suddrik

Dagbok från Amerikatt

Smak 9 september, 2011

Filed under: 3. I Sverige — Suddrik @ 7:10

Svenska A som bor kvar i Redmond skrev på Facebook idag om att han börjat uppskatta den amerikanska inredningsstilen. Jag är inte helt säker på att han menar det på fullt allvar, men något ligger det alltid i det. Man vänjer sig vid det mesta, på gott och ont. Det är ju rätt tragiskt att se folk vänja sig, anamma och sjunka ner i snuskig bekvämlighet med miljöpåverkan som följd (och fetma för den delen) men att gå runt och tycka att allt i ens omgivning ser förjävligt ut, det mår man ju knappast bra av i längden! Således… efter ett par år i USA såg exempelvis inte julbelysningen så smaklös ut längre. Jag skrev säkert om det i julas, hur det var chockartat att inse att jag inte längre avskydde det (kanske hade de bara färre lampor i fjol?) och att det slog mig att jag inte har rätt att säga att det är smaklöst eftersom det var JAG som var utbölingen, och mina 7-armade ljusstakar såg patetiska och fula ut – bredvid deras bländande stil. (Vilken dessutom lyste upp i natten så man inte snubblade när man promenerade hem från jobbet.)

Men nu svävade jag som vanligt iväg.

Vad jag egentligen fnissade åt när jag läste vad han skrev var hur vi hade med oss möbler hem, läs: mycket möbler. Jag vet inte vad 17 vi tänkte. Troligen något i stil med ”men vardagsrummet i Sverige är väl rätt stort det med?”. Fullkomlig verklighetsfrånvaro. Försök att trycka in en rund jättesoffa, en jättesoffgrupp, ett jättematbord, en gigantisk bokhylla med vitrin samt förstås tv-möbeln med jätte-tv på, gärna med mycket utrymme till övers, i ett helt normalt svenskt vardagsrum. Ja, okej då, i exempelvis mors vardagsrum går det ju. Men jag menar ett sånt där normalt rum = vårt rum. Alla möblerna var ihopskruvade och vi pusslade runt runt och fram å tillbaka. Till slut ställde jag mig mitt i rummet och suckade; ”Det är som att spela Tetris, och så kommer det plötsligt en stor rund bit!”. Sen slängde jag ut bordet i köket och köksbordet… ja varthän ska det? Ingen vet.

Såhär går det när man reser iväg med ett bord och en soffa och återkommer med två bord och tre (!) soffor + 1 utesoffa. Sen hade vi ju köpt ett kompakt litet köksbord med stolar innan containern kom med möblerna… Whoops. Som tur är så ser allt i alla fall bra ut här hemma. Till slut.

.

Nåt helt annat. Läste om korttidsfasta i en av Blossom-tidningarna (det enda vettiga som fanns att köpa på Fitnessmässan). 24-36 timmar 1-2 dagar i veckan. Man ska alltså inte dricka kalorierna heller. 🙂 I alla år har man ju hört hur dåligt det ska vara att hoppa över måltider, men artikeln beskrev något helt annat, och det lät helt rätt. Bestämde mig för att testa direkt! Hade redan ätit middag så nästa måltid beräknade jag till att bli runt 19 nästa dag.

Jag har försökt att fasta förr, men då har målet alltid varit minst 3 dagar, något som var ohållbart för mig även om jag fick dricka buljong och dylikt, jag saknade mat alldeles för mycket! Men 1 dag är mycket mer överkomligt!

Nu fuskade jag en aning med kalorierna eftersom jag inte ville avstå Fitline-vitaminerna, varken kvälls- eller morgondrinken.

Domen? Frukosten saknade jag knappt. Till lunchen var jag hungrig. Det lugnade sig lite sedan. Jag drack massor av roiboos, det blev extra nödvändigt på eftermiddagen eftersom jag frös då. Jag var aningen muskelsvag, men inte förfärligt, jag tog en rask promenad på 30 minuter på morgonen och körde BodyCombat efter jobbet utan problem. Efter combaten frös jag inte ens längre utan gick till tåget från SATS Zenit och åkte hem i linne och shorts. Hade med mig en Naturdiet-shake till combaten ifall det skulle behövas, men det gick utan. Väl hemma tänkte jag köra vidare till nästa frukost, men vid 21 behövde jag faktiskt något och käkade 8-10 bitar inlagd sill. En timme senare en liten yoghurt till vitamindrinken.

Så visst, något svag, lite frusen, men shit vad jag mådde bra! Skärpt som en spjutspets hela dagen! Kände mig som ekorren i ”På andra sidan häcken”, uppfattade information bättre än någonsin, var piggare och snabbare än på mycket länge. Idag satt effekterna i. Inte var jag lika hungrig som jag brukar vara heller, jag trodde man skulle vara jättehungrig och riskera ”äta ikapp”, men det räckte gott med lagom portioner.

Betyget blir 5! Ska definitivt fortsätta med detta, siktar på varje onsdag samt dagar så jag behöver vara extra skärpt. Det känns också bra att jag har läst på grundligt, inte bara i Blossom utan även i skrivelser om stenålderskost, inga risker, bara fördelar. Karaktärsbyggande också som litet plus!

.

Vi har varit på dop, flickornas nya kusin Ingrid! Viktor är gudfar och håller bebis eftersom hon är tung. Viktor tyckte att hon hade fjädervikt. (Duh, våra kids går inte att bära längre, de väger ju över 20 kilo! Styck!)

Alla håller i (det var riktigt gulligt)
Ingrid kollar på prällen. Inte kan väl hon också känna igen honom, från ”En präst i natten” från tidigt 90-tal? (http://www.youtube.com/watch?hl=en&v=aj7AsvqXhsw&gl=US)

Ingrid lyssnade intensivt en lång stund…

… men ingen orkar hur länge som helst.

Mor och far. Syns att det är Viktors brorsa eller? 😀

… och så en liten Alva… (alla ska vi bli såhär stora/har vi varit så här små…)

Annonser
 

Svenskar på riktigt 8 september, 2011

Filed under: 3. I Sverige — Suddrik @ 0:14

Jag tänker inte bara på att jag gick till skolan med barnen imorse och sedan tog tåget in till jobbet i Stockholm (vuxet!) utan på att våra möbler har kommit. Onsdag morgon knäckte man låsen och började bära in de 104 flyttkartongerna + möblerna. Jag jobbade till 2 på natten, 18 timmar, och brände 4500 kalorier. Nästa samt påföljande dag orkade jag bara 12 timmar vardera. Lunch kunde bestå av choklad, middag kunde vara pizza. Inte bara kunde, det blev så på riktigt då och då. Nu är allt på plats. Något vi lärt oss är att i stora hus finns det plats för 3 soffor och 2 köksbord, i ett litet gör det det inte.

Där stod hon plötsligt, containern, som om hon aldrig hade gjort annat.

Inte nog med det, nu är även Viktor svensk medborgare och han har, äntligen, sagt upp sig från MS.

Bloggen har blivit liggande om man kan säga så om nåt elektroniskt och virtuellt. Vi har ingen tv-mottagare, och det brukar vara framför tv:n jag bloggar. Det känns ovant efter att ha kletat ner internet med åsikter och betraktelser i 3 år, har inte sagt mycket om barnens skolor (Sanna har skaffat kille, igen) eller jobbet (jag älskar Steria!) att Viktor sa upp sig, om högarna med sopor efter de superopraktiska amerikanska flyttmänniskorna som skyddade mellan lager med nallar i lådorna. Kanske är det helt enkelt så att jag till slut har något att göra. Vi har klivit ur lekstugan och in i verkligheten, med ansvar som följd. Man behöver ingen tv, det finns badrum att bygga om, väggar att måla, rabarbersaft att koka, bröd att baka… Fnissar fortfarande åt hur Viktor slog upp ögonen i lördags och sa lite besviket att han ”inte kunde fatta att jag haft Assistenten framme i 2 dagar och det fortfarande inte fanns ciabatta i huset”. Parantes: det tar 2 dagar att baka pga surdegen…

Det här är det ena sopberget, det mindre. Det blev mer. Grannarna kom för att beundra. Tillkommer gör ytterligare c:a 50 svenska kartonger som sparats på vinden.

 

Det är milt uttryckt otäckt hur fort man vänjer sig, eller snarare vänjer av sig. Sverige känns alltså fortfarande rätt nytt och fräscht, men USA börjar redan kännas som en dröm. En lång och spännande dröm, en förlängd semester, ett annat liv. Som vanligt sörjer jag att jag inte får vara med. Det finns så mycket att göra och se här i världen, det mesta kan man bara strunta i eftersom man inte känner till det, men när man fått smak för något så vill man ha allt. Det gör lite ont att inte vara delaktig längre.

Men vi trivs så bra med att vara tillbaka. Det känns som att man känpat så hårt, i uppförsbacke, och snålblåst, och så vänder det till slut. Solen tittar fram och hela livet ler mot en.

.

Lite bilder från Skansen. Tja, det var ju en stund sen… Men det är sommarvärme ute än, så vi låtsas helt enkelt som att det är från igår.

Våra svenska ekorrar må vara blygare än de amerikanska, men vackrast kommer de alltid att vara!

Finns nog inte många som har varit i Stockholm och inte suttit på den pållen...

Klappa rockan…

klappa ormet…

klappa pindeln…

 

 

 

 

 

Mörkrets inbrott och lättja 9 augusti, 2011

Filed under: 3. I Sverige,4. Coming home — Suddrik @ 0:18

Det har aldrig hjälpt att veta att det kan vara många veckor sommar kvar när man går in i augusti, mild sorg inställer sig varje år. Ikväll klockan 21 hade solen redan dykt under horisonten och färgade himlen köttrosa i alla väderstreck. Viktor jobbade in dagens frånvaro på kvällen, så barnen och jag spelade Råttfällan och gick sedan ut och joggade 2 varv runt vattentornet i den vackert rosa aftonen.

Sverige är härligt när det är härligt. Med andra ord; på sommaren är Sverige underbart. Det är lika roligt att återvända som förrförra året, att upptäcka det man uppskattar och saknat. Igår kväll när vi skulle betala restaurangmiddagen insåg vi att vi glömt hur man dricksar i Sverige och frågade tjejen som serverat oss.

Läste på en annan återvändares blogg att man i Sverige tvingas packa sina egna matkassar samt ytterligare beklagan över att de kostar pengar, som att detta vore något negativt. Jag älskar att packa själv. Dels får jag välja var mina saker ska vara, jag slipper låta någon utföra enformigt apgöra som sliter på kroppen, och påsarna, de som kostar pengar, prisa gudarna! Vad jag önskar att amrisarna kunde börja ta betalt för dem också, jag vet inte vad det skulle innebära för miljön, men många verkar verkligen inte tänka längre än näsan räcker. Själviskt och slappt tycker jag.

Jag undrar om det inte stämmer som jag läste i en krönika i SvD, att Sverige inte alls smutsar ner mindre som siffrorna påvisar, utan bara att vår skit flyttats utomlands (Made in China, låter bekant eller?). Men varför bry sig, varför anstränga sig? Det finns dessutom bortförklaringar till allt. Det gör ont att se när somliga inte ens försöker, somliga är t o m stolta det. Man är ju inte perfekt själv, men det är dubbelmoralen som är mest osmaklig. USA bad, Sweden good.

Jag vill absolut inte påstå att det är så mycket bättre någonstans. Idag väljs minsta möjliga motstånd ty lättja har på något vis vänt och blivit en dygd, vi ska jobba mindre, kämpa minimalt, bara få, få och få. Man köper det man vill ha utan en tanke på miljöpåverkan, man använder sig av den konstiga förevändningen att man ”förtjänar” och ”får unna sig” men allt som oftast har vi faktiskt inte gjort oss förtjänt av något.

Sedan räcker det ju sällan med en sak, mycket vill ha mer.

Jag ser med fasa på hur många flera SUV:ar det rör sig på vägarna här i Stockholms norra förorter och vi gapar och pekar när vi ser pick-uper som man aldrig såg förr, exempelvis enorma Chevroleter som antagligen direktimporterats [för att kompensera små penisar och dåliga föraregenskaper]. Inte så farligt kanske man kan tycka, det är ju bara en bil, men dels stannar det ju aldrig där och med tanke på hur man talar om hur Sverige är ett sådant miljöföredöme och ”bäst i världen” på det ena och det andra så förvirras jag. Det jämförs så lätt med USA, där alla är lata, feta och skiter i miljön, men svenskarna knappar fort ikapp, det tar bara några få år, där det tagit amerikanerna decennier att indoktrineras. Dessutom, varför jämföra sig med de som är värst…?

Detta är bara ett smärre smolk i glädjebägaren just nu. Ungarna lever upp, de skriker och gapar och beter sig bortskämt eftersom de är så förfärligt nöjda med livet och sig själva, de smutsar ner sig vid stugan på landet och kutar upp och ner mellan grannarna i villan hemma i S-tuna. Med pool hos de båda grannarna ser vi inte mycket av dem. Man får ta dem hemifrån för att få umgås med dem. Lite för trött ikväll, bilder från Astrid Lindgrens Värld kommer imorgon.

 

mer löpning 5 augusti, 2011

Filed under: 3. I Sverige,Kategorilöst! — Suddrik @ 23:50

När jag var 12 skulle vi lussa på Marabou. Det här var ganska stort för oss kids då, man såg fram emot att gå i 6:an så man fick göra det, vi övade mycket inför det och var där tidigt på morgonen när Lucia-dagen väl kom.

Åren går.

När jag var cirka 20 såg jag fram emot att se 12-åringarna lussa för mig, när jag själv stod där vid löpande bandet.

Mycket vatten har förstås runnit under broarna sedan dess.

När jag tillryggalägger ytterligare en Helenelundskilometer tänker jag på hur tillfreds jag är med mina yrkesval och karriären, var jag står just nu. Tankarna går vidare till de som blev kvar. Vissa har naturligtvis gjort det aktiva valet, samtidigt som andra verkar olyckliga i sina situationer. Söndagsångest, evig längtan efter helgen.

Det är förstås inget fel i att jobba på fabrik. Jag förstår om man trivs, särskilt om man exempelvis är stressbenägen, man kan lämna jobbet bakom sig när det är dags att gå för dagen. Även om det säkert är mycket samma sak så känner man ändå att man får något gjort, varje dag. Men det är trist när vi inte kan välja.

Idag har vi val, men kanske sätter arvet från föräldrarna ibland allt för djupa spår.

Tänk om man hade fötts ett antal årtionden tidigare, till föräldrar som alltid arbetat på bruket, knegarfamilj där ingen får tro att ”de är något” minsann. Man följer i föräldrarnas fotspår som förväntas, kanske har man inga val ens tekniskt, inga andra arbeten att få.

Är det konstigt att man känner sig fri?
Man ska uppskatta både det lilla och det stora och det helt svenska alldeles lagom.

 

faller på plats

Filed under: 3. I Sverige,4. Coming home — Suddrik @ 1:20

Så, alla riktiga löpare säger att man rensar hjärnan när man springer. Jag kan göra det på gymmet, men när jag springer upptäcker jag till min förtret och förvåning att jag ofta blir… ganska arg faktiskt. Naturligtvis faller saker på plats som inte kunnat ältas korrekt under dagen, men allt som oftast kommer jag hem milt förbannad. Svär en stund, sedan armhävningar och så är det över. Saknar Gold’s och dojon. Och några kompisar, men that’s it. Har alltid varit sån, accepterar och gillar läget. Det är inte bara tankarna som faller på plats när jag kutar, hela livet verkar ha fallit på plats. Ser det nästan framför ögonen, hur en hög med assymetriska bitar faller ner på ett halvfärdigt lagt pussel och bara lägger sig rätt. Det är inte ofta det sker antar jag, men kanske känns det bara enkelt tack vare åratal av förberedelse.

Det är skönt att få lite struktur i livet. På något vis har det känts som att livet stått på vänt, att inget var på riktigt. Nu, nystart. Som den där känslan man får nästan varje år i september, man kommer att sakna sommaren men ändå är det skönt när luften blir hög och klar och man kan börja ta tag i saker igen, just den känslan, men mycket, mycket starkare.
Barnen börjar skolan om ett par veckor, samma skola som ett av grannbarnen, jag börjar jobba den 5 september efter att barnen är hyfsat inskolade. Jag längtar och är samtidigt jättenervös. Viktor är tillbaka på jobbet sedan i måndags, på distans, och trivs jättebra med det.

Droppade maken med vår ”nya” Volvo 850 som vi betalade 8.500:- för, en -93:a vars alla plastdetaljer, radion och AC:n är trasiga, rost lite här och var, men den går riktigt bra. Det känns oväntat trevligt att ha en gammal rishög. Man behöver inte oroa sig för repor och annat tjafs, man kan frakta källsorteringen utan ångest över någon fläck i inredningen. Förvånas, vill man inte ha nytt och bekvämt? Men det verkar sträcka sig längre än så, det ekande tomma huset där alla små nödvändigheter saknas, gör mig lycklig. Snacka om att våra saker äger oss.

.

Barnen smög in och la sig i vår säng en kväll. Det låg saker i sängen och barnen ville inte stöka till, så de la sig mellan dem. Vi tittade kärleksfullt, som så många gånger förr.

.

Joggar i skogen och springer in i en fjärilssvärm.
Sprang hem och hämtade make och barn, och kamera förstås.

.

Alva framför kamelerna i Furuvik.

.

Slänggunga

.

Självporträtt i regnet som började falla 10 minuter efter att vi lämnade parken

.

Provar byxorna jag hade när jag var rocker i 9:an och 1:an på gymnasiet.
Fortfarande lika snygga… förutom att midjan är lite underligt hög.

.

En vanlig onsdagsmorgon kan det se ut såhär hos oss
Nå, vad är bäst, karate eller kung-fu?

.

Sanna och Alva äter sin middag på kökstrappen och grannbarnen leker under Viktor som bygger trädkoja. Lite senare kom grannen över med öl.
Livet är bäst när det är bäst, och när det är enkelt är det helt enkelt så.
 

.

Alla tjejerna posar

.

Liten Alva leker i rabatten (man får, jag håller på att gräva ur den)

.

Stor, men liten 7-åring, är så lycklig över att vara i Sverige och slippa bh.
Lillasyster hennes har badat helnäck också. Bara en sån sak. (På Rösjöbadet)

.

Solnedgången är lika vacker varje kväll när man bor uppe på en kulle

 

Inblick och utsikt 29 juli, 2011

Filed under: 3. I Sverige,4. Coming home,Bara bilder — Suddrik @ 10:26

Lyssnar på Eple, kanske Röyksopps bästa låt och en av världens skönaste. 1000 tankar snurrar i huvudet. Jag var ute och sprang igår efter 1 veckas down-time pga streptokocker. 23 på natten, feta grodor och gigantiska gräshoppor på vägarna, precis lagom temperatur, gatlyktor som spontant tänds och släcks och skrämmer livet ur mig, skuggor som växer och försvinner, meter läggs efter meter avverkad sträcka. Hjärna och kropp vaknar på nytt. Den sista fysiska ohälsan springs bort ifrån och jag kan tänka klart. Det är när jag gör de där enkla sakerna som man gjort förut som insikten blir som tydligast.

Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka detta tillräckligt väl för att det inte ska låta pretentiöst men ändå så djupt som det ändå är. Men det känns som att jag dött och återfötts ur askan av mig själv. Ingen fågel Fenix, bara en ny version, en mer avslappnad, harmonisk och lycklig. Jag kan nog inte förklara.
Uppe på vinden återfanns min gamla keyboard, tog ner den till barnen som vill ha ett piano. Notböckerna fanns i en annan låda. Det var 20 år sedan jag satt framför de svart-vita tangenterna och ett notblad senast men det är ändå värt ett försök. Vid gud, vad jag fastnade. Tiden försvann… Till min förvåning gick det flytande omgående, med de stycken jag mindes redan på första försöket, vissa som jag aldrig helt lärt mig krävde 2 genomspelningar, de tunga klassiska lite fler. På det hela taget spelar jag bättre nu än när jag var tonåring. Barn och make lyssnade en bra stund. Och jag brydde mig inte. Borta är nervositeten, prestationsångesten och rädslan för att inte duga.

3 år. Jag minns inga detaljer när jag vaknar, men jag vet att jag drömmer om mitt andra liv på nätterna; känslan av att befinna mig i dojon, småprata med Jeanne, med barnen i parken, en drink på Desert Fire, ta ut mig på gymmet, en promenad på byn eller Target, små lätta minnen. Hur kan en annan så enkel verklighet omforma så grundligt? Åldern gör förstås sitt till, och den tydliga gränsdragningen som man inte får om man gjort samma sak under de 3 åren och inte haft något vettigt att jämföra med utan bara långsam utveckling. Men jag tror inte att det räcker, att skaka om livet så mycket som en flytt över Atlanten innebär, tror jag har gett mig lika mycket som 10 års terapi. Kommer nog inte mycket längre i mitt navelskådande, men jag älskar att se hur vissa saker backat ur intresse-sfären och nya vuxit fram. Fast det gör ont att löpträna efter året av avhållsamhet (hälsporren gör fortfarande ont) så ler jag när jag kutar.

.

Efter en vecka har vi vant oss vid vattnet, folkbokfört mig och barnen (Viktor slipper) i Sverige så att jag kan köpa mobiltelefon (billigare alltså, med abonnemang) och sånt, vi har ätit Tip-Top och blodpudding och Tom & Jerry-godis och Polly, gått vilse på nya Apoteket och chockat insett att det vuxit upp en skyskrapa utanför vårt köksfönster. Jag har erbjudits 3 fantastiska jobb utan att ha sökt ett enda själv. Grannbarnen har blivit stora och våra barn pratar lite konstigt i jämförelse med dem. Till skillnad från att prata lillagammalt som man trodde så inser jag till min stora förtret att de bara talar onyanserat. Men det kommer väl. De har ju dessutom ett språk till, något som vi verkligen är glada över.

Vi har fått en mässa också!

Frukost i ett [nästan] tomt hus
Master bedroom fick sängar från landet (som i sin tur fick en ny familjevåningssäng)

Barnen sover på antika (jupp, antika på riktigt) madrasser

.

Måste åka och handla. Mer bilder kommer när jag orkar. Det är lite slappt just nu…

 

Back-log 18 juli, 2011

Filed under: 3. I Sverige,4. Coming home,Barnen,Resa — Suddrik @ 15:10

Vi har överlevt en vecka utan internet sånär som stötvis. Det har varit tufft, men gick. Back-log från Keflaviks flygplats, 11/7.

.

Tänk vad det kan vara bra med jetlag. Klockan står ställd på 7, men 6.30 är vi redan uppe efter att ha legat vakna ett tag. Samtliga förutom Alva som knappt sov igår natt.

Viktor väntar på bussen och resten av livet... utanför Egilsbergs vandrarhem med kaffekopp i hand.

Prick 8 kommer bussen till Blue Lagoon. Lasta på 4 resväskor på sammalagt cirka 105 kilo samt 4 stora handbagage för första av otalet av- och pålastningar gånger.

Blue Lagoon ligger mitt i ett riktigt vulkanlandskap. Jag skulle väl inte direkt kalla det vackert men vansinnigt häftigt är det definitivt. Vi åker en bra stund på vägen som skär igenom högarna av gammal lava.

Plötsligt, mitt i denna öken av stora porösa stenbumlingar, dyker babyblå pölar upp. Tjock ånga stiger från värmeverket intill. Det är lagom ”varmt”, kanske 12 grader, så det ångar rejält om pölarna också, trots att de är spädda med kallvatten och är max 40 grader varma. På något underligt vis lyckas vi guppa runt i den vackra pölen i 4 timmar, trots att det inte finns några leksaker eller rutschkana, är för grunt för att simma, är för salt för att doppa huvudet i (2/3 saltvatten, 1/3 källvatten) och barnen var t o m tvungna att ha armflytringar båda två. Viktor och jag delar på ett par glas Víking-öl och barnen får varsin glass som vi förtär i poolen, vi smetar in varandra med grynig vit ansiktsmask och besöker varje vrå av den naturliga bassängen. De svarta, sträva lavastenarna har tjocka kalkavlagringar i kritvitt, på sina ställen så tjocka och lena att de känns som plast.

När vi till slut tar oss upp och duschar av oss är håret som svinto, trots tvätt och en stor näve balsam. Jag smakar t o m på det, det smakar inte salt längre, smetar olja i det, men det hjälper inte heller. Men mina och Alvas eksem ser bättre ut efter de 2 dagarnas långa dopp i naturligt vatten. Mycket bättre i mitt fall, såren under fötterna är helt borta och jag kan gå smärtfritt. Bara en sån sak! Nästa gång blir det badmössa.

Barnen lever farligt, vattnet var långt ifrån lika varmt utanför inhägnaden...

När vi hämtar bagaget säger klagar mannen som lämnar ut det över mängderna och jag förklarar att vi är på väg till Sverige. Han tycker att vi ska bo i Island istället. Jag säger att vi gärna skulle men inte har uppehållstillstånd. Sedan gråter Sanna i bussen, hon vill bo här. Och flyget är försenat, så kanske borde vi stanna? Det är härligt med härlig semester, men det kan ju bli lite jobbigt också. Vi vill ju inte säga adjö till den här underbara ön… Det får mig att tänka på en gammal Kalle Anka-serie jag hade när jag var liten, Kalle stod på flygplatsen och forskade i vad han borde göra för val i resmål och väljer det mål från vilket resenärerna ser jättelyckliga ut när de anländer från. Från Alexander Lukas mål ser alla gråtfärdiga ut. Naturligtvis var de på Kalles mål lyckliga över att komma hem eftersom resan varit fruktansvärd från början till slut. Inte helt fel det heller kanske.

.

Vi väntar på flyget i 4 extra timmar, till slut är flygplatsen tom sånär som på just oss som ska till Arlanda. Vi hamnar till slut på planet och någon har handlat spritflaskor varav en går sönder när han lägger påsen i förvar i over head compartments. Det rinner sprit. Lukten är inte farlig, men man oroar sig för elektroniken och vi blir ytterligare en halvtimme sena, det torkas och torkas. Vi får filtar att skydda oss med om det skulle rinna bakåt på oss.

Jag är klaustrofob och gillar således inte att flyga, det känns inte som att vi är skapta för att flyga heller för den delen. Det har blivit bättre med åren, sedan jag började resa med barnen, men det kommer gropar och jag håller i mig så att knogarna vitnar och tänderna riskerar att chippas samtidigt som jag kämpar för att inte visa barnen hur stressad jag blir. Jag sneglar på Alvan bredvid mig, som till min stora förvåning inte alls är rädd, hon sträcker händerna rakt upp och vrålar ”WHOHOOOO!!” som i den härligaste av berg-och dalbanor. Så dör ytterligare lite av min flygrädsla…

Terapi á la Alva

Vi landar sent och hämtas som tur var av mormor och Kjelle, mitt i natten är det inte tätt mellan taxibilarna. Vi kommer i säng framåt 4 på natten. Alla fördelar som tidsomställningen skulle ge är bortblåsta och vi mår som om vi rest från Thailand istället. Aströtta i flera dagar. Men nu är vi framme. Ja, vi har faktiskt varit framme i 1 vecka vid det här laget. Och nu har vi internet, kontantkortsabonnemang i 1 månad. Man är liksom komplett.