suddrik

Dagbok från Amerikatt

Back-log 18 juli, 2011

Filed under: 3. I Sverige,4. Coming home,Barnen,Resa — Suddrik @ 15:10

Vi har överlevt en vecka utan internet sånär som stötvis. Det har varit tufft, men gick. Back-log från Keflaviks flygplats, 11/7.

.

Tänk vad det kan vara bra med jetlag. Klockan står ställd på 7, men 6.30 är vi redan uppe efter att ha legat vakna ett tag. Samtliga förutom Alva som knappt sov igår natt.

Viktor väntar på bussen och resten av livet... utanför Egilsbergs vandrarhem med kaffekopp i hand.

Prick 8 kommer bussen till Blue Lagoon. Lasta på 4 resväskor på sammalagt cirka 105 kilo samt 4 stora handbagage för första av otalet av- och pålastningar gånger.

Blue Lagoon ligger mitt i ett riktigt vulkanlandskap. Jag skulle väl inte direkt kalla det vackert men vansinnigt häftigt är det definitivt. Vi åker en bra stund på vägen som skär igenom högarna av gammal lava.

Plötsligt, mitt i denna öken av stora porösa stenbumlingar, dyker babyblå pölar upp. Tjock ånga stiger från värmeverket intill. Det är lagom ”varmt”, kanske 12 grader, så det ångar rejält om pölarna också, trots att de är spädda med kallvatten och är max 40 grader varma. På något underligt vis lyckas vi guppa runt i den vackra pölen i 4 timmar, trots att det inte finns några leksaker eller rutschkana, är för grunt för att simma, är för salt för att doppa huvudet i (2/3 saltvatten, 1/3 källvatten) och barnen var t o m tvungna att ha armflytringar båda två. Viktor och jag delar på ett par glas Víking-öl och barnen får varsin glass som vi förtär i poolen, vi smetar in varandra med grynig vit ansiktsmask och besöker varje vrå av den naturliga bassängen. De svarta, sträva lavastenarna har tjocka kalkavlagringar i kritvitt, på sina ställen så tjocka och lena att de känns som plast.

När vi till slut tar oss upp och duschar av oss är håret som svinto, trots tvätt och en stor näve balsam. Jag smakar t o m på det, det smakar inte salt längre, smetar olja i det, men det hjälper inte heller. Men mina och Alvas eksem ser bättre ut efter de 2 dagarnas långa dopp i naturligt vatten. Mycket bättre i mitt fall, såren under fötterna är helt borta och jag kan gå smärtfritt. Bara en sån sak! Nästa gång blir det badmössa.

Barnen lever farligt, vattnet var långt ifrån lika varmt utanför inhägnaden...

När vi hämtar bagaget säger klagar mannen som lämnar ut det över mängderna och jag förklarar att vi är på väg till Sverige. Han tycker att vi ska bo i Island istället. Jag säger att vi gärna skulle men inte har uppehållstillstånd. Sedan gråter Sanna i bussen, hon vill bo här. Och flyget är försenat, så kanske borde vi stanna? Det är härligt med härlig semester, men det kan ju bli lite jobbigt också. Vi vill ju inte säga adjö till den här underbara ön… Det får mig att tänka på en gammal Kalle Anka-serie jag hade när jag var liten, Kalle stod på flygplatsen och forskade i vad han borde göra för val i resmål och väljer det mål från vilket resenärerna ser jättelyckliga ut när de anländer från. Från Alexander Lukas mål ser alla gråtfärdiga ut. Naturligtvis var de på Kalles mål lyckliga över att komma hem eftersom resan varit fruktansvärd från början till slut. Inte helt fel det heller kanske.

.

Vi väntar på flyget i 4 extra timmar, till slut är flygplatsen tom sånär som på just oss som ska till Arlanda. Vi hamnar till slut på planet och någon har handlat spritflaskor varav en går sönder när han lägger påsen i förvar i over head compartments. Det rinner sprit. Lukten är inte farlig, men man oroar sig för elektroniken och vi blir ytterligare en halvtimme sena, det torkas och torkas. Vi får filtar att skydda oss med om det skulle rinna bakåt på oss.

Jag är klaustrofob och gillar således inte att flyga, det känns inte som att vi är skapta för att flyga heller för den delen. Det har blivit bättre med åren, sedan jag började resa med barnen, men det kommer gropar och jag håller i mig så att knogarna vitnar och tänderna riskerar att chippas samtidigt som jag kämpar för att inte visa barnen hur stressad jag blir. Jag sneglar på Alvan bredvid mig, som till min stora förvåning inte alls är rädd, hon sträcker händerna rakt upp och vrålar ”WHOHOOOO!!” som i den härligaste av berg-och dalbanor. Så dör ytterligare lite av min flygrädsla…

Terapi á la Alva

Vi landar sent och hämtas som tur var av mormor och Kjelle, mitt i natten är det inte tätt mellan taxibilarna. Vi kommer i säng framåt 4 på natten. Alla fördelar som tidsomställningen skulle ge är bortblåsta och vi mår som om vi rest från Thailand istället. Aströtta i flera dagar. Men nu är vi framme. Ja, vi har faktiskt varit framme i 1 vecka vid det här laget. Och nu har vi internet, kontantkortsabonnemang i 1 månad. Man är liksom komplett.

Annonser
 

Laugardags 10 juli, 2011

Filed under: Bara bilder,Barnen,Resa — Suddrik @ 15:21

Vi åt frukost-Skyr och gick på stan. I feel dirty. Dags för tvagning. Mot Laugardalur för att bada.

Stannade längs stranden för att plåta barnen en stund. Jag älskar min kamera, som vanligt blir de flesta bilderna bra, bättre än samtliga fotografbilder vi tagit sedan vi flyttade till USA.

”Titta, nu kan vi flytta hit” tyckte jag.
Viktor ville testa sitt passerkort, men det låg på rummet.
Bummer.

Laugardalen var en gång i tiden stadens enda varmvattenskälla. Där finns även de geysrar som vikingarna först såg när de anlände till Island. (”Titta, reyk.” Hahaha!)

Jag älskar att bada men badar inte. Det är för kallt. Eller så är det för äckligt, för salt, för mycket klor. När jag var liten hade mamma så ofta mens om somrarna, särskilt när vi skulle bada, och nu har jag själv ”haft mens” i några år. Jag säger hellre det än att jag inte vill, för då kanske småtjejerna inte heller vill. Idag hade jag bestämt mig, det skulle badas. Temperaturen låg på sisådär 15 grader, men gick ner till 13 under dagen. I vattnet var det 34. Eller uppåt 40 i de varma bassängerna. Vattnet var rent, inget klor eller annat snusk.

Eftersom vattnet är naturligt varmt, året om, så kan man alltså även bada året om. Man måste gå utomhus en liten bit, är det snö så knastrar det under fötterna. Men man har varit trevliga nog att glasa in och värma upp luften i vattenrutschkanans trapptorn. Som om inte allt detta vore nog så är det rymligt, fräscht och löjligt billigt att komma in.

Människor låg på trappor eller hängde på  något och… bara slappade. Vi med. Barnen lattjade förstås kungligt, och det blev en del rutschande, men Viktor och jag hängde mest på saker och kanter etc. Vi låg i blöt i 5 timmar, sedan orkade inte Alva längre, hon vaknade trots allt 6 i morse. Det här är rena paradiset. Att kunna bada, i rent och varmt vatten, året om. Flera gånger under dagen utbrast jag något om hur stället är det bästa som finns.

På vägen hem kände jag hur det stack i ansiktet, trots att jag smorde in mig efter badet. Mycket riktigt, jag har bränt mig. Suck och stön, jag har bränt mig i halvmulen, 13-gradig ”hetta”, på Island. Jag nämner faktumet på Facebook och sempai Grayson säger ”haha, white people” och jag skrattar så jag nästan dör.

Inte så snygg, men fan inte blek i alla fall.

Som jag önskar att vi kunde stanna ett par dagar(/månader) till här. Det finns så mycket kvar att se och göra, men imorgon är det redan dags att åka vidare. *snyft*
Vi ska dock hinna bada en gång till imorgon innan vi flyger, i Blue Lagoon.

 

Äventyret Island

Filed under: 4. Coming home,Bara bilder,Resa — Suddrik @ 3:11

Precis som vid Sverige-långresan för 2 år sedan blir jag väldigt känslosam. Fäller t o m en tår när vi åker hemifrån. Det är mulet igen efter några varma och molnfria dagar, så man ser inte mycket när vi lyfter strax före kl 17. Nästan 7 timmar ser vi Islands månlandskap och landar med lika många timmar i tidsförlust. Alva har legat och sparkat på den trevliga Idaho-grabben bredvid, Sanna hade 2 säten att sträcka ut sig på. Viktor och jag har nickat till sittande några gånger, men vi är alla 4 lika dödströtta. Till min stora glädje träffar vi Anna med hennes man Joe och deras lilla Annika och fikar på flygplatsen en stund. De har gjort samma stop-over på Island som vi, fast åt andra hållet och är på väg hem igen, och de tipsar om sevärdheter och berättar om sin Sverige-semester.

Så hoppar vi på bussen till stan. Jag gillar inte landskapet. Det är platt in till stan, och kargt och dött sånär som på lite lågväxta blommor och buskar, bergen en bit bort ser ännu mindre beväxta ut. Hemma brukar byggnader ligga dolda mellan träd, här undrar man om några träd kanske finns dolda mellan byggnaderna. Vi noterar att inga hus har skorstenar, de värms ju upp av naturligt varmvatten. Även kranvattnet är naturligt, de har 2 system, ett med varmt vatten (som luktar lite ägg) och ett med friskt källvatten. Man får spola en stund för dricksvatten.

Naturligtvis får man inte checka in redan före 11 på morgonen. Vi lämnar bagaget i vandrarhemmets hall och promenerar in till stan. Stan är förstås liten. Det bor bara 320 000 pers på ön, någon nämnde att man har 500 000 turister per år. Jag tittar på kvinnorna, de är långa och vackra, ofta blonda, och trots att vi har samma färger har jag svårt att särskilja dem, de ser ut att höra ihop hela bunten. Något annat jag noterar när vi gör små inköp, som uttagsomvandlare t ex, är skillnaden i service. De kommer inte fram själva men hälsar på isländska med varma och äkta leenden när jag närmar mig, jag säger hej och fortsätter på engelska. De väntar på att jag ska säga vad jag vill och försöker heller inte sälja på mig mer än det jag valt. Avslappnat och trevligt, varken som USA eller Sverige.

Vi går länge men är fasligt trötta. Reykjavik ser ut som en svensk stad på 60-talet. Som de ser ut i Pippi-filmerna i alla fall. När vi får åtkomst till hotellrummet diskuterar vi kortvarigt om vi ska motarbeta jetlagen eller ge upp mot den och ta en tupplur, men tröttheten vinner. Det är vid det här laget inte så mycket jetlag vi lider av, utan en hel natts förlorad sömn. Kroppen vinner, vi sover i 3 timmar. Åtminstone vi tjejer, Viktor vaknar efter ett par timmar och planerar sedan utflykter och försöker irriterat väcka oss som ”bara skulle sova en timme”.

 

Vi käkar middag på stan, provar kötträtter för att ha gjort det, och kommer tillbaka till vandrarhemmet, sluddrande av trötthet, där vi somnar vid 22. Sedan sover hela familjen i hela 12 timmar.

.

Någon högtalarröst på flygbussen sa att ”Island inte är så kallt som man tror” och jag fick upp förhoppningarna. Men jag har nog alltid trott att ”Island inte är så kallt som man tror” och tycker således snarare att det är lite kallare än, tja, man tror, om nu man är jag. 🙂 Kanske är blåsten från havet som gör att jag behöver både långärmad tröja och kofta och jacka ovanpå linnet, eller så är det tröttheten. Kanske både och. Vi har tur med vädret.

Vi hyr bil för att fara runt själva, billigare och flexiblare än att köpa turistturer, och kör iväg i vandrarhemsmanagerns lilla blåa Skoda. Han prickar in det viktigaste på en karta och berättar för Viktor om varför Reykjavik heter Reykjavik, vikingarna kom hit och såg ånga stiga upp från geysrar och man sa ”titta, reyk!” Det säger jag många gånger under dagen, det är ju så kul! Vi har med oss massa vatten och 3 kräkspåsar till Sanna, men hon klarar sig klanderfritt hela dagen. Det tar inte lång tid att inse att vi är i vikingaland, Birka – släng dig i väggen. Detta är på riktigt.

Vi rundar sjön Þingvallavatn som tack vare varma undervattenskällor på sina ställen ska vara badbar året om, och stannar sedan i Þingvellir där Islands parlamentet grundades år 930. På vägen hit har jag försökt bortse från asfaltsvägen man kör på och bara se miljön, och det är lätt att förstå hur det måste ha sett ut här för 1000 år sedan, och här i Þingvellir där naturen störs av enbart trätrall och låga rep är det ännu lättare. Jag drömmer om tidsmaskiner, tänk att få se allt på riktigt. De första känslorna vid ankomsten är bortblåsta, man kan inte annat än älska den här ön.

Alva älskar naturen.

”Akta er för trollen!” sa jag till Sanna som älskar den gamla svenska barnfilmen ”Trollsommar”. Oj vad läskigt det blev då! Pappa fick följa med. (Det fanns inga troll.)

Det är häftigt att se ringarna där lavan en gång rann och skapade klipporna.

Nationalparken är skyddad av Unesco.

Alva älskade hela parken och hade nog gärna stannat hela dan.

Vi läser på skyltar och förstår kanske vart 3:e ord. Det är värre när de talar, Anna berättade redan på flygplatsen att exempelvis LL uttalas T. Isländska verkar svårt och befolkningen verkar inte särskilt intresserad av att lära ut ens något ord här och var, inte heller talar många skandinaviska som man tror om man läser på wikipedia. Engelska funkar dock överallt, brytningen är charmig. Barnen imponerar, ett par gånger har folk utbrustit ”men, är ni inte svenskar?” när de hör barnens klanderfria engelska. Detta är första gången jag ser i praktiken och verkligen förstår hur häftig deras 2-språkighet är.

Alva ropar; ”titta vilken stor trädstubbe!”.

.

Vi  åker vidare till Geysir. Vi såg en geyser i fjol, men det här var mycket häftigare. Flertalet kokande hål väser upp ånga ur marken, det stinker svavel och att folk förr trodde att det fanns drakar här upphör att verka konstigt. Den stora geysern sprutar oregelbundet, men ganska ofta. Ordet geysir betyder tydligen just ”spruta vatten”.

Det kokar i hålet!

Helt klart, förstås – inget kan väl överleva i den här hettan!

Här kan man leka. Försiktigt.

Hahaha, Alvas buttcrack!

Undrar hur många som råkat bränna sig i okunskap genom tiderna, och hur många som utmanat varandra att hoppa i…! Kan tänka mig hur de höll på, de därna vikingarna…

Vi tittade länge på geysern. Första bilden är min favorit; man väntar, väntar, väntar… och så kommer det en enorm, ljusblå luftbubbla innan den sticker iväg långt upp i luften!

Ungarna leker på en bänk, Sanna bär Alva och kittlar henne.

.

Nära Geysir ligger Gullfoss, ett enormt vattenfall. På vägen dit skriker vi nästan i bilen när vi ser glaciären Langjökull norr om oss. Så vackert vit och oändlig (932 Km2!), sådant man bara läst om. Viktor blir så betagen och står länge och tittar och fotar. När vi betraktar Gullfoss blir man ändå lite förvånad, såna enorma vattenmassor, att det finns något kvar av glaciären? Naturens krafter är så påtagliga här på Island. Vad lycklig jag är över att få vara här! Någon gång under dagen säger Sanna; ”mamma, kan vi inte stanna här typ ellet halvår eller ett år?” och Alva säger att det är den bästa dagen i hennes liv. Sedan bråkar de i baksätet. Man kan inte få allt.

Vi fick inte komma mycket närmare glaciären än såhär. Det krävs 4-hjulsdrift och vår lilla pluttbil kunde knappt hålla sig på vägen på de många grusvägarna. Glaciärtur får bli på nästa Islandsbesök!
Såna här bilar åker man med då:

.

Tiden går fort när man har roligt. Dags att åka hem. Känner mig lite rotlös och bostadslös, just nu är Egilsbergs Guesthouse det närmaste hem man kan komma. Egilsberg uttalas för övrigt tvärtom mot vad jag sa, ”Ejilsberk” ungefär.

Vi stannar någonstans igen, efter Selfoss, och tittar på några rykande hål. ”Titta, reyk!”.

Hål det kokar i. Inte ramla i, ungar!
Det luktar… äggmök. Måste vara ett skithål.

Det varma vattnet får växtligheten (varför växer det nåt där?) att ruttna. Svavelstank kombinerat med förruttnad biologisk massa, fy vad det stank.

Och naturligtvis trampade Sanna i. Inte i hetvatten, utan i ljummet men svart och stinkande avrinningsvatten.

Hemresa, en bit kör vi genom denna stenöken. Barnen tycker att Lavagirl borde bo här.

.

Barnen hamnar i säng vid 9.30 och har inte sovit en blund i bilen. Vi lägger dem och gör något vi aldrig vågade i USA (tänk om de tar barnen ifrån oss) och går ut på promenad. Frukosten består mest av kolhydrat så vi köper ost, korv och skyr (som påminner yoghurt men egentligen är en färskost, smakar dock bättre än båda!). Vi är inte imponerade av isländska mataffärer, de vi tittat in i ser ut som sämre sortens förorts-jourlivs i Sverige och utbudet är inte spännande alls. Jag som älskar att gå i mataffärer utomlands, (det är en av höjdpunkterna på alla semestrar,) blir lite besviken. Vi går ner till vattnet en snabbis, helst vill vi så snabbt som möjligt tillbaka till barnen, men jag kan inte tro mina ögon. Klockan är 22.20 och solen står fortfarande ganska högt på himlen. Och bakom oss, ser vi månen. Det är inte lätt att föreställa sig hur mörkt det ska bli här om vintern, men vi är här nu, och Reykjavik om sommaren är fantastiskt. Det luktar äggmök på sina ställen, men man vänjer sig vid det.

  

Himlen var egentligen ljust klarblå på bilderna, motljuset gör solbilden mörk.

.

Nu har jag och Alva varit uppe sedan klockan 6 och bloggat respektive lekt, samt gosat en del. Framåt 9 vaknade Sanna och till slut, nästan 10, vaknade även maken, han som beklagade sig över att vi var trötta igår. Dags för påklädning, promenad runt stan samt bad i en av de isländska naturligt uppvärmda utomhuspoolerna. (Ursäkta om jag är lite dålig på att svara på mail, kommentarer och sånt, jag har läst allt och svarar så snart jag kan!)

 

Så var den sista cherry-colan uppdrucken 5 juli, 2011

Filed under: 2. Living in America,4. Coming home — Suddrik @ 21:10

Som jag har sörjt de senaste månaderna.
Att hemlighålla hemflytten var ju en kul idé på pappret, men i praktiken gör det väldigt ont att hålla allt inom sig.

Jag drack upp min sista Cherry Coke, fyllde vatten i flaskorna och åkte iväg i Kittan (min hybrid-SUV för den oinvigne). Trampade en kvart senare in på mitt älskade gym för sista gången. Hanna ledde detta mitt sista Bodycombat-pass på Gold’s i Redmond och sa vid presentationen av klassen att det var ”a bittersweet class today” eftersom jag som är en del av interiören var där för sista gången. Härligt med combat. Styrketränade sedan fort i en timme och lyssnade på min svenska spellista. Så kom ”Himmel no. 7” med Gyllene Tider och jag njöt av att höra den. Så, utan att riktigt veta om det, så drog jag en lång lättad suck. Plötsligt kände jag att jag ältat klart. Det var som att sköljas av en lagom ljum våg av det bekanta, det enkla, det jag kan, känner och älskar. Sorgen var över, det ska bli skönt att komma hem!

I vanlig ordning har jag förträngt, förnekat och vägrat att riktigt inse att vi verkligen ska åka från detta land, USA – mitt kära mentala tivoli och terapeut, men i bakgrunden processar min hjärna informationen. Det händer i dylika sammanhang utan att jag själv ens är medveten om det. Så en vacker dag är det klart, kompileringen är över, det som man vid inlärning kallar för att poletten trillar ner. Visserligen innebär detta att sorgeperioden blir längre för mig och jag gråter sällan ut, men jag är ändå så glad över att fungera såhär. Nu vet jag också varför jag aldrig gråter vid farväl, det är acceptans. Jag som trodde att jag var känslokall!

För faktum är att allt inte ens är klart än; jag har inte varit sista gången hos den ena å den tredje och inte varit på min sista Hanshi-class på karaten. Nu ska vi promenera iväg till Desert Fire och dricka en sista Raspberry Mojito och förhoppningsvis få receptet på den. Vi har nog spenderat flera $100 på såna över åren… och jag kommer att sakna dem, med sin överdrivna sötma och allt.

Jag överla i någon kvarts minut vad det skulle vara för musik under min sista sorti. Det blev Bo Kaspers och ”I samma bil”… och eftersom detta var min sista gång så tillät jag mig också att göra bort mig totalt, det jag alltid vill men inte vågar, jag sjöng med högt och dansade med hoppsansteg ut från gymmet.

Jag är klar! Jag är hel och lycklig och ren inuti (men svettig utanpå) och på väg!
Äventyret är över och det är faktiskt precis lika trevligt som att ha det framför sig eller vara mitt i det.

 

Massa action 3 juli, 2011

Filed under: 2. Living in America,Bara bilder,Barnen,Resa,Skillnader — Suddrik @ 23:42

Ojojoj, vi har haft en helg lika actionspäckad som en Hollywood-thriller. Fast utan allt mördande, biljakterna och andra skurkerier förstås. Det är så många mappar med bilder som behöver kollas igenom, det stressar lite så det kanske inte kommer upp så många på bloggen…
Eller så gör de det.

Om ett par dagar ska vi åka till Island och så vidare till Sverige. Jag är faktiskt lite nervös. Hur klär man sig där? Jag vill ju inte se ut som en turist. Tänk om vi pratar som Victoria Silvstedt/Dolph Lundgren? Eller om ungarna vräker ur sig för mycket av de i vårt hushåll så ofta förekommande svordomarna? Och vad äter såna därna svenskar? Näe, så illa är det ju inte  🙂 men kläderna undrar jag faktiskt över. Som Viktor nämnde nyss, man är ju van vid att jobba i pyjamas och det är ju jag med. Väldigt färgglatt är det här. Snygga jeans och t-shirt och folk tror att man ska på fest. Aaah de e värsta gala-fecken ikväll, serru. Fast så är det väl om man bara umgås med bohemer, miljöentusiaster, träningsfreak och andra galningar som vi passar ihop med.

Våra kompisar Cilla och Olof, vilka sedermera flyttade vidare till Kalifornien, umgicks i lite finare kretsar än vi. Ibland var jag lite avis, men man får helt enkelt acceptera att det är såhär man är. Mer bärs, mindre champagne. Fast jag dricker knappt alls, och när jag gör det blir det snuskigt söta drinkar.

Som igår. Vi har ju aldrig varit ute på stan själva, och kände att vi behövde ”göra den”. Således dumpades kidsen för sleepover hos min konstnärskompis Tereza med familj och sedan for maken och jag in till Belltown. Jag körde, men efter att ha betalat parkeringen insåg man att taxi kanske hade gått på ungefär detsamma. Jag tror att vi var inne på nästan varje bar, förutom den som kostade pengar. Alla tjejer såg likadana ut, alldeles för korta klänningar och så höga klackar att jag fick svindel av att titta på dem (trots att jag är skotokig) och jag kände mig som ett ufo i mina ljusa byxor och linne. Först. Sedan tyckte jag att det var skönt att inte se ut som alla andra. Vi stod inte ut så länge och var hemma strax efter 12. Man har blivit ovan.

När vi hämtade barnen på morgonen och fick rapport av Tereza så visste barnen att vi hade lämnat dem hos barnvakt för att vi skulle vara hemma och göra barn. Grandma har dessutom helskägg… alltså, ungar, jag fattar inte att de där två en dag ska bli produktiva medborgare.

Ungarna kördes vidare in till stan och Kenmore Air som har sjöplan. Flightseeing över Seattle. Vi flög alltså helt frivilligt. Personligen gillar jag inte att flyga, men fick det konstaterat att det bara handlar om klaustrofobi, för det här planet var helt ok, inte ett uns nervositet! Alva däremot var inte riktigt lika imponerad. Hon log stort när hon fick lurarna på sig, men det dog ut, sakta men säkert… sen såg hon mest ut som att hon höll på att spricka hela tiden. Man liksom bara väntade på ett PooF! eller Splatt! Tack och lov lät hon bli.

Seattle med Mount Rainier i bakgrunden. Det är så mäktigt, vi vänjer oss aldrig. I det fantastiska vädret utan ett moln på himlen såg berget ut att flyta långt över horisonten.

Gasworks Park. Staden ville ta bort byggnaden när gasverket slutade användas, men motarbetades. Nu är det en av de mest populära och välbesökta parkerna, bland annat har de de bästa fyrverkerierna på kvällen under fjärde juli-firandet. Vilket inträffar imorgon men vi kommer att missa eftersom vi hämtar kompisar från flygplatsen då. Bummer.

Space Needle ser inte jätteimponerande ut från den här vinkeln. På närmare håll såg monorailen ganska cool ut, och Experience Music Project med sina blänkande metallfasader lika så (men vi hann inte fota! Flygplan går fort!). Men står man direkt under så ser det bra mycket coolare ut!

”Vårt” plan och våra varma barn.

For in till stan och utfodrade utsvultna barn på stans äldsta restaurang, sedan 1890 har de haft öppet. Det var en bra start inför sightseeing ”Seattle Underground Tour”, källarvåningen var nämligen entréplan på den tiden, staden har höjt med en hel våning. (!)

Nu kommer det lite historia och eftersom det kan vara lite tråkigt så har jag kursiverat, vilket förenklar för den ointresserade att hoppa över.

När Seattle var ungt drog tidvatten in 2 gånger om dagen. Detta innebar förstås att det var lerigt mest hela tiden. 1889 inträffade en stor brand vilket gjorde att den lågt liggande delen av staden ödelades eftersom samtliga byggnader var av trä. Inga människor omkom. Det var för övrigt en svensk limkokare som satte igång brasan. Man började bygga på nytt, men staden bestämde att eftersom det var så dåligt underlag måste alla byggnader göras av sten. Man började flytta ner jordmassor från bergen för att höja landet, samt bygga vallar mot tidvattnet, intressantast är dock att man höjde staden en hel våning. Nya hus byggdes alltså ofta med ingångsdörr både på markplan och en våning upp, så att man efter höjningen skulle ha en ingångsdörr på det nya entréplanet, det gamla blev istället källare. Vägarna la man sten under, och över trottoarerna gjorde man ett valv av tegel. Vägarna hade högst prioritet, så under en period fick man för att komma från en sida av vägen till den andra klättra på stege uppför sin trottoar till vägen, för att gå ner för stege på andra sidan. Sedan ”la man på locket”. Under trottoarerna frodades brottsligheten så det stod härliga till, och stadens ledning valde att beskatta prostitutionen – den största monetära donationen till Seattle gjordes av en gammal prostituerad och bordellmamma, summan omvandlad till dagens dollarnivå står sig än idag och hon räknas som ”stadsfader”.

Man är riktigt stolta över det här arbetet men det är svårt att inte reagera med ”hur i helskotta kan man vara så vansinnigt dumma att man bygger en stad i tidvatten??”

En del av det underjordiska nätet finns alltså kvar än idag, vi kunde se folk gå på trottoaren ovanför oss på ett par ställen.

Undervåningen till ett gammalt hotell.

Orginalvattenrör i trä. Näe, de används inte längre…

Skylights. Det går folk däruppe!

Det skulle finnas en American Scandinavian Bank med spöke, men vi såg varken bank eller gamla andar. Jag måste erkänna att turen var rätt trist. Mycket folk och för mycket snack, guiden som sa att turen var ”historia med humor” var väldigt entonig, troligen efter att ha sagt exakt samma meningar 100-tals gånger förut, och i relation prat/sightseeing var det mycket snack och lite tur. Tycker jag.

De här träden såg nog frusna ut.

Så körde vi tillbaka hem, jag lämnade ratten till Viktor utanför dojon i Bellevue för att hoppa in i Sensei Arais bil och sen åkte jag med henne, Sensei Kristin och karate-ka Chelsy in till Safeco-arenan för att kolla på baseball. Det var Mariners mot Padres och vi, Mariners alltså, förlorade med 0-1 på hemmaplan. Vi hade skitkul ändå, Kristin och Chelsy lärde mig reglerna, vi gjorde vågen med alla andra, drack lite öl och käkade vitlökspommes, korv med surkål och massa godis av majsfruktossirap, färgämnen och estrar, och när söta japanen Ichiro gick upp för att slå vrålade vi eftersom han gick ner i shiko dachi. (Ja, vi går på karate alla 4. 🙂 ) Tydligen väldigt vanlig stretch i Japan berättade Sensei Arai. Jag älskar min Sensei, hon är typ… hälften? så lång som jag så det känns knäppt att vi är lika gamla, men på karaten har jag inte sett hur liten hon är för jag har så himla mycket respekt för henne. Inte nån man muckar med skulle man kunna säga.

Wow, Seattle 3 gånger på ett dygn. Det måste vara någon sorts rekord.

.

Nu är det officiellt. Sanna har blivit flicka. Hon vill ha likadana kläder som sin docka. Hittills har hon fått några par höga strumpor.

Vi gillar asiater. Tur att de gillar oss tillbaka. Sensei kallar oss whities.

Nu är det bara 2 mappar med foton kvar, partybilder. Men nu får det nog vara nog för ikväll. Sara kommer hem imorgon och då får vi inte längre ha hennes ljuvliga hus för oss själva längre, bäst att passa på att njuta nu! Här är hennes perversa lilla tv-rum… Jag har ingen fisklins så det blev lite klippa&klistra. ”Hemma hos Picasso”? Soffan är stor nog för 3 pers att sova i, och tv:n är på 64″ med surroundsystem. Dags för film!

 

Du har rätt att vara den du är 29 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Skillnader — Suddrik @ 22:34

Gick på ett efterlängtat karatepass, planen var att gå på två i rad. Dojon full av barn efter Karate Day Camp. Camp-barnen var inne på sitt tredje träningspass för dagen och Alva som är yngst var helt slut. Efter 2 dagars packande är även jag rätt trött och sliten. Orkar inte ens knyta näven. Det blir enkelpass.

Mitt sömnbehov har trillat ner från drygt 8 timmar per natt till 5.5, men det har blivit mindre än så på sistone. De många kraven just nu gör säkert sitt till, kanske man borde investera i en timme till.

I mitt trötthetsrus spelar jag småspelet Bubbletown, vilket sällan går bra, det är bara något jag gör med fingrarna då hjärnan går, en form av meditation. (Naturligtvis vore riktig meditation att föredra, men jag tar mig aldrig tiden, 1 timme i veckan på akupunkturen får räcka.) Jag tänker på ett samtal med mor min för någon vecka sedan, vi talade om komplex. (Det är så kul mamma, det blir roligare att prata med dig för varje gång jag gör det!)
Ungdomens ätstörningar, depressioner, självförakt och BDD har bleknat med åren, men sedan vi landade i detta självbejakande land har de helt och hållet sagt upp sig och lämnat byggnaden. Jag var avundsjuk på folk först, då när vi kom hit, ibland kunde stoltheten vara lite löjeväckande för en helyllesvensk dotter av Jante. Men jag är inte sen att erkänna att jag hade fel, det är såhär det ska vara. För idag är jag faktiskt, hör och häpna, nöjd med mig själv. Inte stolt direkt, inte heller så att jag tycker jag är den läckraste varelsen som går på två ben, men jag duger. Jag är inte jättesmal och har en hel del… *host* hud särskilt på magen (jaja – med fett i!), ådror här och var och skulle hypotetiskt sett kunna lyfta både den ena och den tredje kroppsdelen. Men jag vill inte. Jag gillar mig själv. Detsamma mentalt, man blir bättre hela tiden, fortare om man medvetet lägger ner tid och jobb på det. Självklart är jag långt ifrån klar än, det blir man aldrig, men idag vet jag att jag duger.

Jag har funderat mycket över Jante i ett par omgångar tidigare, det är en fascinerande skillnad mellan kulturerna. Svår att se, jag tror inte att jag skulle ha upptäckt något utan långa månader av arbetslöshet med tid för eftertanke som biverkning. Om man skulle säga i Sverige att ”jag tycker om mig själv” så anses man lätt vara pompös narcissist, även om frasen faktiskt bara betyder ”jag duger”.

Man kan bortförklara elakhet genom att påstå att man bara är ärlig.
Det är på något vis helt okej att hobbydiagnosticera medmänniskor, men att någon faktiskt skulle trivas precis som den är, i det utvecklingsstadie individen för närvarande befinner sig i, det är svårare. Jag antar att det som så ofta handlar om avundsjuka här i världen. Måhända har en person inte något annat avundsvärt än just att den är nöjd med livet, men det kan sticka nog i ögonen på den som inte är det. Kryddat med lite övrig framgång blir det kanske outhärdligt.

Det finns alltid något som inte duger, något som ska lagas. Inte behöver man penicillin för varje sjukdom vi får? Så varför ska man behöva terapi för alla själens sår? Jag är övertygad om att vi är byggda för att självläka. Dessutom; liksom skönheten finns i betraktarens ögon finns ofta problemen bara där. Men om det spelar endast bagatellartad roll i den åseddas liv, ska jag då lägga tid på att lösa ”problemet”? Vem är det som bestämmmer i vilken form man duger?

Jag trodde att man var tvungen att vara på ett visst vis för att bli lycklig. Ibland älskar jag när livet bevisar mig ha fel.

.

Ett litet glädjeämne en onsdag, min gamla rese-mugg har gått sönder och eftersom det är den andra jag förbrukat sedan vi flyttade hit investerade jag i en helgjuten. Love it! Den är lite för bra, teet hålls hett alldeles för länge. 🙂

Med tesil i.
”Ska de va nåt te tet?”

.

Titelcitatet är för övrigt Barnombudsmannen Lena Nybergs

 

latmaskens EFIT!

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Jobb,Shopping — Suddrik @ 0:55

Influerades av Saltistjejen som gör världens bästa EFIT (ett foto i timmen) och gav mig på att göra ett själv. Sen har det gått några dagar… Lite sen, men här kommer den!

.

7.45. Dagen börjar alltid med Fitline och matväskor…

8.45. Off to work. Trevlig dag med fint väder och lugn i trafiken. Garagebilden är med enbart för att jag är bergis på att det ska komma zombies varje gång jag är där. Alltid lika läskigt fast jag förstås inte ens tror på dem…

10. Sen sitter jag här och sitter…
Jag älskar mitt kontor. Skulle jobbet inte vara så vansinnigt långsamt skulle jag sitta där än.

11.45. På lunchpromenad.
Universitetsdistriktet är så mysigt! Jag älskar hur det är blandat småvillor och skyskrapor. University of Washington-skrapan är riktmärke på väg till jobbet så den behöver förstås förevigas.

12.45. Tillbaka på jobbet, har shoppat skor för 6 dollar på asiatiska butiken. Hade 5 blåsor på fötterna… Var egentligen där för att köpa present till Alva, hon fick en lucky cat och ett pannband, ni vet ett sånt som sushikockar brukar ha om huvudet.

14.45 hämtar jag Alva på jobbet. Vi ska på karate!
Vi skriver in varje dag, och ut när vi går. Alva med Fröken Debbie.

15.20. Sanna har avslutning på japanskan och det blir uppvisning med bland annat sång och teater.

16.20 var vi tillbaka hemma igen, och Apples to Apples hade kommit! Jag handlar så pinsamt mycket från Amazon att jag borde skämmas.

Det blev ingen träning den här dagen, vi firade alla avslut, dessutom var Sanna helt färdig efter ha haft sommarfest med skolan i Idylwood hela dagen.

20.30. När vi skulle säga godnatt till barnen fann vi sovrummet tomt, barnen hade bäddat på utemöbelkuddarna i lekrummet istället. De sov där i en vecka.

21.30 och dags att göra marsipan. Skålla, skala och mala med socker.

22.10. Dags att bubbla lite…


23.00 är det såhär gulligt…