suddrik

Dagbok från Amerikatt

I’m free 24 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Jobb,Mat & dryck — Suddrik @ 1:14

Idag kom jag 10 min för sent till ledarmötet på jobbet, men hann precis lagom till delen då de skulle överösa mig med beröm. Jag räddade dem i en tid då de stod handfallna, har genomfört med fantastiska resultat och lyckades komma in utan att få en överlämning, samt förenklade för projektledaren som tog över min roll när jag gick. Jag blev rörd, jag känner inte alls att jag varit framgångsrik i den här rollen. Kanske är det bara för att tempot varit alldeles för långsamt för mig.

Lite senare fick jag ett presentkort på Amazon som de närmast sörjande hade skramlat till. Gulliga, gulliga dom! Amy sa att jag hade varit en solstråle, jag tror hon gillade att jag alltid komplimerade henne för hennes alltid lika vackra hår.

Men nu är jag fri igen! Såhär nöjd var jag när jag åkte hem redan vid 2.30 för att lämna tillbaka datan och skriva på non-disclosure-dokument. ”Aahhh…” Imorgon bitti ska jag till gymmet innan jag åker hem och packar. Och på kvällen ska jag på kata-klass med Sanna. Jag tror att resorna fram och tillbaka var jobbigast, jag avskyr att sitta och häcka i tät trafik.

.

Förresten, när jag körde dit imorse så tittade jag på stan och mumlade för mig själv ”fy vad fult”. Så här kommer en liten motvikt till ”I love sunny Seattle”, närmare bestämt, ”meet fugly Seattle”:

Nåväl, jag lovade ju att dela med mig av biskvireceptet, mitt trademark som jag tweakat till vad jag anser är perfektion! English och Swedish.

CHOKLADBISKVIER
18-20 st små

Ingredienser
2 dl sötmandel
1.7 dl socker
1 tsk vaniljsocker
2 äggvitor

Chokladsmörkräm:
100 g smör
1.5 dl florsocker
1.5 msk vanillinsocker
4 msk kakao (1 dl ger schysst beska)
2 äggulor
(gärna lite smält choklad också)

Chokladglasyr:
200 g mörk blockchoklad

Gör så här:
Sätt på ugnen. 200 C / 390 F. Skålla, skala och mal mandeln.
Blanda mandel, socker och vaniljsocker.

Vispa sönder vitan med en gaffel. Blanda den med mandel och socker till en tjock smet. Lägg bakplåtspapper på en plåt. Klicka ut smeten till runda kakor, lämna lite plats runt varje kaka. Grädda i mitten av ugnen 10-15 minuter. Är de för ljusa så sjunker de när de kallnar. Lossa kakorna och låt dem kallna på galler.

Rör smör, florsocker, vanillinsocker och kakao till en smidig kräm. Rör ner äggulan. Vänd mandelkakorna upp-och-ner och bred smörkrämen på undersidan, toppformat. Låt kakorna stå kallt så krämen stelnar.

Smält chokladen, gärna i en dessertskål som är lätta att doppa i. Doppa kakornas smörkrämssida och låt kakorna stå kallt innan de serveras.

Ps. Går utmärkt att förvara i frysen, låt dem bara tina i kyl så att chokladen inte ”svettas”. Ds.

– – – – –   – – – – –   – – – – –

Swedish chocolate biskvier
18-20 small ones

Ingredients cookie:
1 cup almonds
3/4 cup sugar
1 tsp vanilla
2 egg whites

Chocolate butter cream:
1 stick of butter
3/4 cup confectioner’s sugar
1 tbsp vanilla
4 tbsp (dutch) cocoa
2 yolks
(some melted chocolate doesn’t hurt either!)

Chocolate topping:
200 g dark baking chocolate

*
Scald, peel and ground the almonds. Mix with sugar, and vanilla and add egg whites. It will be something between a batter and a dough.

Spoon pit 18-20 small cookies on parchment paper covered cookie sheet, leave some space, the cookies will melt a little. Bake at 390 degrees F for 10-15 minutes, or until the begin to brown. (350 degrees if your oven can’t be set exactly) Let cookies cool.

Stir or whip roomtempered butter with sugar, vanilla and cocoa to a cream. Add the yolks.

Turn the cold almond cookies over and spread the butter cream on their bottoms, form little peaks. Let the cookies rest in the fridge in order for the butter cream to stiffen.

When buttercream has stiffened, melt the chocolate. A tip is to use a small dessert bowl, which provides depths. About a tsp of coconut oil may be added to smoothen the chocolate.
To the messiest part: now dip the cookies’ butter cream peak sides in the chocolate, put aside and let cool in fridge.

*
These cookies may last for months in the fridge if they’re in a good airtight container.

They can also be frozen, though they should be thawed in the fridge or the chocolate will ”sweat” (that is just a cosmetic issue though).

The procedure is messy the first couple of times, but once you get a hang of it, it’s super simple.

Annonser
 

baka ”utan allt” 19 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Mat & dryck — Suddrik @ 0:04

Allergiker på besök? På WM-data jobbade jag för några år sedan ihop med jättegoa Lotta, som lärde mig allt jag vet om glutenintolerans. Hon gav mig också ett fantastiskt recept på kladdkaka. Vi ska ha kalas imorgon och ungarna är så allergiska att det inte är klokt. Och jag är inte klok som bjuder på prinsesstårta, men mjöl, ägg, mandel, grädde och mjölk.  Blev tvungen att utveckla ett nytt kladdkaksrecept som är riktigt hardcore och det blev toppen på första försöket. Tweaka detta som ni vill!

 

Kladdkaka utan allergener

•  2 dl socker
•  4 ägg ELLER 1.5 dl mjölk ELLER 1.5 dl sojamjölk eller annat mjölksubstitut
•  3 dl potatismjöl ELLER majsstärkelse (kan minskas till 2.5 dl om ägg används)
•  2 tsk kakao
•  2 krm salt (om inte saltat smör används)
•  1 tsk bakpulver
•  200 g smör ELLER kokosfett ELLER annat fast fett (inte olja)
•  200 g mörk choklad

Gör såhär:

Bröa formen med potatismjöl, maizena eller ströbröd, eller klipp ut en rundel bakplåtspapper och lägg i botten av formen.
Om ägg används, vispa dem pösiga med sockret. Vispa i resten av ingredienserna.

Baka i 15-20 minuter i 200 grader C (392 grader F). Låt kallna. Äts med något man tål.

 

matvägran 17 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Mat & dryck — Suddrik @ 10:16

Stod och packade matlådor igen i morse. Alva ville äta i skolan och fick bara ost och morot. Sanna har end-of-year party i parken hela dan (stort tack till vädergudarna för solen!) och skulle ha ”disposable lunch” med sig. Alltså bara slänga efteråt. Där säger skräddaren nej. Kan man bära dit mat så kan man bära hem tomburk också. Hon bär ju även med sig hink, spade, handduk och extrabyxor.

Men sen tokledsnade jag på att packa. Kanske är jag bara uppspelt efter telefonsamtalet från Sverige imorse kl 5. Gnällde över matpackandet och ställde tillbaka mina påbörjade burkar i kylen, rafsade ihop några påsar FitLine Cellenergy och 4 proteinkakor istället. Nån dags avsteg till Very Low Calorie Diet från strikt GI (fast det är ju visst bra GI i det här också) är säkert bara bra för magen. Nu slipper jag både äta jobbig mat och bära burkar. Livet känns underbart.

 

min perversion – ett kärleksdilemma

Filed under: 2. Living in America,Mat & dryck — Suddrik @ 0:47

Nu har jag glömt ordna egen lunch hela 3 dagar i rad. Det har hänt 1 gång sammanlagt innan dess. Det slutar med några European Style wieners (från Bill the Butcher, som i sin tur köper från tyska delikatessföretaget på Pike Place) alla 3 dagarna. Värmer upp dem med hetvatten från kaffeautomaten och känner mina kollegors nyfikna och roande blickar i nacken, en sa till mig att jag borde micra istället. Jag fattar inte varför. Fast nu är de slut. Tur är väl det, för kroppen tycks ju vänja sig.

Jag har ätit så mycket bacon och ägg (frukost dagligen i 3-4 år) och lågkolhydratsostkaka (lunch nästan dagligen i 1½ år) att inget av dem längre mättar, trots sina enorma energiinnehåll. Jag är sorgsen över detta. Bröd som jag förr kunde äta limpvis mättar bättre, knäppt, men det är nog avhållsamheten som spökar. Nu vet jag inte vad jag ska äta. Tycker inte om mat. Jag vill ta ett bulkpiller istället. Funderar på att leva på FitLine och proteinkakor allena. Det finns ju faktiskt 2 sorter som inte är äckliga av de 8 möjliga favoritproteinkakorna, så omväxlingen saknas ju inte… Vit choklad till frukost, mörk choklad till lunch!

Anna of Sweden som flyttar tillbaka till Sverige i dagarna nämnde bland sysslor som hon ingalunda kommer att sakna det där med att packa lunchpåsar. Instämmer. Jag vet att hata är ett starkt ord, storasyster lärde mig när jag var 4 eller nåt, men jag hatar verkligen att packa matlådor.

Det vore ju lätt om man struntade i om maten är hälsosam och miljöaspekten, men det gör jag ju inte, så det är ett fasligt sjå varje kväll och/eller morgon. Inga engångsartiklar, ingen plast med gift i, ingen snabbmat, inget godis, inget styckförpackat, helst inget från konserver etc. Grönsaker i låda som ska hem igen, mat i mat-termos, lite frukt, lite ost, något som Sannor gillar. Så det ska finnas mat klart kvällen innan, eller lagas om morgonen, vilket egentligen är bättre eftersom jag då inte behöver micra något så näringen dör. Det räcker med att maten ska varmhållas i 3 timmar. Äta i skolan kunde vara ett alternativ om det inte vore för att det finns pizza, hamburgare och corndogs (korv inlindad i friterat genmodifierat majs-bröd) att välja mellan. Det finns ofta ett hälsosamt val också, samt salladsbuffé, men vilken unge väljer det framför pizza? (Kanske Sanna.) Hon äter där ibland på fredagar när de har pasta.

   Så började det för snart 2 år sedan, men Sanna-luncher 5 dagar i veckan.

Sedan blev Alvas eksem galet elaka. Lilla flickans handleder blodiga, variga veck på halsen och stora, kliande och torra fläckar på armar, bålen och i knäveck. Hon får specialkost i perioder. Jag ser ofta på henne innan det kommer, hon blir tjock både i kroppen och i halsen, snorar och får dålig andedräkt. När hon ser svullen ut kan man ta bort det hon reagerar på omgående, så kan hon klara sig. Vi är just på väg ur en sån period nu. Hon kan ju inte gå på strikt GI hela tiden när hon är så liten. När jag ser vad de äter i preschool förstår jag varför så många barn har eksem och allergier, vilken unge som helst skulle få problem. Kex till mellis nästan dagligen. Tur att de är duktiga i den skolan i övrigt, jag tror faktiskt att de äter mycket bättre än snittamerikanen. De får främst mexikansk mat eftersom kockan Dulce är därifrån. Det hörs varifrån Dulce kommer, hon kan inte säga Alva. ”Poor Alba” säger hon sorgset när jag berättar att Alva inte får äta röda bär och kolhydrater i form av mjöl, potatis och ris nu igen.

När Alva är som värst skickar jag matlåda med henne. Egentligen får man inte ta in mat pga andra barns allergier, har vi nötter i Alvas mat så kanske unge herr Sebastian dör. Typ. Så jag skippar nötterna men struntar i ingen-medhavd-mat-regeln. Vi sköter oss så prickfritt i övrigt att vi får dispens även utan läkarintyg.

Hon får med sig mellisar; ost, skinka, salami, massa grönsaker som enligt henne själv helst ska vara i form av sockerärtskidor eller gurka, ibland får hon hel lunch i termosburk också. Sen jag började jobba i höstas kulminerade burkansamlingen i diskmaskinen till löjliga mängder. Jag tömmer diskmaskinen och stoppar i alla plastburkar vi 3 haft med oss och maskinen är halvfull igen. För tvärtemot maken gillar jag inte alls att äta ute. Jag vet inte vad det finns i det jag serveras, det är dyrare än medhavt, det tar tid att gå iväg, är jobbigt att välja och så är jag så himla kräsen att jag ofta går iväg tomhänt.

Idag vill jag minnas att jag packade med Sanna 3 burkar, Alva 2 och jag ser ut att ha 4 själv. Men som sagt, proteinkakor och FitLine… Låter som en dröm. Mmm… Fitline Powercocktail, nu blev jag sugen på en sån… ChaChing! Tur ändå att jag älskar mina burkar. Jag samlar, bara på det bästa.


Sanna har grön camouflage, Alva har Sannas gamla rosa camouflage, jag har Sannas gamla Spiderman-väska som ofta inte räcker, vilket resulterar i att jag tar tygkasse.

Imorse när jag gjorde ungersk barnlunch till Sanna, makaroner med keso och bacon, så hände det som inte fick hända. Kokade makaronerna, stekte sedan bacon. Lassade makaroner i termosburken och ställde den på spisen för att lägga i baconet. Den såg ”skum” ut. Som att den läckte. Sen tänkte jag idiotiskt i en millisekund att makaronerna kanske var så varma att stålet smälte plasten. Sen insåg jag att nej, så var det visst inte, jag hade bara ställt termosen på plattan jag just kokat makaroner på. Vrål. ”NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!!!” ylade jag som aldrig får panik [om man inte räknar den inneboende panikångesten som ni aldrig får se]. Det var den bra burken dessutom. 16 timmar senare lider jag forfarande helvetets alla kval över att ha förlorat just den burken. Sjuk i huvet.

Men jag står för min container love.

 


Söt liten flicka. Pussa, pussa.

På stor liten flickas mors dag-present. Jag ler. Hon är så amerikansk.

Nu är det mitt i natten, nästan fredagsmorgon. Äntligen helg! 6 arbetsdagar till, sedan är jag fri…
(Det må låta som ett fängelse, men jag längtar bara efter en lång semester med barnen.)

 

Egna enkla Ciabattor! 14 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Mat & dryck — Suddrik @ 1:19

Jag har som vanligt inte haft ett dyft att göra på jobbet och således surfat hela dagen. Man kan dumsurfa bimbobloggar fyllda av värdelös brist på vetande, eller söka verklig upplysning, jag studerade min senaste kärlek, buddhismen. Efter några timmar börjar det kännas mer självklart än någonsin. Man blir lycklig. Så jag tänkte göra nåt helt galet och lägga ut receptet på Ciabatta som blivit lite min grej, bjuder alltid på det, men delad kärlek är dubbel kärlek!

Ciabatta visade sig till min stora glädje vara mycket lättare att baka i USA än i Sverige pga av den mindre mängden gluten i mjölet här. Tillsätt alltså inte gluten som man kan behöva göra i kaffebröd! Bland alla dåliga sorters torrjäst har jag hittat en jättebra från märket Bob’s Red Mill. Snabbt och busenkelt. Here goes:

Ciabatta

Deg:
50 g jäst
6 dl vatten, 37 grader
1 msk örtsalt
1 msk extra virgin olivolja
vetemjöl

Gör så här:

Surdeg: Lös upp jästen i vattnet, tillsätt olivolja och saltet. Tillsätt mjöl så det blir en deg. (Med torrjäst blandar man förstås alla torra ingredienser och häller på vatten som är 60-65 grader varmt.) Täck med lock och låt stå i rumstemperatur över natten.

Degen: Blanda en till deg som surdegen. Blanda degarna i en skål och knåda med maskin i 20-30 minuter. (Jag kör 10 min med assistent, det har räckt.) Täck med lock och och låt vila minst en halvtimme.

Häll ut på mjölat bakbord, tillsätt mer mjöl så att degen inte är kletig.
Knåda INTE utan dra ut degen, och dela i 16 delar. Dra ut delarna till ciabattaform, ungefär 0,5-1 cm tjocka. Jäs under duk ca 1 timme.

Grädda i mitten av ugnen på 250 grader C (480 F) i 10-15 minuter. Sopa av mjöl och låt svalna på galler.

.

.

Jag provade ett otal recept före detta, inget annat har varit ens i närheten så bra som detta. Detta kan man ändra lite om man vill. Byta ut 1/4 mot fullkornsmjöl. Skippa oljan. Ha i intressanta kryddor eller rentav baka in pålägg! Jag har aldrig reflekterat över hur mycket mjöl det går åt, men omkring 2 kilo, 1 paket, skulle jag tro.

 

Livets salt. Och nötter. 12 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Mat & dryck — Suddrik @ 22:29

Vi käkar på Red Robin som så ofta om söndagarna efter veckans familjebesök på gymmet. Jag beställer en kycklinghamburgare, salladsomlindad istället för med bröd, med coleslaw istället för pommes. När käket kommer så har de glömt coleslawn och istället serverat mig pommes. De ger mig cole slaw också förstås. Tänker smaka 1 eller max 3 pommesar istället för att bara kasta allt, trots kolhydraterna, det är ju sånt slöseri. Så jag saltar. Jag gillar salt, så jag saltar mycket. Jag märker att farsan vid bordet bredvid sneglar på mitt saltande. Föga vet han att jag bara ska ta bara en. I detta salt-skrämda land blir jag lite road av blickarna och saltar vidare. Varje gång han tittar till så saltar jag frenetiskt, tills det ligger 1 msk salt på pommesen.

Sanna, en flicka som jag måste nämna är rätt svår att roa, tittar också. Så tar jag en pommes och smakar och lägger tillbaka den. ”Den var inget god. Det är för mycket salt på den.” Sanna asgarvar så hon frustar. Svårroade individer blir man extra lycklig när man lyckas få att skratta sådär från hjärtat.

Sanna skrattar så hon får spaghetti i näsan och
Alva säger att hon är för trött för zoo.

Vi har ett jättefint zoo i Ballard, men tyvärr har vi bara varit där en enda gång. Så vi far dit efter lunchen. Alva var inte säker på att hon ville dit, hon sa att hon var trött. Men hon pinnar på bra. Efter 3 timmars promenad med uppehåll för tittande har vi bara suttit i 5 minuter, glasspaus, hon är alldeles brun i ansiktet, zoot är stort och vi har inte mycket tid, så förklarar hon att hon helt enkelt inte orkar mera. Men hon orkar springa till elefanterna, gå hela vägen tillbaka till bilen, leka 5 minuter på lektplatsen och t o m vilja stanna där när jag vill gå, det är sent och jag fryser, innan hon slocknar som ett litet barn i bilen, allt utan minsta knot. Sanna brukar heller aldrig klaga över att hon är trött, trots att hon alltid varit mindre uthållig än Alva. Kanske är det envisheten som håller henne igång. Men de får båda beröm.

Han kom så nära att vi hade kunnat mata med jordnötter om vi haft några.

När vi kommer hem är vi helt slut hela gänget. Ungarna trillar i soffan framför en halvdan film, Bug Off? men trots tröttheten så måste jag stå i köket några timmar, tårta ska förberedas inför Alvas kalas på söndag. Bakar bottnar som ska frysas för att bli lättare att skära upp, mandel ska skållas, skalas och malas för marsipantårtlock. Vid det här laget ligger tjejerna i sina sängar och väntar på Jon Blund allaredan, Viktor är där och säger gonatt. Han kommer ut i köket efter pussandet och säger att Alva var lite orolig. Hon hörde nötkvarnen arbeta i köket och förklarade för Viktor att Sebastian Castro är allergisk mot nötter och inte kommer att kunna äta tårtan om det är nötter i den. Jag fattar inte. Empatisk och klok. Hur kan man vara så vansinnigt liten och ha sådan slutledningsförmåga? Hon kopplar ljudet till nötter och nötter till hennes kompis’ allergi… O-fucking-troligt.

Jag vet att man underskattar sina barn och deras intelligens. Jag har ju varit barn själv och vet hur det känns… Det kanske är svårt att hålla ett öppet sinne, eftersom man på sätt och vis inte förväntar sig att de ska kunna mer än det man själv sett till att de lär sig. Måhända är det även en ovilja mot att se dem bli vuxna och självständiga.

I veckan la vår Sverige-telefon av, den IP-anslutna med 08-nummer. Vi blev lite ledsna. Sanna sa då att det kanske är för att råttan gnagt på sladden, och mycket riktigt, den var söndergnagd. Den där elektroniklådan Sanna fick för några månader sedan var visst en fullträff, men el-utbildning eller ej så tycker jag att det är häftigt att en 7-åring kunde peka ut felet så snabbt och lätt. Särskilt med tanke på att hon oftast inte ens verkar höra vad vi pratar om.

.

Trädgården har länge sett ut som hej-kom-och-hjälp-mig, men trädgårdsmästarna fixade det på ett par timmar igår morse. Nu är det tomt. Skönt, vi ser solen igen. Alva hjälpte till, länge. Jag undrar hur ofta det händer trädgårdskillarna att barn vill hjälpa till, men ännu mer över hur ofta föräldrarna låter dem göra det.

.

Det här huset vill jag ha. Mycket mindre än vårt allt för stora, urbilligt och ovanligt stor trädgård för området. Läget är perfekt och det ligger inom Sannas skolas upptagningsområde. Det är viktigt. Huset ser ut att kräva en hel del arbete, men det är från 1926 så kvaliteten lär vara bättre än nyare kåkar, med det här priset finns det dessutom pengar över att bygga ut!
http://www.zillow.com/homedetails/3608-172nd-Ave-NE-Redmond-WA-98052/48847825_zpid/#{scid=hdp-site-map-bubble-address}

 

Busy busy 3 juni, 2011

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Mat & dryck,Resa,Träning — Suddrik @ 1:00

Om det är något jag ogillar att säga så är det att jag är stressad, eller ens att jag har mycket att göra. Det blir ju för det mesta vad man själv gör det till. Men just nu är det mycket. På något vänster försöker vi klämma in en massa kul som vi läst om, passa på att göra innesaker när vädret är fult ännu, och nu i helgen ska vi bo på hotell inne i skogen. Jag borde ha mat med dit för de erbjuder enbart frukost. Men här sitter jag och surfar som om det inte fanns någon morgondag. Mm, man har sina prioriteringar. Näe, vad jag säger det ofta!

Lillräkan blir snart 5. Inte så lillräkig längre.
Här i telefon med… farmor tror jag. Ser rätt tuff ut tycker jag.

 

 

Alva är inte den enda som leker tonåring. Mamma kan också.

 

Vad har man gjort då… jo först hade vi bord på International Night förra veckan. Det var lika kul som i fjol, kanske bättre eftersom man var mer avslappnad. Man har gjort det förr ju, men så hade vi valt aningen lättare grejer också. Inget rita den här gången.

Saft, hemgjord björnbärssaft och hallonsaft från World Market. Det var bara vi och ett bord till som hade dricka, så det gick åt. Särskilt med tanke på att det andra bordets dricka var Lassi… huga. Julmusten som står på bordet bjöd vi aldrig på. Utställningsex.

Men kokosbollar och knäck var enkelt att bjuda på och väldigt poppis. Vi delade som vanligt ut recept på kokosbollarna. Mängderna vi hade med var inte att leka med, vi fick en del över i fjol och det var färre bord i år, men vi bakade för mycket i år också, bara ifall att. Och det var tur, när de 2 timmarna var slut fanns det inte en tugga kvar. Chokladbitarna, från Ikea, rök så fort att vi inte ens hann fota dem.

Sanna står i givakt. Bakom ryggen har hon ett ark med svenska varumärken och vårt pyssel ”det svenska året”. Pysslet var jättekul att göra, mörka månader, påskkärringar, majbrasa, kräftor, osv. Någon frågade om bakgrunden, religiöst alltså, och jag förklarade hur det är blandat hej vilt hedniskt respektive kristna högtider och seder. Hon såg inte jätteglad ut. Nej, när jag tänker efter så rynkade hon nog rätt rejält på ansiktet. Sen tog hon en kokosboll och tackade för sig. Tur att jag inte beskrev midsommarstången som en penis som befruktar jorden vilket jag vanligen brukar roa mina amerikanska medmänniskor med att göra. 

Alva och pappa stämplar barnens ”pass”. Sanna har fotat. Alfabetet (Alvabetet?) i bakgrunden.

Hela bordet. Längst bort kan man bläddra i svenska böcker och leka med Pippi-dockskåpet. Vi hade lite pyssel också…

… men de flesta struntade i det mesta och käkade bara godis och stämplade passen. Några mindes kokosbollarna från ifjol och var glada över att ha oss tillbaka. Jag blir lycklig av sånt. Jag känner mig delaktig. Vi är inte utbölingar längre, vi är en del av samhället. När jag gick en vända pratade jag med en pappa jag känner lite löst, och han sa att vi var så poppis pga min u-ringning. Jag garvade och sa att jag inte har nåra tuttar kvar längre. Och skrattet var äkta, för det hjälpte ytterligare för att jag skulle känna mig som att jag hör till. Jag är en förälder i skolan, en som man kan skoja med.

Viktor fotade folkhavet och kinesiska uppträdet.

.

Sen var det helg och säsongen sista balett. De hade vikarie och hon var fantastisk. Både jag och Alva önskade att hon varit lärare hela året. Eller jag tror det, jag frågade faktiskt inte Alva.

Men jag vet att hon älskar Sempai Gracen som leder hennes klass i karate. Idag när hon kom och såg honom så fnissade hon JÄTTEHÖGT och sprang och kastade sig i hans famn. Efter klassen var över och vi bytt om tillbaka igen så sa hon ”mamma, jag ÄLSKAR honom”. Och det gör jag också, han är världens sötaste 17-åring och han är så go med ungarna. Han älskar Alva också. Jag önskar att han vore 5-10 år yngre så att han vore lagom för mina småtjejer. 😉 Sanna gillar ju asiatiska killar, och den här killen är lång dessutom. Jag måste fixa kort på honom så att Alva kan drömma om honom, han flyttar iväg om några månader för att gå i skolan på annan ort.

Vi gjorde också nåt mycket ovanligt, lämnade barnen på gymmets Parents Night Out och gick ut och firade lite. De börjar känna igen oss på Desert Fire, de bjuder på sprit ibland. Nåt vi absolut måste prova. Jag kan inte dricka sprit och lider, men försöker. Någon hade beställt fel mat och vi fick gratis middag. Fantastisk kväll!

Jag med en Mango Mojito. Viktor med en standard. Nästa gång har killen lovat lära mig hur man gör dem!

Efter ett par drinkar måste man promenera några timmar. Vi bor i cykelbyn, men den här var inte bekväm säger Viktor. Jag måste också prova.

 

Sen gick vi till Target. Och till Freddan. Sen… ja jag vet inte… hur många drinkar drack vi egentligen?

På söndan var vi tillbaka på gymmet, som alla söndagar i år. Lite Red Robin-hamburgare på det och så bar det iväg till inomhus-äventyrsbadet och hotellet Great Wolf Lodge. Sen tog vi inga bilder, det är jobbigt att fota i väta när man älskar sin kamera. Men det var dyrt, det kan jag i alla fall gå i god för. Så vi bestämde oss för att utnyttja hotellfrukosten maximalt. Klockan 10 tryckte Alva i sig 8 pannkakor, nåt bacon och nån fattig riddare-aktig pinne. Sanna åt bara 6 pannkakor, men ovanpå det la hon 3 tallrikar flingor med mjölk. Jupp, de vidrigaste sorterna, de som jag inte anser vara människoföda, än mindre frukost, med färgämnen och marshmallows i. Tjock, tjock chokladmjölk till båda barnen. Viktor käkade det mesta, och wienerbullar på det. Jag smetade in sisådär 25 skivor bacon i ansiktet. Näe, ingen blev hungrig förrän 9 timmar senare.

 

I buffén fanns även gelénallar och marshmallows. Barnen säger ”a part of a healthy breakfast” och skrattar. Nåväl, det är bara Memorial Day en gång om året. Man får äta godis ibland fast det inte är lördag. Och som Sanna sa på sitt Pippi-kloka vis när hon var liten ”man får äta godis ibland, och idag ÄR ibland”.

”Men Rune, har du bajsat i poolen nu igen?”
”Ja… det gör väl alla?”

Man kan ju inte vara säker, men jag tror att min unge är Rock’n’Roll.

Nä, nu får det vara nog. Åter till arbetsveckan. ”Är det inte helg snart?”

Vi hade fått post. Man undrade om den legat och väntat på nåt lager nånstans sedan den trycktes typ nittonhundrasjuttielva. Men nix, detta är en Ikea-tryckning riktad mot amerikanska marknaden, i detta herrens år 2011.

 

Nu blir jag lite irriterad på mig själv. Klockan är 1 och jag är uppe ännu. Inte har jag gjort matsäck till imorgon kvälls outing heller. Det är inte hela världen eftersom jag sover ungefär 5 timmar per natt nu för tiden. Det brukade vara 7-8, vilket inte räckte. Sömnbehovet har bara försvunnit med FitLines Restorate. Ibland tror jag att det är fel på mig, men så påminner jag mig själv om att far min bara sover 4 timmar per natt och jag ÄR ju pigg, jag sover helt enkelt inte mer. Det var helt enkelt något jag saknade, något som urlakades i tonåren, jag kände hur de förbaskade epilepsipillren sög musten ur mig redan då, och sedan har det bara fortsatt. Nu är man äntligen på banan igen! Läkarmedelsfri = lycklig, frisk och smal. NAP ATTACK!!