Gick på ett efterlängtat karatepass, planen var att gå på två i rad. Dojon full av barn efter Karate Day Camp. Camp-barnen var inne på sitt tredje träningspass för dagen och Alva som är yngst var helt slut. Efter 2 dagars packande är även jag rätt trött och sliten. Orkar inte ens knyta näven. Det blir enkelpass.
Mitt sömnbehov har trillat ner från drygt 8 timmar per natt till 5.5, men det har blivit mindre än så på sistone. De många kraven just nu gör säkert sitt till, kanske man borde investera i en timme till.
I mitt trötthetsrus spelar jag småspelet Bubbletown, vilket sällan går bra, det är bara något jag gör med fingrarna då hjärnan går, en form av meditation. (Naturligtvis vore riktig meditation att föredra, men jag tar mig aldrig tiden, 1 timme i veckan på akupunkturen får räcka.) Jag tänker på ett samtal med mor min för någon vecka sedan, vi talade om komplex. (Det är så kul mamma, det blir roligare att prata med dig för varje gång jag gör det!)
Ungdomens ätstörningar, depressioner, självförakt och BDD har bleknat med åren, men sedan vi landade i detta självbejakande land har de helt och hållet sagt upp sig och lämnat byggnaden. Jag var avundsjuk på folk först, då när vi kom hit, ibland kunde stoltheten vara lite löjeväckande för en helyllesvensk dotter av Jante. Men jag är inte sen att erkänna att jag hade fel, det är såhär det ska vara. För idag är jag faktiskt, hör och häpna, nöjd med mig själv. Inte stolt direkt, inte heller så att jag tycker jag är den läckraste varelsen som går på två ben, men jag duger. Jag är inte jättesmal och har en hel del… *host* hud särskilt på magen (jaja – med fett i!), ådror här och var och skulle hypotetiskt sett kunna lyfta både den ena och den tredje kroppsdelen. Men jag vill inte. Jag gillar mig själv. Detsamma mentalt, man blir bättre hela tiden, fortare om man medvetet lägger ner tid och jobb på det. Självklart är jag långt ifrån klar än, det blir man aldrig, men idag vet jag att jag duger.
Jag har funderat mycket över Jante i ett par omgångar tidigare, det är en fascinerande skillnad mellan kulturerna. Svår att se, jag tror inte att jag skulle ha upptäckt något utan långa månader av arbetslöshet med tid för eftertanke som biverkning. Om man skulle säga i Sverige att ”jag tycker om mig själv” så anses man lätt vara pompös narcissist, även om frasen faktiskt bara betyder ”jag duger”.
Man kan bortförklara elakhet genom att påstå att man bara är ärlig.
Det är på något vis helt okej att hobbydiagnosticera medmänniskor, men att någon faktiskt skulle trivas precis som den är, i det utvecklingsstadie individen för närvarande befinner sig i, det är svårare. Jag antar att det som så ofta handlar om avundsjuka här i världen. Måhända har en person inte något annat avundsvärt än just att den är nöjd med livet, men det kan sticka nog i ögonen på den som inte är det. Kryddat med lite övrig framgång blir det kanske outhärdligt.
Det finns alltid något som inte duger, något som ska lagas. Inte behöver man penicillin för varje sjukdom vi får? Så varför ska man behöva terapi för alla själens sår? Jag är övertygad om att vi är byggda för att självläka. Dessutom; liksom skönheten finns i betraktarens ögon finns ofta problemen bara där. Men om det spelar endast bagatellartad roll i den åseddas liv, ska jag då lägga tid på att lösa ”problemet”? Vem är det som bestämmmer i vilken form man duger?
Jag trodde att man var tvungen att vara på ett visst vis för att bli lycklig. Ibland älskar jag när livet bevisar mig ha fel.
.
Ett litet glädjeämne en onsdag, min gamla rese-mugg har gått sönder och eftersom det är den andra jag förbrukat sedan vi flyttade hit investerade jag i en helgjuten. Love it! Den är lite för bra, teet hålls hett alldeles för länge. 🙂
Med tesil i.
”Ska de va nåt te tet?”
.
Titelcitatet är för övrigt Barnombudsmannen Lena Nybergs
suddrik 
Underbart inlägg!!! Att tycka om sig själv, ja till och med älska sig själv för den man är tror jag faktiskt är grundbiten till attkunna vara generös och älska andra. Om man är bitter har man inte energi över till att ”se” andra. Än mindre GE något.
Jag är skitnöjd med mig själv! Inte på det iset att jag tycker jag är perfekt, för det är ju ingen. Men helt ärligt tycker jag verkligen att jag är en jädrigt bra person. På de flesta planen. Sedan har även jag enorma fel och brister också såklart. och vissa dagar är även min självkänsla nere i skorna. Vissa dagar vill man bara dra en filt över huvudet och somna om. Men på det stora hela gillar jag mig själv. Hahahaa! När jag berättade det för maken för första gången trodde jag han skulle ramla omkull. Han tyckte det kändes jättekonstigt att någon kunde säga så. och än konstigare faktiskt KÄNNA så. Men vadå? Jag säger dom du. Bara för att man tycker att man själv är bra innebär detta inte att man är en skrytig person. Bara att man accepterat att man inte kan vara perfekt men jobbar på sina svaga sidor, och tycker att man duger TROTS dem. 🙂
Jag tror på Kärlek – även till sig själv!
KRAAM!
Vad glad jag blir! Men faktiskt inte förvånad, du är så himla avslappnad att det är helt naturligt.
Självklart går det upp och ner som du säger, vissa dagar vill man helst bara ska försvinna, men på det hela taget! Jag minns inte citatet längre, men någon sa att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv. Älska kanske man kan, men att förstå hur man ska agera är nog svårare.
Underbart att du hade sagt det redan!! 😀
Kram!!
Jag håller med dig 😉 Det var det jag fastnade för i din blogg, att du verkade så tillfreds och nöjd 🙂 I många bloggar klagas det, och många svenskar som flyttat till Amerika klagar massor på USA en stor del av tiden. ( Inte alla, men en hel del) Du verkar istället uppskatta skillnaderna och vara nyfiken på landet 🙂
Jag försöker bli inspirerad istället för avundsjuk, försöker tänka att om någon annan har något som jag vill ha så är det faktiskt nåbart, eftersom någon annan redan lyckats få det 🙂 (I ditt fall så verkar du ha en fantastisk familj, bra självkänsla och har lyckats få jobb, vilket jag tycker e väldigt inspirerande.) Det funkar superbra och man mår bättre av att unna andra ;)… och det är enstor skillnad mellan USA och Sverige i det avseendet.
Och visst kan båder kropp och själ självläka. Terapi kan vara bra i vissa fall, men i många fall så fastnar man och fokuserar och ältar… vilket gör att problemen inte blir lösta. Ju mer fokus på något, destå större blir det, det gäller både glädje och sorg 🙂
Du skriver så gullgt att jag blir alldeles rörd!!
Vad svarar man på det här? 🙂
Du verkar tycka som jag i många fall, det är verkligen spännande att se hur en annan kontinent fostrar sina människor annorlunda, även om de tycks vara i exakt samma situation som de därhemma. I början när vi kom hit oroade jag mig lite för vad som skulle hända i och med att Alva missar Pippi-perioden som ”alla” svenska barn går igenom. Jag har släppt det nu förstås, men det är en intressant frågeställning. Här får man höra att man är duktig, kanske lite för ofta, man peppas i skolan på ett annat sätt än vi är vana vid, Sanna har redan i 1:an hållit tal inför klassen, hon var tvungen att öva kvällen innan.
Visst finns det mycket som man ogillar också, men ingenting här i världen är svart eller vitt. Det är rätt skönt att hålla terrängen öppen och tillåta sig själv att byta åsikt och inställning.
En sak som jag älskar här är att man tillåts ha en åsikt, den hålls inte emot en utan accepteras bara för vad den är, bara en åsikt. Man blir inte ställd till svars av någon, vilket gärna sker i Sverige, även av folk som inte ens är insatta i vad det nu må vara. Folk verkar bara tänka att ”jaha, så tycker du”, inte döma en efter något. Jätteskönt! Jag har blivit så mycket mer avslappnad av att bo här, jag tror inte att jag kunnat utvecklas på samma vis i Sverige.
Vad gäller jobb, var hemma ett tag och upplev vardagen! Kolla lite på jobb och sök de du är verkligt intresserad av. Även om jag inte uppskattat de tjänster jag haft särskilt mycket så har det varit verkligt intressanta upplevelser. När jag var hemma fick jag uppleva kulturen i egen takt och fick se aspekter som maken missade, bara en sån sak som att hitta i krokarna, det är fortfarande bara jag som kan. Men får du chansen att jobba så ta den, för du får uppleva en ny aspekt av folksjälen. Svårt att förklara, det låter så präktigt också 😀 det är helt enkelt bara kul att testa något mer, något nytt!
Haha, nää tack och lov är livet mer färgglatt 😉
Angående jobb så trivs jag delvis med att vara hemma, jag hittar i trakten utan gps 😉 och har tid att göra det jag vill! Men samtidigt känns det som jag missar något viktigt, erfarenheten och att vara en del av samhället 🙂 … plus att jag vill testa att jobba här, jag vill utvecklas och hitta något givande att göra! … jag vill ha ha pengarna, trivs inte med att snylta på maken, och jag vill verkligen ha en karriär;)…. och makens respekt för att jag lyckats skaffa mig ett coolt jobb 🙂 Jag har jobbtillstånd så det e inget större problem. Jag måste bara hitta mod och lite jävlar anamma så löser det sig 🙂
Men jag kan tänka mig att när jag väl har jobb kommer att tänka ” var det det här jag suktade efter”, ”det var rätt mysigt att vara hemma oxå” haha.
Hahaha!! Just det där ”hitta utan gps” är EXAKT samma som jag var så nöjd över när vi kom hit! Mina kompisar hade gps men vi skaffade ingen förrän vi skulle till Kalifornien, då kändes det tryggt att ha, men då, efter 2 år här, kändes det lugnt att skaffa en.
Det låter även som att du vill ha jobb av ungefär samma anledning som jag! 😀 Karriären var viktig för mig och jag ville känna stolthet över att ha fixat det. Och som jag jobbade… det fanns ju ingenting under lågkonjunkturen! Men det är svårt i början, utan USA-erfarenhet. Säg till om du behöver hjälp, jag gick till en coach en gång eftersom jag inte förstod hur det funkade här. Jag kan exempelvis skicka min CV som den var först (funkade inte) och hur den var efter amerikaniseringen, dvs efter några kilo skryt och skrävlande lagts på. Nu när jag har jobbat här ett tag så har jag inga problem alls längre. Man vänjer sig också vid hur man ska bete sig.
Jag kan erkänna att jobben inte var vad jag längtade efter (jag saknar svenska arbetsmarknaden som inte är lika micro-managed som den är här, dessutom jobbar vi snabbare och smartare i Sverige, här snöar man in sig på onödiga detaljer som tar massa tid, eller bara gör saker fel rentav, mycket vanligt) men jag skulle inte byta bort erfarenheten för allt i världen. Jag är jätteglad över att ha jobbat både på Microsoft och Children’s, fantastiskt bra erfarenheter!
Ja du, jag gick någon två timmars kurs i hur man skriver CV, men jösses vad den mest handlade om HUR du skulle spalta upp allt du gjort i en viss ordning… Så jag har nog fortsatt att skriva en ”svensk inspirerad” cv. Och visst den är nog alldelles för blygsam för att sticka ut. Tror oxå att det är svårt utan erfarenhet från detta land, men inte omöjligt;) Du fixade det! Och jag ska ta mig tusan ha ett jobb i höst om jag så får gå och leta upp de som anställer personligen 😉 haha.
Måste erkänna att jag legat mycket lågt med jobbsökningen sedan värmen kom. Men efter makens semester ska jag ta tag i det på allvar 🙂 I might just take you up on that offer then 😉
… hänger inte med i alla detaljer, men ska du fortsätta på Microsoft när ni kommer tillbaka? Eller ni kanske inte har bestämt hur ni ska göra? Sverige vs USA 🙂 …