Många kakor blir det

Sprudlande nykär.
Men livet kan vara svårt även när det är som bäst.

För jag har det så förbaskat bra. Jag har alltid velat ha några bra vänner, men lyckades inte i Sverige. Jag ser nu på min mini-me Alva vad det är jag gjort fel, hon gör ju likadant, blir för kär i människor och skrämmer bort dem med ömhet. Det blir så uppenbart på en sån liten, hon gråter och säger ”jag vill ha den där flickan!”. Jag vet inte hur många gånger jag velat göra detsamma, men det skulle ju se bra roligt ut med en 30-plussare som står och gråter för att någon inte vill vara kompis med en. Jag visste inte vad jag skulle göra, spela en person som jag inte är eller leta vidare efter någon som är som jag.

Men här får jag vara mig själv! I Sverige är jag för högljudd, för babblig, för intensiv. Här fungerar det. Jag är ju en amerikan fångad i en svensk kropp. Jag kan t o m säga till någon att jag tycker om den, och personen försvinner inte! Jag gjorde det med Sara, min knäppa kanadensiska som fattar allt som har med socialism och jämställdhet att göra. Det fungerade bra med Tereza, min tjeckiska bohem. Till och med till den mer tillbakadragna tyskan Anja har jag flera gånger sagt hur mycket jag tycker om henne för att hon är så klok, och hon försvinner inte. Nu har jag fått en riktigt bra kompis på jobbet också, Amanda. Vi har börjat förstå varandra sådär som man vanligen måste känna varandra i 10 år för att göra, inte bara så att man skrattar så man blir hes när den andra ropar ”ALAN!” utan vi räknar ut saker om varandra som vi omöjligtvis kunnat veta, vi har känt varandra i 2 månader och kan inte ha hemligheter för varandra. Jag vet inte om jag haft en sån kompisrelation någonsin. Inte ens på den tiden jag hade en bästis. Lillasyster är nog den enda. Amanda förklarade jag också min kärlek för, genom att berätta att jag uppskattar att jobba ihop med henne för att hon är så trevlig och glad och verkar tycka om att arbeta. Hon blev jätteglad och någon dag senare berättade hon varför hon tyckte om mig. Hur kan man inte trivas med sådan öppenhet? Och varför har det inte fungerat hemma?

Här har jag dessutom fritidsintressen, hemma var det bara att baka. Bakning blir det väl en del än, men äntligen har jag hittat träning jag tycker om, dels hade jag tid att odla intressen, men träningen är också mycket roligare här. En Bodycombat-klass på Kungsholmen eller i Solna är tyst sånär som på musik och instruktioner, i Redmond tjoas och skriks det så att man nästan irriterar sig till en början. En nybörjare i Solna ställer sig oftast längst bak i klassen och skäms, en nybörjare i Redmond ställer sig längst fram fast den gör bort sig, nybörjarna behöver ju se. Och dojon… finns det någon dojo i närheten av Sollentuna där man har mer än 2-3 pass per vecka? Finns det nån dojo alls som inte är en gympasal vid nån skola? Vår fina dojo har 4 pass om dagen. Och jag är så kär i min sensei och hanshi.

Att man måste börja ta ställning till hemflytt snart är jobbigt. Jobbigare än någon kan ana. Vi måste förlänga visumen och även efter förnyelsen har vi blott 2 år kvar på dem. Att behöva bestämma sig stressar mig så att jag vill lägga mig i fosterställning och gny. Istället förnekar jag det helt och hållet; finns inte! För det är inte så att jag både vill ha kakan och äta den, nej, jag vill ha två kakor.