suddrik

Dagbok från Amerikatt

Mallis, Bali, whatever 10 maj, 2011

Filed under: 2. Living in America,Larv — Suddrik @ 10:57

Har du någonsin varit på semester och känt att du vill stanna kvar? Kvar i det nya, spännande, långt från verkligheten? Det äkta, men vardagliga och trista, på behörigt avstånd.

Det är visserligen att förneka verkligheten. Man vet ju att man vänjer sig vid allt och efter ett tag så blir det ju same shit, different language i alla fall, man kan inte fly från sina problem. Etc. Men jag tycker inte att jag har några problem… jag bara gillar. Väl?

Men jag inser att det är just där jag är nu; De sista dagarna av 3-veckorssemestern på Bali, det drar ihop sig och snart är det dags. Ett djupt andetag och så var det över, nästan som att det aldrig hade hänt. Om några veckor har solbrännan bleknat. (Eller som i vårt fall; simhuden mellan tårna  kryper tillbaka.) Sedan, ett minne som kanske bara lever kvar i form av bilder i ett fotoalbum.

En otäck tanke slår mig. Maken och svärmor har sagt att denna utlandsvistelse bryter av vardagslivet, vi kommer prata i termer före/efter USA, således kommer det att kännas som att tiden gått långsammare. Åldernojar, jag har ångest och klagar ibland över att jag åldras, det går så fort, för fort, ”och utanför lever hela världen vidare utan mig”. Man vill göra så mycket, snart dör man och får inte vara med längre, men redan nu är man för gammal för så mycket. Är det bra med ett avbrott? Jag tycker tyvärr att de inte kunde ha mer fel. Ty snarare känns det som att vi har varit på semester. Mein lieber Gott! Tänk, man kommer hem efter att ha varit på semester i 3 veckor och så har det i själva verket gått 3 ÅR!! Näe FY…!

Jo, jag tänker för mycket. Vi vet ju inte ens när vi ska flytta hem. Visumen har just förlängts. (Yey!) Önskar ibland att jag kunde stänga av den där katastrofala verksamheten i huvudet istället för att konstant spela upp framtidsscenarion. Den dagen den sorgen! Å andra sidan är jag förberedd när saker väl händer, har tagit ut ångesten i förväg, i små portioner, och slipper bli totalt sänkt. 40-årskrisen hade jag vid 31, nu är det pensionen jag sörjer.

.

Det här blev ju bara för deprimerande. Behöver lätta upp lite.
Tur att det finns kiss- & bajs-humor.


– Hej!
– Vad gör du?
– Ska du bajsa?

Annonser
 

8 Responses to “Mallis, Bali, whatever”

  1. saltistjejen Says:

    Vännen! Var glad ÖVER att du verkligen HAR de här erfarenheterna! Det är ju sååå mycket mer än de flesta! 🙂
    Sedan får man sörja och ha ”ångest” också. Det är väl en del av livet. Men att kunna glädjas är OCKSÅ viktigt. Om du inte känt så som du faktiskt gör NU så skulle det betytt att du mått skit i USA i 3 år. Men din sorg och ”rädsla” inför semesterslutet bottnar ju faktiskt i att ni haft en jättefin tid här. DET är inte dåligt det är BRA!
    Kramar!!

  2. urenergi Says:

    Om du lever i nuet så finns det ingen anledning att oroa dig över framtiden 😉

    Tack för kiss und bajs-humorn! 😀

    • suddrik Says:

      Kan man säga att man är duktig på att tänka?
      Jag kan iallafall både njuta av nuet, glädjas över det gjorda/sörja den tid som är svunnen samt våndas över/se fram emot framtiden på samma gång!
      Det fullkomligen surrar i huvet på mig…
      Jag behöver sån där Ritalin 😉 Vad var det? ”Plötslig död”.

      Äh, jag har akupunktur inbokad på fredag, min bodybugg tolkar den tiden som att jag sover djupt, trots att jag t o m pratade med Sanna förra gången. Mmm… fick nålar i magen senast… I like… (Fast i händerna är roligare, det spänner mer)

  3. Monika Says:

    Hahaha, ursäkta men kunde inte låta bli att skratta när du skriver att det är pensionen du sörjer! Lite tidigt väl??!!

    • suddrik Says:

      Jag vet att det låter helt sanslöst, men det är sant! Det där man läser om, att man är för gammal för att anställas, det känns som att det ligger precis runt hörnet. Katastroftänk! Men som sagt finns det fördelar, många går ju i väggen när de når vissa milstolpar, jag minns hur mina kompisar 30-årskrisade. Sånt gör inte jag, för redan 5-10 år i förväg (ibland 20-30!) så tar jag ut det i småportioner. Så när kompisarna 30-årskrisade så satt jag och oroade mig för 40. Bara litegrann, men ändå. 🙂

  4. Pia Says:

    Japp, vet vad du menar. Jag kanner ocksa att jag ar pa semester fortfarande, hela Singaporevistelsen kandes som en enda semester eftersom det var palmer, varmt och man kunde bada varje dag. En svensks definition pa semester eller hur! Har ar det lite annorlunda eftersom man jobbar. Men det kanns anda lite tillfalligt, vilket det ocksa ar, i det stora hela. Men da ar det som du sager svart kanske att leva i nuet och planera nar hela ens vistelse ar tillfallig, om i valdigt lange tillfallig…tillfallig tillsvidare liksom. Man planerar inte alltfor langsiktigt, man planterar inga trad eller malar om. Man investerar inte.
    Fast jag tanker pa de hemma som verkligen lever for sina tva veckor utomlands, handlar klader som ska anvandas just de tva veckor, hanger upp hela livet pa denna semester och tank om den blir dalig? Vad gor man da???? Jag forsoker njuta mer av nuet, men klart att det ar svart, fast egentligen det enda da man vet sa lite om framtiden, vi vet ju inte ens vart vi vill bo!
    Kram!!

    • suddrik Says:

      Alltid skönt att höra att man inte är ensam!
      Visst är det annorlunda när man jobbar, men det för ju bara tiden fortare framåt än om man gick hemma… stöööhn…
      Jag jobbade på Mallis en sommar när jag var 17, så med den erfarenheten har jag sabbat möjligheten att få arbetet att kännas mer verkligt, det där med vår definition som du nämner. (Jättekul att du vet så EXAKT vad jag tänker!!)

      Och det andra som du nämner, investeringarna och planeringen! Precis så är det! Vi köpte villa i Sollentuna veckan innan vi fick erbjudande om att flytta hit, hade vi inte gjort det så hade allt varit så mycket lättare; vi hade bott kvar i lägenheten tills det var dags för USA-flytt och klippt med rubbet. Men med 2 hus i Sverige ville vi inte köpa här, vi hyr. Alla våra kompisar har köpt, renoverat och jobbat häcken av sig, jag skulle nog inte orka, jag menar, vi städar ju knappt just pga att vi hyr och inte bryr oss. Jag har planterat lite jordgubbar och rabarber, that’s it. Vi har inte ens bytt den trasiga utebelysningen, trots att husets ägare hade införskaffat nya lampor, och vi har bott där i 2½ år…!

      Jag ryser lite vid tanken på det du beskriver om Svensson och hans semester. Det är faktiskt rätt hemskt. Man har 5 veckor, men det är som att det är de enda viktiga 35 dagarna på året. Jag tar tillbaka det, helgerna också… Jag bara vägrar ha det så! Även om man inte hinner att GÖRA saker på vardagarna, så ska jag ha kul då också. Jag SKA gilla mitt jobb, jag SKA bli glad över att återse mina barn, VARJE dag. Vi fastnar i en rutin där vi automatiskt klagar över vilken arbetsdag i veckan det för närvarande är, när vi kommer hem för att vi är trötta och för att det är en dag imorgon också och så långt kvar till helgen alternativt äntligen är helgen här eller nästan här. Naturligt sur helt enkelt. Jag är lika själv, naturligt alltså, men jag bestämde mig för några år sedan att jag inte ska leva för helgerna. Bestämmer man sig för att vara glad så blir man det, man kan lura kroppen. Det har gjorts undersökningar som alla kommer fram till att löjliga små saker kan lösa stora problem, deprimerade barn blev gladare av att leka med ballonger, sedan testade man utan ballongerna och insåg att det lilla som gjorde dem lyckligare var den enkla saken att de tittade UPPÅT! Banalt, inte sant? Sedan vänjer man sig vid det nya, och man skäller inte på barnen när man kommer hem, när man får ett jobb som man får söndags-ångest av så byter man. (Min pappa klassifierade jobb så, ett jobb man inte har ångest över på söndagen innan man ska tillbaka igen, är ett ställe man trivs på. Jävla 30-talist… :-D)

      Måste erkänna att jag har mer funderingar om huruvida man ska flytta tillbaka eller ej över huvud taget efter att ha pratat om Sverige med min svåger i en vecka. De verkar la inte rektit kloka i huvvena di därna svenskarna. 😀
      Storleken gente invånarantalet, smygrasism, docusåpor, kvasikänsdiskåtheten, EU och örtförbudet, mörkret, kylan, etc, och ovanpå allt: ÅNGESTEN… 🙂

      Förresten har jag varit väldigt lat vad gäller att skicka bilden. Jag mailar!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s