suddrik

Dagbok från Amerikatt

Nu ere slut 5 oktober, 2011

Filed under: 4. Coming home,5. Återvändande — Suddrik @ 10:57

Har vilat ett tag. Inte bloggat, knappt surfat. Ingen tv.

Det känns lite bittert att inse, men allt går över. Väl tillbaka normaliserades livet. Stort var de nya insikter som gör att man har större förståelse och mer respekt för andra och sig själv. Tar inte skit, jag har rätt till min åsikt precis som alla andra. Men de sociala amerikanerna har även lärt mig att le. Det viktigaste är att vara trevlig och trivas, sållar bort otrevliga element. En lärdom, men nu är det bara… över.
Det enda amerikanska påminnelserna är att barnen svarar när jag pratar engelska med dem, nummerplåtarna på Kittan och några hushållsföremål. Jag har inga stora visdomsord och är milt besviken över det. Man vill ju vara ett orakel med kunskap om hur det är att vara återvändare. Men det gör absolut ingenting. Jag är så vansinnigt, obeskrivligt, skrämmande, ohyggligt, superjättelycklig i mitt skinn, lyckligare än jag någonsin varit, sådär så att det bubblar inom mig. Sover lite, äter knappt. Hög på livet, äntligen! efter de svarta åren mellan 7 och 30.

Jag undrar ibland när det ska gå åt helvete, och vad som kommer att ske, och inser att det visst bor en liiiten pessimist någonstans djupt därinne ännu. Förhoppningsvis kvävs den snart helt i mitt glädjerus.

Det händer mycket just nu, men det mesta bara i mitt huvud och faktiskt en hel del som inte lämpar sig i det här forumet.
Och ”USA-blogg”-temat, det har förstås blivit obsolet. Så nu 3 år senare lägger jag ner, startar en ny, anonym och således ärligare blogg, med alla fula ord jag brukar hålla tillbaka, snuskigheter och både snälla gärningar och fula tankar, privat så till den mån att jag kan säga exakt vad jag tänker, med allt det jag inte vågat skriva där föräldrar och vänner läser.

I love y’all.

 

Big Bang 25 augusti, 2011

Filed under: 4. Coming home — Suddrik @ 13:21

Tema för terminen är tidsåldrarna. Idag är Sannas klass på museum och igår förbereddes de genom diskussioner i klassrummet. Det räckte för Sanna att höra om Big Bang-teorin en gång för att avfärda alla religiösa teorier. Ens fröken har med all sannolikhet större inflytande än en galen predikant i en knäpp amerikansk kyrka, men ändå, en äkta agnostiker som far sin. Fascinerande att se hur lika de två är. De drag som maken besitter, vilka jag en gång trodde berodde på miljö, finns djupt rotade hos barnet redan nu. Det är nog mer än jag tror här i världen där anledningen är generna, att tacka eller beskylla.

Min kompis vann biljetter till David Guettas releasefest så vi var på The Wall i Sturecompagniet igår kväll och smetade i oss gratismat och sprit. Det slutade lite abrupt, karln skulle besöka 2 länder per dag och lämnade stället tidigt. Så Camilla och jag knatade vidare. Idag mår man bara hyfsat, (stackars Camilla jobbar dock!)men jag hade ändå planerat in en vilodag inför Fitness-mässan i Kista imorgon. Whoa vad kul det ska bli!!

Viktor har messat kul nyheter också, bilen är fortfarande ute och far på världshaven, men containern verkar anlända snart. Det känns lite skumt, hela USA-kapitlet är över. Inte nog med det, det underbart tomma huset kommer att fyllas upp med onödigheter igen. Dock kan jag erkänna att jag saknar mina kläder, urvalet är inte stort inför jobbstarten. Inte särksilt modernt heller, amerikanerna ligger ju lite efter och är över huvud tagit inte särskilt fashionabla av sig. Drömmer främst om en riktigt fin märkeskostym med rakare ben än alla mina vida bootcuts. Det får bli sen. Jag har tillåtit mig att investera i en stickad kofta i sommar, that’s it. Bara de inte garvar åt mig så är jag nöjd.

 

barnsommar 2011, Astrid Lindgrens Värld & Linköööping hetere 23 augusti, 2011

Filed under: 4. Coming home — Suddrik @ 18:51

5/8 trotsade vi vädrets makter och grillade i Örebro med Örebror Tomas och Mia, nästa dag kom vi till Vimmerby och spenderade eftermiddagen i den lilla vattenparken intill Karaktärshotellet. Sommarens sista solning? Perfekt väder för nästa dags besök på Astrid Lindgrens Värld tänkte vi, men den bjöd på regn, regn och lite mer regn…

Jag är glad ändå. Ibland… För snål för att köpa poncho är jag också, men shorts i regnet var en guldidé, blöta byxor är otäcka, blöta ben är bara blöta ben!

Min mycket lilla man.

… och lilla, lilla barn…

Barnen tittar på Pippi-show *slick, slick* och föräldrarna passar på när alla ungar håller sig undan

Alva sitter i Pippis säng och käkar knäck-klubba (det enda utan färgämnen i godisaffärerna).

Pippis hus var coolt, fast vi blev utslängda efter någon minut, de skulle ha show.

Ungarna älskade showandet. Jag älskar den här bilden, för de ser verkligen smarta ut på den alla 3. 🙂

Alva har just kramat Karlsson.
Karlsson har alltid irriterat mig, har inte förstått tjusningen i berättelserna. Men den här Karlsson var helt underbar. Han slog vad med någon småsur gubbe om att han kunde träffa plåtburkarna i ett stånd, och vann han skulle han få gubbens glasstrut (om inte skulle han bjuda alla åskådare på glass). Han lyckades och käkade upp de sista 5 centimetrarna på gubbens glass. När han ändå var igång snodde han lika mycket av en tjej som också stod och tittade. Gubben skrattade inte, men jag fick knappt luft mellan skrattatackerna. Sedan pratade han med glass i mun så det sprutade hej vilt överallt.

Karlsson på taket-lekplatsen. Alvas favorit.

Alva berättar för Alva i Madicken att hon också heter Alva. En liten flicka bredvid Alva säger detsamma. Smaaart att döpa barn utan att kolla efter populäraste namnen…

Alva pratar med Prussiluskan (som troligen var roligast i hela parken, underbara kvinna). Hon var, som Pippi säger i den gamla serien, rätt så karl-tokig. Mycket förtjust i Kling & Klang, men hon hade ett gott öga till luffaren som satt och fikade med Rasmus vid bordet bredvid också. Snutarna var jättekul de med!
Sanna är som vanligt lite blyg för karaktärer… (vem kan klandra henne, de är ju urläskiga!)

Lite posing på den fräscha hotellrestaurangen, strax innan vi såg ”pippi”.

Nästa dag var det fint igen, men om det är ett som är säkert så är det att det räcker med 1 dag för besök i parken. Vi missade en grej, (utlovad show i Törnrosdalen saknades helt!) så en timme till kanske, men en till heldag? Hade inte funkat. Det var roligt, men vi behövde åka hem, Viktor hade ju arbetsdag dessutom (tur att han jobbar mot Amerikatt så han kan jobba kvällar :-)). Vi stannade till i Gamla Linköping för att gå på Cloettas fabriksutförsäljning. Man hade gjort något verkligt kul av den gamla stadsdelen, till skillnad mot Sthlm:s gamla stan där man på sin höjd kan få fika eller käka i ett källarvalv. Det satt bland annat en gammaldags klädd soldat mitt på torget och sjöng något gammalt kväde, han drack ur sin fickplunta mellan verserna. Hästar drog en vagn över torget och vi besökte gamla folkskolan.

Ungarna provade att skriva med gamla bläckpennor samt på gamla griffeltavlor som man sedan fick sudda på med *urk* kanintassar.

Det gick oväntat bra att skriva med stiften, jag lyckades skriva hela alfabetet på ett dopp! (Naturligtvis måste man prova själv, och visst satt kunskaperna i från bild-lektionerna i högstadiet!)

När vi någon vecka senare tittade på Rasmus på luffen såg jag genast att samtliga stadscener var inspelade i Gamla Linköping. Jättekul återseende!

ÄNTLIGEN!

”Hm… jag tror jag tar… 4 Flipper, 1 kg sockerbitar, 1 kilo Polly, några ekologiska mintchokladkakor, en sån där påse med…”

 

Morgonstund har guld i mun

Filed under: 4. Coming home — Suddrik @ 10:24

Usch vad tidigt man måste gå upp om morgnarna. Ungdomens trötthet är tack och lov över, jag studsar upp 7 efter att klockan ringt 1 sekund, väcker Sanna uppe i taket (loftsäng var verkligen för högt!) och en Alva som är frusen (bara på morgnarna, resten av dagen vill hon springa runt näck, vare sig det är +25 eller +10).

Vi behöver gå vid 7.45 för att slippa kuta. Jag ser fascinerat på hur Alva tar 2 steg, ibland 3, för varje steg jag tar, de är ganska långa dessutom, hon hinner med utan att klaga. Inget regn idag utan en fuktig men ljum morgon under gråa skyar.

Sanna börjar först, 8.10 och jag pussar hennes ansikte fullt med små kärlekspussar trots att hela 2A och 2B står och tittar på, viskar att hon är cool som klarar av massa mammapussar fast alla andra ungar står bredvid. Hon ler från öra till öra. En trätrappa ner till Alvas klass, hon börjar först 9.00 och har fritids till dess. Jag kan inte släppa henne. Lyfter upp, kramar länge, pussar på lilla uppnäsan.

Jag inser varför det är svårare den här gången; i USA var det bara på låtsas, ett tag liksom, och nu lämnar man in barnen på 10 år. På riktigt som sagt, nu är det Alvar, Sanna mina ord. (Jo, Alva förväntades vara pojk.) Tur att det känns så bra.

Mysiga fröken Annika berättade igår med sin mjuka gotländska att Alva hade blivit lite småarg på eftermiddagen när hon insett att skolan var slut och de bara skulle leka, hon hade ju räknat med att lära sig läsa. Så det sista Alva säger idag innan vi föräldrar smyger iväg är att ”idag ska hon minsann lära sig”. Fröken Anna förklarar att hon har många år på sig. Alva verkar lite paff och i en sekund ser hon ut att tänka ”jahaja, här går det inte fort minsann. Bäst att gå och leka lite.”.

Så vi går och Alva tittar inte efter oss. Hon kryper upp bakom fröken Anna och kittlas. På vägen utbrister jag med enorm lättnad och glädje ”men guuu vad det är skönt att slippa göra de där förbannade matlådorna…!!” och Viktor berättar att han frågat Sanna om hon också tycker att det är skönt att slippa bära och diska varje dag, svaret var dock att mammas mat var godare.

Sedan bussar Viktor sig själv till Microsoft. Jag går hem och undrar varför jag inte började jobba redan den här veckan.

 

Det går framåt, men blir det bättre? 22 augusti, 2011

Filed under: 4. Coming home — Suddrik @ 23:16

Jag provtränar på SATS, är så slut att jag knappt orkar signa avtalet efteråt. Så går det när man slappar över en månad. Orkar inte med någon mer styrketräning, kvarten innan box-passet får räcka. Sedan promenerar jag halvtimmen hem i den ljumma sensommarnatten. Det är numer redan mörkt vid 21.30 så tankarna vandrar och stannar på ”första skoldagen”. Det är melankoliskt, jag nästan ångrar att Alva fick börja förskoleklass ett år tidigt, bara av det simpla skälet att jag vill ha en baby girl fortfarande. Nu är hon ju stor.

Meningen var ju att jag skulle inskola hela dagen, vara med, stötta, finnas där för henne. Viktor var med Sanna i ett par timmar innan han gick hem och jobbade, nöjd med vad han hade sett. Själv kände jag mig också rätt överflödig. De slutade egentligen redan 11.30 såhär första dagen på skolåret, men vi ville ju att de skulle få vara med de andra och skaffa kompisar, så tvärtom vad planen var från början bestämdes det att de skulle få hänga på fritids fram till mötet med Sannas fröken vid 15.30. Så efter lunchen gick jag helt enkelt hem och käkade. Det kändes helt fel… Återtanke:

Året är 2003. En helt vanlig oktoberdag, närmare bestämt den 28:e.
2 nyblivna föräldrar står utanför Karolinska sjukhusets BB med en liten blond och vacker bebis i en liten bärbar bilstol. Hon är utklädd till kanin, vinteroverallen har långa öron. Vi tittar på varandra och jag undrar ”ska de verkligen skicka hem oss med det här barnet? Vad ska VI göra med det? Hur kan de lita på oss?” Sedan åkte vi hem. La henne på soffan och så tittade vi lite på henne. Hon blängde tillbaka, nyfiket och nöjt trots sin mycket ringa ålder. Och vi undrade. ”Vad f*n gör vi nu?”

Idag, 2011, undrade jag det motsatta. Efter alla år på dagis och skolor och preschools och gu vet allt så undrade jag ”hur ska jag kunna lämna mina små tjejer med de därna? Ska dessa människor verkligen ta hand om mina barn? Kan jag verkligen lita på dem?”

Missförstå ej, fröknar och all annan personal vi mött har varit fantastisk. Precis som på Audubon gillar jag skolan så mycket att jag skulle vilja gå där själv. Det är bara verkligheten som smyger sig på. Det yngsta barnet som växer upp, och faktumet att vi är tillbaka i Sverige, i verkligheten, igen.

.

Far går med barnen, mor går med kameran…

Alva hittar sin cubbie… sin… krok?
Det går sakta, vill inte riktigt.

Vill inte alls faktiskt. Hela samlingen var bara hemsk hemsk hemskt tyckte Alva och ville bort.

Vet inte exakt när det lossnade. Redan direkt efter samlingen när de fick leka tror jag. Vid lunchen var hon lycklig, kött med ris, favoriten, hon tog tomat och röda bönor också, och hämtade mer efteråt. På eftermiddagen var allt bara skoj. Måla var skoj, leka inne var skoj, lekplatsen ute var skoj.

Sanna gillade också lekplatsen. En annan mamma sa att den var trist, men alla ungar roade sig kungligt. Och det är ju det enda som betyder något.

.

SATS har bollhav inne hos barnvakten. Ungarna kommer vilja att jag tränar varje dag… Ska iallafall passa på om dagarna fram tills det är dags att börja jobba, samla energi inför hösten. För snart är mitt sommarlov också slut. Jag är nog lika nervös som Alva, men tycker att det ska bli så himla roligt!!

Dags för sängen, imorgon ska vi vara i skolan 8.10, den tid vi vanligen stiger upp.

 

Sommarlovets sista dag

Filed under: 4. Coming home — Suddrik @ 0:17

Så var det då dags. Klockan 9 imorgon bitti ska barnen sitta i sina bänkar, Sanna i 2:an, Alva i förskoleklass. Vi har hälsat på i skolan, träffat de gulliga fröknarna och utforskat skolans ljusa, fina lokaler. Fritids utanför dörren, lika trevligt det. Riktig matsal, inte en gympasal med tillfälligt utställda matbord, otrevlig belysning och orimliga ljudnivåer. Matsalen och matlådorna var det enda klagomålet i staterna. Lättnaden är stor över att skolan här verkar lika bra som Sannas underbara Audubon.

Jag har visst varit lite dålig på att skriva på sistone, och tamej17, jag är det idag också. Får ta bilderna någon annan dag.

 

Mörkrets inbrott och lättja 9 augusti, 2011

Filed under: 3. I Sverige,4. Coming home — Suddrik @ 0:18

Det har aldrig hjälpt att veta att det kan vara många veckor sommar kvar när man går in i augusti, mild sorg inställer sig varje år. Ikväll klockan 21 hade solen redan dykt under horisonten och färgade himlen köttrosa i alla väderstreck. Viktor jobbade in dagens frånvaro på kvällen, så barnen och jag spelade Råttfällan och gick sedan ut och joggade 2 varv runt vattentornet i den vackert rosa aftonen.

Sverige är härligt när det är härligt. Med andra ord; på sommaren är Sverige underbart. Det är lika roligt att återvända som förrförra året, att upptäcka det man uppskattar och saknat. Igår kväll när vi skulle betala restaurangmiddagen insåg vi att vi glömt hur man dricksar i Sverige och frågade tjejen som serverat oss.

Läste på en annan återvändares blogg att man i Sverige tvingas packa sina egna matkassar samt ytterligare beklagan över att de kostar pengar, som att detta vore något negativt. Jag älskar att packa själv. Dels får jag välja var mina saker ska vara, jag slipper låta någon utföra enformigt apgöra som sliter på kroppen, och påsarna, de som kostar pengar, prisa gudarna! Vad jag önskar att amrisarna kunde börja ta betalt för dem också, jag vet inte vad det skulle innebära för miljön, men många verkar verkligen inte tänka längre än näsan räcker. Själviskt och slappt tycker jag.

Jag undrar om det inte stämmer som jag läste i en krönika i SvD, att Sverige inte alls smutsar ner mindre som siffrorna påvisar, utan bara att vår skit flyttats utomlands (Made in China, låter bekant eller?). Men varför bry sig, varför anstränga sig? Det finns dessutom bortförklaringar till allt. Det gör ont att se när somliga inte ens försöker, somliga är t o m stolta det. Man är ju inte perfekt själv, men det är dubbelmoralen som är mest osmaklig. USA bad, Sweden good.

Jag vill absolut inte påstå att det är så mycket bättre någonstans. Idag väljs minsta möjliga motstånd ty lättja har på något vis vänt och blivit en dygd, vi ska jobba mindre, kämpa minimalt, bara få, få och få. Man köper det man vill ha utan en tanke på miljöpåverkan, man använder sig av den konstiga förevändningen att man ”förtjänar” och ”får unna sig” men allt som oftast har vi faktiskt inte gjort oss förtjänt av något.

Sedan räcker det ju sällan med en sak, mycket vill ha mer.

Jag ser med fasa på hur många flera SUV:ar det rör sig på vägarna här i Stockholms norra förorter och vi gapar och pekar när vi ser pick-uper som man aldrig såg förr, exempelvis enorma Chevroleter som antagligen direktimporterats [för att kompensera små penisar och dåliga föraregenskaper]. Inte så farligt kanske man kan tycka, det är ju bara en bil, men dels stannar det ju aldrig där och med tanke på hur man talar om hur Sverige är ett sådant miljöföredöme och ”bäst i världen” på det ena och det andra så förvirras jag. Det jämförs så lätt med USA, där alla är lata, feta och skiter i miljön, men svenskarna knappar fort ikapp, det tar bara några få år, där det tagit amerikanerna decennier att indoktrineras. Dessutom, varför jämföra sig med de som är värst…?

Detta är bara ett smärre smolk i glädjebägaren just nu. Ungarna lever upp, de skriker och gapar och beter sig bortskämt eftersom de är så förfärligt nöjda med livet och sig själva, de smutsar ner sig vid stugan på landet och kutar upp och ner mellan grannarna i villan hemma i S-tuna. Med pool hos de båda grannarna ser vi inte mycket av dem. Man får ta dem hemifrån för att få umgås med dem. Lite för trött ikväll, bilder från Astrid Lindgrens Värld kommer imorgon.

 

faller på plats 5 augusti, 2011

Filed under: 3. I Sverige,4. Coming home — Suddrik @ 1:20

Så, alla riktiga löpare säger att man rensar hjärnan när man springer. Jag kan göra det på gymmet, men när jag springer upptäcker jag till min förtret och förvåning att jag ofta blir… ganska arg faktiskt. Naturligtvis faller saker på plats som inte kunnat ältas korrekt under dagen, men allt som oftast kommer jag hem milt förbannad. Svär en stund, sedan armhävningar och så är det över. Saknar Gold’s och dojon. Och några kompisar, men that’s it. Har alltid varit sån, accepterar och gillar läget. Det är inte bara tankarna som faller på plats när jag kutar, hela livet verkar ha fallit på plats. Ser det nästan framför ögonen, hur en hög med assymetriska bitar faller ner på ett halvfärdigt lagt pussel och bara lägger sig rätt. Det är inte ofta det sker antar jag, men kanske känns det bara enkelt tack vare åratal av förberedelse.

Det är skönt att få lite struktur i livet. På något vis har det känts som att livet stått på vänt, att inget var på riktigt. Nu, nystart. Som den där känslan man får nästan varje år i september, man kommer att sakna sommaren men ändå är det skönt när luften blir hög och klar och man kan börja ta tag i saker igen, just den känslan, men mycket, mycket starkare.
Barnen börjar skolan om ett par veckor, samma skola som ett av grannbarnen, jag börjar jobba den 5 september efter att barnen är hyfsat inskolade. Jag längtar och är samtidigt jättenervös. Viktor är tillbaka på jobbet sedan i måndags, på distans, och trivs jättebra med det.

Droppade maken med vår ”nya” Volvo 850 som vi betalade 8.500:- för, en -93:a vars alla plastdetaljer, radion och AC:n är trasiga, rost lite här och var, men den går riktigt bra. Det känns oväntat trevligt att ha en gammal rishög. Man behöver inte oroa sig för repor och annat tjafs, man kan frakta källsorteringen utan ångest över någon fläck i inredningen. Förvånas, vill man inte ha nytt och bekvämt? Men det verkar sträcka sig längre än så, det ekande tomma huset där alla små nödvändigheter saknas, gör mig lycklig. Snacka om att våra saker äger oss.

.

Barnen smög in och la sig i vår säng en kväll. Det låg saker i sängen och barnen ville inte stöka till, så de la sig mellan dem. Vi tittade kärleksfullt, som så många gånger förr.

.

Joggar i skogen och springer in i en fjärilssvärm.
Sprang hem och hämtade make och barn, och kamera förstås.

.

Alva framför kamelerna i Furuvik.

.

Slänggunga

.

Självporträtt i regnet som började falla 10 minuter efter att vi lämnade parken

.

Provar byxorna jag hade när jag var rocker i 9:an och 1:an på gymnasiet.
Fortfarande lika snygga… förutom att midjan är lite underligt hög.

.

En vanlig onsdagsmorgon kan det se ut såhär hos oss
Nå, vad är bäst, karate eller kung-fu?

.

Sanna och Alva äter sin middag på kökstrappen och grannbarnen leker under Viktor som bygger trädkoja. Lite senare kom grannen över med öl.
Livet är bäst när det är bäst, och när det är enkelt är det helt enkelt så.
 

.

Alla tjejerna posar

.

Liten Alva leker i rabatten (man får, jag håller på att gräva ur den)

.

Stor, men liten 7-åring, är så lycklig över att vara i Sverige och slippa bh.
Lillasyster hennes har badat helnäck också. Bara en sån sak. (På Rösjöbadet)

.

Solnedgången är lika vacker varje kväll när man bor uppe på en kulle

 

Inblick och utsikt 29 juli, 2011

Filed under: 3. I Sverige,4. Coming home,Bara bilder — Suddrik @ 10:26

Lyssnar på Eple, kanske Röyksopps bästa låt och en av världens skönaste. 1000 tankar snurrar i huvudet. Jag var ute och sprang igår efter 1 veckas down-time pga streptokocker. 23 på natten, feta grodor och gigantiska gräshoppor på vägarna, precis lagom temperatur, gatlyktor som spontant tänds och släcks och skrämmer livet ur mig, skuggor som växer och försvinner, meter läggs efter meter avverkad sträcka. Hjärna och kropp vaknar på nytt. Den sista fysiska ohälsan springs bort ifrån och jag kan tänka klart. Det är när jag gör de där enkla sakerna som man gjort förut som insikten blir som tydligast.

Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka detta tillräckligt väl för att det inte ska låta pretentiöst men ändå så djupt som det ändå är. Men det känns som att jag dött och återfötts ur askan av mig själv. Ingen fågel Fenix, bara en ny version, en mer avslappnad, harmonisk och lycklig. Jag kan nog inte förklara.
Uppe på vinden återfanns min gamla keyboard, tog ner den till barnen som vill ha ett piano. Notböckerna fanns i en annan låda. Det var 20 år sedan jag satt framför de svart-vita tangenterna och ett notblad senast men det är ändå värt ett försök. Vid gud, vad jag fastnade. Tiden försvann… Till min förvåning gick det flytande omgående, med de stycken jag mindes redan på första försöket, vissa som jag aldrig helt lärt mig krävde 2 genomspelningar, de tunga klassiska lite fler. På det hela taget spelar jag bättre nu än när jag var tonåring. Barn och make lyssnade en bra stund. Och jag brydde mig inte. Borta är nervositeten, prestationsångesten och rädslan för att inte duga.

3 år. Jag minns inga detaljer när jag vaknar, men jag vet att jag drömmer om mitt andra liv på nätterna; känslan av att befinna mig i dojon, småprata med Jeanne, med barnen i parken, en drink på Desert Fire, ta ut mig på gymmet, en promenad på byn eller Target, små lätta minnen. Hur kan en annan så enkel verklighet omforma så grundligt? Åldern gör förstås sitt till, och den tydliga gränsdragningen som man inte får om man gjort samma sak under de 3 åren och inte haft något vettigt att jämföra med utan bara långsam utveckling. Men jag tror inte att det räcker, att skaka om livet så mycket som en flytt över Atlanten innebär, tror jag har gett mig lika mycket som 10 års terapi. Kommer nog inte mycket längre i mitt navelskådande, men jag älskar att se hur vissa saker backat ur intresse-sfären och nya vuxit fram. Fast det gör ont att löpträna efter året av avhållsamhet (hälsporren gör fortfarande ont) så ler jag när jag kutar.

.

Efter en vecka har vi vant oss vid vattnet, folkbokfört mig och barnen (Viktor slipper) i Sverige så att jag kan köpa mobiltelefon (billigare alltså, med abonnemang) och sånt, vi har ätit Tip-Top och blodpudding och Tom & Jerry-godis och Polly, gått vilse på nya Apoteket och chockat insett att det vuxit upp en skyskrapa utanför vårt köksfönster. Jag har erbjudits 3 fantastiska jobb utan att ha sökt ett enda själv. Grannbarnen har blivit stora och våra barn pratar lite konstigt i jämförelse med dem. Till skillnad från att prata lillagammalt som man trodde så inser jag till min stora förtret att de bara talar onyanserat. Men det kommer väl. De har ju dessutom ett språk till, något som vi verkligen är glada över.

Vi har fått en mässa också!

Frukost i ett [nästan] tomt hus
Master bedroom fick sängar från landet (som i sin tur fick en ny familjevåningssäng)

Barnen sover på antika (jupp, antika på riktigt) madrasser

.

Måste åka och handla. Mer bilder kommer när jag orkar. Det är lite slappt just nu…

 

Back-log 18 juli, 2011

Filed under: 3. I Sverige,4. Coming home,Barnen,Resa — Suddrik @ 15:10

Vi har överlevt en vecka utan internet sånär som stötvis. Det har varit tufft, men gick. Back-log från Keflaviks flygplats, 11/7.

.

Tänk vad det kan vara bra med jetlag. Klockan står ställd på 7, men 6.30 är vi redan uppe efter att ha legat vakna ett tag. Samtliga förutom Alva som knappt sov igår natt.

Viktor väntar på bussen och resten av livet... utanför Egilsbergs vandrarhem med kaffekopp i hand.

Prick 8 kommer bussen till Blue Lagoon. Lasta på 4 resväskor på sammalagt cirka 105 kilo samt 4 stora handbagage för första av otalet av- och pålastningar gånger.

Blue Lagoon ligger mitt i ett riktigt vulkanlandskap. Jag skulle väl inte direkt kalla det vackert men vansinnigt häftigt är det definitivt. Vi åker en bra stund på vägen som skär igenom högarna av gammal lava.

Plötsligt, mitt i denna öken av stora porösa stenbumlingar, dyker babyblå pölar upp. Tjock ånga stiger från värmeverket intill. Det är lagom ”varmt”, kanske 12 grader, så det ångar rejält om pölarna också, trots att de är spädda med kallvatten och är max 40 grader varma. På något underligt vis lyckas vi guppa runt i den vackra pölen i 4 timmar, trots att det inte finns några leksaker eller rutschkana, är för grunt för att simma, är för salt för att doppa huvudet i (2/3 saltvatten, 1/3 källvatten) och barnen var t o m tvungna att ha armflytringar båda två. Viktor och jag delar på ett par glas Víking-öl och barnen får varsin glass som vi förtär i poolen, vi smetar in varandra med grynig vit ansiktsmask och besöker varje vrå av den naturliga bassängen. De svarta, sträva lavastenarna har tjocka kalkavlagringar i kritvitt, på sina ställen så tjocka och lena att de känns som plast.

När vi till slut tar oss upp och duschar av oss är håret som svinto, trots tvätt och en stor näve balsam. Jag smakar t o m på det, det smakar inte salt längre, smetar olja i det, men det hjälper inte heller. Men mina och Alvas eksem ser bättre ut efter de 2 dagarnas långa dopp i naturligt vatten. Mycket bättre i mitt fall, såren under fötterna är helt borta och jag kan gå smärtfritt. Bara en sån sak! Nästa gång blir det badmössa.

Barnen lever farligt, vattnet var långt ifrån lika varmt utanför inhägnaden...

När vi hämtar bagaget säger klagar mannen som lämnar ut det över mängderna och jag förklarar att vi är på väg till Sverige. Han tycker att vi ska bo i Island istället. Jag säger att vi gärna skulle men inte har uppehållstillstånd. Sedan gråter Sanna i bussen, hon vill bo här. Och flyget är försenat, så kanske borde vi stanna? Det är härligt med härlig semester, men det kan ju bli lite jobbigt också. Vi vill ju inte säga adjö till den här underbara ön… Det får mig att tänka på en gammal Kalle Anka-serie jag hade när jag var liten, Kalle stod på flygplatsen och forskade i vad han borde göra för val i resmål och väljer det mål från vilket resenärerna ser jättelyckliga ut när de anländer från. Från Alexander Lukas mål ser alla gråtfärdiga ut. Naturligtvis var de på Kalles mål lyckliga över att komma hem eftersom resan varit fruktansvärd från början till slut. Inte helt fel det heller kanske.

.

Vi väntar på flyget i 4 extra timmar, till slut är flygplatsen tom sånär som på just oss som ska till Arlanda. Vi hamnar till slut på planet och någon har handlat spritflaskor varav en går sönder när han lägger påsen i förvar i over head compartments. Det rinner sprit. Lukten är inte farlig, men man oroar sig för elektroniken och vi blir ytterligare en halvtimme sena, det torkas och torkas. Vi får filtar att skydda oss med om det skulle rinna bakåt på oss.

Jag är klaustrofob och gillar således inte att flyga, det känns inte som att vi är skapta för att flyga heller för den delen. Det har blivit bättre med åren, sedan jag började resa med barnen, men det kommer gropar och jag håller i mig så att knogarna vitnar och tänderna riskerar att chippas samtidigt som jag kämpar för att inte visa barnen hur stressad jag blir. Jag sneglar på Alvan bredvid mig, som till min stora förvåning inte alls är rädd, hon sträcker händerna rakt upp och vrålar ”WHOHOOOO!!” som i den härligaste av berg-och dalbanor. Så dör ytterligare lite av min flygrädsla…

Terapi á la Alva

Vi landar sent och hämtas som tur var av mormor och Kjelle, mitt i natten är det inte tätt mellan taxibilarna. Vi kommer i säng framåt 4 på natten. Alla fördelar som tidsomställningen skulle ge är bortblåsta och vi mår som om vi rest från Thailand istället. Aströtta i flera dagar. Men nu är vi framme. Ja, vi har faktiskt varit framme i 1 vecka vid det här laget. Och nu har vi internet, kontantkortsabonnemang i 1 månad. Man är liksom komplett.