på nästan allt, men inte riktigt hela vägen. Behöver jag förstå allt i min roll? Inte alls. Det motsatta kan till och med vara fördelaktigt för helikoptersynen och det. Likväl känns det inte helt hundra. Känner mig rostig efter att inte haft uppstartsmöten på flera år, efter att bara ha jobbat internt med kundkontakten delegerad på andra resurser på de senaste 2 uppdragen, efter att ha haft många likriktade projekt innan dess. Det är komplex som spökar, innerst inne vet jag att jag alltid levererar och har nöjda kunder, men just nu hjälper det inte. Vill, nej behöver, bidra mer, kunna mer, ta fler initiativ tack vare samlade erfarenheter. Vill vara sådär bra som jag, tja, vill vara. Det spelar ingen roll att jag är ny, att man förväntas ha en inlärningsperiod. Jag är inte snabb i början. Och jag accepterar det inte, accepterar mig inte.

Det händer att jag undrar varför jag sökte mig från de jobb jag haft förr, de som man kände lika väl som sin egen handväska. Man kan komma till jobbet både trött, bakfull, jättesjuk och med hjärnan någon heeelt annanstans, men ändå sköta jobbet perfekt. Inte så att man överlevererade just den dagen, men det kom fler. Det var tryggt; inga nyheter, inga överraskningar, verkligen inga sensationer. Men istället ville jag inget annat hellre än just detta. Sökte en roll där jag utsätts för samtliga av mina rädslor, från små orosmoment till fullfjädrade fobier, ibland så ofta som flera gånger varje dag. Undrar om jag är väldigt modig eller helt enkelt bara väldigt dum.

Tågresan hem är kort men bjuder sällan på underhållning. Ett perfekt tillfälle för eftertanke och för träning på att bara leva i nuet. Okritisk närvaro utan tidsramar eller krav. När jag stod på perrongen och tåget och stirrade tomt framför mig idag gick reflekterandet till varför jag kände mig så tom inuti. Inte duga till. Insikt efter en stund om att  det faktiskt bara är tillfälligt, jag behöver komma hem, krama barn, plocka svamp som planerat, äta nåt vad-som-helst med caesardressing på, slappa i soffan, krypa ner i sängen bredvid min för varma man, och imorgon kommer allt ha blåst över. Dippen är nog som så ofta annars bara en del i inlärningskurvan, när man känner att yes vad allt är bra, till näe, jag kan inte kan inte kan inte, duger inte…, det här vet jag, men som sagt, det hjälper sällan när man är där nere på botten. Gå i lera och sörja.

Vill jag något annat då?

Inte en chans. Jag är exakt där jag vill vara. Skräckblandad förtjusning räcker inte till, jag är helt enkelt livrädd. Och trivs bra med det.

.

 

Språkfascist in the making 10 september, 2011

Filed under: 5. Återvändande — Suddrik @ 11:16

Sanna berättar att hon brukar stå först i kön när de ska in i skolan. En dag i veckan ställde hon sig i givakt och gjorde honnör. Någon härmade. Och så stod de där hela klassen, på spikrakt led och gjorde honnör när fröken kom. Fröken gick fram till Sanna och sa ”yes, sir!” sådär på skoj varpå Sanna svarade; ”det heter inte ”yes, sir”. Det heter faktiskt ”yes, mam”.”
Mor blir stolt men skrattar sig fördärvad.

Det är roligt att gå och lämna barnen och gå tillbaka efteråt. Det kommer massa kostymnissar från olika håll, och så samlas de på gångvägen och går i lämmeltåg mot bussen alternativt pendeln.

Det är de små skillnaderna som gör det. I Redmond gick en del också, men samtliga gick klädda som om de skulle rulla i dynga hela dagen, kostymnissetåg är mycket roligare. Och snyggare.

Jag uppskattar när folk ser hyfsade ut, det tänker jag inte sticka under stol med. Jag menar absolut inte att alla ska gå runt i märkeskläder, men varför inte göra det bästa med det man faktiskt har?

I veckan har Sanna nämnt att hon vill ha på sig nåt snyggt, eller ordet hon använder är nog coolt när jag tänker efter. La inte så mycket vikt i det, men när hon bad om hjälp för 3:e dagen under samma vecka så frågade jag henne varför, hon vill ju bara ha säckiga t-tröjer och trasiga jeans (hon sliter hål på dem så fort att hon vant sig, så nu ska de vara trasiga). Utan att tveka så förklarade hon…: ”Jo… i USA såg alla förjävliga ut, men här är alla fina, så jag vill också vara det.”.
Det blev jeans (det hela paret faktiskt) med svart polotröja och uppknäppt svart-lila-rutig flanellskjorta ovanpå, med instruktion från mor: ”när ni tar skolfotot så kan du ta av skjortan, för utan mönster på tröjan så blir ansiktet ofta finare på bild”.

Samma dag sumpade Alva sin vrålsnygga fejkskinnjacka nånstans i skolan och stod inte att återfinna någonstans. Den var från Macy’s och dess motstycke saknas i Sverige, den var något stor men satt fantastiskt redan nu, meningen var ju att hon skulle ha den i ett par år. Det känns som att rollerna är bytta, det lilla modeoraklet har totalt tappat respekten för sina saker och eftersom jag vägrar köpa nytt till någon som är vårdslös kommer hon att se ut som en fågelskrämma innan året är slut. Sanna kommer inte bli glad när skitungen kommer och lånar i hennes garderob.