suddrik

Dagbok från Amerikatt

Playdate 15 september, 2010

Filed under: 2. Living in America,Barnen,Jobb,Shopping — Suddrik @ 15:52

Jag hör Sanna skrika därute på baksidan. ”Nooo! Don’t! No, no, no, no, noooo!!!”

Det är early release så vi hinner med lite lek innan simmis. Sanna har playdate med en kompis från klassen, en av de få som hon fick med sig till 1:an. ”Hon är så himla snäll” berättade Sanna innan vi gick hem. Vi kom knappt hem förrän Alva vrålade som hon bara gör när hon verkligen gjort sig illa, flickan hade knuffat henne, två gånger. Jag brukar inte lägga mig i, men det lät konstigt så jag sa till och fick en sån lögn tillbaka att det bara osade, Alva hade försökt knuffa henne ur sängen. Det visade sig att flickan inte gillade att Alva hade händerna på Sannas säng. Jag hörde Sanna förklara att de nog inte får titta på tv, jag håller med henne, förklarar att tv:n alltid finns där, men inte lekkamrater. Jag vänder ryggen till och ungen sätter på tv:n och knappar in barnkanalen. Vänder, talar om att vi inte tittar på tv på dagtid, Sanna stänger av. Vad skriks det om nu då? Jo, ungj*veln står och håvar upp våra guldfiskar ur dammen. Jag har redan sagt till en gång, men blir orolig när jag hör Sanna, som aldrig säger emot någon, skrika oroat. Visst står hon där IGEN och har precis släppt tillbaka den 3-färgade fisken. Den här gången blir jag arg och höjer rösten, för när det gäller att tortera djur så har jag nolltolerans, ”No playing in the pond! Fiskar DÖR om man leker med dem, de behöver vatten för att överleva!!” Blicken, svårtolkad, men trotsen går inte att missa. Och så undrar folk, jag också, varför jag inte är särskilt förtjust i barn. Jag gillar folk för deras personligheter, inte för deras ålder.

.

Har varit på min favorit Kohl’s idag, en lågprisaffär. De har rätt mycket fult och storlekarna på damavdelningen är så tilltagna att jag måste handla på ungdom, men ibland kan man göra riktigt fynd där, t ex har jag någon kortärmad blus för 4 dollar… Tja, ni hajar. Sanna har fått en blå tröja med sten, sax och papper och texten ”varför kan vi alla inte bara hålla sams?”. De kör så mycket sten, sax och papper i skolan, och Sanna har tvingat det på Alva också, så jag kunde inte låta bli den. Hon blev glad, men vill inte ha den på sig. Så jag gick alltså tillbaka med den. Bad om ursäkt för att vi tagit bort prislapparna. Det har gått 3-4 veckor och den finns inte kvar i sortimentet heller för den delen. Hon tittade på plagget och mumlade något, jag hade visst tagit bort storlekslappen i nacken. Det handlade bara om 9 dollar så jag hade kunnat ge tröjan till välgörenhet i jul, men jag blev väldigt imponerad av att hon faktiskt tog tillbaka den. När allt kommer omkring så vinner de säkert på det… jag gick ut i butiken, köpte 2 presenter (du som fyller den 25:e kan gissa till vem), 1 t-shirt till mig och en till Viktor.

Det här med pengar har blivit en större gåta sedan vi flyttade hit. Exempel; I fjol köpte jag gruppträningstimmar på gymmet, något bootcamp-aktigt. Först var vi 7, sedan vecka för vecka blev vi färre, till slut var det bara jag kvar. Jag kan förstå ett gymkort som blir oanvänt, men varför köpa lektioner och inte nyttja dem? Samma med barnens simning, det är billigt, men inte gratis, och ändå kommer inte ungarna bara sporadiskt. Jättepaket med mat, eller jätteportioner, så man får nöjet att konstatera att man ”äter så lite, man fick ju inte i sig allt”. Man kan köpa praktiskt taget vad som helst, som leksaker eller för att bara testa eller för att man vill ha just där och då, tänka efter behövs inte, för det är ju bara att slänga. Sedan saknar utblottade förståelse för hur det kunna gå så snett och miljöaspekten är också ointressant, ”det är ju inte mitt fel” och ”1 vattenflaska spelar ingen roll”.

Usch vad jag är bitter idag.

Löven börjar bli röda på träden och jag minns nostalgiskt vår första höst här, september-månaden vi anlände, när vi badade i Idylwood samtidigt som träden exploderade i höstfärger. De som inte är för blyga för att prata om vädret berättar att vädret det här året har varit det värsta de sett.

Jag tror att jag glömde nämna att jag inte fick jobbet på försäkringsbolaget heller. 3 intervjuer, ”besked före tisdag” de ringde på fredagen, en ny person som jag inte pratat med (jag hade pratat med 6 pers där) och hon hade inget skäl. Jag var så bra och alla gillade mig. Men de tog någon annan. Jag sa inte så mycket. Det var obehagligt för tjejen som ringde. Till slut sa jag något annat än enstaviga ”uhum”; ”tack, nu kan jag flytta hem igen”. Säkert ett jäkla dumt svar, men jag kom inte på något att säga. Det är inget fel på mig, men ingen vill ha mig i alla fall. Frågan är ju om jag ens skulle våga tacka ja till ett jobb, jag klarar ju inte ett skit. Faktum är att just nu spelar det ingen roll VAR längre, bara jag får ett jobb, det behöver inte ens vara mitt i prick, bara aningen som jag önskar mig. Jag längtar hem, men vet inte om det är värt att bryta upp igen, för inget spelar väl någon roll, allra minst var man bor. Samtidigt som mitt självförtroende vacklar, nej dör, och jag är så nere att jag inte gör annat än bara sitter i soffan och lägger patiens, så vet jag att USA fortfarande har 10% arbetslöshet under detta den största krisen i mannaminne. Det hjälper tyvärr inte ett dugg.

.

Sådär, nu hade ungen sönder Alvas leksak. Sanna säger ”don’t break it”. Ungen svarar ”varför??”. Jag säger ”det finns en mycket bra anledning till att inte ha sönder saker – de blir trasiga”.

Bara en halvtimme kvar tills vi ska köra hem henne,
bara en halvtimme kvar,
bara en halvtimme kvar…

Annonser
 

4 Responses to “Playdate”

  1. saltistjejen Says:

    Finns inte så mycket jag kan säga just nu. Vill mest skicka värmande kramar och lite stödenergi. Tror du behöver det just nu. Sedan vill jag även säga; kasta ut ungjäveln!! Herregud, NÅN måtta får det väl ändå vara?!?!?!!!! Jag hade blivit skitförbannad.
    KRAAAAM!

  2. Mamma Says:

    Vid det här laget är ni av med ungen! Urk, har aldrig varit med om något liknande. Vad har hon för diagnos?
    Vi längtar efter er!!!

    • suddrik Says:

      Jag tror att diagnosen kan ha varit ”bortskämd”. Inte så ovanligt tyvärr. Jag förstår bättre och bättre varför alla tycker att Sanna är så väldigt väluppfostrad och tystlåten…

      Nästa gång får Sanna hälsa på hos henne istället!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s