suddrik

Dagbok från Amerikatt

För van att vara svensk 4 januari, 2011

Filed under: 2. Living in America,Jobb,Skillnader — Suddrik @ 22:13

Mellan helgfirande och jobb så har det inte blivit mycket ork kvar till att blogga. Eller skriva mail för den delen. Trötthet och tidsbrist är egentligen inte det riktiga skälet. Det visade sig vara lite annorlunda att jobba här än hemma.

Att vara konsult fungerar lite annorlunda. De stora skillnaderna är att vi ”vendors” saknar företagets fantastiska förmåner, de är långt ifrån lika bra på konsultföretagen. Å andra sidan får jag timlön istället för fast månadslön, tråkigt när det är helgdagar och arbetsdagar och därmed inkomst försvinner, men underbart när man jobbar över en del. Vi kommer att göra uppgraderingar en helg i slutet av januari samt en i mars; vid förra uppgraderingen åkte min kollega inte ens hem, hon låg i sovsäck på chefens golv några timmar och sparkade säkerligen in en 50 timmar på en helg. Övertidspengar som vår chef, som också jobbade den helgen, inte får se röken av.

Som konsult kan man ha extra höga krav på sig, då man förväntas snappa upp saker fortare än fast anställda och det kan även brista upplärningsprocesser. Jag tror att man lägger mindre fokus på oss eftersom de flesta egentligen vill ha fast anställning och kan försvinna, även om de har verkat ha trivts på konsultjobbet. Somliga anser att konsulterna är mindre värda och de får inte ta del av information, trots att den kan vara viktig för framgång i arbetet, när det sedan tack vare detta brister i kvalitet så anses konsulten helt enkelt vara oengagerad. Mitt jobb är faktiskt inte alls såhär. De behandlar mig och de andra konsulterna exakt likadant som fast anställda. Jättenöjd med det alltså, jag var ju lite orolig över detta eftersom jag faktiskt tackade nej till en fast tjänst med högre lön till fördel för denna.

Så varför krullar sig inte blogginlägget av lycka? Jag vet inte exakt vad det är för fel.
Kanske är det tävlingsandan. Hur översätter man ”cutthroat competition” till svenska? Finns det? Jag är livrädd för en kniv i ryggen. Det har redan kommit småhugg. Återkommer till det.
Kanske är det kylan. Hur vi efter nästan 2 månader fortfarande inte kan prata om något annat än jobb eller ytligheter som man måste skratta åt, ja måste. Jämför jag med andra jobb jag haft så har jag kallat flera kollegor för vänner efter ett par veckor, de jag har nu skulle jag inte ens befrienda på Facebook. Jag kan inte sätta fingret på varför.

Det började inte jättebra, jag satt i flera veckor utan att ha något att göra eftersom jag inte hade behörighet till något. Läste all dokumentation jag kunde, vilket kanske inte var mycket heller just efttersom jag inte hade behörighet till något. Ja ni fattar. När jag var hemma i 2 år så fick jag ofta höra en hel del riktigt ”smarta” kommentarer om att jag skulle ”tillvarata den här tiden” och ”njuta av att få vara ledig”. Att säga så till någon som verkligen lider av sin arbetslöshet är ungefär lika intelligent som att säga till strålbehandlade cancersjuka att man är avundsjuk på att de får ha peruk. De första overksamma veckorna på jobbet fick jag höra att jag skulle njuta av lugnet innan stormen… Och göra… ja vadå? Jag led och läste dokumentation och kollade däremellan mailen sisådär en 4 gånger i timmen. Idag ringde min kontakt på konsultföretaget och jag fick höra att ”någon” kollega har klagat på att jag spenderar för mycket tid på sociala medier. Jag erkände villigt att jag gjorde det de första veckorna, dock inte de senaste, men innerst inne undrade jag bara vad i helvete det är för en sjuk skit. Rätt sjukt, istället för att ge mig arbetsuppgifter som var dag bönade om så övervakar personen – och angav. Jag kan ju bara gissa vem det handlar om, inte svårt eftersom det bara är han och jag från just det konsultföretaget. Jag fick höra att han ombetts stötta mig såhär i början och jag satte nästan tungan i halsen, för om det är någon som gjort det rakt motsatta så är det just han. Jag ställer frågor och får jag svar så är de så kryptiska som möjligt, ”halva svar”, och aldrig någon information gratis. Det är tungt, det att han inte kan säga något på eget initiativ, eftersom jag sällan vet vilka frågor jag behöver ställa. Dessvärre är det hans projekt jag fått ta över, 3 stycken, och bara ett fortfarande ostartat och ett stillastående från de andra. För första gången på många år har jag söndagsångest.

Ibland kommer motbevis, men jag tror förstås att det bara är mig det är fel på.

Under mellandagarna passade Viktor och barnen på att hälsa på mig eftersom kontoret var tomt. Sanna skrev sitt namn på japanska på min whiteboard. Påföljande vecka så visade jag kollegan detta, han har varit missionär i Japan i 2 år och kan språket. Han kastade en blick och sa torrt ”det är fel”. Jag tappade hakan. Inte att ”hon var duktig MEN det är fel”, inget positivt alls. Så jag sa att ungen är 7 år och inte lärt sig skriva än, de pratar mest. Men det var bara fel. Fel, fel, FEL. Så passande, hon är ju mitt barn och jag gör ju också bara FEL om jag gör nåt alls vill säga.

Hemma i Sverige anses jag vara en pratkvarn, tror minsann mig kunna minnas att jag blivit ombedd att knipa käft vid ett antal tillfällen. (Det är förträngt vid det här laget. 🙂 ) Döm om min förvåning när jag är det motsatta här. Inte så att jag pratar mindre, det är alla andra som pratar mer. De är så fulla av sina egna berättelser, för upptagna med att behöva dela dem för att någonsin orka lyssna på någon annan. Lyckas inte hävda mig. Fokus hamnar alltid på bagateller eftersom alla tycker att just deras petitess är det största som finns och tiden springer iväg samtidigt som inget händer, eller så händer det något och det blir fel.

Jag minns hur jag inte gillade att ta lunch- och fikaraster, hur saker kändes som att de gick för sakta i Sverige, desperationen under industrisemestern då inget hände, faktum som kunde irritera. Nu låter det som taget ur en utopi. Raster som skapar sammanhållning, noggranna processer med perfekta resultat, människor som glatt delade sina kunskaper så att när de försvinner iväg på semester så kan andra människor ta över. Ungefär här inser jag hur hopplöst svensk jag är.

Vi pratar om företagsklimatet hemma, Viktor är inte lika analyserande som jag och blir nästan lite glad när jag uttrycker mina observationer, han ser ju samma sak och tycker väl att det är skönt att förstå vad det är som han också vantrivts med de senaste åren, det klarnar en del när vi kan bena ut det ihop.

Jag skojar med Viktor, frågar om vi inte behöver någon som tar hand om saker här hemma och ”inte behöver vi pengarna väl?”, dumheter eftersom jag verkligen vill jobba och har sökt så länge och att ge upp det skadar en så. Men, inget skämt utan en gnytta allvar, har jag hört. Jag kommer förstås att lära mig något av den här upplevelsen. Tyvärr är det någonting som ligger väldigt långt ifrån det jag hoppades på att lära, men antagligen något som jag verkligen behöver erfara. Det ska bli intressant att se hur det ser ut om några månader, om jag inte får sparken som samtliga är livrädda för hela tiden. Kommer man gå ur det hela mycket mer hårdhudad, som jag behöver, som en amerikan! eller går det åt helvete?

Annonser
 

2 Responses to “För van att vara svensk”

  1. urenergi Says:

    Mm kan inte heller sätta fingret på varför men vissa berättelser får mig mer övertygad om att starta eget faktiskt är det rätta för mig… och hur bra ett direktförsäljningskonceptet är när det fungerar optimalt – då alla inom ”koncernen” stöttar varandra och glädjs i varandras framgång istället för att tävla mot och hugga i ryggen för att komma högre själv! 🙂

    • suddrik Says:

      Jag har inga såna ambitioner, faktumet att det jag vill jobba med inte är jättebra att frilansa med är säkert en stor anledning, men även om jag ville vara min egen så är det så mycket omkring det. Bor vi kvar här så tror jag dock inte att jag har något val. I Sverige har jag haft bra ledare och aldrig kommit på tanken att starta eget. Försäljning är ett område som jag inte vill jobba med alls 🙂

      Vi pratade om det här igår kväll, och jag frågade om jag kanske har för höga förväntningar när jag vill ha roligt på arbetet. Jag vet faktiskt inte. Viktor tycker att man ska ha roligt, kanske vissa inte förstår det. Precis som jag är han missnöjd med sin situation. MS-modellen är bara för dum.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s