suddrik

Dagbok från Amerikatt

Back-log 18 juli, 2011

Filed under: 3. I Sverige,4. Coming home,Barnen,Resa — Suddrik @ 15:10

Vi har överlevt en vecka utan internet sånär som stötvis. Det har varit tufft, men gick. Back-log från Keflaviks flygplats, 11/7.

.

Tänk vad det kan vara bra med jetlag. Klockan står ställd på 7, men 6.30 är vi redan uppe efter att ha legat vakna ett tag. Samtliga förutom Alva som knappt sov igår natt.

Viktor väntar på bussen och resten av livet... utanför Egilsbergs vandrarhem med kaffekopp i hand.

Prick 8 kommer bussen till Blue Lagoon. Lasta på 4 resväskor på sammalagt cirka 105 kilo samt 4 stora handbagage för första av otalet av- och pålastningar gånger.

Blue Lagoon ligger mitt i ett riktigt vulkanlandskap. Jag skulle väl inte direkt kalla det vackert men vansinnigt häftigt är det definitivt. Vi åker en bra stund på vägen som skär igenom högarna av gammal lava.

Plötsligt, mitt i denna öken av stora porösa stenbumlingar, dyker babyblå pölar upp. Tjock ånga stiger från värmeverket intill. Det är lagom ”varmt”, kanske 12 grader, så det ångar rejält om pölarna också, trots att de är spädda med kallvatten och är max 40 grader varma. På något underligt vis lyckas vi guppa runt i den vackra pölen i 4 timmar, trots att det inte finns några leksaker eller rutschkana, är för grunt för att simma, är för salt för att doppa huvudet i (2/3 saltvatten, 1/3 källvatten) och barnen var t o m tvungna att ha armflytringar båda två. Viktor och jag delar på ett par glas Víking-öl och barnen får varsin glass som vi förtär i poolen, vi smetar in varandra med grynig vit ansiktsmask och besöker varje vrå av den naturliga bassängen. De svarta, sträva lavastenarna har tjocka kalkavlagringar i kritvitt, på sina ställen så tjocka och lena att de känns som plast.

När vi till slut tar oss upp och duschar av oss är håret som svinto, trots tvätt och en stor näve balsam. Jag smakar t o m på det, det smakar inte salt längre, smetar olja i det, men det hjälper inte heller. Men mina och Alvas eksem ser bättre ut efter de 2 dagarnas långa dopp i naturligt vatten. Mycket bättre i mitt fall, såren under fötterna är helt borta och jag kan gå smärtfritt. Bara en sån sak! Nästa gång blir det badmössa.

Barnen lever farligt, vattnet var långt ifrån lika varmt utanför inhägnaden...

När vi hämtar bagaget säger klagar mannen som lämnar ut det över mängderna och jag förklarar att vi är på väg till Sverige. Han tycker att vi ska bo i Island istället. Jag säger att vi gärna skulle men inte har uppehållstillstånd. Sedan gråter Sanna i bussen, hon vill bo här. Och flyget är försenat, så kanske borde vi stanna? Det är härligt med härlig semester, men det kan ju bli lite jobbigt också. Vi vill ju inte säga adjö till den här underbara ön… Det får mig att tänka på en gammal Kalle Anka-serie jag hade när jag var liten, Kalle stod på flygplatsen och forskade i vad han borde göra för val i resmål och väljer det mål från vilket resenärerna ser jättelyckliga ut när de anländer från. Från Alexander Lukas mål ser alla gråtfärdiga ut. Naturligtvis var de på Kalles mål lyckliga över att komma hem eftersom resan varit fruktansvärd från början till slut. Inte helt fel det heller kanske.

.

Vi väntar på flyget i 4 extra timmar, till slut är flygplatsen tom sånär som på just oss som ska till Arlanda. Vi hamnar till slut på planet och någon har handlat spritflaskor varav en går sönder när han lägger påsen i förvar i over head compartments. Det rinner sprit. Lukten är inte farlig, men man oroar sig för elektroniken och vi blir ytterligare en halvtimme sena, det torkas och torkas. Vi får filtar att skydda oss med om det skulle rinna bakåt på oss.

Jag är klaustrofob och gillar således inte att flyga, det känns inte som att vi är skapta för att flyga heller för den delen. Det har blivit bättre med åren, sedan jag började resa med barnen, men det kommer gropar och jag håller i mig så att knogarna vitnar och tänderna riskerar att chippas samtidigt som jag kämpar för att inte visa barnen hur stressad jag blir. Jag sneglar på Alvan bredvid mig, som till min stora förvåning inte alls är rädd, hon sträcker händerna rakt upp och vrålar ”WHOHOOOO!!” som i den härligaste av berg-och dalbanor. Så dör ytterligare lite av min flygrädsla…

Terapi á la Alva

Vi landar sent och hämtas som tur var av mormor och Kjelle, mitt i natten är det inte tätt mellan taxibilarna. Vi kommer i säng framåt 4 på natten. Alla fördelar som tidsomställningen skulle ge är bortblåsta och vi mår som om vi rest från Thailand istället. Aströtta i flera dagar. Men nu är vi framme. Ja, vi har faktiskt varit framme i 1 vecka vid det här laget. Och nu har vi internet, kontantkortsabonnemang i 1 månad. Man är liksom komplett.

Annonser
 

Laugardags 10 juli, 2011

Filed under: Bara bilder,Barnen,Resa — Suddrik @ 15:21

Vi åt frukost-Skyr och gick på stan. I feel dirty. Dags för tvagning. Mot Laugardalur för att bada.

Stannade längs stranden för att plåta barnen en stund. Jag älskar min kamera, som vanligt blir de flesta bilderna bra, bättre än samtliga fotografbilder vi tagit sedan vi flyttade till USA.

”Titta, nu kan vi flytta hit” tyckte jag.
Viktor ville testa sitt passerkort, men det låg på rummet.
Bummer.

Laugardalen var en gång i tiden stadens enda varmvattenskälla. Där finns även de geysrar som vikingarna först såg när de anlände till Island. (”Titta, reyk.” Hahaha!)

Jag älskar att bada men badar inte. Det är för kallt. Eller så är det för äckligt, för salt, för mycket klor. När jag var liten hade mamma så ofta mens om somrarna, särskilt när vi skulle bada, och nu har jag själv ”haft mens” i några år. Jag säger hellre det än att jag inte vill, för då kanske småtjejerna inte heller vill. Idag hade jag bestämt mig, det skulle badas. Temperaturen låg på sisådär 15 grader, men gick ner till 13 under dagen. I vattnet var det 34. Eller uppåt 40 i de varma bassängerna. Vattnet var rent, inget klor eller annat snusk.

Eftersom vattnet är naturligt varmt, året om, så kan man alltså även bada året om. Man måste gå utomhus en liten bit, är det snö så knastrar det under fötterna. Men man har varit trevliga nog att glasa in och värma upp luften i vattenrutschkanans trapptorn. Som om inte allt detta vore nog så är det rymligt, fräscht och löjligt billigt att komma in.

Människor låg på trappor eller hängde på  något och… bara slappade. Vi med. Barnen lattjade förstås kungligt, och det blev en del rutschande, men Viktor och jag hängde mest på saker och kanter etc. Vi låg i blöt i 5 timmar, sedan orkade inte Alva längre, hon vaknade trots allt 6 i morse. Det här är rena paradiset. Att kunna bada, i rent och varmt vatten, året om. Flera gånger under dagen utbrast jag något om hur stället är det bästa som finns.

På vägen hem kände jag hur det stack i ansiktet, trots att jag smorde in mig efter badet. Mycket riktigt, jag har bränt mig. Suck och stön, jag har bränt mig i halvmulen, 13-gradig ”hetta”, på Island. Jag nämner faktumet på Facebook och sempai Grayson säger ”haha, white people” och jag skrattar så jag nästan dör.

Inte så snygg, men fan inte blek i alla fall.

Som jag önskar att vi kunde stanna ett par dagar(/månader) till här. Det finns så mycket kvar att se och göra, men imorgon är det redan dags att åka vidare. *snyft*
Vi ska dock hinna bada en gång till imorgon innan vi flyger, i Blue Lagoon.

 

Massa action 3 juli, 2011

Filed under: 2. Living in America,Bara bilder,Barnen,Resa,Skillnader — Suddrik @ 23:42

Ojojoj, vi har haft en helg lika actionspäckad som en Hollywood-thriller. Fast utan allt mördande, biljakterna och andra skurkerier förstås. Det är så många mappar med bilder som behöver kollas igenom, det stressar lite så det kanske inte kommer upp så många på bloggen…
Eller så gör de det.

Om ett par dagar ska vi åka till Island och så vidare till Sverige. Jag är faktiskt lite nervös. Hur klär man sig där? Jag vill ju inte se ut som en turist. Tänk om vi pratar som Victoria Silvstedt/Dolph Lundgren? Eller om ungarna vräker ur sig för mycket av de i vårt hushåll så ofta förekommande svordomarna? Och vad äter såna därna svenskar? Näe, så illa är det ju inte  🙂 men kläderna undrar jag faktiskt över. Som Viktor nämnde nyss, man är ju van vid att jobba i pyjamas och det är ju jag med. Väldigt färgglatt är det här. Snygga jeans och t-shirt och folk tror att man ska på fest. Aaah de e värsta gala-fecken ikväll, serru. Fast så är det väl om man bara umgås med bohemer, miljöentusiaster, träningsfreak och andra galningar som vi passar ihop med.

Våra kompisar Cilla och Olof, vilka sedermera flyttade vidare till Kalifornien, umgicks i lite finare kretsar än vi. Ibland var jag lite avis, men man får helt enkelt acceptera att det är såhär man är. Mer bärs, mindre champagne. Fast jag dricker knappt alls, och när jag gör det blir det snuskigt söta drinkar.

Som igår. Vi har ju aldrig varit ute på stan själva, och kände att vi behövde ”göra den”. Således dumpades kidsen för sleepover hos min konstnärskompis Tereza med familj och sedan for maken och jag in till Belltown. Jag körde, men efter att ha betalat parkeringen insåg man att taxi kanske hade gått på ungefär detsamma. Jag tror att vi var inne på nästan varje bar, förutom den som kostade pengar. Alla tjejer såg likadana ut, alldeles för korta klänningar och så höga klackar att jag fick svindel av att titta på dem (trots att jag är skotokig) och jag kände mig som ett ufo i mina ljusa byxor och linne. Först. Sedan tyckte jag att det var skönt att inte se ut som alla andra. Vi stod inte ut så länge och var hemma strax efter 12. Man har blivit ovan.

När vi hämtade barnen på morgonen och fick rapport av Tereza så visste barnen att vi hade lämnat dem hos barnvakt för att vi skulle vara hemma och göra barn. Grandma har dessutom helskägg… alltså, ungar, jag fattar inte att de där två en dag ska bli produktiva medborgare.

Ungarna kördes vidare in till stan och Kenmore Air som har sjöplan. Flightseeing över Seattle. Vi flög alltså helt frivilligt. Personligen gillar jag inte att flyga, men fick det konstaterat att det bara handlar om klaustrofobi, för det här planet var helt ok, inte ett uns nervositet! Alva däremot var inte riktigt lika imponerad. Hon log stort när hon fick lurarna på sig, men det dog ut, sakta men säkert… sen såg hon mest ut som att hon höll på att spricka hela tiden. Man liksom bara väntade på ett PooF! eller Splatt! Tack och lov lät hon bli.

Seattle med Mount Rainier i bakgrunden. Det är så mäktigt, vi vänjer oss aldrig. I det fantastiska vädret utan ett moln på himlen såg berget ut att flyta långt över horisonten.

Gasworks Park. Staden ville ta bort byggnaden när gasverket slutade användas, men motarbetades. Nu är det en av de mest populära och välbesökta parkerna, bland annat har de de bästa fyrverkerierna på kvällen under fjärde juli-firandet. Vilket inträffar imorgon men vi kommer att missa eftersom vi hämtar kompisar från flygplatsen då. Bummer.

Space Needle ser inte jätteimponerande ut från den här vinkeln. På närmare håll såg monorailen ganska cool ut, och Experience Music Project med sina blänkande metallfasader lika så (men vi hann inte fota! Flygplan går fort!). Men står man direkt under så ser det bra mycket coolare ut!

”Vårt” plan och våra varma barn.

For in till stan och utfodrade utsvultna barn på stans äldsta restaurang, sedan 1890 har de haft öppet. Det var en bra start inför sightseeing ”Seattle Underground Tour”, källarvåningen var nämligen entréplan på den tiden, staden har höjt med en hel våning. (!)

Nu kommer det lite historia och eftersom det kan vara lite tråkigt så har jag kursiverat, vilket förenklar för den ointresserade att hoppa över.

När Seattle var ungt drog tidvatten in 2 gånger om dagen. Detta innebar förstås att det var lerigt mest hela tiden. 1889 inträffade en stor brand vilket gjorde att den lågt liggande delen av staden ödelades eftersom samtliga byggnader var av trä. Inga människor omkom. Det var för övrigt en svensk limkokare som satte igång brasan. Man började bygga på nytt, men staden bestämde att eftersom det var så dåligt underlag måste alla byggnader göras av sten. Man började flytta ner jordmassor från bergen för att höja landet, samt bygga vallar mot tidvattnet, intressantast är dock att man höjde staden en hel våning. Nya hus byggdes alltså ofta med ingångsdörr både på markplan och en våning upp, så att man efter höjningen skulle ha en ingångsdörr på det nya entréplanet, det gamla blev istället källare. Vägarna la man sten under, och över trottoarerna gjorde man ett valv av tegel. Vägarna hade högst prioritet, så under en period fick man för att komma från en sida av vägen till den andra klättra på stege uppför sin trottoar till vägen, för att gå ner för stege på andra sidan. Sedan ”la man på locket”. Under trottoarerna frodades brottsligheten så det stod härliga till, och stadens ledning valde att beskatta prostitutionen – den största monetära donationen till Seattle gjordes av en gammal prostituerad och bordellmamma, summan omvandlad till dagens dollarnivå står sig än idag och hon räknas som ”stadsfader”.

Man är riktigt stolta över det här arbetet men det är svårt att inte reagera med ”hur i helskotta kan man vara så vansinnigt dumma att man bygger en stad i tidvatten??”

En del av det underjordiska nätet finns alltså kvar än idag, vi kunde se folk gå på trottoaren ovanför oss på ett par ställen.

Undervåningen till ett gammalt hotell.

Orginalvattenrör i trä. Näe, de används inte längre…

Skylights. Det går folk däruppe!

Det skulle finnas en American Scandinavian Bank med spöke, men vi såg varken bank eller gamla andar. Jag måste erkänna att turen var rätt trist. Mycket folk och för mycket snack, guiden som sa att turen var ”historia med humor” var väldigt entonig, troligen efter att ha sagt exakt samma meningar 100-tals gånger förut, och i relation prat/sightseeing var det mycket snack och lite tur. Tycker jag.

De här träden såg nog frusna ut.

Så körde vi tillbaka hem, jag lämnade ratten till Viktor utanför dojon i Bellevue för att hoppa in i Sensei Arais bil och sen åkte jag med henne, Sensei Kristin och karate-ka Chelsy in till Safeco-arenan för att kolla på baseball. Det var Mariners mot Padres och vi, Mariners alltså, förlorade med 0-1 på hemmaplan. Vi hade skitkul ändå, Kristin och Chelsy lärde mig reglerna, vi gjorde vågen med alla andra, drack lite öl och käkade vitlökspommes, korv med surkål och massa godis av majsfruktossirap, färgämnen och estrar, och när söta japanen Ichiro gick upp för att slå vrålade vi eftersom han gick ner i shiko dachi. (Ja, vi går på karate alla 4. 🙂 ) Tydligen väldigt vanlig stretch i Japan berättade Sensei Arai. Jag älskar min Sensei, hon är typ… hälften? så lång som jag så det känns knäppt att vi är lika gamla, men på karaten har jag inte sett hur liten hon är för jag har så himla mycket respekt för henne. Inte nån man muckar med skulle man kunna säga.

Wow, Seattle 3 gånger på ett dygn. Det måste vara någon sorts rekord.

.

Nu är det officiellt. Sanna har blivit flicka. Hon vill ha likadana kläder som sin docka. Hittills har hon fått några par höga strumpor.

Vi gillar asiater. Tur att de gillar oss tillbaka. Sensei kallar oss whities.

Nu är det bara 2 mappar med foton kvar, partybilder. Men nu får det nog vara nog för ikväll. Sara kommer hem imorgon och då får vi inte längre ha hennes ljuvliga hus för oss själva längre, bäst att passa på att njuta nu! Här är hennes perversa lilla tv-rum… Jag har ingen fisklins så det blev lite klippa&klistra. ”Hemma hos Picasso”? Soffan är stor nog för 3 pers att sova i, och tv:n är på 64″ med surroundsystem. Dags för film!

 

latmaskens EFIT! 29 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Jobb,Shopping — Suddrik @ 0:55

Influerades av Saltistjejen som gör världens bästa EFIT (ett foto i timmen) och gav mig på att göra ett själv. Sen har det gått några dagar… Lite sen, men här kommer den!

.

7.45. Dagen börjar alltid med Fitline och matväskor…

8.45. Off to work. Trevlig dag med fint väder och lugn i trafiken. Garagebilden är med enbart för att jag är bergis på att det ska komma zombies varje gång jag är där. Alltid lika läskigt fast jag förstås inte ens tror på dem…

10. Sen sitter jag här och sitter…
Jag älskar mitt kontor. Skulle jobbet inte vara så vansinnigt långsamt skulle jag sitta där än.

11.45. På lunchpromenad.
Universitetsdistriktet är så mysigt! Jag älskar hur det är blandat småvillor och skyskrapor. University of Washington-skrapan är riktmärke på väg till jobbet så den behöver förstås förevigas.

12.45. Tillbaka på jobbet, har shoppat skor för 6 dollar på asiatiska butiken. Hade 5 blåsor på fötterna… Var egentligen där för att köpa present till Alva, hon fick en lucky cat och ett pannband, ni vet ett sånt som sushikockar brukar ha om huvudet.

14.45 hämtar jag Alva på jobbet. Vi ska på karate!
Vi skriver in varje dag, och ut när vi går. Alva med Fröken Debbie.

15.20. Sanna har avslutning på japanskan och det blir uppvisning med bland annat sång och teater.

16.20 var vi tillbaka hemma igen, och Apples to Apples hade kommit! Jag handlar så pinsamt mycket från Amazon att jag borde skämmas.

Det blev ingen träning den här dagen, vi firade alla avslut, dessutom var Sanna helt färdig efter ha haft sommarfest med skolan i Idylwood hela dagen.

20.30. När vi skulle säga godnatt till barnen fann vi sovrummet tomt, barnen hade bäddat på utemöbelkuddarna i lekrummet istället. De sov där i en vecka.

21.30 och dags att göra marsipan. Skålla, skala och mala med socker.

22.10. Dags att bubbla lite…


23.00 är det såhär gulligt…

 

Bad day 28 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen — Suddrik @ 0:35

Ungarna kom hem från första dagen på Karate Day Camp, superglada efter att ha haft jättekul, bara för att hitta mig storbölandes. ”Vi… hulk… måste åka till veterinären… hulk, och avliva Sofie…”

Hon har blivit sämre de senaste dagarna, hon har varit seg och inte orkat klättra som förr. Synen har det varit lite si och så med på sistone, men hon lystrar och kommer fortfarande när jag ropar. Jag flyttade vatten och mat till botten av buren för att göra hennes ålderdom lite bekvämare. Men idag var hon helt apatisk. Hon låg blickstilla, kall och stel, men ändå nöjd över att bli upptagen och gosad med. Röd gegga rann ur hennes ögon, något som brukar hända sjuka råttor. Så vi åkte till djursjukhuset 25 minuter bort och tog bort henne. Sanna och jag grinade ögonen ur oss.

Blir inte mer skriva av idag.

 

Sjung för mig! 21 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen — Suddrik @ 16:34

Det är den officiella First day of summer här, och Alva fyller 5. Jag verkar förneka hennes ålder, för hennes presenter är inte inslagna. Jag kan inte fatta att min lilla knubbiga bebis är 5 år gammal. Det är tur att det kloka barnet fortfarande ser så himla barnsligt ut.

Min akupunktör och hans assistent älskar Alva och ber mig ta med henne fast hon inte har tid där. Så hon fick åka med idag. Hon bjöd på biskvierna jag egentligen skulle ha med till jobbet. När jag låg med nålar från topp till tå så lekte Alva med assistenten, Benson, som kommer från Taiwan och är lite för ung för att ha barn men drömmer om att få en liten Alva efter att han gifter sig 2012. Alva ville titta på mottagningens husdjur, blodiglarna, de som var smala. De tjocka står i ett skåp för att smälta förtärt blod. Benson lät till Alvas stora glädje en igel krypa i sin hand. Sedan ritade de och pratade om leksaker. Plötsligt hörde jag Benson, doktorn och 2 patienter spontant börja sjunga ”Happy Birthday” för Alva.

.

När vi kom till dagis en halvtimme senare hade de redan samling, Alva var ju lite sen. Alla vände sig om och såg jätteglada ut. Fröken sa ”nu!” och så sjöng de för henne allihop. Alva blev röd över hela kroppen, precis som hon blev när hon fick födelsedagsmiddag på Red Robin i söndags och personalen kom och sjöng för henne och bjöd på glass. Det är nytt. Förra året sprack hon nästan av lycka när alla sjöng för henne, i år bli hon generad. Det lustiga är att hon själv trodde att hon var som förr ännu, hon såg fram emot sångerna, men hon förstod på sitt kalas att det var lite läskigt, efter det är hon blyg.

Men innerst inne gillar hon det nog.

.

Sanna har haft problem med bölder bakom öronen och igår kväll tog vi henne till kirurgen på Children’s. Eftersom problemet var i huvudet så fick det bli barnplastikkirurgen. (Jo, de finns!)

Den coola ungen var inte ett dugg nervös inför besöket, trots att hon visste att de skulle snitta bubblorna och dränera. Ungen är stenhård, inget snack om saken.

I väntrummet tittade Sanna förväntansfullt på mig med sina stora grå ögon. Hon frågade ”mamma? Är det verkligen här du jobbar?” och som svar på mitt Ja fick jag ett högaktningsfullt ”wow…!” Doktorn ville liksom alla läkare man träffar oavsett åkomma ge henne penicillin. Jag sa tack men nej tack. Han förklarade att bölderna trots att de är en bit ifrån de inte längre nytagna hålen i öronen, faktiskt har uppstått pga av dem. Hon tål inte metallerna, varken det kirurgiska stålet eller guldet som vi också haft i ett tag. Jag slet ut örhängena på en gång för att låta hålen växa igen. Att jag inte förstod själv? Men hon hade ju utstått håltagningen och alla dagliga tvättar, man vill ju inte göra allt ogjort. Man ville att det skulle fungera, bli bra. Hon är lycklig nu i alla fall, jag förklarade att man inte behöver örhängen och att hennes kusiner inte heller har hål i öronen. Frågan är om hon inte bara ville ha dem för att Alva hade, för att få vara lika cool vid håltagningen och kanske också för att bevisa att hon är flicka. Lilla snuttan. Hon slapp dränera i alla fall.

.

First day of summer alltså. Och så är det. Himlen är knallblå, vinden är varm och jeans var ett uselt val idag. Jag promenerar på lunchen, för att handla lite på Trader Joe’s som vi kan grilla med familjen Lalloo ikväll, och till Petco för att köpa en resebur till Sofie. Råttan börjar bli gammal, vi kan inte åka ifrån henne, vem vet om hon överlever. Klart hon ska med på semestern! Och nu, äntligen! har vi faktiskt köpt biljetterna också! Vi åker den 7/7 och kommer till Sverige 11/7. Detta beror icke på extrem tidsskillnad, även om det kan kännas så ibland, vi ska bara mellanlanda på Island i några dagar.

.

Hihihi…
I skrivandets stund kommer projektledaren Leon. Han har bett mig starta om programmet vi jobbar med några gånger idag eftersom han inte har behörighet. Så dyker han upp ”i luckan” här och säger ”uno mas, por favor” och jag svarar omedelbart ”du behöver inte ens säga nånting längre” innan jag kommer på att det var fel språk. HAHAHA!!

 

we have a moment 19 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Shopping — Suddrik @ 10:14

Är på publikt dass med Alva i Crossroads mall och säger att hon är underbar. Hon tittar på mig med sina stora, kloka, knallbruna ögon. Hon säger något snällt och jag berättar att hon är världens bästa barn. På något vis kommer vi in på det där med att vara snäll, hon berättar att hennes klasskompis inte är ett bra barn för hon sa till sin mamma att hon är dum. ”…och man ska vara snäll mot sin mamma, för det är hon som har gjort sig.”

Jag pussar. Kramar. Säger att hon säger så kloka saker som de flesta bara lär sig genom att höra det från andra.

Vi möts upp med Viktor och Sanna igen, de väntar på maten, Yakiniku, som vi beställt från japanska restaurangen. Jag berättar för Viktor att jag och Alva har haft ”a moment”. Berättar också för Alva att flickan i hennes klass inte är dålig, att de bara har annan jargong hemma och att man om man verkligen har anledning får säga så, till och med till sin mamma. Hon tänker. Ett par timmar i bilen får jag höra från baksätet att jag är både dum och dum i huvet av en unge i taget. Jo jo.

Kittan, min SUV alltså, är ju rätt så hög. Jag brukar hjälpa Alvan ner, antingen med att hålla hand så hon kan hoppa ut, eller genom att lyfta ur henne, så oftast med kram. Men för det mesta vill hon sätta sig ner på golvet och gå ut själv. Det blev många stopp idag, och hon tittar inte ens på mig, kan själv hela tiden. Vi stannar för att handla på Trader Joe’s, för kylskåpet ekar ikapp med resten av vårt kök, vilket är nytömt pga fotografering inför försäljning och vi behöver massa saker till Alvas kalas imorgon. Vi har handlat hela dagen känns det som, och kanske har vi det också. Vi har köpt bordspynt på Party City, varit på PCC för att köpa naturlig färg att färga tårtlocket med och hälsat på Kirklands katthem en bra stund, Sallys beauty supply för att köpa nya hårborstar, kollat på kalasstället, etc, det har blivit ett fasligt åkande, vi är trötta allihop. Så jag SKA hjälpa Alva ur bilen och få en gratis-kram. Hon klättrar ur. ”Men, jag ville ju hjälpa dig ur bilen så jag får en barnkram” säger jag, lite spelat ledsen. Alva tittar förstående på mig. ”Mamma. Ska vi göra det igen?” Och så klättrar hon tillbaka upp igen, bilen är så hög att det skulle motsvara att ta sig upp på ett köksbord för mig, och så ska hon gå ner igen. Barnarmar runt halsen.

Promenera längs en fuktig parkeringplats en tråkig lördagskväll. En vacker flickunge i varje hand. Det blir inte bättre än så.