suddrik

Dagbok från Amerikatt

Massa action 3 juli, 2011

Filed under: 2. Living in America,Bara bilder,Barnen,Resa,Skillnader — Suddrik @ 23:42

Ojojoj, vi har haft en helg lika actionspäckad som en Hollywood-thriller. Fast utan allt mördande, biljakterna och andra skurkerier förstås. Det är så många mappar med bilder som behöver kollas igenom, det stressar lite så det kanske inte kommer upp så många på bloggen…
Eller så gör de det.

Om ett par dagar ska vi åka till Island och så vidare till Sverige. Jag är faktiskt lite nervös. Hur klär man sig där? Jag vill ju inte se ut som en turist. Tänk om vi pratar som Victoria Silvstedt/Dolph Lundgren? Eller om ungarna vräker ur sig för mycket av de i vårt hushåll så ofta förekommande svordomarna? Och vad äter såna därna svenskar? Näe, så illa är det ju inte  🙂 men kläderna undrar jag faktiskt över. Som Viktor nämnde nyss, man är ju van vid att jobba i pyjamas och det är ju jag med. Väldigt färgglatt är det här. Snygga jeans och t-shirt och folk tror att man ska på fest. Aaah de e värsta gala-fecken ikväll, serru. Fast så är det väl om man bara umgås med bohemer, miljöentusiaster, träningsfreak och andra galningar som vi passar ihop med.

Våra kompisar Cilla och Olof, vilka sedermera flyttade vidare till Kalifornien, umgicks i lite finare kretsar än vi. Ibland var jag lite avis, men man får helt enkelt acceptera att det är såhär man är. Mer bärs, mindre champagne. Fast jag dricker knappt alls, och när jag gör det blir det snuskigt söta drinkar.

Som igår. Vi har ju aldrig varit ute på stan själva, och kände att vi behövde ”göra den”. Således dumpades kidsen för sleepover hos min konstnärskompis Tereza med familj och sedan for maken och jag in till Belltown. Jag körde, men efter att ha betalat parkeringen insåg man att taxi kanske hade gått på ungefär detsamma. Jag tror att vi var inne på nästan varje bar, förutom den som kostade pengar. Alla tjejer såg likadana ut, alldeles för korta klänningar och så höga klackar att jag fick svindel av att titta på dem (trots att jag är skotokig) och jag kände mig som ett ufo i mina ljusa byxor och linne. Först. Sedan tyckte jag att det var skönt att inte se ut som alla andra. Vi stod inte ut så länge och var hemma strax efter 12. Man har blivit ovan.

När vi hämtade barnen på morgonen och fick rapport av Tereza så visste barnen att vi hade lämnat dem hos barnvakt för att vi skulle vara hemma och göra barn. Grandma har dessutom helskägg… alltså, ungar, jag fattar inte att de där två en dag ska bli produktiva medborgare.

Ungarna kördes vidare in till stan och Kenmore Air som har sjöplan. Flightseeing över Seattle. Vi flög alltså helt frivilligt. Personligen gillar jag inte att flyga, men fick det konstaterat att det bara handlar om klaustrofobi, för det här planet var helt ok, inte ett uns nervositet! Alva däremot var inte riktigt lika imponerad. Hon log stort när hon fick lurarna på sig, men det dog ut, sakta men säkert… sen såg hon mest ut som att hon höll på att spricka hela tiden. Man liksom bara väntade på ett PooF! eller Splatt! Tack och lov lät hon bli.

Seattle med Mount Rainier i bakgrunden. Det är så mäktigt, vi vänjer oss aldrig. I det fantastiska vädret utan ett moln på himlen såg berget ut att flyta långt över horisonten.

Gasworks Park. Staden ville ta bort byggnaden när gasverket slutade användas, men motarbetades. Nu är det en av de mest populära och välbesökta parkerna, bland annat har de de bästa fyrverkerierna på kvällen under fjärde juli-firandet. Vilket inträffar imorgon men vi kommer att missa eftersom vi hämtar kompisar från flygplatsen då. Bummer.

Space Needle ser inte jätteimponerande ut från den här vinkeln. På närmare håll såg monorailen ganska cool ut, och Experience Music Project med sina blänkande metallfasader lika så (men vi hann inte fota! Flygplan går fort!). Men står man direkt under så ser det bra mycket coolare ut!

”Vårt” plan och våra varma barn.

For in till stan och utfodrade utsvultna barn på stans äldsta restaurang, sedan 1890 har de haft öppet. Det var en bra start inför sightseeing ”Seattle Underground Tour”, källarvåningen var nämligen entréplan på den tiden, staden har höjt med en hel våning. (!)

Nu kommer det lite historia och eftersom det kan vara lite tråkigt så har jag kursiverat, vilket förenklar för den ointresserade att hoppa över.

När Seattle var ungt drog tidvatten in 2 gånger om dagen. Detta innebar förstås att det var lerigt mest hela tiden. 1889 inträffade en stor brand vilket gjorde att den lågt liggande delen av staden ödelades eftersom samtliga byggnader var av trä. Inga människor omkom. Det var för övrigt en svensk limkokare som satte igång brasan. Man började bygga på nytt, men staden bestämde att eftersom det var så dåligt underlag måste alla byggnader göras av sten. Man började flytta ner jordmassor från bergen för att höja landet, samt bygga vallar mot tidvattnet, intressantast är dock att man höjde staden en hel våning. Nya hus byggdes alltså ofta med ingångsdörr både på markplan och en våning upp, så att man efter höjningen skulle ha en ingångsdörr på det nya entréplanet, det gamla blev istället källare. Vägarna la man sten under, och över trottoarerna gjorde man ett valv av tegel. Vägarna hade högst prioritet, så under en period fick man för att komma från en sida av vägen till den andra klättra på stege uppför sin trottoar till vägen, för att gå ner för stege på andra sidan. Sedan ”la man på locket”. Under trottoarerna frodades brottsligheten så det stod härliga till, och stadens ledning valde att beskatta prostitutionen – den största monetära donationen till Seattle gjordes av en gammal prostituerad och bordellmamma, summan omvandlad till dagens dollarnivå står sig än idag och hon räknas som ”stadsfader”.

Man är riktigt stolta över det här arbetet men det är svårt att inte reagera med ”hur i helskotta kan man vara så vansinnigt dumma att man bygger en stad i tidvatten??”

En del av det underjordiska nätet finns alltså kvar än idag, vi kunde se folk gå på trottoaren ovanför oss på ett par ställen.

Undervåningen till ett gammalt hotell.

Orginalvattenrör i trä. Näe, de används inte längre…

Skylights. Det går folk däruppe!

Det skulle finnas en American Scandinavian Bank med spöke, men vi såg varken bank eller gamla andar. Jag måste erkänna att turen var rätt trist. Mycket folk och för mycket snack, guiden som sa att turen var ”historia med humor” var väldigt entonig, troligen efter att ha sagt exakt samma meningar 100-tals gånger förut, och i relation prat/sightseeing var det mycket snack och lite tur. Tycker jag.

De här träden såg nog frusna ut.

Så körde vi tillbaka hem, jag lämnade ratten till Viktor utanför dojon i Bellevue för att hoppa in i Sensei Arais bil och sen åkte jag med henne, Sensei Kristin och karate-ka Chelsy in till Safeco-arenan för att kolla på baseball. Det var Mariners mot Padres och vi, Mariners alltså, förlorade med 0-1 på hemmaplan. Vi hade skitkul ändå, Kristin och Chelsy lärde mig reglerna, vi gjorde vågen med alla andra, drack lite öl och käkade vitlökspommes, korv med surkål och massa godis av majsfruktossirap, färgämnen och estrar, och när söta japanen Ichiro gick upp för att slå vrålade vi eftersom han gick ner i shiko dachi. (Ja, vi går på karate alla 4. 🙂 ) Tydligen väldigt vanlig stretch i Japan berättade Sensei Arai. Jag älskar min Sensei, hon är typ… hälften? så lång som jag så det känns knäppt att vi är lika gamla, men på karaten har jag inte sett hur liten hon är för jag har så himla mycket respekt för henne. Inte nån man muckar med skulle man kunna säga.

Wow, Seattle 3 gånger på ett dygn. Det måste vara någon sorts rekord.

.

Nu är det officiellt. Sanna har blivit flicka. Hon vill ha likadana kläder som sin docka. Hittills har hon fått några par höga strumpor.

Vi gillar asiater. Tur att de gillar oss tillbaka. Sensei kallar oss whities.

Nu är det bara 2 mappar med foton kvar, partybilder. Men nu får det nog vara nog för ikväll. Sara kommer hem imorgon och då får vi inte längre ha hennes ljuvliga hus för oss själva längre, bäst att passa på att njuta nu! Här är hennes perversa lilla tv-rum… Jag har ingen fisklins så det blev lite klippa&klistra. ”Hemma hos Picasso”? Soffan är stor nog för 3 pers att sova i, och tv:n är på 64″ med surroundsystem. Dags för film!

Annonser
 

3 Responses to “Massa action”

  1. saltistjejen Says:

    Vad häftigt med en sådan flightseeing. jag gillar att få se saker ovanifrån.
    Sedan det där med kläder. Jag är likadan. Önskar ofta att jag skulle vara mer intresserad och försöker i perioder, men eftersom det äkta intresset saknas så dör det ut rätt fort….
    Kram!

  2. Gabriella Says:

    Haha 😉 Oj vilken full rulle det är hos er :)… och tur att inte ungen sprack förresten;) … helt otrolig utsikt från planet!

    …. och jösses vilken jätte tv 🙂 !

    Vad söt du är som funderar på hur du ska klä dig i Sverige haha 🙂 Pyjamasen ska du nog skippa, i alla fall i offentliga miljöer 😉

    Den amerikanska stilen verkar ju vara lite mer sportig och avspänd 😉 Men många som turistar i USA köper på sig massor av billiga märkeskläder… Det kanske vore något ?? Ralph Lauren skjortor, och Calvin Klein jeans 😉 …ger garanterat respekt ute i de svenska små städerna 🙂 Annars är det alltid bra att ha på sig sådant man tycker är snyggt, det brukar funka bäst i längden. Har du provat kilklackar förresten ?? Det är en bra kompromiss av höga klackar och bekväma skor 😉 helt klart min favvo 🙂

  3. Gabriella Says:

    oj sorry,,,, och där slog jag rekord i smileys 😉


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s