suddrik

Dagbok från Amerikatt

Syrrans unge 9 november, 2010

Filed under: 2. Living in America,Barnen — Suddrik @ 11:12

Jag bara måste citera något min systerson sa för några veckor sedan. Jag skrattar varje gång jag tänker på det.

Vid frukostbordet:
”Mamma, om man inte kan prata kan man tänka.”

På tåget:
”Viktor, hur gör man när man tänker?”

”Så här” Viktor tittar sig omkring och låter ungefär ”dutidutiduu”

”Vad tänkte du på då?”

”Jag vet inte… jag behöver inte tänka, jag kan prata.”

(http://urenergi.wordpress.com/2010/10/11/hysteriskt-kul-sagt-samt-ytterligare-konstverk/)

.

När jag kom tillbaka från Sverige berättade Sanna och Viktor att Sannas ”bästa kompis” på sistone har börjat retas Sanna. Sanna förstår inte, hon har det inte i sig att gå fram till någon och säga ”du är [infoga valfri smädelse här]”. Det har dock hennes f.d. bästis. Egentligen är det väl lite synd om flickan eftersom hennes storasyster är grym mot henne och nu när hon är förbannad på Sanna så tar hon ut det på henne. Själv blev jag mobbad i drygt 5 år och hade ingen att prata om det med. Jag kommer fortfarande ihåg när 2A omringade mig, hur en kille höll mina armar bakom ryggen och en annan slog mig i magen tills hon som uppviglat dem blev rädd och jag sprang därifrån och spydde. Därför tar jag detta på kanske lite för stort allvar. Men ungen är duktig på att hitta precis vad Sanna såras av, att hon är lång, att hon är en crybaby och andra saker som hon verkligen inte vill höra.

Sanna står bara och knyter nävarna och blir röd i ansiktet när flickan retas och hennes kompisar hejar på. Sannas nya kompis, hon är klassens kortaste flicka och de kallar sig opposites friends, hjälper Sanna genom att säga till när retstickan kommer så att de kan springa och gömma sig. Gömma sig! Min coola, starka unge gömmer sig!

Tankarna i mitt huvud skrämmer mig. Jag vill inte skada henne… fysiskt. Jag vill skrämma livet ur henne. Det kokar i mig. Hota mitt barn och jag blir en tigrinna, sedan spelar det ingen roll om personen i fråga är hälften så stor som jag, eller hälften så stor som mitt barn för den delen!

Så jag har skvallrat för fröken. Peppat och preppat Sanna. Förklarat att flickan bara tar ut sin osäkerhet på henne. Att hon aldrig ska svara tillbaka för ingen gillar mobbare, säg ”you’re a mean bully” och gå, kanske flickan inte ens förstår vad hon gör. Hon är ju bara avundsjuk eftersom Sanna säger att hennes syster är världens bästa och flickan avskyr sin. I värsta fall kan hon hota med att spöa skiten ur henne, hon har faktiskt striped orange belt. Sanna säger att flickan går på Taekwondo och jag förklarar att det är skillnad mellan att gå på kampsport och att verkligen lära sig kampsport.

Igår var jag i skolan och lunchade med Sanna. På rasten sa flickan inget. Men när jag försvann in för att prata med fröken så passade hon på. Senare på dagen och sista rasten ramlade Sanna och ungen var där direkt med sitt posse och fulade sig om att Sanna var en crybaby.

Så idag när jag lämnade Sanna gick jag upp till ungen i kön. (De köar utomhus.) Naturligtvis blev det inget av de där hoten som går runt i mitt huvud utan det där pedagogiska, ned på knä till samma nivå för att hon inte ska känna sig fysiskt liten och så frågade jag bara ”Why do you tease Sanna and tell her she’s a crybaby?”. Utan att blinka svarade hon, och det kom blixtsnabbt, ”But I didn’t.” Jag litar på mitt barn, inte bara eftersom hon är mitt barn utan för att jag hört flickan ljuga förr. Så jag ljög jag med. ”But I heard you.” Exakt detsamma upprepades några gånger, tills hon sagt ”but I didn’t” 4 gånger och jag svarade med ett släpigt ”Ok…” och bara gick. Hon började tjuta. Tja, jag är inte direkt stolt om man säger så. Men till mitt försvar skrämmer det mig att hon kunde ljuga mig rakt upp i ansiktet utan att göra några av de klassiska lögnare-rörelserna, dessutom pratade jag med mjuk röst och jag förvånas, trots att jag vet, över barns ovana vid repressalier. Mina barn skulle inte ha börjat gråta… såvida de inte var medvetna om att de ljög förstås och grät av skuldkänslor.

Man kan ha åsikter om att jag borde låta Sanna sköta detta själv. Till det svarar jag bara ”Ja men visst! Se bara hur bra det gick för mig”.

Vete katten vad som händer nu. Antingen slutar hon eftersom hon numer är livrädd för mig. (Inte stolt här heller, men det är ändå rätt kul erkänner jag!) Eller så eskalerar det.
Då. Jävlar.

(En liten parantes: För mig gick mobbningen över då jag i 6:an. A satt och vässade pennan, kladdade ner min bänk helt och vässade pennan igen för att kladda på nytt. Den där bänken skulle jag få tvätta efter skäll av äckliga Bengt med blåröda potatisnäsan. Jag tog tag i A:s öron och bankade hans huvud så hårt jag kunde i betongväggen ett par gånger. Sen gick jag hem och ingen sa ett ljud till mig igen.)

.

Alva har haft matteprov i skolan och fick 9 av 10 rätt, både plus och minus-tal. Fröknarna överöser med beröm och vi stämmer in. Å andra sidan är hon helt urusel på att stava. Men det var jag också när jag var 4! Hennes indiska klasskamrat Rithika skriver jättebra, det är nästan lite läskigt.

Alva gick heltid när jag var i Sverige och ville sällan följa med pappa hem efteråt. Samma igår när jag kom. Hon har tydligen jättekul! Igår när jag hämtade, det tog ju lite tid, så stod jag och pratade med hennes irakiska fröken Vian som berättade att de äntligen fått bukt med den nya killen som det inte varit någon pli på alls. De säger ”gör som Alva” och han lyder direkt. Han är en liten mexikansk pojke och Alva säger att hon är kär i honom också. Så oberoende av varandra har båda flickornas fröknar uttalat samma ord ”ni får inte flytta för Sanna/Alva är en förebild i klassen!”. Jag är mållös. Jag önskar att jag visste hur det gick till!

Ja, jag vet att skryt luktar illa. Och nej, jag tänker inte ens spela blygsam.

Annonser
 

4 Responses to “Syrrans unge”

  1. saltistjejen Says:

    Jag tycker det var bra att du pratade med den där flickan! Sådant MÅSTE man göra. Om det inte slutar skulle jag prata med föräldrarna. om det ändå inte slutar kanske kalla till möte med föräldrar och lärare. Det är skitviktigt! Och även prata mycket med Sanna. Få henne att verkligen förstp att det hendlar om den andra tjejen och inte henne. Men det kanske hon ändå förstår ngnstans. Bra att hon fått en ny vän! Kul att de kallar sig oppsoite friends haha!
    Underbart med Alva också! Sådant är sÅ HÄRLIGT som förälder.
    Kramar till er!

  2. urenergi Says:

    Åh hur synd jag än tycker om Sanna så är det sannolikt även väldigt synd om den andra flickan, hennes automatiska och rigida lögner tyder på att hon är rädd, kanske har hon inte samma stöd hemma som dina barn har?

    Jag tycker också det var bra att du pratade med flickan som du gjorde, någon måste ju på ett vuxet vis bemöta barnet. 🙂 Bra också att förklara för Sanna att den andra flickan antagligen är rädd och kanske avundsjuk fast hon visar det med att vara dum mot andra…

    I övrigt så är vi alla klart stolta över våra roliga och intelligenta ungar – och hur pedagogiskt jag än skriver så skulle jag också få mord i sinnet om mitt barn skulle bli utsatt för utstuderad mobbing! Hoppas jag kan sansa mig så väl som du gjort. 😉

    Kramis


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s