suddrik

Dagbok från Amerikatt

Så var den sista cherry-colan uppdrucken 5 juli, 2011

Filed under: 2. Living in America,4. Coming home — Suddrik @ 21:10

Som jag har sörjt de senaste månaderna.
Att hemlighålla hemflytten var ju en kul idé på pappret, men i praktiken gör det väldigt ont att hålla allt inom sig.

Jag drack upp min sista Cherry Coke, fyllde vatten i flaskorna och åkte iväg i Kittan (min hybrid-SUV för den oinvigne). Trampade en kvart senare in på mitt älskade gym för sista gången. Hanna ledde detta mitt sista Bodycombat-pass på Gold’s i Redmond och sa vid presentationen av klassen att det var ”a bittersweet class today” eftersom jag som är en del av interiören var där för sista gången. Härligt med combat. Styrketränade sedan fort i en timme och lyssnade på min svenska spellista. Så kom ”Himmel no. 7” med Gyllene Tider och jag njöt av att höra den. Så, utan att riktigt veta om det, så drog jag en lång lättad suck. Plötsligt kände jag att jag ältat klart. Det var som att sköljas av en lagom ljum våg av det bekanta, det enkla, det jag kan, känner och älskar. Sorgen var över, det ska bli skönt att komma hem!

I vanlig ordning har jag förträngt, förnekat och vägrat att riktigt inse att vi verkligen ska åka från detta land, USA – mitt kära mentala tivoli och terapeut, men i bakgrunden processar min hjärna informationen. Det händer i dylika sammanhang utan att jag själv ens är medveten om det. Så en vacker dag är det klart, kompileringen är över, det som man vid inlärning kallar för att poletten trillar ner. Visserligen innebär detta att sorgeperioden blir längre för mig och jag gråter sällan ut, men jag är ändå så glad över att fungera såhär. Nu vet jag också varför jag aldrig gråter vid farväl, det är acceptans. Jag som trodde att jag var känslokall!

För faktum är att allt inte ens är klart än; jag har inte varit sista gången hos den ena å den tredje och inte varit på min sista Hanshi-class på karaten. Nu ska vi promenera iväg till Desert Fire och dricka en sista Raspberry Mojito och förhoppningsvis få receptet på den. Vi har nog spenderat flera $100 på såna över åren… och jag kommer att sakna dem, med sin överdrivna sötma och allt.

Jag överla i någon kvarts minut vad det skulle vara för musik under min sista sorti. Det blev Bo Kaspers och ”I samma bil”… och eftersom detta var min sista gång så tillät jag mig också att göra bort mig totalt, det jag alltid vill men inte vågar, jag sjöng med högt och dansade med hoppsansteg ut från gymmet.

Jag är klar! Jag är hel och lycklig och ren inuti (men svettig utanpå) och på väg!
Äventyret är över och det är faktiskt precis lika trevligt som att ha det framför sig eller vara mitt i det.

Annonser
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s