suddrik

Dagbok från Amerikatt

Gemensamhet? 29 januari, 2011

Filed under: 2. Living in America — Suddrik @ 14:01

Amerikanerna är någon sorts moderna nomader, de flyttar runt en hel del under sina liv, ofta beror det nog på arbetstillfällen, men de flesta flyttar långt hemifrån redan då de börjar på college. Jag antar därför att det är skälet till lättheten att finna en ny gemenskap i det här landet.

Det spelar egentligen ingen roll vad det är som man samlas kring. Det kan vara allt från scrapbooking och stickning, till ultimate fighting och biltävlingar, huvudsaken är ju att man har ett gemensamt intresse som man kan nörda in sig på och högakta tillsammans, samtidigt som man gillar varandra och umgås. Jag minns inte alla grejer jag snöat in på sedan vi flyttade hit, men gymmet i sig, sedan själva träningsformen bodycombat, kosthållning, hemmafrugemenskapen, dojon och även om svenska gänget inte är jättetajt så ska vi inte glömma det heller, svenskheten är religion. Om vi tar gymmet som exempel så är det nästan lite svårt att förklara, för jag hade själv inte förstått om jag hört någon säga detsamma till mig för några år sedan, men för att uttrycka det så koncist som möjligt så är gymmet mer än bara en plats jag besöker och tränar på innan jag åker hem. Jag hör liksom dit. Jag upplever värme när jag kliver in genom dörrarna. Jag är facebook-kompis med minst 10 personer därifrån och har bjudits på fester hos instruktörerna. När combat-instruktören/-guden Kate flyttade från staten tog jag med mig familjen till hennes avskedsfest. På ett gym i Sverige? Jag hade inte blivit bjuden om jag så tränade 5 timmar om dagen, varje dag, bara om jag var anställd eller kanske om jag vore mycket nära vän med någon. Man släpps helt enkelt inte in. Inte välkommen, non grata, don’t call us, we’ll call you.

I Sverige har jag bara lyckats hitta denna samhörighet på arbetsplatser jag trivts på. Ingen kanske älskar arbetsuppgiften, men den får oss ändå att känna att vi hör ihop, att vi brinner för samma sak och jobbar mot samma mål. Jag har alltid känt mig ensam i Sverige. Visst har man alltid släkten, men gemensamma nämnaren är ju bara släktskapet i sig, att i familjen hitta andra med samma intressen som en själv verkar mindre vanligt när man bott själv ett tag. Om jag vill prata om mina intressen får jag mestadels föga uppmärksamhet, man får hålla det kort för att inte tråka ut.

Detta fenomen, gemenskapen, är viktigare än jag någonsin förstått. Jag har börjat kolla på LCHF eftersom jag har glömt vad jag käkade förra gången jag körde GI rivstart, och insåg att jag aldrig någonsin har funnit stöd från någon annan i mina kostvanor. Viktväktarna, vars metoder jag inte riktigt tror på, fungerade faktiskt ganska bra för mig, det utöver Gi är det enda som funkat. GI fungerade pga sin enkelhet och att det är rätt kost för mig, Viktväktarna för gemenskapen.

Det amerikanska folket må besitta många nackdelar, precis som alla andra folk. Jag har inga problem att peka ut ”felen” och garva åt dem ihop med maken. Något som däremot retar gallfeber på mig är när folk påstår att amerikanerna är ytliga. Det är helt enkelt deras sociala attityd, ett trevligt yttre, jag har i tidigare inlägg nämnt hur mycket mer jag uppskattar det än den svenska kylan. Inser man inte när vänligheten är spelad eller äkta, så har man problem, men jag tror att de flesta märker det fort bara man bjuder på sig själv. Och gemenskap? Det kan man finna i nästan vad som helst. Välkommen in i värmen. Vi kanske inte blir bästisar eller ens hyfsade vänner, men bra bekanta räcker långt. Jag får uppfattningen att man gärna tänker ”hit men inte längre” men det är att föredra framför det svenska ”sköt dig själv”.

Varför saknar vi gemenskap? Är det så att svenska folket är väldigt ensamt? Men varför är vi då så ensamma?

När jag tar upp detta härliga (amerikanska?) fenomen till diskussion med maken, så undrar jag om det inte är socialismen som spökar där i Sverige. Det finns så många detaljer som vi inte ens tar för givna, vi har snarare missat att de influerar oss och kanske t o m förnekar dem, i stil med farbror staten, folkhem, Jante und so weiter. Meningen är att vi ska finna tillhörighet i den politiska ideologin, socialismen, klasslöshet. Skyddsnätet är staten och inte social interaktion med varandra, det har de ju lyckats genomföra. Men i det här fallet, som så många andra, fungerar inte socialismen för vår välfärd!
Jag har ofta förundrats över varför halva Sverige följer docusåpor och dylikt skräp i Sverige, men det är nog så att folk behöver dem. Vi är flockdjur och saknar vi flock så finns den där, full med virtuella vänner i tv3.
Av ren nyfikenhet, eftersom jag aldrig förr funderat över den svenska ensamheten, googlar jag lite snabbt.
   världens ensammaste folk
På första sidan finns länkar till de största medierna: Sveriges radio, SvD, Aftonbladet, DN, Flashback. Sedan vill jag inte ens bläddra vidare. Kontentan: vi är ensammast i världen och så blir vi äldre och det blir ännu värre.

Varför kommer frågorna just nu? Jo naturligtvis pga hemlängtan som vuxit sig så stark att jag velat packa sedan månader. Insikten om varför jag ibland mått illa vid tanken på återflytt ger mig kalla kårar. Jag är livrädd för att bli ensam igen. Religionen är stor här (vi har hållit oss undan) och jag funderar över att bli stammis i vår lokala kyrka där i Helenelund, det är värt ett försök, men jag tror inte ens att jag kommer att finna samhörighet där. Jag inser bittert att jag vältrat mig i hemlängtan, men att det har inneburit att jag har gått med skygglappar och missat en del av det som är helt överlägset Sverige HÄR. Det kommer att göra ont att flytta hem.

Annonser
 

14 Responses to “Gemensamhet?”

  1. urenergi Says:

    Vi är ensamma för vi har det så bra, materiellt… vår neutralitet och brist på krig har nog också en roll. Vi har inte behövt hålla ihop på samma sätt som andra… samtidigt tror jag överhuvudtaget att det moderna samhället skapar ensamhet och utanförskap, vi är fortfarande stenåldersmänniskor i kropp och hjärna. Vi ska leva i nära grupper om ca 40 individer som tar hand om varandra!

    Sen har jag nog tur emellanåt eller så attraheras jag och attraherar likasinnade… var till gymmet häromdagen och tjejen/instruktören hälsade superglatt och kom ihåg mig trots att det säkert är närmare 10 år sedan jag tränade där (har väl setts på stan någon gång förvisso 😉

    Sen har vi min nuvarande, del av verksamhet, FitLine… härligare nätverk och peppande gemenskap får man leta efter! 🙂

    Men jag veeet att du menar generell atmosfär. 🙂

  2. urenergi Says:

    Vi får liksom skapa gemenskapen själva – lev och bemöt människorna som om vi hade gemenskapen… många andra saknar den och blommar ut bara vi väcker dem med en varm solstråle. 🙂

    Ungefär som Tich Nhat Hahn säger – Världsfreden börjar i vårt eget inre…

    • suddrik Says:

      Det är en fin tanke. Jag bestämde mig för att aldrig bli som förr igen. Men det räckte med 3 dagar i Stockholms innerstad för att kraften skulle dö. 😦

      • urenergi Says:

        Nä vissa av oss är mer känsliga och ska inte vistas för mycket i de här miljöerna. 🙂

      • suddrik Says:

        Haha, jag är rädd att större delen av befolkningen skulle behöva förflyttas i så fall 😀

      • urenergi Says:

        Därför jag vill flytta själv… något utåt, till mer natur och mindre av de negativa energierna. 🙂

      • suddrik Says:

        I hear you…
        Jag har problemet att jag vill ha allt! Jag vill ha allt det roliga Stockholm erbjuder, naturen som finns långt därifrån vill jag ha på samma avstånd, och så vill jag ha den amerikanska vänligheten. Verkar rätt kört va? 😀

      • urenergi Says:

        Man kan ju bo lagom avsides men på ok avstånd för att kunna ta spontana turer mot stan eller att arbeta där? Ett lugnt boende är kanske viktigast, så man kan åka hem och ”landa”. 🙂

        Ja tänk om samhällsattityden var generellt stöttande istället för att vi från start i livet främst får höra allt vi inte kan göra istället för att uppmuntra allt vi faktiskt kan göra. Tänk när barnen fantiserar och de vuxna skrattar och säger ”men det kan man ju inte”… varför inte bara bejaka deras kreativitet och låta dem behålla sin härliga positiva inställning?

    • suddrik Says:

      Det är ju det de gör här! Låter ungarna leva ut. Tyvärr styr de ju rätt rejält vem som ska vara ”flicka” och ”pojke” t ex, och det kanske blir lite för mycket av det goda… man berömmer vad som helst. Många lever med en oförtjänt känsla av framgång, folk verkar inte heller bli riktigt vuxna.
      Så det krävs nog en balansgång.
      Skälet tror jag är att folk automatiskt när man säger uppmuntran och beröm slutar att ställa krav och förväntningar, vilka faktiskt behövs. Väldigt intressant det där.

      • urenergi Says:

        Absolut är det en balansgång! Uppmuntran behöver verkligen inte vara i form av beröm heller utan snarare att man ”är med”, är närvarande, inspirerar osv.

        Att bara berömma varje andetag blir väl svulstigt och utan gränser skapas kanske en bortskämd narcissist. :O

  3. saltistjejen Says:

    Jätteintressant inlägg!!!
    Jag håller med dig om att svenskar rent generellt är DÅLIGA på detta att skapa nya kontakter. Det är som om svenskar i allmänhet inte känner att de behöver det. Eller så har de inte ”kunskapen”? Den svenska kulturen är ju lite sådan att ”man ska inte lägga sig i andras business” och det handlar mycket om att ”skvallertanter kan sitta bakom gardinerna och ha stenkoll på¨grannarna i byn, men att ingripa DET vill man inte göra ens om det händer hemska saker mitt framför ögonen på en”. Synd. Vi har heller ingen som hellst träning av mingel. Amerikanerna har ju värsta försprånget där. Att mingla och snacka om vad som helst är de urduktiga på. Att småprata i hissen, på bussen i väntan på tunnelbanan Det KAN de. Sedan kan man ju tycka att det är ytligt och fånigt och ingen mening med. Detta är svenskarna bra på. Att se ner på denna typ av småprat. Det är finare att vara tyst och inte prata med sina medmänniskor än att göra det… 😉
    Jag vet inte, men anser mig själv som en rätt social person. Hade och hoppas att jag fortfarande har, ett rätt stort socialt nätverk i Sverige. Främst i Stockholmsområdet då där jag har flest vänner kvar. Jag ahr sedan även haft turen att arbeta i ”universtitetsvärlden” och jag tror den är lite annorlunda på det viset att många många ständigt kommer och går. Särskilt inom forskningen. Det är dessutom hög andel icke-svenskar där vilket kanske gör att öppenheten och viljan att lära känna nya personer oftast finns där. Så under min tid som doktorand på KI hade jag ett rätt riktigt socialt liv. Bland både svenkar och icke-svenskar. Men visst upplevde även jag att dels jag själv inte var lika nyfiken på att lära känna nya personer när jag varit doktorand flera år. Då hade man ju redan så många vänner omkring sig att man inte hade tid att träffa dem man redan kände…. Men ändå bjöd jag ofta med nya studenter eller post-docs till mina privata fester etc. Det jag märkte då var att många av mina annars så sociala vänner inte alls minglade med mina ”nya bekantskaper”. Ibland kunde det säkert bero på en språkbarriär. Alla kan självklart engelska men många känner sig obekväma med att använda det på sin fritid.
    Men det du beskriver kanske egentligen inte handlar om just detta egentligen, utan mer hur vi är med folk vi inte känner så bra. Hur vi interagerar med personer vi träffar på gymmet, i affären, på p-latsen, på bussen…. och ja du har rätt. Amerikaner spelar i en annan liga där. Småprata är för dem naturligt. Något man bara gör. Medan svenskar stirrar i backen eller i sin mobil Allt för att slippa ögonkontakt. Jag tror det är kulturellt helt klart.
    Sedan ska man ändå inte förringa att OM man verkligen lär känna en svensk på djupet så har man ofta en vän för livet. MEN i mina ögon tycker jag inte detta ska behöva stå som motsats till allmän trevnad. Vilket det tyvärr ofta gör.
    Det är många gånger jag har varit med om saker och samtal här i NYC med folk ja aldrig tidigare träffat och inser att detta aldrig skulle hänt i Sverige. Någonsin. Och det är synd. Sorgligt. De som förlorar mest på det är ju vi själva. Svenskarna.

    • suddrik Says:

      Vad roligt att höra att du tycker likadant! (Jag har faktiskt läst ditt svar flera gånger 🙂 )
      Både att mingla och hålla tal är såna saker som svenskar, inkl jag själv, är dåliga på. Men det gör inget här, ingen fördömer om man är dålig, de bjuder till extra på sig själva istället. Förlåtande lixom. Jag undrade redan första veckorna i USA varför jag trivdes så bra, varför det kändes som att jag var en amerikan född i fel land 😀 och jag antar att den poletten börjar trilla ner.

      Det är så lätt för vem som helst att utrycka sig om att folk är si och så efter att kanske ha träffat på någon enstaka individ, eller besökt ett land i någon vecka… men efter 2½ år (och då observerar och analyserar jag nog t o m lite för mycket för att det ska vara helt sunt) så får jag fortfarande insikter och lär känna folksjälen bättre. Det är riktigt spännande!

  4. Pia Says:

    Hejsan! Sag att du postat en fin kommentar pa min blogg, tack! Och var j tvungen att titta in har! Vilket intressant inlagg! Du har helt ratt! Ibland kanner jag ocksa stark hemlangtan men da paminns jag om det som jag faktiskt fanns ganska jobbigt hemma, inrutad vardag, mycket stress och slit, sarskilt med smabarn. Och som du sager, svarigheten att hitta gemenskap med folk. Jag tillbringade flera ar i Uppsala som glad student och dar upplevde jag dock en oppenhet, nyfikenhet pa vad andra gjorde, viljan att lara sig nya saker, det var harligt. Men ovriga landet, tyvarr sa star det helt still. Nar jag kommer hem till min hemort ar det fa som ens fragar hur det ar i Dubai, vet inte om de ar genuint ointresserade eller om det ar svenska jantelagen som spoka, vem ar jag att tro nagonting bara for att vi bor i Dubai. Men det ar ju inte det som det handlar om! Varfor kan vi inte lara av varandras erfarenheter, vara lite mer oppna?
    Har bor vi i compound och har en trevlig gemenskap, det grillas, vi har SPA, Halloween, alla kulturer samlas och har trevligt. Nej, alla blir vi inte bastisar men vi har trevligt. Varfor maste det bli sa svart pa vitt?
    Ursakta om jag blev lite langrandig. Ska bli roligt att folja dina inlagg i fortsattningen!
    Pia

    • suddrik Says:

      Det var inte alls långrandigt! Det är mycket intressant att höra att du har samma uppfattning därborta på andra sidan jorden, kanske är det rätt synd om svenskarna.
      På det hela taget är vårt liv sedan jag fick jobb mycket likt det vi levde i Sverige. Vi har alltid varit väldigt ostressade av oss vilket antagligen har hjälpt. Så det som är den stora ljuvliga skillnaden här är just gemenskapen. Man tror inte att det ska vara stort… jag är förvånad över hur livrädd jag är över att flytta tillbaka igen.

      Dina bilder är förresten fantastiska, fortsätt fota!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s