suddrik

Dagbok från Amerikatt

Språkfascist in the making 10 september, 2011

Filed under: 5. Återvändande — Suddrik @ 11:16

Sanna berättar att hon brukar stå först i kön när de ska in i skolan. En dag i veckan ställde hon sig i givakt och gjorde honnör. Någon härmade. Och så stod de där hela klassen, på spikrakt led och gjorde honnör när fröken kom. Fröken gick fram till Sanna och sa ”yes, sir!” sådär på skoj varpå Sanna svarade; ”det heter inte ”yes, sir”. Det heter faktiskt ”yes, mam”.”
Mor blir stolt men skrattar sig fördärvad.

Det är roligt att gå och lämna barnen och gå tillbaka efteråt. Det kommer massa kostymnissar från olika håll, och så samlas de på gångvägen och går i lämmeltåg mot bussen alternativt pendeln.

Det är de små skillnaderna som gör det. I Redmond gick en del också, men samtliga gick klädda som om de skulle rulla i dynga hela dagen, kostymnissetåg är mycket roligare. Och snyggare.

Jag uppskattar när folk ser hyfsade ut, det tänker jag inte sticka under stol med. Jag menar absolut inte att alla ska gå runt i märkeskläder, men varför inte göra det bästa med det man faktiskt har?

I veckan har Sanna nämnt att hon vill ha på sig nåt snyggt, eller ordet hon använder är nog coolt när jag tänker efter. La inte så mycket vikt i det, men när hon bad om hjälp för 3:e dagen under samma vecka så frågade jag henne varför, hon vill ju bara ha säckiga t-tröjer och trasiga jeans (hon sliter hål på dem så fort att hon vant sig, så nu ska de vara trasiga). Utan att tveka så förklarade hon…: ”Jo… i USA såg alla förjävliga ut, men här är alla fina, så jag vill också vara det.”.
Det blev jeans (det hela paret faktiskt) med svart polotröja och uppknäppt svart-lila-rutig flanellskjorta ovanpå, med instruktion från mor: ”när ni tar skolfotot så kan du ta av skjortan, för utan mönster på tröjan så blir ansiktet ofta finare på bild”.

Samma dag sumpade Alva sin vrålsnygga fejkskinnjacka nånstans i skolan och stod inte att återfinna någonstans. Den var från Macy’s och dess motstycke saknas i Sverige, den var något stor men satt fantastiskt redan nu, meningen var ju att hon skulle ha den i ett par år. Det känns som att rollerna är bytta, det lilla modeoraklet har totalt tappat respekten för sina saker och eftersom jag vägrar köpa nytt till någon som är vårdslös kommer hon att se ut som en fågelskrämma innan året är slut. Sanna kommer inte bli glad när skitungen kommer och lånar i hennes garderob.

 

Smak 9 september, 2011

Filed under: 3. I Sverige — Suddrik @ 7:10

Svenska A som bor kvar i Redmond skrev på Facebook idag om att han börjat uppskatta den amerikanska inredningsstilen. Jag är inte helt säker på att han menar det på fullt allvar, men något ligger det alltid i det. Man vänjer sig vid det mesta, på gott och ont. Det är ju rätt tragiskt att se folk vänja sig, anamma och sjunka ner i snuskig bekvämlighet med miljöpåverkan som följd (och fetma för den delen) men att gå runt och tycka att allt i ens omgivning ser förjävligt ut, det mår man ju knappast bra av i längden! Således… efter ett par år i USA såg exempelvis inte julbelysningen så smaklös ut längre. Jag skrev säkert om det i julas, hur det var chockartat att inse att jag inte längre avskydde det (kanske hade de bara färre lampor i fjol?) och att det slog mig att jag inte har rätt att säga att det är smaklöst eftersom det var JAG som var utbölingen, och mina 7-armade ljusstakar såg patetiska och fula ut – bredvid deras bländande stil. (Vilken dessutom lyste upp i natten så man inte snubblade när man promenerade hem från jobbet.)

Men nu svävade jag som vanligt iväg.

Vad jag egentligen fnissade åt när jag läste vad han skrev var hur vi hade med oss möbler hem, läs: mycket möbler. Jag vet inte vad 17 vi tänkte. Troligen något i stil med ”men vardagsrummet i Sverige är väl rätt stort det med?”. Fullkomlig verklighetsfrånvaro. Försök att trycka in en rund jättesoffa, en jättesoffgrupp, ett jättematbord, en gigantisk bokhylla med vitrin samt förstås tv-möbeln med jätte-tv på, gärna med mycket utrymme till övers, i ett helt normalt svenskt vardagsrum. Ja, okej då, i exempelvis mors vardagsrum går det ju. Men jag menar ett sånt där normalt rum = vårt rum. Alla möblerna var ihopskruvade och vi pusslade runt runt och fram å tillbaka. Till slut ställde jag mig mitt i rummet och suckade; ”Det är som att spela Tetris, och så kommer det plötsligt en stor rund bit!”. Sen slängde jag ut bordet i köket och köksbordet… ja varthän ska det? Ingen vet.

Såhär går det när man reser iväg med ett bord och en soffa och återkommer med två bord och tre (!) soffor + 1 utesoffa. Sen hade vi ju köpt ett kompakt litet köksbord med stolar innan containern kom med möblerna… Whoops. Som tur är så ser allt i alla fall bra ut här hemma. Till slut.

.

Nåt helt annat. Läste om korttidsfasta i en av Blossom-tidningarna (det enda vettiga som fanns att köpa på Fitnessmässan). 24-36 timmar 1-2 dagar i veckan. Man ska alltså inte dricka kalorierna heller. 🙂 I alla år har man ju hört hur dåligt det ska vara att hoppa över måltider, men artikeln beskrev något helt annat, och det lät helt rätt. Bestämde mig för att testa direkt! Hade redan ätit middag så nästa måltid beräknade jag till att bli runt 19 nästa dag.

Jag har försökt att fasta förr, men då har målet alltid varit minst 3 dagar, något som var ohållbart för mig även om jag fick dricka buljong och dylikt, jag saknade mat alldeles för mycket! Men 1 dag är mycket mer överkomligt!

Nu fuskade jag en aning med kalorierna eftersom jag inte ville avstå Fitline-vitaminerna, varken kvälls- eller morgondrinken.

Domen? Frukosten saknade jag knappt. Till lunchen var jag hungrig. Det lugnade sig lite sedan. Jag drack massor av roiboos, det blev extra nödvändigt på eftermiddagen eftersom jag frös då. Jag var aningen muskelsvag, men inte förfärligt, jag tog en rask promenad på 30 minuter på morgonen och körde BodyCombat efter jobbet utan problem. Efter combaten frös jag inte ens längre utan gick till tåget från SATS Zenit och åkte hem i linne och shorts. Hade med mig en Naturdiet-shake till combaten ifall det skulle behövas, men det gick utan. Väl hemma tänkte jag köra vidare till nästa frukost, men vid 21 behövde jag faktiskt något och käkade 8-10 bitar inlagd sill. En timme senare en liten yoghurt till vitamindrinken.

Så visst, något svag, lite frusen, men shit vad jag mådde bra! Skärpt som en spjutspets hela dagen! Kände mig som ekorren i ”På andra sidan häcken”, uppfattade information bättre än någonsin, var piggare och snabbare än på mycket länge. Idag satt effekterna i. Inte var jag lika hungrig som jag brukar vara heller, jag trodde man skulle vara jättehungrig och riskera ”äta ikapp”, men det räckte gott med lagom portioner.

Betyget blir 5! Ska definitivt fortsätta med detta, siktar på varje onsdag samt dagar så jag behöver vara extra skärpt. Det känns också bra att jag har läst på grundligt, inte bara i Blossom utan även i skrivelser om stenålderskost, inga risker, bara fördelar. Karaktärsbyggande också som litet plus!

.

Vi har varit på dop, flickornas nya kusin Ingrid! Viktor är gudfar och håller bebis eftersom hon är tung. Viktor tyckte att hon hade fjädervikt. (Duh, våra kids går inte att bära längre, de väger ju över 20 kilo! Styck!)

Alla håller i (det var riktigt gulligt)
Ingrid kollar på prällen. Inte kan väl hon också känna igen honom, från ”En präst i natten” från tidigt 90-tal? (http://www.youtube.com/watch?hl=en&v=aj7AsvqXhsw&gl=US)

Ingrid lyssnade intensivt en lång stund…

… men ingen orkar hur länge som helst.

Mor och far. Syns att det är Viktors brorsa eller? 😀

… och så en liten Alva… (alla ska vi bli såhär stora/har vi varit så här små…)

 

Svenskar på riktigt 8 september, 2011

Filed under: 3. I Sverige — Suddrik @ 0:14

Jag tänker inte bara på att jag gick till skolan med barnen imorse och sedan tog tåget in till jobbet i Stockholm (vuxet!) utan på att våra möbler har kommit. Onsdag morgon knäckte man låsen och började bära in de 104 flyttkartongerna + möblerna. Jag jobbade till 2 på natten, 18 timmar, och brände 4500 kalorier. Nästa samt påföljande dag orkade jag bara 12 timmar vardera. Lunch kunde bestå av choklad, middag kunde vara pizza. Inte bara kunde, det blev så på riktigt då och då. Nu är allt på plats. Något vi lärt oss är att i stora hus finns det plats för 3 soffor och 2 köksbord, i ett litet gör det det inte.

Där stod hon plötsligt, containern, som om hon aldrig hade gjort annat.

Inte nog med det, nu är även Viktor svensk medborgare och han har, äntligen, sagt upp sig från MS.

Bloggen har blivit liggande om man kan säga så om nåt elektroniskt och virtuellt. Vi har ingen tv-mottagare, och det brukar vara framför tv:n jag bloggar. Det känns ovant efter att ha kletat ner internet med åsikter och betraktelser i 3 år, har inte sagt mycket om barnens skolor (Sanna har skaffat kille, igen) eller jobbet (jag älskar Steria!) att Viktor sa upp sig, om högarna med sopor efter de superopraktiska amerikanska flyttmänniskorna som skyddade mellan lager med nallar i lådorna. Kanske är det helt enkelt så att jag till slut har något att göra. Vi har klivit ur lekstugan och in i verkligheten, med ansvar som följd. Man behöver ingen tv, det finns badrum att bygga om, väggar att måla, rabarbersaft att koka, bröd att baka… Fnissar fortfarande åt hur Viktor slog upp ögonen i lördags och sa lite besviket att han ”inte kunde fatta att jag haft Assistenten framme i 2 dagar och det fortfarande inte fanns ciabatta i huset”. Parantes: det tar 2 dagar att baka pga surdegen…

Det här är det ena sopberget, det mindre. Det blev mer. Grannarna kom för att beundra. Tillkommer gör ytterligare c:a 50 svenska kartonger som sparats på vinden.

 

Det är milt uttryckt otäckt hur fort man vänjer sig, eller snarare vänjer av sig. Sverige känns alltså fortfarande rätt nytt och fräscht, men USA börjar redan kännas som en dröm. En lång och spännande dröm, en förlängd semester, ett annat liv. Som vanligt sörjer jag att jag inte får vara med. Det finns så mycket att göra och se här i världen, det mesta kan man bara strunta i eftersom man inte känner till det, men när man fått smak för något så vill man ha allt. Det gör lite ont att inte vara delaktig längre.

Men vi trivs så bra med att vara tillbaka. Det känns som att man känpat så hårt, i uppförsbacke, och snålblåst, och så vänder det till slut. Solen tittar fram och hela livet ler mot en.

.

Lite bilder från Skansen. Tja, det var ju en stund sen… Men det är sommarvärme ute än, så vi låtsas helt enkelt som att det är från igår.

Våra svenska ekorrar må vara blygare än de amerikanska, men vackrast kommer de alltid att vara!

Finns nog inte många som har varit i Stockholm och inte suttit på den pållen...

Klappa rockan…

klappa ormet…

klappa pindeln…

 

 

 

 

 

Big Bang 25 augusti, 2011

Filed under: 4. Coming home — Suddrik @ 13:21

Tema för terminen är tidsåldrarna. Idag är Sannas klass på museum och igår förbereddes de genom diskussioner i klassrummet. Det räckte för Sanna att höra om Big Bang-teorin en gång för att avfärda alla religiösa teorier. Ens fröken har med all sannolikhet större inflytande än en galen predikant i en knäpp amerikansk kyrka, men ändå, en äkta agnostiker som far sin. Fascinerande att se hur lika de två är. De drag som maken besitter, vilka jag en gång trodde berodde på miljö, finns djupt rotade hos barnet redan nu. Det är nog mer än jag tror här i världen där anledningen är generna, att tacka eller beskylla.

Min kompis vann biljetter till David Guettas releasefest så vi var på The Wall i Sturecompagniet igår kväll och smetade i oss gratismat och sprit. Det slutade lite abrupt, karln skulle besöka 2 länder per dag och lämnade stället tidigt. Så Camilla och jag knatade vidare. Idag mår man bara hyfsat, (stackars Camilla jobbar dock!)men jag hade ändå planerat in en vilodag inför Fitness-mässan i Kista imorgon. Whoa vad kul det ska bli!!

Viktor har messat kul nyheter också, bilen är fortfarande ute och far på världshaven, men containern verkar anlända snart. Det känns lite skumt, hela USA-kapitlet är över. Inte nog med det, det underbart tomma huset kommer att fyllas upp med onödigheter igen. Dock kan jag erkänna att jag saknar mina kläder, urvalet är inte stort inför jobbstarten. Inte särksilt modernt heller, amerikanerna ligger ju lite efter och är över huvud tagit inte särskilt fashionabla av sig. Drömmer främst om en riktigt fin märkeskostym med rakare ben än alla mina vida bootcuts. Det får bli sen. Jag har tillåtit mig att investera i en stickad kofta i sommar, that’s it. Bara de inte garvar åt mig så är jag nöjd.

 

barnsommar 2011, Astrid Lindgrens Värld & Linköööping hetere 23 augusti, 2011

Filed under: 4. Coming home — Suddrik @ 18:51

5/8 trotsade vi vädrets makter och grillade i Örebro med Örebror Tomas och Mia, nästa dag kom vi till Vimmerby och spenderade eftermiddagen i den lilla vattenparken intill Karaktärshotellet. Sommarens sista solning? Perfekt väder för nästa dags besök på Astrid Lindgrens Värld tänkte vi, men den bjöd på regn, regn och lite mer regn…

Jag är glad ändå. Ibland… För snål för att köpa poncho är jag också, men shorts i regnet var en guldidé, blöta byxor är otäcka, blöta ben är bara blöta ben!

Min mycket lilla man.

… och lilla, lilla barn…

Barnen tittar på Pippi-show *slick, slick* och föräldrarna passar på när alla ungar håller sig undan

Alva sitter i Pippis säng och käkar knäck-klubba (det enda utan färgämnen i godisaffärerna).

Pippis hus var coolt, fast vi blev utslängda efter någon minut, de skulle ha show.

Ungarna älskade showandet. Jag älskar den här bilden, för de ser verkligen smarta ut på den alla 3. 🙂

Alva har just kramat Karlsson.
Karlsson har alltid irriterat mig, har inte förstått tjusningen i berättelserna. Men den här Karlsson var helt underbar. Han slog vad med någon småsur gubbe om att han kunde träffa plåtburkarna i ett stånd, och vann han skulle han få gubbens glasstrut (om inte skulle han bjuda alla åskådare på glass). Han lyckades och käkade upp de sista 5 centimetrarna på gubbens glass. När han ändå var igång snodde han lika mycket av en tjej som också stod och tittade. Gubben skrattade inte, men jag fick knappt luft mellan skrattatackerna. Sedan pratade han med glass i mun så det sprutade hej vilt överallt.

Karlsson på taket-lekplatsen. Alvas favorit.

Alva berättar för Alva i Madicken att hon också heter Alva. En liten flicka bredvid Alva säger detsamma. Smaaart att döpa barn utan att kolla efter populäraste namnen…

Alva pratar med Prussiluskan (som troligen var roligast i hela parken, underbara kvinna). Hon var, som Pippi säger i den gamla serien, rätt så karl-tokig. Mycket förtjust i Kling & Klang, men hon hade ett gott öga till luffaren som satt och fikade med Rasmus vid bordet bredvid också. Snutarna var jättekul de med!
Sanna är som vanligt lite blyg för karaktärer… (vem kan klandra henne, de är ju urläskiga!)

Lite posing på den fräscha hotellrestaurangen, strax innan vi såg ”pippi”.

Nästa dag var det fint igen, men om det är ett som är säkert så är det att det räcker med 1 dag för besök i parken. Vi missade en grej, (utlovad show i Törnrosdalen saknades helt!) så en timme till kanske, men en till heldag? Hade inte funkat. Det var roligt, men vi behövde åka hem, Viktor hade ju arbetsdag dessutom (tur att han jobbar mot Amerikatt så han kan jobba kvällar :-)). Vi stannade till i Gamla Linköping för att gå på Cloettas fabriksutförsäljning. Man hade gjort något verkligt kul av den gamla stadsdelen, till skillnad mot Sthlm:s gamla stan där man på sin höjd kan få fika eller käka i ett källarvalv. Det satt bland annat en gammaldags klädd soldat mitt på torget och sjöng något gammalt kväde, han drack ur sin fickplunta mellan verserna. Hästar drog en vagn över torget och vi besökte gamla folkskolan.

Ungarna provade att skriva med gamla bläckpennor samt på gamla griffeltavlor som man sedan fick sudda på med *urk* kanintassar.

Det gick oväntat bra att skriva med stiften, jag lyckades skriva hela alfabetet på ett dopp! (Naturligtvis måste man prova själv, och visst satt kunskaperna i från bild-lektionerna i högstadiet!)

När vi någon vecka senare tittade på Rasmus på luffen såg jag genast att samtliga stadscener var inspelade i Gamla Linköping. Jättekul återseende!

ÄNTLIGEN!

”Hm… jag tror jag tar… 4 Flipper, 1 kg sockerbitar, 1 kilo Polly, några ekologiska mintchokladkakor, en sån där påse med…”

 

Morgonstund har guld i mun

Filed under: 4. Coming home — Suddrik @ 10:24

Usch vad tidigt man måste gå upp om morgnarna. Ungdomens trötthet är tack och lov över, jag studsar upp 7 efter att klockan ringt 1 sekund, väcker Sanna uppe i taket (loftsäng var verkligen för högt!) och en Alva som är frusen (bara på morgnarna, resten av dagen vill hon springa runt näck, vare sig det är +25 eller +10).

Vi behöver gå vid 7.45 för att slippa kuta. Jag ser fascinerat på hur Alva tar 2 steg, ibland 3, för varje steg jag tar, de är ganska långa dessutom, hon hinner med utan att klaga. Inget regn idag utan en fuktig men ljum morgon under gråa skyar.

Sanna börjar först, 8.10 och jag pussar hennes ansikte fullt med små kärlekspussar trots att hela 2A och 2B står och tittar på, viskar att hon är cool som klarar av massa mammapussar fast alla andra ungar står bredvid. Hon ler från öra till öra. En trätrappa ner till Alvas klass, hon börjar först 9.00 och har fritids till dess. Jag kan inte släppa henne. Lyfter upp, kramar länge, pussar på lilla uppnäsan.

Jag inser varför det är svårare den här gången; i USA var det bara på låtsas, ett tag liksom, och nu lämnar man in barnen på 10 år. På riktigt som sagt, nu är det Alvar, Sanna mina ord. (Jo, Alva förväntades vara pojk.) Tur att det känns så bra.

Mysiga fröken Annika berättade igår med sin mjuka gotländska att Alva hade blivit lite småarg på eftermiddagen när hon insett att skolan var slut och de bara skulle leka, hon hade ju räknat med att lära sig läsa. Så det sista Alva säger idag innan vi föräldrar smyger iväg är att ”idag ska hon minsann lära sig”. Fröken Anna förklarar att hon har många år på sig. Alva verkar lite paff och i en sekund ser hon ut att tänka ”jahaja, här går det inte fort minsann. Bäst att gå och leka lite.”.

Så vi går och Alva tittar inte efter oss. Hon kryper upp bakom fröken Anna och kittlas. På vägen utbrister jag med enorm lättnad och glädje ”men guuu vad det är skönt att slippa göra de där förbannade matlådorna…!!” och Viktor berättar att han frågat Sanna om hon också tycker att det är skönt att slippa bära och diska varje dag, svaret var dock att mammas mat var godare.

Sedan bussar Viktor sig själv till Microsoft. Jag går hem och undrar varför jag inte började jobba redan den här veckan.

 

Det går framåt, men blir det bättre? 22 augusti, 2011

Filed under: 4. Coming home — Suddrik @ 23:16

Jag provtränar på SATS, är så slut att jag knappt orkar signa avtalet efteråt. Så går det när man slappar över en månad. Orkar inte med någon mer styrketräning, kvarten innan box-passet får räcka. Sedan promenerar jag halvtimmen hem i den ljumma sensommarnatten. Det är numer redan mörkt vid 21.30 så tankarna vandrar och stannar på ”första skoldagen”. Det är melankoliskt, jag nästan ångrar att Alva fick börja förskoleklass ett år tidigt, bara av det simpla skälet att jag vill ha en baby girl fortfarande. Nu är hon ju stor.

Meningen var ju att jag skulle inskola hela dagen, vara med, stötta, finnas där för henne. Viktor var med Sanna i ett par timmar innan han gick hem och jobbade, nöjd med vad han hade sett. Själv kände jag mig också rätt överflödig. De slutade egentligen redan 11.30 såhär första dagen på skolåret, men vi ville ju att de skulle få vara med de andra och skaffa kompisar, så tvärtom vad planen var från början bestämdes det att de skulle få hänga på fritids fram till mötet med Sannas fröken vid 15.30. Så efter lunchen gick jag helt enkelt hem och käkade. Det kändes helt fel… Återtanke:

Året är 2003. En helt vanlig oktoberdag, närmare bestämt den 28:e.
2 nyblivna föräldrar står utanför Karolinska sjukhusets BB med en liten blond och vacker bebis i en liten bärbar bilstol. Hon är utklädd till kanin, vinteroverallen har långa öron. Vi tittar på varandra och jag undrar ”ska de verkligen skicka hem oss med det här barnet? Vad ska VI göra med det? Hur kan de lita på oss?” Sedan åkte vi hem. La henne på soffan och så tittade vi lite på henne. Hon blängde tillbaka, nyfiket och nöjt trots sin mycket ringa ålder. Och vi undrade. ”Vad f*n gör vi nu?”

Idag, 2011, undrade jag det motsatta. Efter alla år på dagis och skolor och preschools och gu vet allt så undrade jag ”hur ska jag kunna lämna mina små tjejer med de därna? Ska dessa människor verkligen ta hand om mina barn? Kan jag verkligen lita på dem?”

Missförstå ej, fröknar och all annan personal vi mött har varit fantastisk. Precis som på Audubon gillar jag skolan så mycket att jag skulle vilja gå där själv. Det är bara verkligheten som smyger sig på. Det yngsta barnet som växer upp, och faktumet att vi är tillbaka i Sverige, i verkligheten, igen.

.

Far går med barnen, mor går med kameran…

Alva hittar sin cubbie… sin… krok?
Det går sakta, vill inte riktigt.

Vill inte alls faktiskt. Hela samlingen var bara hemsk hemsk hemskt tyckte Alva och ville bort.

Vet inte exakt när det lossnade. Redan direkt efter samlingen när de fick leka tror jag. Vid lunchen var hon lycklig, kött med ris, favoriten, hon tog tomat och röda bönor också, och hämtade mer efteråt. På eftermiddagen var allt bara skoj. Måla var skoj, leka inne var skoj, lekplatsen ute var skoj.

Sanna gillade också lekplatsen. En annan mamma sa att den var trist, men alla ungar roade sig kungligt. Och det är ju det enda som betyder något.

.

SATS har bollhav inne hos barnvakten. Ungarna kommer vilja att jag tränar varje dag… Ska iallafall passa på om dagarna fram tills det är dags att börja jobba, samla energi inför hösten. För snart är mitt sommarlov också slut. Jag är nog lika nervös som Alva, men tycker att det ska bli så himla roligt!!

Dags för sängen, imorgon ska vi vara i skolan 8.10, den tid vi vanligen stiger upp.