suddrik

Dagbok från Amerikatt

Många kvinnor må köra som kärringar, men än fler män kör som idioter 9 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Konstigt — Suddrik @ 9:47

På väg hem från jobbet ligger jag kvar i omkörningsfilen på 520, som jag automatiskt hamnar i efter påfart från I-5. Lite längre fram ser jag köer i högerfilen, det har backats upp pga sista avfarten före flytbron. Registrerar köerna, och glider vidare. Precis jämsides ligger ett avskyvärt stort as till pick-up. Helt plötsligt ser jag hur han glider över i min fil, blir orolig, det var inte länge sen jag blev påkörd. Han ligger kvar där, så jag tutar. Det är fortfarande flera 100 meter till stoppet i hans fil, och han är på väg in i min trots att jag ligger där och kör. Tutar igen. Ligger kvar på tutan, för idioten fortsätter att komma närmare. Hade jag inte kört 50 MPH och just haft bilen inne på lagning så hade jag låtit honom köra in i mig, men det slutar förstås med att jag får tvärnita efter att ha legat på tutan i många sekunder. När han kört in framför mig gestikulerar han, jo jag förstår precis, han ville inte stanna i kön. Så långt är jag med, men han kan ju för helvete inte bara preja någon för det! Jag såg honom aldrig blinka ens, han låg ju precis jämsides med mig. Jodå, han fick fingret och såg det. Brukar undvika att fucka åt folk eftersom de kan ha vapen, men jävlar vad förbannad jag var.

Sen la han sig åt sidan och jag körde om och lyssnade på radion och struntade i alltihopa.
Men jag funderar och tänker på alla gånger man varit involverad i olyckor eller incidenter då det varit nära ögat. Jag brukar säga att jag inte haft några olyckor, men när jag tänker efter är det ett flertal och samtliga har en gemensam nämnare. När vi blev påkörda i april, i rondellen i Upplands Väsby för 16 år sen, 2 gånger i Gröndal i början av 2000-talet, 1 gång i Kista -95, samtliga gånger har det varit den andra bilens fel – och samtliga har varit män!

Min storasyster blev påkörd en gång när hon var helt ung och helt grön. Hon väntade vid ett stopptecken, och han som körde in i henne bakifrån sa att det var hennes fel eftersom hon inte körde när det var fritt…!

Ändå är det alltid kvinnor som påstås köra illa! Som farsan garvade åt klistermärket ”kvinnor kör bättre än höns” som han såg någon gång tidigt 80-tal. Mamma var arg och jag förstår henne. Det är till att börja med inte ett jäkla dugg roligt, men inte heller sant! Ska sanningen fram så kör min farsa som förväntat av just en klassisk kärring (!). Hur är det då med de så kallade kärringarna? Kör de så illa? De kanske är försiktigare och det stör ju alltid nån, men hellre någon trög och säker än idioterna som i enligt mina erfarenheter till 100% bestått av män.

.

Bad driver? No problem.
Get a big-ass truck and you will be the survivor in the accidents you cause!
Even when you’re really, really drunk!

Ford F250 Side View

Saknar ord för hur mycket jag avskyr denna sorts styggelser till fordon som hälften av befolkningen har våta drömmar om. Vad kompenserar deras förare för?
*måttar 5 cm mellan tumme och pekfinger i luften*

Bilden föreställer dessutom bara en liten Ford F250. Det finns mycket större, motsvarande lastbilar, något som ägare berättigar med att de ”kör saker”. I 95% av fallen är flaken dock tomma och synbart oanvända. De enda som ”kör saker” är de mexikanska trädgårdsarbetarna.

 

Den ignoranta kulturen vs Den gnälliga kulturen 28 mars, 2011

Filed under: 2. Living in America,Konstigt,Skillnader — Suddrik @ 17:02

När man ska bestämma sig vid större beslut i livet så brukar det nästan alltid funka att ställa saker mot varandra. Göra listor och summera, not so much, men att istället ta de viktigaste bitarna och ”väga” dem brukar göra susen. Jag tänker på t ex när vi skulle flytta från Kungsholmen till Sollentuna. Bättre plats kunde vi inte tänka oss, inte heller finare lägenhet. Men avgaserna och möjlighet för barnen att uta själva avgjorde saken. Byta jobb, samma sak; Logica var tryggt, Itella spännande = byte. Nu när inte metoden fungerar står jag rådvill, nä, låt mig omformulera, jag traskar runt i cirklar, det blir spår i mitt virtuella golv och jag behöver en uppfinningsmaskin som professor Baltazar. För trots att jag älskar mitt hus i Sollentuna och den svenska arbetsmarknaden så reser sig inte håret på mitt huvud vid tanken på att sälja kåken och köpa något här och rota sig här på riktigt. ”Bara ett år till”… eller kanske inte, kanske bara ”tills jag är klar”.
Jag erkänner glatt, att vore det inte så förbaskat långt från det gamla landet så hade valet varit så mycket enklare. Hade vi bott i NY eller någonstans med lika kort resväg till Sverige, men haft det som vi har det här, då hade vi stannat utan eftertanke. Det är just det att det inte går att ta sig till Sverige på vettig tid och till hyfsat pris. Från NY flyger man på 6 timmar och det är bara 6 timmars tidsskillnad… det hade varit en annan femma. Men till NY kan vi ju inte flytta, det är ju här, i Redmond, som jag vill bo.

Ju äldre jag blir så känns det som att de stora avgörandena i livet vid återblick bildar kapitel. Enskilda små händelser försvinner, kvar finns bara sjok, epoker. Vissa vill jag glömma, 1½, nästan 2 årtionden av depression som tog sin början i 1:an, men andra kämpar jag för att hålla fast vid, aldrig glömma. Nu har vi ett nytt vägskäl. För även om vi stannar kvar här så blir beslutet större än vad det var förra året. Vi behöver skaffa ny bostad här i Redmond, samt hyra ut vårt hus i Sverige på nytt… eller sälja det. Det är inte bara en flytt, eller rättare sagt ett stannande :-), det är ett ställningstagande till att vara här. Det tar faktiskt emot att säga att jag trivs bättre här och den gamla inställningen måste raderas och skrivas om.

Jag är väl medveten om mina tidigare fördomar om USA, de är en del av den svenska präktigheten. Värst har jag aldrig varit, dels för att jag varit här förr och visste att många av fördomarna var helt ogrundade. Men ändå. Avstånd och tid har resulterat i att Sverige börjar krackelera i fogarna. Exempel? Svenskarna har så lätt att förfäras över den amerikanska fetman, utan att tänka efter. Men det råkar vara så att amerikanernas matvanor utvecklats negativt i kanske 70 år, de matas med lögner i reklamen eftersom det inte regleras och vissa statliga verks åsikter ägs av storföretagen. I Sverige var grav fetma ovanlig på 80-talet, för att fullkomligen explodera de senaste 2 årtiondena, trots att vi har kunskap om kost. Den amerikanska ytligheten, samma sak. Svensken har så lätt för att klaga, istället för att förstå att det bara är ett annat beteende som på intet vis är sämre. Många kulturer skulle säkert säga detsamma om Sverige… om de brydde sig. Men de flesta har nog bättre för sig, få kulturer anser sig så mycket bättre än just den svenska. Samtidigt är vi missnöjda med vår egen. Det är en gnällkultur. Gnället förenar. Faktum är att när det kommer till nästan exempel som är krig, så sitter vi gärna i Sverige och beklagar oss över amerikanernas stridsvillighet. Jag är pacifist, har aldrig ens sett en pistol i verkligheten, men detta eviga gnäll – utan att någonsin göra någonting – vad ska det vara bra för? USA gör i alla fall nånting. Det kanske är fel att ta till missiler var eviga gång, men de gör vad de kan, och detta är det enda de känner till. Sverige och svenskarna? Vi tittar på. Väntar som så många andra länder på att USA ska agera. När USA agerar så klagar vi. Amerikanerna tror att vi är lata, att vi inte krigar för att vi vill att USA ska ta ansvaret. I början blev jag förbannad när jag fick höra sånt. Men har de verkligen fel? Jag vet inte längre.

Jag har skrivit spaltmetrar om konstiga saker vi stött på här. Dock finns det med all sannolikhet lika många saker som jag ogillar i Sverige, men man har haft en livstid på sig att vänja sig. Jag är van vid de griniga svenska bilisterna och anser att det är det är korrekt att hålla på sin rätt, men äcklas över amerikanerna som kör överallt i sina gigantiska bilar. Storleken på bilarna är visserligen ett val, men alla förstår inte miljöpåverkan, och de måste köra eftersom det för det mesta är det enda transportsättet. Men Svensson, behöver han vara en sån surpitt bakom ratten?

Det gör ont att beskåda sig själv ur en annans ögon.

 

Killing time 19 mars, 2011

Filed under: 2. Living in America,Konstigt,Skillnader — Suddrik @ 17:43

Vi pratar om Vegas, några kollegor och jag. Jag frågar vad man gör där. ”Man kan spela och så har de bra mat.” Det där med att spela för pengar har aldrig roat mig, och mat lagar jag helst själv. Det finns ju bra mat överallt tycker jag, men de förklarar att i Vegas, där kan man spela och äta precis all mat man kan tänka sig, under ett och samma tak. Bufféerna är fantastiska säger de. Jag vet inte varför jag inte är intresserad.
De pratar om hur det aldrig blir mörkt, det är upplyst och så vackert. Tja, uppskattar man inte amerikanskt julpynt lär man ju inte lyfta på ögonbrynen där heller. Jag fattar fortfarande inte. De förklarar att det är en hel stad, (tydligen bara 6 miles lång) som bara är en lekstuga för vuxna. Förstår fortfarande inte.

Jag funderar över om det är för att det är så falskt, så oäkta, så själlöst och så enbart skapat för att dra in stora summor pengar som gör att jag inte förstår utan snarare känner mig lite äcklad. Eller stadens slöseri och behovet av ditforslade naturresurser? Eller är det här med att man aldrig verkar bli vuxen här landet? Eller är det faktumet vi konstaterade efter bara veckor over here, att man inte kan roa sig själv utan alltid måste ha sensationer för att inte tråkas ihjäl?

Då säger 10 år äldre malaysisk/kinesiska kollegan Soon, att han tycker om att åka dit med sin fru för att gå runt och spela och roas, att äta, och lägger betoning på ”att döda tid”.

Döda tid. Vem i hela världen vill ”döda tid”?

Livet är ju så kort som det är ändå. Vem vill döda ännu mer av det? Vad sorgligt. Jag log och sa att jag skulle be dem om restips när vi ska åka dit, (som om det vore något planerat!) och att vi kanske inte riktigt är vana vid dylikt, men vi kommer säkert att uppskatta staden när vi väl kommer dit. Skulle jag behöva döda tid så läser jag en bok, men ännu hellre tar jag ett barn, kastar det på min säng och kelar med det tills det ledsnar, och då kan man ropa dit det andra. Men döda tid är fel ord, jag vill ju uppleva varje sekund! Även de smärtsamma, ty allt bidrar till den person jag kommer att vara om 5 dagar, 5 månader och 25 år. Jag vill föda ny tid, för dagarnas räcker inte till för allt man kan uppleva.

När man var liten minns jag att man ibland ”hade tråkigt”, idag är det något man mest säger på skoj. Vad betyder det ens? Hur gör man?

Om sanningen ska fram så struntar jag i mycket av det som andra känner sig tvungna att göra. Jag lägger inte massa tid på städning, som någon klok människa sa så vill jag inte att det ska stå på min gravsten att ”den här kvinnan hade ett väldigt rent hus”. Jag står inte gärna framför spegeln mer än några minuter för att göra iordning mig, fönar håret gör jag 1 gång per ÅR. Jag skaffar inte massa måsten, och har jag några så struntar jag ofta i dem ändå om jag inte har lust och inte är absolut tvungen. Självklart får vissa saker ta tid, jag kan lägga timmar på att införskaffa och tillaga bra mat, sådan som gör att vi kommer att leva längre och orka mer under tiden vi gör det. Sedan tittar jag på när mina ljuvliga barn äter den.

Nej, att få ihjäl tid kommer aldrig bli ett problem.

Om det är något jag verkligen önskar, så är det att alla förstår vad jag menar, eftersom det skulle innebära att ni förmodligen känner precis likadant, något ni alla förtjänar. Att inte behöva roas, utan att kunna roa sig själv, utan hjälpmedel.

 

Moralpanik som gör intrång på personliga sfären 27 december, 2010

Filed under: 2. Living in America,Konstigt,Skillnader — Suddrik @ 11:03

Det var svårt att komma ur sängen idag, men till slut gick jag faktiskt till jobbet uppför backarna. Väl på plats insåg jag förvånat att jag inte var helt ensam, 3 av mina 4 konsultkollegor jobbar, jag trodde att de skulle jobba hemifrån en dag som denna när bygget är så tomt. Jämngamla A har barn i samma åldrar som mina barn, hon visade ett foto på barnen som lekte frisör och nämnde något om att man inte kan framkalla badbilder längre. Jag lyssnade inte, men hajade till.
”Menar du allvar? Kan man inte framkalla bilder på sina egna barn om de inte har kläder på sig?”
A tvekade lite och svarade att ”nja, ibland så…” och försökte byta ämne, jag vill inte släppa, kan det ens vara sant? och tjatar för uppföljning.
Visst säger hon det som jag inte vill höra, att somliga framkallningslab vägrar att framkalla bilder av nakna människor.

Jag blev upprörd. Detta inkräktar på mina personliga ramar. De ska inte ens titta på mina kort såvitt mig anbelangar, på sin höjd kasta ett öga på dem för att se att kvaliteten inte är undermålig. Men att söka ut vad de anser inkorrekt innehåll och kassera? (Funderar man vidare så dyker tankar om angiveriverksamhet upp, but let’s not go there.)

Så jag berättade om lillebrors studentfoto, om bilden på vilken han kanske 4 år  gammal står naken med en He-Man-figur hängandes i snoppen, fastknipsad med figurens krabbklo. ”So that’s the picture my parents used when my brother graduated.”

Herr D, fd missionär, höll för öronen. Fru A sa att hon ”måste jobba”. Tur att åtminstone den jämngamla tjejen garvade, annars hade jag börjat undra över vem det egentligen är fel på.

 

De kallar oss SPORM 3 december, 2010

Filed under: 2. Living in America,Konstigt,Träning — Suddrik @ 1:15

Så har man då blivit drabbad av arbete. 2 veckors total avhållsamhet från allt, men nu är det dags. 4 kunder, (varav 1 finsk!,) telefonmöten om buggar (triage) och problem, och utbildningspass på en timme här och en timme där. Skapar listor över vilka servrar som har rätt versioner pålagda, men mest försöker jag få åtkomst till alla system som krävs för att kunna utföra arbetet.

Jag rör mig kvickt mellan stadierna å-va-roligt och jag-förstår-inte-vad-ni-säger *böööl*. Vad gäller pratandet så är det tyvärr så, jag fattar ingenting. Jag sparkar mig själv, min engelska har alltid varit bra, jag har knappt nån brytning, dessutom har jag varit här i 2 år och t o m lärt mig dialekten (rätt obefintlig här faktiskt, väldigt ren amerikanska) men jag sitter som ett fån och pillar mig i näsan eller nåt… ja, ni hajar. Hade möte om uppgraderingar med min chef idag och erkände detta. Hon svarade, tack och lov, att min amerikanska kollega uttryckte detsamma när hon började för 6 veckor sedan. Jag kommer prata microsoftish på nolltid.

Amanda är också ny, men förstår hur bra som helst. Hon är föredetta microsoftare, numer konsult. Jag känner mig inte smartare för det. Jag är snarare lite avundsjuk. Fast inte så farligt, för tjejen är helvass och väldigt trevlig. Dessutom en av de få i bygget som är snygg.

Men jag har skitkul. Det ska vara lite uppförsbacke. Life is good.

Det jag kan sakna är träningen. Skulle träna idag, jobbade över, missade passet. Skulle träna i tisdags, drog tidigare och hämtade Alva för att åka till baletten. Hon var sjuk en gång och skulle ta en alternativ klass istället. Den visade sig vara 1½ timme lång istället för den vanliga timmen; missade passet. Imorgon är det fredag, jag spendera mitt fredagsmys på BodyJam och bland skrotet. I helgen ska jag ha träningsvärk så att jag knappt kan gå. Det är mys det!

Mitt i allting längtar jag ändå hem. Trots de otäcka minusgraderna, mörker, fula kläder och brist på Diet Cherry Coke, såna där, för mig, viktiga saker. Ibland undrar jag varför jag längtar till Sverige. Till stor del är det skuld, jag vill att barnen ska få umgås med släkten. Sedan är det det där bekanta därhemma, det förutsägbara, som kan vara så förbaskat hemtrevligt och bekvämt.

Härligt ego-inlägg idag… Det är inte slut heller.
Man har ju en barnslig förkärlek till camouflage (ja, jag vet att det är pinsamt) och det går ju inte gärna att gå runt på stan med. Så jag har förutom träningskläder, bikini, mjukisbyxor, t-shirt till och med tofflor, och igår sprang jag på en underbar långärmad tröja för en tia på Freddans junioravdelning. I love it to death, och bara önskar att jag kunde ha den på mig på jobbet också. Men tillsammans är kläderna livsfarliga, man smälter in i inredningen och blir helt osynlig!

 

Lockdown 2 september, 2010

Lockdown är ett ord som jag aldrig hört förut. Var på gymmet, men huvudvärken satt kvar. Det blev bara Bodyjam, instruktör-Kate retades med mig eftersom hon vet hur jag skäms över att dansa. Sedan skulle jag till Southcenter för att köpa skorna som inte fanns i min storlek här i Redmond, så det var bara bra att komma iväg tidigt. På väg ut ringer Debbie från preschool, det har varit bankrån i området och preschool står under lockdown. Detta innebär att ingen släpps in, dörren är låst, punkt. Jag åkte hem. Hämtade posten. Slog mig i slang med granntanterna och förklarade, Shirley sa att ”om Kindercare står under lockdown, då gör nog hela området det”.

Det hela varade cirka en timmes tid. När jag hämtade Alva stod polisen där, tydligen hade en förälder kommit för att hämta sitt barn och blivit vansinnig, skrikit alla fula ord som börjar på F som personen kunde, konstaterat byte av preschool osv, till slut ringde man polisen och barnet fick eskorteras ut. Trist.

De var förstås aldrig utsatta för någon fara, det var bara gammal hederlig amerikansk paranoia… men ändå. Faktum är ju att hur obehaglig det här än fick mig att känna, många tankar gick runt i huvudet när man fick höra detta må ni tro!, så är jag bra mycket gladare över en viss mängd besvär i form av oro och opraktiskt väntande, än att en desperat bankrånare tar sig in där och tar mitt barn gisslan.

.

Sanna har hittat en ny kompis i klassen och är jättenöjd. Inte ett ont ord om förändringen, förutom att hon tycker att det är fler losers, förra klassen hade bara en, och han fick gå om. Det är visst bara jag som oroar mig. Snart är det dags för nästan barn… Interesting.

Ungarna står i köket och rullar chokladbollar. Jag vet inte vad de heter, säger man kokosbollar så får man skäll för att det betyder skumbollar, men n-bollar tänker jag inte säga, det gillade jag inte ens när jag var liten och det fortfarande var politiskt korrekt. Fast det var inte det jag skulle säga. Faktum är att de bakar HELT själva, de har tagit fram alla saker själva, skål, mått och ingredienser, t o m smöret som ligger högst upp i kylen. När jag gick ut och smakade var det väldigt sött. Undrar om de inte tagit 4 halvdecilitersmått istället för msk socker. Det blev visst 1 tsk kakao och inte 1 msk. Nu skäller Sanna på Alva för att hon äter upp allting.

Förresten hann jag shoppa skor. 2 par praktiska promenadskor…
 

Ungarna har skördat morötterna som Sanna odlade i skolan i våras. Först var de lyriska, och de älskar ju morötter, så vi hann knappt komma innanför dörren innan de hade tvättat dem och börjat tugga. Men likväl, nästa dag hittade jag dem, mjuka och knasterlösa, i köket, med bara en tugga tagen av vardera.

Sannas gender appropriate swim wear… Hon ser ut som en ande i flaskan med pyjamasbrallan till.

 

Manisk mor men intelligenta barn 18 december, 2009

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Konstigt,Mat & dryck — Suddrik @ 22:37

Nu är vintern slut (för i år?) och det är varmt och blött igen. Jag tänker då inte klaga, för hur fint det än var med klar himmel och gnistrande gräsmattor så var det jobbigt att skrapa Viktors bil, att huden torkar ihop så den spricker och får finnar, att alla amerikaner bara kör av vägen hela tiden och huset är kallt. Dessutom går jag inte ut om jag inte absolut måste när det är för kallt för att det ska vara behagligt. Nej, snart är det vintersolstånd, bara några dagar kvar, sen är det nästan vår.

Sedan en dryg vecka, samtidigt som jag fick knölar i huvudet, spenderar jag mina nätter med att jagas, skjutas, amputeras, torteras i allmänhet, eller att detsamma händer Alva. Annars minns jag mycket sällan vad jag drömmer, brukar alltid somna lätt och sova djupt. Nu vaknar jag när jag dör, en eller ibland två gånger per natt, genomsvettig fast jag annars aldrig svettas när jag sover. När jag vaknar är jag så rädd att det tar minst tio minuter att komma över skräcken. Ligger därefter vaken länge. Det börjar ta ut sin rätt nu, tårarna började rinna i slutet av dagens yoga-pass, dödsskräcken och rädsla för att barnen ska råka illa ut river i mig. Hatar huset eftersom det är enorma fönster överallt och längtar efter tegelhus med tjocka ekdörrar och små fönster högt över jord. Jag tror att jag håller på att bli galen. Jag vet inte vad det beror på, men är det inte borta efter helgen så går jag till doktorn och ber honom kolla om knölarna är fyllda av utomjordiska ägg.
(Jag är så förvirrad och manisk att alternativet känns helt vettigt.)
(Jag skämtar inte.)

 .

Alva har bytt ett par halvdagar mot en heldag så att hon fick sova middag på preschool i onsdags. Hon hade förstås Kisse under armen när hon och Viktor satte på sig skorna för att gå ut till bilen. Jag berättade för henne att jag är halvklar med Kisses tröja som jag börjat sticka, men att det tar lite mer tid att sticka än att sy. Alva räckte mig Kisse. ”Mamma, då får Kisse vara hos dig så att du kan prova på honom.”
Hon tänker alltid ett steg längre än man tror den lilla räkan. Tur att hon inte kan läsa än, då hade jag blivit rädd för hennes intelligens. 😉 (Fast alfabetet kan hon!)

Alva och Zoe målar stilleben. Plastfat med plastbanan och plasttomat står framför dem. De målar med stor koncentration och det blir fotorealistiskt.

Flickornas kusin Angelina spelar något som heter Minisebran, så mamma Frida tipsade om Minisebran till Alva och Sebran till Sanna. Idag installerade jag Sebran på Sannas dator och hon började kolla runt. Vi började med multiplikation, dumt, men vi bara råkade klicka på den. 4×3 stod det på skärmen och så fick hon 4 svarsalternativ. Jag visste inte hur jag skulle förklara det för henne, men att man kunde säga 4 händer med 3 fingrar på varje. Jag ångrade mig direkt, det är ju bara för svårt… Men ungen greppade det direkt. Alltså första exemplet! Mest förvånad blev jag när hon kunde 1×1! Det går bara upp till 5×5 på ”lätt” så ofta räcker det med hennes händer, men annars fick hon säga åt mig hur många händer och fingrar hon ville ha av mig. Hon vet även att ordningen inte spelar någon roll, och hon vänder på det när hon inte har tillräckligt många händer. Vad ska hon göra i skolan sen? 😉

.
Min fina ättika blev bra! Det var löjligt mycket lättare än jag väntat mig. Inläggningsgurkan blev lite tam, men jag ska experimentera med mer salt och ättika, och i vilket fall som helst är den ändå bättre än all snuskgurka vi köpt här.
Det är så roligt att lyckas med någonting efter alla nederlag i jobbsökandet. Nu har jag köket fullt med saffransbröd, knäck, lutfisk, julmust, kubbar, pepparkakor, etc, och vi käkar nästan inget av det. Att man aldrig kan låta bli! Men det är ju så roligt att baka! Ikväll blir det nog en pizzasallad när jag har ättikan!

– – –

Mera bilder

Alva fotar Kisse.

Alva springer i cirklar innan baletten.

Alva och Richard på svenska lekträffen med jullunch igår.
Alva, jag uppskattar det grafiska upplägget, men du glömde semikolon efter villkorssatsen.

Alva fin i klänning på väg hem från Kindergarten idag.

Vi hade hämtat Sannapanna, hon hade pyjama day idag, det ska vara lite festligt på terminens sista dag antar jag.

.

Jag har gymmat på Gold’s i ett drygt år. Ändå har jag lyckats missa denna fullträff.
(Är det bara jag som har så barnslig humor?)