Många kvinnor må köra som kärringar, men än fler män kör som idioter 9 juni, 2011

På väg hem från jobbet ligger jag kvar i omkörningsfilen på 520, som jag automatiskt hamnar i efter påfart från I-5. Lite längre fram ser jag köer i högerfilen, det har backats upp pga sista avfarten före flytbron. Registrerar köerna, och glider vidare. Precis jämsides ligger ett avskyvärt stort as till pick-up. Helt plötsligt ser jag hur han glider över i min fil, blir orolig, det var inte länge sen jag blev påkörd. Han ligger kvar där, så jag tutar. Det är fortfarande flera 100 meter till stoppet i hans fil, och han är på väg in i min trots att jag ligger där och kör. Tutar igen. Ligger kvar på tutan, för idioten fortsätter att komma närmare. Hade jag inte kört 50 MPH och just haft bilen inne på lagning så hade jag låtit honom köra in i mig, men det slutar förstås med att jag får tvärnita efter att ha legat på tutan i många sekunder. När han kört in framför mig gestikulerar han, jo jag förstår precis, han ville inte stanna i kön. Så långt är jag med, men han kan ju för helvete inte bara preja någon för det! Jag såg honom aldrig blinka ens, han låg ju precis jämsides med mig. Jodå, han fick fingret och såg det. Brukar undvika att fucka åt folk eftersom de kan ha vapen, men jävlar vad förbannad jag var.

Sen la han sig åt sidan och jag körde om och lyssnade på radion och struntade i alltihopa.
Men jag funderar och tänker på alla gånger man varit involverad i olyckor eller incidenter då det varit nära ögat. Jag brukar säga att jag inte haft några olyckor, men när jag tänker efter är det ett flertal och samtliga har en gemensam nämnare. När vi blev påkörda i april, i rondellen i Upplands Väsby för 16 år sen, 2 gånger i Gröndal i början av 2000-talet, 1 gång i Kista -95, samtliga gånger har det varit den andra bilens fel – och samtliga har varit män!

Min storasyster blev påkörd en gång när hon var helt ung och helt grön. Hon väntade vid ett stopptecken, och han som körde in i henne bakifrån sa att det var hennes fel eftersom hon inte körde när det var fritt…!

Ändå är det alltid kvinnor som påstås köra illa! Som farsan garvade åt klistermärket ”kvinnor kör bättre än höns” som han såg någon gång tidigt 80-tal. Mamma var arg och jag förstår henne. Det är till att börja med inte ett jäkla dugg roligt, men inte heller sant! Ska sanningen fram så kör min farsa som förväntat av just en klassisk kärring (!). Hur är det då med de så kallade kärringarna? Kör de så illa? De kanske är försiktigare och det stör ju alltid nån, men hellre någon trög och säker än idioterna som i enligt mina erfarenheter till 100% bestått av män.

.

Bad driver? No problem.
Get a big-ass truck and you will be the survivor in the accidents you cause!
Even when you’re really, really drunk!

Saknar ord för hur mycket jag avskyr denna sorts styggelser till fordon som hälften av befolkningen har våta drömmar om. Vad kompenserar deras förare för?
*måttar 5 cm mellan tumme och pekfinger i luften*

Bilden föreställer dessutom bara en liten Ford F250. Det finns mycket större, motsvarande lastbilar, något som ägare berättigar med att de ”kör saker”. I 95% av fallen är flaken dock tomma och synbart oanvända. De enda som ”kör saker” är de mexikanska trädgårdsarbetarna.

Den ignoranta kulturen vs Den gnälliga kulturen 28 mars, 2011

När man ska bestämma sig vid större beslut i livet så brukar det nästan alltid funka att ställa saker mot varandra. Göra listor och summera, not so much, men att istället ta de viktigaste bitarna och ”väga” dem brukar göra susen. Jag tänker på t ex när vi skulle flytta från Kungsholmen till Sollentuna. Bättre plats kunde vi inte tänka oss, inte heller finare lägenhet. Men avgaserna och möjlighet för barnen att uta själva avgjorde saken. Byta jobb, samma sak; Logica var tryggt, Itella spännande = byte. Nu när inte metoden fungerar står jag rådvill, nä, låt mig omformulera, jag traskar runt i cirklar, det blir spår i mitt virtuella golv och jag behöver en uppfinningsmaskin som professor Baltazar. För trots att jag älskar mitt hus i Sollentuna och den svenska arbetsmarknaden så reser sig inte håret på mitt huvud vid tanken på att sälja kåken och köpa något här och rota sig här på riktigt. ”Bara ett år till”… eller kanske inte, kanske bara ”tills jag är klar”.
Jag erkänner glatt, att vore det inte så förbaskat långt från det gamla landet så hade valet varit så mycket enklare. Hade vi bott i NY eller någonstans med lika kort resväg till Sverige, men haft det som vi har det här, då hade vi stannat utan eftertanke. Det är just det att det inte går att ta sig till Sverige på vettig tid och till hyfsat pris. Från NY flyger man på 6 timmar och det är bara 6 timmars tidsskillnad… det hade varit en annan femma. Men till NY kan vi ju inte flytta, det är ju här, i Redmond, som jag vill bo.

Ju äldre jag blir så känns det som att de stora avgörandena i livet vid återblick bildar kapitel. Enskilda små händelser försvinner, kvar finns bara sjok, epoker. Vissa vill jag glömma, 1½, nästan 2 årtionden av depression som tog sin början i 1:an, men andra kämpar jag för att hålla fast vid, aldrig glömma. Nu har vi ett nytt vägskäl. För även om vi stannar kvar här så blir beslutet större än vad det var förra året. Vi behöver skaffa ny bostad här i Redmond, samt hyra ut vårt hus i Sverige på nytt… eller sälja det. Det är inte bara en flytt, eller rättare sagt ett stannande :-), det är ett ställningstagande till att vara här. Det tar faktiskt emot att säga att jag trivs bättre här och den gamla inställningen måste raderas och skrivas om.

Jag är väl medveten om mina tidigare fördomar om USA, de är en del av den svenska präktigheten. Värst har jag aldrig varit, dels för att jag varit här förr och visste att många av fördomarna var helt ogrundade. Men ändå. Avstånd och tid har resulterat i att Sverige börjar krackelera i fogarna. Exempel? Svenskarna har så lätt att förfäras över den amerikanska fetman, utan att tänka efter. Men det råkar vara så att amerikanernas matvanor utvecklats negativt i kanske 70 år, de matas med lögner i reklamen eftersom det inte regleras och vissa statliga verks åsikter ägs av storföretagen. I Sverige var grav fetma ovanlig på 80-talet, för att fullkomligen explodera de senaste 2 årtiondena, trots att vi har kunskap om kost. Den amerikanska ytligheten, samma sak. Svensken har så lätt för att klaga, istället för att förstå att det bara är ett annat beteende som på intet vis är sämre. Många kulturer skulle säkert säga detsamma om Sverige… om de brydde sig. Men de flesta har nog bättre för sig, få kulturer anser sig så mycket bättre än just den svenska. Samtidigt är vi missnöjda med vår egen. Det är en gnällkultur. Gnället förenar. Faktum är att när det kommer till nästan exempel som är krig, så sitter vi gärna i Sverige och beklagar oss över amerikanernas stridsvillighet. Jag är pacifist, har aldrig ens sett en pistol i verkligheten, men detta eviga gnäll – utan att någonsin göra någonting – vad ska det vara bra för? USA gör i alla fall nånting. Det kanske är fel att ta till missiler var eviga gång, men de gör vad de kan, och detta är det enda de känner till. Sverige och svenskarna? Vi tittar på. Väntar som så många andra länder på att USA ska agera. När USA agerar så klagar vi. Amerikanerna tror att vi är lata, att vi inte krigar för att vi vill att USA ska ta ansvaret. I början blev jag förbannad när jag fick höra sånt. Men har de verkligen fel? Jag vet inte längre.

Jag har skrivit spaltmetrar om konstiga saker vi stött på här. Dock finns det med all sannolikhet lika många saker som jag ogillar i Sverige, men man har haft en livstid på sig att vänja sig. Jag är van vid de griniga svenska bilisterna och anser att det är det är korrekt att hålla på sin rätt, men äcklas över amerikanerna som kör överallt i sina gigantiska bilar. Storleken på bilarna är visserligen ett val, men alla förstår inte miljöpåverkan, och de måste köra eftersom det för det mesta är det enda transportsättet. Men Svensson, behöver han vara en sån surpitt bakom ratten?

Det gör ont att beskåda sig själv ur en annans ögon.

Killing time 19 mars, 2011

Vi pratar om Vegas, några kollegor och jag. Jag frågar vad man gör där. ”Man kan spela och så har de bra mat.” Det där med att spela för pengar har aldrig roat mig, och mat lagar jag helst själv. Det finns ju bra mat överallt tycker jag, men de förklarar att i Vegas, där kan man spela och äta precis all mat man kan tänka sig, under ett och samma tak. Bufféerna är fantastiska säger de. Jag vet inte varför jag inte är intresserad.
De pratar om hur det aldrig blir mörkt, det är upplyst och så vackert. Tja, uppskattar man inte amerikanskt julpynt lär man ju inte lyfta på ögonbrynen där heller. Jag fattar fortfarande inte. De förklarar att det är en hel stad, (tydligen bara 6 miles lång) som bara är en lekstuga för vuxna. Förstår fortfarande inte.

Jag funderar över om det är för att det är så falskt, så oäkta, så själlöst och så enbart skapat för att dra in stora summor pengar som gör att jag inte förstår utan snarare känner mig lite äcklad. Eller stadens slöseri och behovet av ditforslade naturresurser? Eller är det här med att man aldrig verkar bli vuxen här landet? Eller är det faktumet vi konstaterade efter bara veckor over here, att man inte kan roa sig själv utan alltid måste ha sensationer för att inte tråkas ihjäl?

Då säger 10 år äldre malaysisk/kinesiska kollegan Soon, att han tycker om att åka dit med sin fru för att gå runt och spela och roas, att äta, och lägger betoning på ”att döda tid”.

Döda tid. Vem i hela världen vill ”döda tid”?

Livet är ju så kort som det är ändå. Vem vill döda ännu mer av det? Vad sorgligt. Jag log och sa att jag skulle be dem om restips när vi ska åka dit, (som om det vore något planerat!) och att vi kanske inte riktigt är vana vid dylikt, men vi kommer säkert att uppskatta staden när vi väl kommer dit. Skulle jag behöva döda tid så läser jag en bok, men ännu hellre tar jag ett barn, kastar det på min säng och kelar med det tills det ledsnar, och då kan man ropa dit det andra. Men döda tid är fel ord, jag vill ju uppleva varje sekund! Även de smärtsamma, ty allt bidrar till den person jag kommer att vara om 5 dagar, 5 månader och 25 år. Jag vill föda ny tid, för dagarnas räcker inte till för allt man kan uppleva.

När man var liten minns jag att man ibland ”hade tråkigt”, idag är det något man mest säger på skoj. Vad betyder det ens? Hur gör man?

Om sanningen ska fram så struntar jag i mycket av det som andra känner sig tvungna att göra. Jag lägger inte massa tid på städning, som någon klok människa sa så vill jag inte att det ska stå på min gravsten att ”den här kvinnan hade ett väldigt rent hus”. Jag står inte gärna framför spegeln mer än några minuter för att göra iordning mig, fönar håret gör jag 1 gång per ÅR. Jag skaffar inte massa måsten, och har jag några så struntar jag ofta i dem ändå om jag inte har lust och inte är absolut tvungen. Självklart får vissa saker ta tid, jag kan lägga timmar på att införskaffa och tillaga bra mat, sådan som gör att vi kommer att leva längre och orka mer under tiden vi gör det. Sedan tittar jag på när mina ljuvliga barn äter den.

Nej, att få ihjäl tid kommer aldrig bli ett problem.

Om det är något jag verkligen önskar, så är det att alla förstår vad jag menar, eftersom det skulle innebära att ni förmodligen känner precis likadant, något ni alla förtjänar. Att inte behöva roas, utan att kunna roa sig själv, utan hjälpmedel.

Moralpanik som gör intrång på personliga sfären 27 december, 2010

Det var svårt att komma ur sängen idag, men till slut gick jag faktiskt till jobbet uppför backarna. Väl på plats insåg jag förvånat att jag inte var helt ensam, 3 av mina 4 konsultkollegor jobbar, jag trodde att de skulle jobba hemifrån en dag som denna när bygget är så tomt. Jämngamla A har barn i samma åldrar som mina barn, hon visade ett foto på barnen som lekte frisör och nämnde något om att man inte kan framkalla badbilder längre. Jag lyssnade inte, men hajade till.
”Menar du allvar? Kan man inte framkalla bilder på sina egna barn om de inte har kläder på sig?”
A tvekade lite och svarade att ”nja, ibland så…” och försökte byta ämne, jag vill inte släppa, kan det ens vara sant? och tjatar för uppföljning.
Visst säger hon det som jag inte vill höra, att somliga framkallningslab vägrar att framkalla bilder av nakna människor.

Jag blev upprörd. Detta inkräktar på mina personliga ramar. De ska inte ens titta på mina kort såvitt mig anbelangar, på sin höjd kasta ett öga på dem för att se att kvaliteten inte är undermålig. Men att söka ut vad de anser inkorrekt innehåll och kassera? (Funderar man vidare så dyker tankar om angiveriverksamhet upp, but let’s not go there.)

Så jag berättade om lillebrors studentfoto, om bilden på vilken han kanske 4 år  gammal står naken med en He-Man-figur hängandes i snoppen, fastknipsad med figurens krabbklo. ”So that’s the picture my parents used when my brother graduated.”

Herr D, fd missionär, höll för öronen. Fru A sa att hon ”måste jobba”. Tur att åtminstone den jämngamla tjejen garvade, annars hade jag börjat undra över vem det egentligen är fel på.

De kallar oss SPORM 3 december, 2010

Så har man då blivit drabbad av arbete. 2 veckors total avhållsamhet från allt, men nu är det dags. 4 kunder, (varav 1 finsk!,) telefonmöten om buggar (triage) och problem, och utbildningspass på en timme här och en timme där. Skapar listor över vilka servrar som har rätt versioner pålagda, men mest försöker jag få åtkomst till alla system som krävs för att kunna utföra arbetet.

Jag rör mig kvickt mellan stadierna å-va-roligt och jag-förstår-inte-vad-ni-säger *böööl*. Vad gäller pratandet så är det tyvärr så, jag fattar ingenting. Jag sparkar mig själv, min engelska har alltid varit bra, jag har knappt nån brytning, dessutom har jag varit här i 2 år och t o m lärt mig dialekten (rätt obefintlig här faktiskt, väldigt ren amerikanska) men jag sitter som ett fån och pillar mig i näsan eller nåt… ja, ni hajar. Hade möte om uppgraderingar med min chef idag och erkände detta. Hon svarade, tack och lov, att min amerikanska kollega uttryckte detsamma när hon började för 6 veckor sedan. Jag kommer prata microsoftish på nolltid.

Amanda är också ny, men förstår hur bra som helst. Hon är föredetta microsoftare, numer konsult. Jag känner mig inte smartare för det. Jag är snarare lite avundsjuk. Fast inte så farligt, för tjejen är helvass och väldigt trevlig. Dessutom en av de få i bygget som är snygg.

Men jag har skitkul. Det ska vara lite uppförsbacke. Life is good.

Det jag kan sakna är träningen. Skulle träna idag, jobbade över, missade passet. Skulle träna i tisdags, drog tidigare och hämtade Alva för att åka till baletten. Hon var sjuk en gång och skulle ta en alternativ klass istället. Den visade sig vara 1½ timme lång istället för den vanliga timmen; missade passet. Imorgon är det fredag, jag spendera mitt fredagsmys på BodyJam och bland skrotet. I helgen ska jag ha träningsvärk så att jag knappt kan gå. Det är mys det!

Mitt i allting längtar jag ändå hem. Trots de otäcka minusgraderna, mörker, fula kläder och brist på Diet Cherry Coke, såna där, för mig, viktiga saker. Ibland undrar jag varför jag längtar till Sverige. Till stor del är det skuld, jag vill att barnen ska få umgås med släkten. Sedan är det det där bekanta därhemma, det förutsägbara, som kan vara så förbaskat hemtrevligt och bekvämt.

Härligt ego-inlägg idag… Det är inte slut heller.
Man har ju en barnslig förkärlek till camouflage (ja, jag vet att det är pinsamt) och det går ju inte gärna att gå runt på stan med. Så jag har förutom träningskläder, bikini, mjukisbyxor, t-shirt till och med tofflor, och igår sprang jag på en underbar långärmad tröja för en tia på Freddans junioravdelning. I love it to death, och bara önskar att jag kunde ha den på mig på jobbet också. Men tillsammans är kläderna livsfarliga, man smälter in i inredningen och blir helt osynlig!

Lockdown 2 september, 2010

Lockdown är ett ord som jag aldrig hört förut. Var på gymmet, men huvudvärken satt kvar. Det blev bara Bodyjam, instruktör-Kate retades med mig eftersom hon vet hur jag skäms över att dansa. Sedan skulle jag till Southcenter för att köpa skorna som inte fanns i min storlek här i Redmond, så det var bara bra att komma iväg tidigt. På väg ut ringer Debbie från preschool, det har varit bankrån i området och preschool står under lockdown. Detta innebär att ingen släpps in, dörren är låst, punkt. Jag åkte hem. Hämtade posten. Slog mig i slang med granntanterna och förklarade, Shirley sa att ”om Kindercare står under lockdown, då gör nog hela området det”.

Det hela varade cirka en timmes tid. När jag hämtade Alva stod polisen där, tydligen hade en förälder kommit för att hämta sitt barn och blivit vansinnig, skrikit alla fula ord som börjar på F som personen kunde, konstaterat byte av preschool osv, till slut ringde man polisen och barnet fick eskorteras ut. Trist.

De var förstås aldrig utsatta för någon fara, det var bara gammal hederlig amerikansk paranoia… men ändå. Faktum är ju att hur obehaglig det här än fick mig att känna, många tankar gick runt i huvudet när man fick höra detta må ni tro!, så är jag bra mycket gladare över en viss mängd besvär i form av oro och opraktiskt väntande, än att en desperat bankrånare tar sig in där och tar mitt barn gisslan.

.

Sanna har hittat en ny kompis i klassen och är jättenöjd. Inte ett ont ord om förändringen, förutom att hon tycker att det är fler losers, förra klassen hade bara en, och han fick gå om. Det är visst bara jag som oroar mig. Snart är det dags för nästan barn… Interesting.

Ungarna står i köket och rullar chokladbollar. Jag vet inte vad de heter, säger man kokosbollar så får man skäll för att det betyder skumbollar, men n-bollar tänker jag inte säga, det gillade jag inte ens när jag var liten och det fortfarande var politiskt korrekt. Fast det var inte det jag skulle säga. Faktum är att de bakar HELT själva, de har tagit fram alla saker själva, skål, mått och ingredienser, t o m smöret som ligger högst upp i kylen. När jag gick ut och smakade var det väldigt sött. Undrar om de inte tagit 4 halvdecilitersmått istället för msk socker. Det blev visst 1 tsk kakao och inte 1 msk. Nu skäller Sanna på Alva för att hon äter upp allting.

Förresten hann jag shoppa skor. 2 par praktiska promenadskor…
 

Ungarna har skördat morötterna som Sanna odlade i skolan i våras. Först var de lyriska, och de älskar ju morötter, så vi hann knappt komma innanför dörren innan de hade tvättat dem och börjat tugga. Men likväl, nästa dag hittade jag dem, mjuka och knasterlösa, i köket, med bara en tugga tagen av vardera.

Sannas gender appropriate swim wear… Hon ser ut som en ande i flaskan med pyjamasbrallan till.

Manisk mor men intelligenta barn 18 december, 2009

Nu är vintern slut (för i år?) och det är varmt och blött igen. Jag tänker då inte klaga, för hur fint det än var med klar himmel och gnistrande gräsmattor så var det jobbigt att skrapa Viktors bil, att huden torkar ihop så den spricker och får finnar, att alla amerikaner bara kör av vägen hela tiden och huset är kallt. Dessutom går jag inte ut om jag inte absolut måste när det är för kallt för att det ska vara behagligt. Nej, snart är det vintersolstånd, bara några dagar kvar, sen är det nästan vår.

Sedan en dryg vecka, samtidigt som jag fick knölar i huvudet, spenderar jag mina nätter med att jagas, skjutas, amputeras, torteras i allmänhet, eller att detsamma händer Alva. Annars minns jag mycket sällan vad jag drömmer, brukar alltid somna lätt och sova djupt. Nu vaknar jag när jag dör, en eller ibland två gånger per natt, genomsvettig fast jag annars aldrig svettas när jag sover. När jag vaknar är jag så rädd att det tar minst tio minuter att komma över skräcken. Ligger därefter vaken länge. Det börjar ta ut sin rätt nu, tårarna började rinna i slutet av dagens yoga-pass, dödsskräcken och rädsla för att barnen ska råka illa ut river i mig. Hatar huset eftersom det är enorma fönster överallt och längtar efter tegelhus med tjocka ekdörrar och små fönster högt över jord. Jag tror att jag håller på att bli galen. Jag vet inte vad det beror på, men är det inte borta efter helgen så går jag till doktorn och ber honom kolla om knölarna är fyllda av utomjordiska ägg.
(Jag är så förvirrad och manisk att alternativet känns helt vettigt.)
(Jag skämtar inte.)

 .

Alva har bytt ett par halvdagar mot en heldag så att hon fick sova middag på preschool i onsdags. Hon hade förstås Kisse under armen när hon och Viktor satte på sig skorna för att gå ut till bilen. Jag berättade för henne att jag är halvklar med Kisses tröja som jag börjat sticka, men att det tar lite mer tid att sticka än att sy. Alva räckte mig Kisse. ”Mamma, då får Kisse vara hos dig så att du kan prova på honom.”
Hon tänker alltid ett steg längre än man tror den lilla räkan. Tur att hon inte kan läsa än, då hade jag blivit rädd för hennes intelligens. 😉 (Fast alfabetet kan hon!)

Alva och Zoe målar stilleben. Plastfat med plastbanan och plasttomat står framför dem. De målar med stor koncentration och det blir fotorealistiskt.

Flickornas kusin Angelina spelar något som heter Minisebran, så mamma Frida tipsade om Minisebran till Alva och Sebran till Sanna. Idag installerade jag Sebran på Sannas dator och hon började kolla runt. Vi började med multiplikation, dumt, men vi bara råkade klicka på den. 4×3 stod det på skärmen och så fick hon 4 svarsalternativ. Jag visste inte hur jag skulle förklara det för henne, men att man kunde säga 4 händer med 3 fingrar på varje. Jag ångrade mig direkt, det är ju bara för svårt… Men ungen greppade det direkt. Alltså första exemplet! Mest förvånad blev jag när hon kunde 1×1! Det går bara upp till 5×5 på ”lätt” så ofta räcker det med hennes händer, men annars fick hon säga åt mig hur många händer och fingrar hon ville ha av mig. Hon vet även att ordningen inte spelar någon roll, och hon vänder på det när hon inte har tillräckligt många händer. Vad ska hon göra i skolan sen? 😉

.
Min fina ättika blev bra! Det var löjligt mycket lättare än jag väntat mig. Inläggningsgurkan blev lite tam, men jag ska experimentera med mer salt och ättika, och i vilket fall som helst är den ändå bättre än all snuskgurka vi köpt här.
Det är så roligt att lyckas med någonting efter alla nederlag i jobbsökandet. Nu har jag köket fullt med saffransbröd, knäck, lutfisk, julmust, kubbar, pepparkakor, etc, och vi käkar nästan inget av det. Att man aldrig kan låta bli! Men det är ju så roligt att baka! Ikväll blir det nog en pizzasallad när jag har ättikan!

– – –

Mera bilder

Alva fotar Kisse.

Alva springer i cirklar innan baletten.

Alva och Richard på svenska lekträffen med jullunch igår.
”Alva, jag uppskattar det grafiska upplägget, men du glömde semikolon efter villkorssatsen.”

Alva fin i klänning på väg hem från Kindergarten idag.

Vi hade hämtat Sannapanna, hon hade pyjama day idag, det ska vara lite festligt på terminens sista dag antar jag.

.

Jag har gymmat på Gold’s i ett drygt år. Ändå har jag lyckats missa denna fullträff.
(Är det bara jag som har så barnslig humor?)

Hemlängtan och julpyssel 30 november, 2009

Förra helgen råkade jag på min första religionsdiskussion. Det finns 2 krokar jag normalt inte nappar på, politik eftersom jag trots mitt intresse innan vi flyttade är så dålig på det, och religion eftersom jag även där inte anser mig kunnig nog, samt att om jag ska diskutera vill jag gärna vara ärlig, och vad gäller religion kan jag inte vara ärlig utan att såra. Men, när den här kvinnan, Ruth, ursäktade sig och sedan sa på ett nedlåtande vis att Sverige var efterblivna vad gäller religion. Såe… jag inte bara nappade på betet, utan förberedde mig på att svälja hela henne. Faktum är ju att svenskar slutade tro på Gud i ungefär samma veva som man slutade tro på tomtar och troll, det sa jag inte, men jag förklarade för henne att vi absolut inte låg efter utan före. Vi är trygga och behöver inte längre en tro. (Det är svårt att tro att är kristen, va?) Hon tyckte inte att rikedom ersatte behovet av tro, och det håller jag ju med om och betonade tryggheten, hur vi vet att vi har mat på bordet varje dag och att vi inte kommer att förlora våra barn i någon banal sjukdom som vi idag har penicillin mot. Det här föll inte i god jord vill jag lova! Men jag kunde inte sluta heller, jag blev besviken på henne, hon var ingenjör på Boeing och jag trodde att hon var intelligent, men så börjar hon snacka skit om andra religioner, om att man i samtliga andra måste bli bättre hela tiden och sikta på att bli Gud. Jag började faktiskt skratta. Det var så dumt. ”Mm… är det inte så att man ska bli den bästa man själv kan bli?” Att sikta på Gud är väl fel överallt, trodde jag i alla fall. Hon trodde mig inte och började prata om hur Jesus skapade en bro så man inte längre behöver vara perfekt utan kan nå himmelriket ändå.

Ja, det äcklar mig att höra sånt här, särskilt när det visade sig att hon trots att hon inte är katolik tror på bikt, denna styggelse! Denna enkla lösning på att få göra vad man vill och ändå kalla sig god kristen! Sorry chixet, men om du häcklar mitt land och sedan berättar sånt, då kan jag inte hindra mig. Så jag fortsatte. Med att Bibeln är påhittad saga skriven av äckliga, kvinnohatande gubbar flera 100 år efter Kristus, och att om alla biktande hycklare kommer till himlen men inte exemplvis min mor, trots att hon är bättre än samtliga kristna jag känner, då har jag inget där att göra heller! Ruth sa inte emot, hahaha! Jag tror att hon gav upp.

Jag undrar om Jesus inte bara gav dem en genväg till Sankte Per, det gav dem även en rätt till att vara så dåliga som möjligt. ”Stoppa ner min plus sized snabbmatsmiddag i 3-dubbla plastkassar som jag slänger när jag kört hem i min 3-liter-milen-Ford. Sen ska jag slå mina ungar, kalla min fru för hora, skjuta prick på ekorrar och imorgon ska vi gå i kyrkan.”

Det här skulle egentligen vara en parantes! Jag eldar upp mig. Vad jag skulle komma till är att efter den här ”incidenten” så har jag längtat hem. Men om jag minns rätt så gjorde jag det i fjol också precis runt jul. Perversa drömmar om familjeträffar, Barnens Djungel, synthklubbar, shopping, vårt hus, (som är uthyrt i 1½ år till,) svensk kvalitet, arbetsmarknad man förstår sig på, dagis som har barnen utomhus, och så vidare, de svärmar i huvudet konstant. Idag har jag satt upp elljusstakar och det lilla julpynt vi har, vi improviserar, men jag saknar jullådan som jag glömde på vinden i Sollentuna. Julen är favoriten, och det gör väl hemlängtan ännu starkare.

 

Jag har inte orkat blogga så mycket på sistone. Har inte mycket att säga. Skjutsar ungar, tränar, pysslar hemma, handlar. Ärligt talat så vete katten vad jag gör.  Vi har just haft Thanksgiving och ätit kalkon. Sedan var det black Friday, och vi handlade inget i år heller, men det var mycket folk ute. Jag tror att handlarna försöker införa något nytt, Cyber Monday, då ska man förköpa sig på internet istället. Vi behövde ny scanner eftersom vår gamla gick sönder för ett par år sedan, så vi beställde en från Best Buy, vi fick den för halva priset tack vare utdragen Black Friday och med gratis frakt tack vare Cyber Monday. Så behöver man något är det ju bra med dylika orgier i reashopping.

Alltså, bilder.

Alva har varit hos ögondoktorn och fått glasögon.

Alva älskar tomten och kramar så mycket hon kan. Sanna vill helst hålla sig några meter ifrån, vi tvingar henne att sitta bredvid. Men han var så rar så att hon gick med på att sitta i knät!

Det finns skumbollar här, men de är miljövidrigt importerade och sega pga sin aktningsvärda ålder samt okunskapen gällande förvaringen. Så jag testade att göra egna. Rånen blev bara pannkaka så nästa gång blir det färdigköpta smörgåsrån. Annars var de väl rätt goda.
Mums-Mums:

Sanna blev officiellt en Daisy Girl Scout i onsdags. Far var med och förevigade, filmkameran var med och bjöd på överraskningen ”inget batteri”. Vi har småfilmer tagna med vanliga kameran, om någon vill ha så säg till.
  

Vi på hoppborgsstället Pump It Up i Kirkland på Thanksgivingsmorgonen.
 

Det är svårt att fota kolibrier, de är så snabba att man tror att de teleporterar sig. Men här sitter han och sörplar sockerlag från kolibrimataren. Hoppas att jag kan få chansen att visa en bättre bild i framtiden!

Prinsessåldern är här!

Vi är ovana vid detta, vi har ju bara erfarenhet av vår 6-åring som struntar i allt vad prinsessor heter. Men det är mysigt. Dräkten har Alva fått efter Sannas klasskompis som är för stor för den. Flickans mamma är jätterar, jag tror att vi börjar bli vänner.

Utslagen flickunge med prinsess-spöt i handen.

Det här förvånade oss, precis som det gjorde i fjol. Granarna står sig längre eftersom det är en annan art än de som säljs inför jul i Sverige, men att börja sälja, och att det fanns köpare, redan 28 november, det är ju jättekonstigt.

Idag har vi varit på Ikea. Handlade massa ljus, jag ville köpa adventssljusstake men hittade ingen och fick improvisera. 4 elljusstakar har vi dock hittat. Det blev sill och lutfisk, dill, pärlsocker och vaniljsocker, Paradis och annat trevligt. Vi åker förstås nästran bara dit för matens skull.

Vi hade lämnat in barnen i barnhörnan och satte oss för att fika en stund. Den surrealistiska omgivningen, med den välkända inredning och alla svenska ord, det kändes precis som att vara i Sverige! Dessutom var inte barnen med, det är de alltid här, men i Sverige lämnade vi dem till farmor och farfar, så det kändes extra skumt. Viktor började plötsligt fnissa åt något, jag såg inte riktigt så han fotade och visade mig…

‘

Svart päls stack ut ur stjärtskåran. Härligt!
Det är inte ofta Viktor fnissar!

Fjolårets hemgjorda adventsljusstake var ful och slängdes, i år orkar jag inte göra en ny. Fat och blockljus blir det i år.

 

Trevlig första advent på er.

Trader Joe’s, Onsdag 13.00 16 september, 2009

Alva: Mamma, vad har de där vid provsmaken?
Skylten: APPLE TORTETATIN.
Jenny: Det står äppeltor.. äppelro… äppeltortatata… DET STÅR ÄPPELPAJ!
Manlig Trader-anställd garvar bredvid oss.

Går fram till provsmaken efter påtryckningar från Alva som går dit och smakar varje gång vi handlar där, även när det bara är sallad. Nja, kanske inte då. 
Jag ser att det står Torte Tatin.

Jenny: Ah, Tåårt tatäää.
Provsmakskvinna: Yeah, it’s really great you know.

Alva smakar.

Provsmakskvinna: It’s imported from France.
Jenny: Wow, now that isn’t good. (Jag är fascist, I know)
Provsmakskvinna: Yes, it’s only 4.95!
Jenny: (förvirrad) Oh, no, I meant the freight and, and… uh yeah.
Provsmakskvinna: Yes, but it’s ok. It’s frozen all the way. And still it’s just 4.95! Hard to believe, huh?

Jag bara blinkar.

Jenny: But… I’d rather rather pay double and have it made nearby?
Provsmakskvinnan förklarar hur allt har mer socker, margarin istället för smör osv här.

Spelade lite förstående och imponerad och så tackade vi och gick vidare. Äppelpajen var god.

Mer om växande barn 23 mars, 2009

Mina barn är rätt lika, men ändå som dag och natt. Det är små saker, som att Sanna dricker mjölk och Alva dricker juice, och personlighetsdrag, Sanna älskar att kuta runt som en galning och skrika, Alva gillar att ligga framför TV:n och vila. Sanna gillar att rita om hon ska ta det lugnt, Alva tar det alltid lugnt och leker gärna mamma-pappa-barn med dockor, men gillar bollar också. Alva har över huvud taget aldrig brytt sig nämnvärt om att rita, på sin höjd lite klotter. För en månad sedan, eller mindre, fick vi kanske se en sol ibland, och lite ringar som hon sa var saker, men vi såg sällan något förrän hon berättat. Och så här om dagen (torsdag 19/3) kom plötsligt detta:

Inga huvudfotingar här inte. Hon har väl tittat på Sanna. Men ändå, från inget alls till riktiga gubbar, med hår, fingrar och ansikten? Jag blev lite grinig över att jag inte var hemma när hon gjorde denna, och ska jag vara ärlig så trodde jag inte på varken Alva, Sanna eller Frida (!) när de sa att Alva ritat. Men nästa dag ritade hon en till, och dagen därpå var vi på restaurang och hon ritade gubbar på alla blanka papper hon kom åt. Hon var helt hypnotiserad när hon ritade, verkligen ”igång”, som en kostnär som blir hög på sitt arbete. Åter kan jag dock se skillnad jämfört med Sanna, Sanna ritar en grej och så är hon klar, Alva fyller sina papper, även baksidorna, vilket inte skulle komma på fråga för storasyster.

 

Barnen har ont i magen, det verkar vara något som går. De kräks inte, de har bara ont. Själv får jag ont i magen efter 5 liter te. Jag har dragit ner.

 

Marymoor Park i lördags. Man kan inte annat än att älska den här utsikten, undrar om man nånsin vänjer sig? Ovanligt bra sikt, jag ser det här varje gång jag åker till gymmet. (Idag blev det bara styrketräning, astråkigt, men vad har jag för val?)

 

Jag har tidigare beklagat mig över töntiga curlandet som jag ser på preschool mm, men idag såg jag något av det absolut töntigaste någon kan föreställa sig. Det är för lustigt, mina ungar har fått varmkorv på stan redan innan de fyllt 1. De skulle bara veta på kraftkidssafe…

Personligen tycker jag att man borde puréa all mat, suga i sig den med sugrör och fortsätta med detta tills man dör. Då är man van när tänderna faller ut någon gång i framtiden. Nu ska jag koka och skala ett helt ägg, stoppa det i munnen och svälja det helt. Det ska vara nyttigt har jag hört.