suddrik

Dagbok från Amerikatt

Många kakor blir det 22 februari, 2011

Filed under: 2. Living in America,Skillnader — Suddrik @ 23:35

Sprudlande nykär.
Men livet kan vara svårt även när det är som bäst.

För jag har det så förbaskat bra. Jag har alltid velat ha några bra vänner, men lyckades inte i Sverige. Jag ser nu på min mini-me Alva vad det är jag gjort fel, hon gör ju likadant, blir för kär i människor och skrämmer bort dem med ömhet. Det blir så uppenbart på en sån liten, hon gråter och säger ”jag vill ha den där flickan!”. Jag vet inte hur många gånger jag velat göra detsamma, men det skulle ju se bra roligt ut med en 30-plussare som står och gråter för att någon inte vill vara kompis med en. Jag visste inte vad jag skulle göra, spela en person som jag inte är eller leta vidare efter någon som är som jag.

Men här får jag vara mig själv! I Sverige är jag för högljudd, för babblig, för intensiv. Här fungerar det. Jag är ju en amerikan fångad i en svensk kropp. Jag kan t o m säga till någon att jag tycker om den, och personen försvinner inte! Jag gjorde det med Sara, min knäppa kanadensiska som fattar allt som har med socialism och jämställdhet att göra. Det fungerade bra med Tereza, min tjeckiska bohem. Till och med till den mer tillbakadragna tyskan Anja har jag flera gånger sagt hur mycket jag tycker om henne för att hon är så klok, och hon försvinner inte. Nu har jag fått en riktigt bra kompis på jobbet också, Amanda. Vi har börjat förstå varandra sådär som man vanligen måste känna varandra i 10 år för att göra, inte bara så att man skrattar så man blir hes när den andra ropar ”ALAN!” utan vi räknar ut saker om varandra som vi omöjligtvis kunnat veta, vi har känt varandra i 2 månader och kan inte ha hemligheter för varandra. Jag vet inte om jag haft en sån kompisrelation någonsin. Inte ens på den tiden jag hade en bästis. Lillasyster är nog den enda. Amanda förklarade jag också min kärlek för, genom att berätta att jag uppskattar att jobba ihop med henne för att hon är så trevlig och glad och verkar tycka om att arbeta. Hon blev jätteglad och någon dag senare berättade hon varför hon tyckte om mig. Hur kan man inte trivas med sådan öppenhet? Och varför har det inte fungerat hemma?

Här har jag dessutom fritidsintressen, hemma var det bara att baka. Bakning blir det väl en del än, men äntligen har jag hittat träning jag tycker om, dels hade jag tid att odla intressen, men träningen är också mycket roligare här. En Bodycombat-klass på Kungsholmen eller i Solna är tyst sånär som på musik och instruktioner, i Redmond tjoas och skriks det så att man nästan irriterar sig till en början. En nybörjare i Solna ställer sig oftast längst bak i klassen och skäms, en nybörjare i Redmond ställer sig längst fram fast den gör bort sig, nybörjarna behöver ju se. Och dojon… finns det någon dojo i närheten av Sollentuna där man har mer än 2-3 pass per vecka? Finns det nån dojo alls som inte är en gympasal vid nån skola? Vår fina dojo har 4 pass om dagen. Och jag är så kär i min sensei och hanshi.

Att man måste börja ta ställning till hemflytt snart är jobbigt. Jobbigare än någon kan ana. Vi måste förlänga visumen och även efter förnyelsen har vi blott 2 år kvar på dem. Att behöva bestämma sig stressar mig så att jag vill lägga mig i fosterställning och gny. Istället förnekar jag det helt och hållet; finns inte! För det är inte så att jag både vill ha kakan och äta den, nej, jag vill ha två kakor.

Annonser
 

6 Responses to “Många kakor blir det”

  1. Mormor Says:

    Du vill ju inte komma hem! Då är det väl lika bra att stanna kvar eftersom du trivs så mycket bättre där, eller hur? Det går ju alltid att ändra sig senare. Dags att tänka på att sälja husen kanske? Sverige kommer ju ändå alltid att vara ditt hem, oavsett var du bor.

  2. saltistjejen Says:

    Jag tycker det låter helt underbart!!!Att du hittat en del av dig själv och vad du sökt här i USA! DET är väl helt FANTASTISKT!!!!!!
    Håller med din mormor i kommentaren ovan. Sverige finns kvar. Vad gör 1-2 år egentligen?
    Haha vi tänkte stanna 3 år men är nu inne på vårt 6:e…. Så kan det gå…
    Och jag känner igen mig i dina känslor för avsked och att lämna ett ställe och personer man lärt sig älska. DET är enormt stressande. Usch, jag vill inte tänka så långt och ändå vet jag att även o vi stannar säg 1-2 år till här så kommer de åren gå alldeles för snabbt….
    Kram och GRATTIS till dina nyfunna kärlekar! 🙂

    • suddrik Says:

      Du är alltid så rar, det är en fröjd att läsa dina kommentarer!
      Vilket skillnad det blivit för er… tänk om det är som min svärmor säger att man vänjer sig och fastnar??

      Jag tycker hur som helst att vi kommer överens om vi tänker på något annat än att flytta!!

    • suddrik Says:

      Du, de senaste 3 gångerna jag har försökt kommentera hos dig har det inte gått. Istället för att inlägget kommer upp (jag är ju inloggad) eller att komma till inloggning så kommer jag till ”skapa din egen blogg”. Dumma!!

  3. Ulrica Says:

    Vill bara påpeka att jag ALDRIG har blivit skrämd av din sköna ohämmade stil! Du är helt fantastisk precis som du är!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s