suddrik

Dagbok från Amerikatt

Den ignoranta kulturen vs Den gnälliga kulturen 28 mars, 2011

Filed under: 2. Living in America,Konstigt,Skillnader — Suddrik @ 17:02

När man ska bestämma sig vid större beslut i livet så brukar det nästan alltid funka att ställa saker mot varandra. Göra listor och summera, not so much, men att istället ta de viktigaste bitarna och ”väga” dem brukar göra susen. Jag tänker på t ex när vi skulle flytta från Kungsholmen till Sollentuna. Bättre plats kunde vi inte tänka oss, inte heller finare lägenhet. Men avgaserna och möjlighet för barnen att uta själva avgjorde saken. Byta jobb, samma sak; Logica var tryggt, Itella spännande = byte. Nu när inte metoden fungerar står jag rådvill, nä, låt mig omformulera, jag traskar runt i cirklar, det blir spår i mitt virtuella golv och jag behöver en uppfinningsmaskin som professor Baltazar. För trots att jag älskar mitt hus i Sollentuna och den svenska arbetsmarknaden så reser sig inte håret på mitt huvud vid tanken på att sälja kåken och köpa något här och rota sig här på riktigt. ”Bara ett år till”… eller kanske inte, kanske bara ”tills jag är klar”.
Jag erkänner glatt, att vore det inte så förbaskat långt från det gamla landet så hade valet varit så mycket enklare. Hade vi bott i NY eller någonstans med lika kort resväg till Sverige, men haft det som vi har det här, då hade vi stannat utan eftertanke. Det är just det att det inte går att ta sig till Sverige på vettig tid och till hyfsat pris. Från NY flyger man på 6 timmar och det är bara 6 timmars tidsskillnad… det hade varit en annan femma. Men till NY kan vi ju inte flytta, det är ju här, i Redmond, som jag vill bo.

Ju äldre jag blir så känns det som att de stora avgörandena i livet vid återblick bildar kapitel. Enskilda små händelser försvinner, kvar finns bara sjok, epoker. Vissa vill jag glömma, 1½, nästan 2 årtionden av depression som tog sin början i 1:an, men andra kämpar jag för att hålla fast vid, aldrig glömma. Nu har vi ett nytt vägskäl. För även om vi stannar kvar här så blir beslutet större än vad det var förra året. Vi behöver skaffa ny bostad här i Redmond, samt hyra ut vårt hus i Sverige på nytt… eller sälja det. Det är inte bara en flytt, eller rättare sagt ett stannande :-), det är ett ställningstagande till att vara här. Det tar faktiskt emot att säga att jag trivs bättre här och den gamla inställningen måste raderas och skrivas om.

Jag är väl medveten om mina tidigare fördomar om USA, de är en del av den svenska präktigheten. Värst har jag aldrig varit, dels för att jag varit här förr och visste att många av fördomarna var helt ogrundade. Men ändå. Avstånd och tid har resulterat i att Sverige börjar krackelera i fogarna. Exempel? Svenskarna har så lätt att förfäras över den amerikanska fetman, utan att tänka efter. Men det råkar vara så att amerikanernas matvanor utvecklats negativt i kanske 70 år, de matas med lögner i reklamen eftersom det inte regleras och vissa statliga verks åsikter ägs av storföretagen. I Sverige var grav fetma ovanlig på 80-talet, för att fullkomligen explodera de senaste 2 årtiondena, trots att vi har kunskap om kost. Den amerikanska ytligheten, samma sak. Svensken har så lätt för att klaga, istället för att förstå att det bara är ett annat beteende som på intet vis är sämre. Många kulturer skulle säkert säga detsamma om Sverige… om de brydde sig. Men de flesta har nog bättre för sig, få kulturer anser sig så mycket bättre än just den svenska. Samtidigt är vi missnöjda med vår egen. Det är en gnällkultur. Gnället förenar. Faktum är att när det kommer till nästan exempel som är krig, så sitter vi gärna i Sverige och beklagar oss över amerikanernas stridsvillighet. Jag är pacifist, har aldrig ens sett en pistol i verkligheten, men detta eviga gnäll – utan att någonsin göra någonting – vad ska det vara bra för? USA gör i alla fall nånting. Det kanske är fel att ta till missiler var eviga gång, men de gör vad de kan, och detta är det enda de känner till. Sverige och svenskarna? Vi tittar på. Väntar som så många andra länder på att USA ska agera. När USA agerar så klagar vi. Amerikanerna tror att vi är lata, att vi inte krigar för att vi vill att USA ska ta ansvaret. I början blev jag förbannad när jag fick höra sånt. Men har de verkligen fel? Jag vet inte längre.

Jag har skrivit spaltmetrar om konstiga saker vi stött på här. Dock finns det med all sannolikhet lika många saker som jag ogillar i Sverige, men man har haft en livstid på sig att vänja sig. Jag är van vid de griniga svenska bilisterna och anser att det är det är korrekt att hålla på sin rätt, men äcklas över amerikanerna som kör överallt i sina gigantiska bilar. Storleken på bilarna är visserligen ett val, men alla förstår inte miljöpåverkan, och de måste köra eftersom det för det mesta är det enda transportsättet. Men Svensson, behöver han vara en sån surpitt bakom ratten?

Det gör ont att beskåda sig själv ur en annans ögon.

Annonser
 

7 Responses to “Den ignoranta kulturen vs Den gnälliga kulturen”

  1. Cecilia Says:

    Fasiken,du är så klok Jenny!!Hade du varit här så hade jag kunnat gett dig en kram bara för att du är just så klok 🙂

    • suddrik Says:

      Åh vad du är gullig!! Tack så mycket!
      Jag vet att man ska kunna ta en komplimang, men just nu känner jag mig allt annat än klok eftersom det ska vara så förbaskat svårt lista ut den här frågan!!

  2. saltistjejen Says:

    Ååå jag förstår PRECIS!!! Så många tankar om ditt och datt. Om kulturskillnader och annat. Sedan slår du huvudet på spiken tycker jag! Jag ror banne mig att en stor del i den svenska kulturen TYVÄRR är just gnäll!!!! Ledsen att säga det men jag tycker verkligen så. Det är så lätt att anklaga andra och själv sitta och vara så självgod. Tycka att man är lite förmer. Att ingen annan förstår hur bra man är och därmed måste man bara få säga det. Ännu en gång. Om inte annat så för att övertyga sig själv. Igen. Detta med kriget är en sådan sak. Jag är verkligen inte för krig. Och kan tycka att USA är inblandat rätt många krig. Både nu och förr. MEN rent historiskt måste jag ju ändå säga att iallafall Europa verkligen verkar förlita sig på just USAs krigsinsatser. Se bara BÅDE 1:a och 2:a världskriget. Sedan i mer modern nutidshistoria kriget i Jugoslavien. Sedan kan man självklart kritisera att USA går in i vissa krig och inte andras. Gulfkriget var väl just ett sådant då ”alla” förfasade sig över att man bara hjälpte länder där man själv hade intressen. I det fallet oljan. Medan andra krigshärjade (som t ex i Afrika) lämnades helt åt sitt eget öde. Och jo, det är sant. Så är det. MEN så skulle även svenskar reagera det är jag helt säker på. Vem skulle vilja riskera sitt eller sin familjs liv för ett krig man knappt vet om existerar jämfört med ett där man vet att konsekvenserna kan drabba en. Så är vi funtade vi människor. Det som ligger oss nära om hjärtat engagerar annars inte lika mycket. Se bara på hur stor hjälpinsts och hur många spaltmeter tsunamin i Thailand resulterade i då den där ödesdigra julhelgen för flera år sedan, jämfört med den ännu värre katastrof som drabbat Japan nu. Inte går svenskarna ut och engagerar sig så mycket för Japan?? Inte skrivs det särskilt mycket i media?? mer än om strålningen som gud-bevars kom till SVERIGE!
    Så nej, jag kan förstå hur du menar. Men i detta ligger självklart att man SJÄLV har FÖRÄNDRATS. Man ser saker på ett annat vis nu. Själv tycker jag framförallt att jag inte känner mig lika enkelspårig längre. Ungefär som när man växte upp och insåg på riktigt, att ens föräldrar faktiskt inte visste ALLT. Att de till och med kunde ha fel! Man får nya perspektiv och jag gillar det!!!! 🙂
    Sedan är jag absolut inte ”mot” Sverige på något vis. jag är och kommer alltd vara svvenk i grund och botten. Tanken på att min dotter (om vi stannar här) kommer bli amerikan, inte svensk, är något jag tycker känns reflexmässigt skitjobbigt rent ut sagt. Inte för att det är sämre att vara amerikan. inte alls. Utan mer för att jag har så få eller inga, referensramar i den här kulturen. Att jag känner att vi kanske kommer att ha färre beröringspunkter? Sådant kan kännas skrämmande och läskigt. Det är SÅ mycket i den amerikanska kulturen jag aldrig kommer kunna förstå mig på hur mycket jag än försöker.
    Jag hoppas bara att ni själva kommer att kunna komma till ett beslut snart. För jag VET hur jobbigt och energikrävande det är att ”inte veta”. Att inte ha bestämt sig. Att pendla mellan ”Å ena sidan….” och ”Å andra sidan…”
    Stor Kram!!!

    • suddrik Says:

      Wow. Just nu letar jag efter en sån där gilla-knapp som finns på Facebook. Precis samma som jag tycker.

      Jag kände inte till att fokus på Japan-katastrofen var så liten, men jag är inte ett dugg förvånad! Jag vet inte hur det ser ut i resten av det här landet, men i Sannas skola hade de en drive för Japan. Sanna ville donera och eftersom vi donerade flera tusen efter Thailand-tsunamin kändes det som att vi borde göra det nu också. Det blev en lustig grej, jag lovade Sanna att jag skulle donera vad hon donerar x2, Viktor gjorde detsamma, till slut hamnade vi på den ojämna summan $47. Alva ville också vara med. Trots flertalet inflikningar om hur mycket Playmobil och dockor man kan köpa så gav hon nästan allt hon ägde, $53. Men det var en parantes 🙂
      Inte förvånad som sagt. Folk här i USA må tänka ungefär lika långt som näsan räcker, men de har fått i modersmjölken att man ska donera en stor del av sina tillgångar. (Har du sett spargrisarna med olika fack? Spara, investera, slösa, donera?)

      Det här med att inte vilja att våra barn ska växa upp som amerikaner förstår jag absolut. Inte av samma skäl dock! Jag känner att om de växer upp här kommer de bli bortskämda, de kommer aldrig att uppskatta allt vi har här. Man behöver inte kämpa för någonting. Jag tycker att man får det i Sverige. Och jag vill att de ska uppskatta lyxen. Det som du pratar om har jag också oroat mig mycket för (och länge!) men jag tror att det faktiskt var i förra veckan som fick en sån där insikt att det är jag och maken som avgör det åt dem. Vi grundlägger allting i barndomen, jag märker så väl hur de har samma värderingar som vi. Det gäller båda tjejerna, trots att Alva var så ung när hon kom hit att hon praktiskt taget är amerikan. Det tar nog ett par år till innan ni märker det på lillskruttan, det är först nu jag börjat se tecknen på Alva.

      Det är lite svårt att förklara… men ta exemplet som hände idag. Jag har förklarat för Sanna vad bögar är, ”det är när två killar är kära i varandra” och de vet av när det gäller tjejer heter det lesbiska, eller homosexuella för hela gänget. Vi har förklarat detta helt utan laddning. Idag var det en pojke på YMCA som sa att han ville gifta sig med en annan pojke och då frågade Sanna och en annan kille om han var gay. Jag tackar gudarna för att hon berättade detta för mig, för nu kunde jag förklara att man inte får säga så eftersom vissa inte vill höra det. Hon förstod inte varför, jag sa att det hade att göra med det där att många säger att rosa är en flickfärg… tja lång story. Det är där vi väljer, det är jag som bestämmer om hon ska bli homofob som jag själv var i tonåren, eller om hon ska se det som en helt naturlig del av världen som det är. Det blev lite sidospår nu, men på det hela taget så handlar det om samma sak, vi kan uppfostra de mest upplysta individer vi någonsin kan tänka oss! Jag är övertygad om att ni gör ett bra jobb, för du kommunicerar och jag tror att det är 90% av allting.

      Tack så mycket för ditt svar! Det var jätteintressant med fler vinklar!

      KRAM på dig!!

  3. Anne Says:

    Oj, vilket intressant inlägg och kommentarer. Kloka ord och intressanta vinklar. Håller med om nästan allt!

    Allra först, jag kan helt hålla med dig om det du skriver om avståndet. Amerikanska västkusten är ju väldigt långt borta och med de nya perspektiven man har känns östkusten (typ norra östkusten NY med mera) som rena rama cykelavståndet till Sverige. Som grannkommunen typ… Tänk att bara ha 6 timmars tidsskillnad, tänk att åka ett kort direktflyg direkt till Arland. Men samtidigt, som du också säger, nu är ju inte det aktuellt. Ska jag bo nånstans i USA så är det här, inte där. Men just avståndet är en stor grej, ett stort minus för mig och det kommer rätt högt på de här listorna då man jämför och ger plus/minus för olika alternativ (USA eller Sve).
    Kanske det kommer en dag för mig då det kommer kännas för stort, för stort minus. Är inte där nu, nix. Men skulle kunna komma dit, det tror jag.

    Det här med att man som föräldrar grundlägger barnens värderingar och kan styra, det håller jag helt och hållet med om. Där kan man nog känna en trygghet i att det blir som man vill. Samtidigt, vi är ju alla produkter av det samhälle och kultur där vi lever, det är ofrånkomligt att inte påverkas tror jag. Oavsett hur mycket man får hemifrån. Jag kan ibland fundera på om det är ”sämre” och ”svårare” att uppfostra en flicka här i USA än det vore i Sverige. Vi vet ju att vi har en liten tjej i magen, så de här funderingar känns rätt naturliga att de därför kommer upp. Kanske inget man ser eller märker när barnen är små, man överför sina värderingar och ideal och så hoppas man att det räcker. Samtidigt, vi är ju som sagt utsatta för det som finns i samhället också, kanske det blir än mer synligt med tonårsbarn.
    Att läsa high school year books och läsa hur så många tjejer har som mål att bli gifta. Ähum, det skrämmer mig mycket. Det skulle man aldrig se en svensk 18-åring säga är hennes livsmål. Ibland kan jag undra om man lättare skulle kunna uppfostra just en tjej i Sverige, här får man jobba hårdare. Vet att du skrev ett kul och väldigt icke PK inlägg om flickor, utbildning osv nyligen. Men det ligger ju mycket i det!

    Det där med att barnen här får allting, får kämpa mindre. Det vet jag inte riktigt om jag håller med. Materiellt tycker jag det är som natt och dag, jag har aldrig sett så överdådiga barnrum, barnkalas med mera hemma som jag gjort här. Materiellt är barnen mer bortskämda på olika sätt, som inte verkar ha så mycket med inkomster och förutsättningar att göra (har sett så många med rätt taskig ekonomi ändå ha utsvävningar för barnen), det är väl nåt kulturellt, detta materialistiska, slit och släng och jag vet inte allt. Det gillar jag inte heller. Tycker man är sämre här på att se det stora i det lilla. Träffade nyss en kompis med barn (svensk) vars barn tyckte det roligaste med eftermiddagen hade varit hur de fikat med varm choklad och dukat fint på den frusna verandan, men liksom gått ut, gjort nåt som inte gjordes varje dag, gjort en simpel grej till ett äventyr. Sånt tycker jag sällan man ser här, det ska vara ”stora” upplevelser till barnen.

    Däremot kan jag tycka att man på ett annat sätt nog får kämpa mer här. Jag vet inte hur mycket barn och tonåringar inser det, hur mycket som tas för givet osv. Men som vuxen tänker jag att man i Sverige egentligen har det så lätt, man kan gnälla över låga studiebidrag och hur jobbigt allting är men man kan studera gratis, ha förmånliga lån och få en fin universitetsutbildning gratis. Bland annat. Så på ett sätt tycker jag man behöver kämpa mer här, mycket man inte kan ta för givet som anses så basci i Sverige och som man är bortskämd med där. Ja, du förstår vad jag menar.

    Vad knepigt allting är! Hittills tycker jag att vi varit rätt förskonade från de stora besluten, allting har liksom knallat på. Men jag tror nog kanske alla utlandssvenskar (eller kanske inte?) kommer till den där punkten då det liksom handlar om ett ställningstagande. PRecis som du så bra skrev. Det handlar mer om en mental inställning, beslut kanske. Jag undrar om saker kommer förändras när vi får barn nu i maj och det kommande året. Om ett barn kommer göra jag tänker och ser annorlunda på livet här, om plus-och minuslistorna änrar karaktär lite. Det ska bli intressant att se.

    Oj, nu blev det långt. Jättebra inlägg som sagt. Du skriver alltid så öppet, ärligt och personligt att det är alltid intressant att läsa och få nåt att fundera på också. KRAMIS från Anne några timmar söderut…

    • suddrik Says:

      Jag har aldrig läst så intressanta svar som på det här inlägget, jag är rätt fascinerad! 🙂

      Och jag håller med dig här också. Din vinkling på ungdomarnas krav, de icke-materiella stämmer så väldigt väl. Och att du kan lägga till detta, du bevisar att det jag sa inte stämmer helt, är ytterligare ett bevis på hur mångfacetterat livet och världen är! Det är väl mycket det man lär sig av att träffa en annan kultur, man finner en ny öppenhet, som Saltistjejen också påpekade. Just det här med skolan är jättestort. Ett antal gånger om året ser jag kompisar klaga på facebook över den onda organisationen CSN. Även svenskar här i USA alltså, de är nästan värst eftersom de gärna berättar om hur glada de är över att inte ha inkomst och således inte behöva betala. Jag blir helt stum när jag ser detta. Vi får helt gratis utbildning, vi betalar bara böcker och kårleg, och så klagar folk över att behöva betala tillbaka sina lån?? Vi har möjlighet att jobba eller faktiskt även att bo kvar hemma hos föräldrarna som min man gjorde. Jag har en amerikansk vän som pluggar och betalar $40.000 per år. Hennes man betalar, men annars skulle risken finnas att hon inte kan betala tillbaka det på 20 år, eller nånsin! Så det gör lite ont att lyssna på klagolåten.

      Det materiella brukar jag kalla att man här kräver sensationer. Allting måste vara så stort. Men en av de roligaste sakerna jag och Alva gjorde 2008 var att fika ute i kylan i en park… det var så pass roligt att jag minns det än, 2½ år senare. Sensationerna minns jag inte mycket mer än att vi just har gjort dem.

      Jag förstår att du funderar mycket i banorna runt barnuppfostran i och med att du väntar en flicka. Frågan är om det hade gjort skillnad om ni väntat en pojke när jag tänker efter, de kan ju få fel inställning de också. Men hur som helst, jag har många gånger sagt att jag inte vill att mina barn ska växa upp här, jag har inte sett några yearbooks och det är jag glad för efter din beskrivning (tack!) men jag tror att vi styr mycket själva. Coachande och förebilder. Min mamma var hemmafru tills jag var 8, tog sedan ett skitjobb. Min pappa var inte intresserad av barnuppfostran, han kom hem till dukat bord, somnade i soffan och skämdes bort under deras 30 år ihop. Likväl har jag lyckats växa upp och bli feminist. Så nog lyckades hon i en svår miljö, morsan!
      Så oroa dig inte, det kommer gå fin-fint 🙂

      Apropå avstånd, med amerikanska mått mätt så bor du väldigt nära mig 🙂

      Tack så jättemycket för ditt inlägg, det var så intressant att läsa!
      Kram – och klappa bebisen i magen, det är inte långt kvar innan ni får träffas på riktigt nu!

  4. Sana Says:

    Riktigt intressan inlägg att lasa!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s