suddrik

Dagbok från Amerikatt

latmaskens EFIT! 29 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Jobb,Shopping — Suddrik @ 0:55

Influerades av Saltistjejen som gör världens bästa EFIT (ett foto i timmen) och gav mig på att göra ett själv. Sen har det gått några dagar… Lite sen, men här kommer den!

.

7.45. Dagen börjar alltid med Fitline och matväskor…

8.45. Off to work. Trevlig dag med fint väder och lugn i trafiken. Garagebilden är med enbart för att jag är bergis på att det ska komma zombies varje gång jag är där. Alltid lika läskigt fast jag förstås inte ens tror på dem…

10. Sen sitter jag här och sitter…
Jag älskar mitt kontor. Skulle jobbet inte vara så vansinnigt långsamt skulle jag sitta där än.

11.45. På lunchpromenad.
Universitetsdistriktet är så mysigt! Jag älskar hur det är blandat småvillor och skyskrapor. University of Washington-skrapan är riktmärke på väg till jobbet så den behöver förstås förevigas.

12.45. Tillbaka på jobbet, har shoppat skor för 6 dollar på asiatiska butiken. Hade 5 blåsor på fötterna… Var egentligen där för att köpa present till Alva, hon fick en lucky cat och ett pannband, ni vet ett sånt som sushikockar brukar ha om huvudet.

14.45 hämtar jag Alva på jobbet. Vi ska på karate!
Vi skriver in varje dag, och ut när vi går. Alva med Fröken Debbie.

15.20. Sanna har avslutning på japanskan och det blir uppvisning med bland annat sång och teater.

16.20 var vi tillbaka hemma igen, och Apples to Apples hade kommit! Jag handlar så pinsamt mycket från Amazon att jag borde skämmas.

Det blev ingen träning den här dagen, vi firade alla avslut, dessutom var Sanna helt färdig efter ha haft sommarfest med skolan i Idylwood hela dagen.

20.30. När vi skulle säga godnatt till barnen fann vi sovrummet tomt, barnen hade bäddat på utemöbelkuddarna i lekrummet istället. De sov där i en vecka.

21.30 och dags att göra marsipan. Skålla, skala och mala med socker.

22.10. Dags att bubbla lite…


23.00 är det såhär gulligt…

 

we have a moment 19 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Shopping — Suddrik @ 10:14

Är på publikt dass med Alva i Crossroads mall och säger att hon är underbar. Hon tittar på mig med sina stora, kloka, knallbruna ögon. Hon säger något snällt och jag berättar att hon är världens bästa barn. På något vis kommer vi in på det där med att vara snäll, hon berättar att hennes klasskompis inte är ett bra barn för hon sa till sin mamma att hon är dum. ”…och man ska vara snäll mot sin mamma, för det är hon som har gjort sig.”

Jag pussar. Kramar. Säger att hon säger så kloka saker som de flesta bara lär sig genom att höra det från andra.

Vi möts upp med Viktor och Sanna igen, de väntar på maten, Yakiniku, som vi beställt från japanska restaurangen. Jag berättar för Viktor att jag och Alva har haft ”a moment”. Berättar också för Alva att flickan i hennes klass inte är dålig, att de bara har annan jargong hemma och att man om man verkligen har anledning får säga så, till och med till sin mamma. Hon tänker. Ett par timmar i bilen får jag höra från baksätet att jag är både dum och dum i huvet av en unge i taget. Jo jo.

Kittan, min SUV alltså, är ju rätt så hög. Jag brukar hjälpa Alvan ner, antingen med att hålla hand så hon kan hoppa ut, eller genom att lyfta ur henne, så oftast med kram. Men för det mesta vill hon sätta sig ner på golvet och gå ut själv. Det blev många stopp idag, och hon tittar inte ens på mig, kan själv hela tiden. Vi stannar för att handla på Trader Joe’s, för kylskåpet ekar ikapp med resten av vårt kök, vilket är nytömt pga fotografering inför försäljning och vi behöver massa saker till Alvas kalas imorgon. Vi har handlat hela dagen känns det som, och kanske har vi det också. Vi har köpt bordspynt på Party City, varit på PCC för att köpa naturlig färg att färga tårtlocket med och hälsat på Kirklands katthem en bra stund, Sallys beauty supply för att köpa nya hårborstar, kollat på kalasstället, etc, det har blivit ett fasligt åkande, vi är trötta allihop. Så jag SKA hjälpa Alva ur bilen och få en gratis-kram. Hon klättrar ur. ”Men, jag ville ju hjälpa dig ur bilen så jag får en barnkram” säger jag, lite spelat ledsen. Alva tittar förstående på mig. ”Mamma. Ska vi göra det igen?” Och så klättrar hon tillbaka upp igen, bilen är så hög att det skulle motsvara att ta sig upp på ett köksbord för mig, och så ska hon gå ner igen. Barnarmar runt halsen.

Promenera längs en fuktig parkeringplats en tråkig lördagskväll. En vacker flickunge i varje hand. Det blir inte bättre än så.

 

Alvabell – myth buster 4 april, 2011

Filed under: 2. Living in America,Bara bilder,Barnen,Shopping — Suddrik @ 14:53


”Jag tror att påskharen som vi träffade igår var sådär tjock för att han äter för mycket morötter…” funderade Alva högt. ”Mamma, varför hade påskharen nät på munnen?”
… ”öh, det såg jag inte…” svarade jag.
”Det är nog för att det är en människa däri.” konstaterade Alva.
Tänk, vi var tvungna att outa Chuck E Cheese för Sanna eftersom hon var så rädd, och därmed även påskharen och andra maskotar, men hon har trott på dem tills för några veckor sedan. Alva som kommer maskotarna så nära däremot, henne kunde de inte lura.

Båda tror åtminstone på älvor, troll, tomtar och andra skogsväsen. Inte så konstigt eftersom deras mor är övertygad om att åtminstone älvorna är i allra högst grad verkliga.

.

Idag är Alva och jag hemma framför tv:n. Som vanligt regnar det, mars slog tydligen något rekord och vi är fasligt less på vätan. Det är så att t o m urinvånarna börjar klaga på vädret, vilket man annars sällan gör här. 12 C och regn, varje dag. Här om dagen fascinerades jag av en helt ny sorts regn som jag aldrig förr upplevt, trodde det var ett klassiskt duggregn, mjuka och lätta droppar, men man blev dyngsur på nolltid. Jag som trodde att man sett dem alla, jag menar, på hur många sätt kan vatten falla? Tja, hur många det än är, så kan man nog uppleva så gott som samtliga här. Men det är inte därför Alva ligger i soffan, hon är förkyld med hög feber igen. Vi andra dricker FitLine och har inte varit snuviga sedan vi började med det, jag önskar att Alva kunde också. Tyvärr får eksemen fäste när hon är sjuk, och hon är röd och sträv på de vanliga fläckarna efter ha varit helt fri i många veckor. Jag önskar att jag kunde hitta en riktigt bra naturläkare som kan titta på alla tecken och berätta vad det är för fel, som han som kollade i mina ögon en gång och sa att jag behövde B-vitamin.

.

Våra nyinvandrade rumänska vänners flicka Isabelle fyller 4 och har kalas på Chuck E Cheese. Isabelle kan ingen engelska, men den ljuvliga ungen leker bra med våra tjejer ändå. Isabelles syster Jasmine har jag för mig är 12 och hennes engelska är fantastisk, jag antar att rumänsk språkundervisning är bra! Alva håller hand med Alisa som jag tror är är Alvas nya bästis, hon råkar också vara rumän. Sanna försökte hålla sig på behörigt avstånd från den förvuxna råttan, föredrog att vara hysteriskt fastlimmad vid sin mor, naglar-i-ryggen-rädd.


Vi vuxna satt i andra änden av bordet och käkade, kalasborden är tack och lov en bit från själva lekytan. Men ljudnivån är helt sanslös där också. Vid besök på det här stället är då jag oftast betänker människans djuriska lättja, äcklas av kulminationen i detta smaklöshetens mecka. Det är allt på en gång; mängder av dålig mat serverad till människor som ser ut att bara äta dålig mat samt är klädda i mjukiskläder, folk som inte kan roa sig själva utan måste ha sensationer hela tiden. Var attraktion kostar pengar men pengarna har inget värde, så man kan lämna en apparat innan den gått slut. Och det lyser, blinkar, plingar, dunkar, skakar.

Det är som att vi först var grottmänniskor och sedan förfinade oss och rörde oss allt mindre fram till för ungefär 60 år sedan, då bekvämligheten tog överhand och det vände. Det känns som att majoriteten av västvärlden skulle inta liggande ställning och spela dataspel samtidigt som de matas via löpande band om de själva fick och kunde välja. Både Idiocracy och Wall-E visar två alldeles för otäcka men trovärdiga framtidsversioner.

Men. Barnen älskar stället. Så länge de ser det som en verklig ynnest att få komma dit så gör vi ett besök varannan månad eller så. Men kalas där blir det icke, första året övervägde vi det, men efter några besök blir det lite för mycket.

.

Men helt j*vla great. WP kraschade vid uppladdningen och 1 timmes bilduppladdningar och text försvann… AAARGH!!

Viktor skulle jobba i lördags, så vi tjejer åkte efter karate och balett till Bellevue Arts & Frame & Toy Place som skulle ha påskhare. De visade sig även ha massa make’n’takes (gratis pyssel som man får ta hem).
 

En kvinna fotograferade alla barn som ville. Fotona skrevs ut och sedan letade hon upp barnen och de fick bilderna, helt gratis. Alva ritar påskägg på sin passepartout som hon fick till sitt foto. Mycket frikostigt, bara passepartoun kostar över $2.
Om armen har hon ett armband som hon fick blinga själv. Hon charmade den demonstratisen så pass att hon fick ett stort pyssel att ta med hem, ett prinsessdiadem som ska kompletteras enligt diagram och säkert kommer ta henne en vecka att färdigställa.
 

Sanna gör Shrinky Dinks med en norskättlad demonstratis. De trivdes bra ihop och Sanna stannade där länge. Jag satt också och klippte ett bra tag.

Samtidigt i ett annat hörn av butiken…

2 blåa hjärtan ville hon ha. Bakom Alva sitter en kvinna och målar barns naglar med PiggyPaint, naturligt nagellack som sitter lika bra men inte stinker kemikalier som vanligt nagellack. Naturligt som jord, sa de.
 

Lekyta där de demonstrerade leksaker, utöver det på bilden visade de radiostyrda fordon; helikopter, bil samt en bil som kunde åka uppför fönstret! En kille demonstrerade en låda med el-teknik som åkte ner i shoppingkorgen bredvid dockan Camile och ett par småsaker. Wow, jag som inte brukar köpa leksaker bara sådär, det här är andra gången i år!

När jag tittade på klockan ungefär då bilden togs insåg jag att vi spenderat nästan 3 timmar i leksaksaffären och att det var verkligt hög tid för lunch!

Viktor jobbade än, så vi åkte förbi hemma och käkade innan vi drog till frissan.

Det där med frisörer är en ”kul” grej för mig. Jag hittade en jag gillade förra veckan, lycka! För jag har svårt att hitta dem, dessutom tror jag att det vilar en förbannelse över mig. Så fort jag hittar en jag gillar så försvinner de. Många har bytt jobb, en för att hon ville bli polis, en fick eksem och bytte jobb. En annan led av alla hårstrån som kröp in i huden på henne, så hon bytte jobb. En blev galen. (Japp, hispan. Nej, det var inte mitt fel.) Så jag var urlycklig över Nora.  Jag har inte gillat någon barnfrisör heller, så jag bokade åt ungarna.

När vi kom till frissan så var det något korrupt med min bokning. Jag var där blott 8 dagar tidigare och naturligtvis hade Nora redan hunnit sluta! Men ungarna var nöjda ändå, de älskade sina frisörer.
   

Alva städar. Eftersom Sanna klippte dryga 15 cm så var det en hel del där. Sanna tog även av luggen som vi sparat ut i flera år.

Alva ville också ha page, men hon måste vänta till efter balett-recital i maj då hon ska ha knut. (De säger bob här, är det detsamma som page?)

2 nyklippta brudar.
 

Den lille elektrikern. Aldrig har en present varit så populär. Hon satt i timmar och drog slut på (de naturligtvis uppladdningsbara) batterierna på nolltid. Nästa morgon väckte hon oss till ljudet av sirener innan vi bad henne koppla in lampan istället…
 

Alva med sina älsklingar Camile och Chloé.

Sanna undrar varför döingar har kryss på ögona. Några minuter senare såg hon ut såhär. Ytterligare nåra minuter senare sprang hon runt spritt näck sånär som på kryssglasögonen.

Jag har ritat en tavla till febrig stackars Alva. Tyvärr blev Sanna avis så nu måste jag göra en till…

 

Som att prova ett annat liv 13 december, 2010

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Shopping — Suddrik @ 0:54

Jag och Alva har firat lucia idag. Men det hela kändes rätt bisarrt. Till att börja med är det knepigt när det är 15 grader på lucia, det ska vara kallt. Skulle det vara 15 grader i Sverige så skulle lucia med stor sannolikhet innebära samma sorts fylleslag som midsommarafton, då det tenderar att vara ungefär samma temperatur. Storebror påstår att de har samma temperatur som vi i Sverige, 15 grader. Fast Fahrenheit. Jag vet vad jag föredrar, den här värmen, men det är kluvet. Jag vill at barnen ska få uppleva snö nu när det väl är snö-år i Sverige, men vi missar dem. Främst är det dock det eviga regnet. De senaste dagarna har varit extrema i mängden nederbörd, vår storm water pond (stor grop som tar upp överflödigt regnvatten) som jag aldrig ens sett lite väta i botten av, var  flera meter djup idag. På TV visar de översvämningar i närheten.

Viktor och Sanna packade klart, gjorde matsäck till resan och så körde vi dem till Sea-Tac. Alva grät. Hon älskar Sanna så mycket. De är verkligen världens bästa systrar, jag hoppas att det håller upp i tonåren.
Själv är jag mest nyfiken på hur det ska kännas att vara ensamstående ett tag. Det har ju bara varit detsamma, samma riktning, i så många år nu; sambo, gift, 1 barn, 2 barn. Alva har aldrig varit enda barnet. Det ska faktiskt bli riktigt spännande alltså!

Så från Sea-Tac åkte vi in till stan, promenerade genom Pike Place i regnet. Besökte Marimekko-butiken för att köpa present till ”7-åringen som redan har allt”.

.

.

.

Märkesmuggar för 22 dollar styck (!) är kanske inte en given present till småtjejer.

.

..

.

.

.

 

.

Sedan åkte vi vidare till Swedish Cultural Center på Dexter Avenue. Min kompis Kristilyn berättade deras Lucia-tåg igår, vilket gladde enormt efter det missade uppträdet förra veckan på Nordig Heritage. SCC:s tillställning var en vuxnare tillställning, hit kom det inte bara barnfamiljer, de var snarare rejält underrepresenterade. Det brydde inte Alva sig om, hon skulle ha tärnkläder på sig.


Tärna med attityd

Stället blev packat, många fick stå längs väggarna. Ett par tanter höll tal, 3 Nordiska Folkdancers-musiker spelade och 10 dansade folkdans, som sig bör på alla Swedish American-tillställningar (det var riktigt roligt!). Sedan äntrade ett antal gubbar scenen, de flesta så gamla att de såg mer levande än döda ut. Faktumet att jag inte vet om jag någonsin lyssnat på någon manskör förr är det enda jag kan säga till deras försvar; det lät helt förjävligt. Damkören kom in för andra och tredje psalmen och sjöng den fjärde ensamma, den enda som var uthärdlig. Alva otålig i stolen bredvid, men skötsam.
 

Och så äntligen kom de. Luciatåget var mer bisarrt än vackert. Inte barn som på museet, utan svenskstuderande i övre tonåren som pratade ok svenska så att det lät lite lustigt ibland. Melodin var omgjord på Gläns över sjö och strand. De hade gjort något skojigt av hela luciagrejen, och om det är något jag aldrig sett någon humor i så är det just Lucia. De småskrattade rakt igenom och pepparkaksgubben som då och då dansade runt framför scenen… ja jag vet inte… (men Alva gillade honom tydligen!)
 

Lucia, som jag tror är en riktig svenska, och tomten, som definitivt inte är det, för dialog. (Vad säger han?) http://www.youtube.com/watch?v=P_T1JQ-JdxI

Men jag klagar inte, jag fick se ett luciatåg till slut! Det är rätt häftigt såhär långt från Sverige. Och vi fick sjunga med Stilla natt, bara en sån sak! Och på de midsommarfiranden vi närvarat på så har dans varit förbehållen folkdanslagen, barnen har inte varit välkomna. På museets luciafirande var det några danser, men det hinner knappt börja innan det är över. Idag fick vi dansa massor, när de såg barnen runt granen så kom de vuxna tillbaka, drog fram fiolen och så dansades det igen. Alva var jätteglad och sprang spontant upp och dansade, ville inte ens pausa för kakor och lussebullar, till slut fick hon t o m med mig upp. Här kommer de tillbaka från att ha dansat iväg till ett angränsande rum.

Alva var lyrisk över alla nya vänner. Till min förvåning kände jag bara igen en kvinna som brukar sälja svenska saker på olika tillställningar, samt Viktors feta jobbarkompis (se 7/12 :-)). Men till slut när det var nästan tomt fick jag lov att slita henne därifrån. På vägen hem sa jag att staden lyste vackert i mörkret men fick inget svar.
 

Jag älskar att fota dem när de sover, inte bara när de är ovanligt söta utan även när de gör kul grejer. För några dagar sedan hämtade vi tillbaka en undanplockad leksak, grodfällen, och någon timme efter att vi nattat barnen hittade jag henne på golvet.

Vi kom hem efter 18 och jag insåg att Sanna och Viktor inte ens var halvvägs till Island. Nu skulle jag tro att de har bytt plan och snart är framme.

Gjorde något ovanligt och städade. Jag tror att jag hatar att städa, men jag hatar bara förgängligheten och otacksamheten. Jag diskar, plockar ur och i diskmaskinen och städar köket… och så kommer jag tillbaka efter en timme till ett mindre berg. Nu är det undanplockat överallt och halvmörkt eftersom ingen tänder alla lampor i huset. Något annat som är skönt är att det inte finns någon att ta hänsyn. Vill jag gymma så hämtar jag bara Alva och drar dit. Så flexibelt. Vi ska minst hinna med Garden D’lights, pyssla tomtar och ett biobesök, Tangled, längre än så har jag inte tänkt planera. Omväxling är hur som helst trevlig. Dags att tip-tappa i säng…

 

Säg hej till v-jelasz! 24 november, 2010

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Jobb,Shopping — Suddrik @ 1:40

Det har snöat några centimeter. Infödingarna kallar det storm. Världens är täckt av ett 5 centimeter tjockt och vackert snötäcke. Ingen vågar köra i det här vädret, utan sand eller salt är det snorhalt. I år har även jag problem eftersom mina däck inte är nya längre. Men jag vet ju tack och lov ändå hur man gör, på de korta resor jag har gjort idag har jag sett många andra som inte vet det. Nästan alla faciliteter är stängda, skolorna, gym-klasserna och flertalet arbetsplatser. Till Microsoftbyggnad nummer 3 där jag sitter var det inte många som orkat ta sig. Men jag var lycklig, mina inloggningsuppgifter har kommit. V-jelasz, v- står för vendor och betyder att jag är konsult. Inte för att jag hade så mycket nytta av dem, ingen är där för att berätta vad jag ska göra, men jag kunde konfigurera min dator och läsa lite dokumentation som jag äntligen kommer åt. På vägen hem sken himlen rosa i horisonten och färgade snön och bergen, det var en mäktig syn.

Jag hämtade Sanna för att bland annat köpa vinterskor till henne och pulka till Alva. Det var slut överallt. Vi hittade överdragsbyxor däremot, fast de suger säkert i sig vatten som alla vinterkläder för barn gör här. Det är lite surt att köpa vinterkläder eftersom vi bara åker till snön några få gånger. Vi har vinterkläder som är nästan oanvända när de är urväxta, detta trots att Alva ärver efter Sanna.

Viktor har varit hemma och vab:at/tagit snow day/tagit sick day. Han är den enda i familjen som inte är helt återställd ännu. Sanna var inte helt bra ikväll heller, hon fick väldigt ont i huvudet och ville lägga sig redan 19.30. Hon grät till slut. För att undvika värktabletter så försökte jag få henne att meditera igen. Senast gick vi nerför en lång, vit trappa, idag låg hon i mjuk mossa på ett berg innan hon fick sväva omkring. Jag vet inte om det är så klokt med de här berättelserna, om hon kanske kan bli skrämd på något vis. Samtidigt skulle det kännas himla bra om hon lär sig att meditera när hon fortfarande är ung.

Alva låg i sängen och jag blängde på hennes öron. ”Vad annorlunda de är” sa jag till Viktor. ”undrar just vems öron det här är?” Alva muttrade ”de är mina”.
Hennes lågkolhydratsdiet är över. Det brukar fungera så vi trodde att 2 veckor skulle göra susen. Och tja, det blev mycket bättre, sedan mycket sämre igen. Tillbaka på noll.

Bättre sent än aldrig: Viktor har köpt biljetter till Sverige, han och Sanna hälsar på 13-21 december. Alva undrar när vi ska flytta tillbaka. Stackars förvirrade unge. Vi får väl försöka roa henne tills det är dags att flytta.

 

dunk dunk 12 oktober, 2010

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Jobb,Shopping — Suddrik @ 21:55

På vägen hem efter att ha hämtat Sanna från skolan (och sedan stanna på lekplatsen i 2 timmar) så pratade vi om mobbning. Jag förklarade att det viktigaste i mitt liv är att de är lyckliga nu och när de växer upp. Sanna ville berätta om något hemskt som hände i skolan. Med tanke på hur poppis hon är så blev jag inte direkt orolig, men lyssnade förstås noga ändå. ”Ben sa, att om jag inte lekte med honom så skulle han slå mig.” Det var säkert inte smart, men jag höll på att garva ihjäl mig. Det normala är väl ”stick, annars slår jag dig”. Fast kanske man ska oroa sig inför framtiden…? ”Älska mig kvinna och gör som jag säger, annars slår jag dig…” Haha, näe nu var jag dum!! Men… tänk… 🙂

Det är svårt att hänga med i turerna runt Sannas killar. Ben var numero uno i september, sedan ledsnade hon. Nu är det Mateo som gäller.  Men hon säger att Starret är en sån som man gifter sig med eftersom han är jämställd. Jeez…

Har varit på min jag tror miljonte intervju idag. Vid det här laget har jag nog träffat alla rekryterare i stan. Mysigt att cruisa kring inne i Seattle, fast det är lite läskigt med alla idioter som kutar över vägen, jag höll på att köra över 2 pers vid olika tillfällen. När jag var klar åkte jag till vårt lilla town center och promenerade i solskenet. Snygga kläder på och 20 grader ute… det var helt underbart. Hittade finsk saltlakrits och tysk ättiksgurka på World Market, lovely! Fast i bilen en stund senare spillde jag en halv gurk-burk i knät och fick hämta Alva ättiksstinkade med en stor kissliknande fläck mellan benen.

Imorgon bitti ska jag till kardiologen i Overlake. Det hamnar som nummer ett på listan över saker som jag inte trodde att jag skulle göra före 50. Det lustiga är att just nu ikväll ligger min puls under 70, för första gången på 2 månader. Som vanligt räcker det med att boka läkarbesöket för att bli bra.

 

Playdate 15 september, 2010

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Jobb,Shopping — Suddrik @ 15:52

Jag hör Sanna skrika därute på baksidan. ”Nooo! Don’t! No, no, no, no, noooo!!!”

Det är early release så vi hinner med lite lek innan simmis. Sanna har playdate med en kompis från klassen, en av de få som hon fick med sig till 1:an. ”Hon är så himla snäll” berättade Sanna innan vi gick hem. Vi kom knappt hem förrän Alva vrålade som hon bara gör när hon verkligen gjort sig illa, flickan hade knuffat henne, två gånger. Jag brukar inte lägga mig i, men det lät konstigt så jag sa till och fick en sån lögn tillbaka att det bara osade, Alva hade försökt knuffa henne ur sängen. Det visade sig att flickan inte gillade att Alva hade händerna på Sannas säng. Jag hörde Sanna förklara att de nog inte får titta på tv, jag håller med henne, förklarar att tv:n alltid finns där, men inte lekkamrater. Jag vänder ryggen till och ungen sätter på tv:n och knappar in barnkanalen. Vänder, talar om att vi inte tittar på tv på dagtid, Sanna stänger av. Vad skriks det om nu då? Jo, ungj*veln står och håvar upp våra guldfiskar ur dammen. Jag har redan sagt till en gång, men blir orolig när jag hör Sanna, som aldrig säger emot någon, skrika oroat. Visst står hon där IGEN och har precis släppt tillbaka den 3-färgade fisken. Den här gången blir jag arg och höjer rösten, för när det gäller att tortera djur så har jag nolltolerans, ”No playing in the pond! Fiskar DÖR om man leker med dem, de behöver vatten för att överleva!!” Blicken, svårtolkad, men trotsen går inte att missa. Och så undrar folk, jag också, varför jag inte är särskilt förtjust i barn. Jag gillar folk för deras personligheter, inte för deras ålder.

.

Har varit på min favorit Kohl’s idag, en lågprisaffär. De har rätt mycket fult och storlekarna på damavdelningen är så tilltagna att jag måste handla på ungdom, men ibland kan man göra riktigt fynd där, t ex har jag någon kortärmad blus för 4 dollar… Tja, ni hajar. Sanna har fått en blå tröja med sten, sax och papper och texten ”varför kan vi alla inte bara hålla sams?”. De kör så mycket sten, sax och papper i skolan, och Sanna har tvingat det på Alva också, så jag kunde inte låta bli den. Hon blev glad, men vill inte ha den på sig. Så jag gick alltså tillbaka med den. Bad om ursäkt för att vi tagit bort prislapparna. Det har gått 3-4 veckor och den finns inte kvar i sortimentet heller för den delen. Hon tittade på plagget och mumlade något, jag hade visst tagit bort storlekslappen i nacken. Det handlade bara om 9 dollar så jag hade kunnat ge tröjan till välgörenhet i jul, men jag blev väldigt imponerad av att hon faktiskt tog tillbaka den. När allt kommer omkring så vinner de säkert på det… jag gick ut i butiken, köpte 2 presenter (du som fyller den 25:e kan gissa till vem), 1 t-shirt till mig och en till Viktor.

Det här med pengar har blivit en större gåta sedan vi flyttade hit. Exempel; I fjol köpte jag gruppträningstimmar på gymmet, något bootcamp-aktigt. Först var vi 7, sedan vecka för vecka blev vi färre, till slut var det bara jag kvar. Jag kan förstå ett gymkort som blir oanvänt, men varför köpa lektioner och inte nyttja dem? Samma med barnens simning, det är billigt, men inte gratis, och ändå kommer inte ungarna bara sporadiskt. Jättepaket med mat, eller jätteportioner, så man får nöjet att konstatera att man ”äter så lite, man fick ju inte i sig allt”. Man kan köpa praktiskt taget vad som helst, som leksaker eller för att bara testa eller för att man vill ha just där och då, tänka efter behövs inte, för det är ju bara att slänga. Sedan saknar utblottade förståelse för hur det kunna gå så snett och miljöaspekten är också ointressant, ”det är ju inte mitt fel” och ”1 vattenflaska spelar ingen roll”.

Usch vad jag är bitter idag.

Löven börjar bli röda på träden och jag minns nostalgiskt vår första höst här, september-månaden vi anlände, när vi badade i Idylwood samtidigt som träden exploderade i höstfärger. De som inte är för blyga för att prata om vädret berättar att vädret det här året har varit det värsta de sett.

Jag tror att jag glömde nämna att jag inte fick jobbet på försäkringsbolaget heller. 3 intervjuer, ”besked före tisdag” de ringde på fredagen, en ny person som jag inte pratat med (jag hade pratat med 6 pers där) och hon hade inget skäl. Jag var så bra och alla gillade mig. Men de tog någon annan. Jag sa inte så mycket. Det var obehagligt för tjejen som ringde. Till slut sa jag något annat än enstaviga ”uhum”; ”tack, nu kan jag flytta hem igen”. Säkert ett jäkla dumt svar, men jag kom inte på något att säga. Det är inget fel på mig, men ingen vill ha mig i alla fall. Frågan är ju om jag ens skulle våga tacka ja till ett jobb, jag klarar ju inte ett skit. Faktum är att just nu spelar det ingen roll VAR längre, bara jag får ett jobb, det behöver inte ens vara mitt i prick, bara aningen som jag önskar mig. Jag längtar hem, men vet inte om det är värt att bryta upp igen, för inget spelar väl någon roll, allra minst var man bor. Samtidigt som mitt självförtroende vacklar, nej dör, och jag är så nere att jag inte gör annat än bara sitter i soffan och lägger patiens, så vet jag att USA fortfarande har 10% arbetslöshet under detta den största krisen i mannaminne. Det hjälper tyvärr inte ett dugg.

.

Sådär, nu hade ungen sönder Alvas leksak. Sanna säger ”don’t break it”. Ungen svarar ”varför??”. Jag säger ”det finns en mycket bra anledning till att inte ha sönder saker – de blir trasiga”.

Bara en halvtimme kvar tills vi ska köra hem henne,
bara en halvtimme kvar,
bara en halvtimme kvar…