suddrik

Dagbok från Amerikatt

The heat is on 29 augusti, 2010

Filed under: 2. Living in America,Bara bilder,Barnen,Jobb,Resa — Suddrik @ 18:46

Japp, fortfarande augusti och the heat is on. Jag tänker inte på den härliga gamla låten med Agneta Fältskog, utan snarare att en 10-gradig natt resulterade i att innetermometern stod på 64 F i morse. Vi pratar alltså 17½ C. Vi är inte kräsna utan siktar på 20 eller max 21 C, men 17 är faktiskt inte ok. I sovrummet var det för övrigt ännu kallare. Vi gymmade, käkade lunch ute och återkom hem vid 14-tiden, fortfarande 64F. Så nu är pannan igång. Skithus vill jag säga, men det ger ju en helt annan innebörd.

I fredags plockade vi upp Sanna tidigt från sista dagen på karate day camp för att fara till Lake Chelan.

Alva har tjatat om att få bo på hotell ett bra tag och var eld och lågor och sov max 1 av de 3 timmar resan tog. Hon har det från mig, jag somnar också i bilen. Är det mörkt ute så somnar jag ju även om jag själv kör… så jag försöker låta bli.

Det är mäktigt när man först åker genom våra wetlands, på vägar omgivna av mosstäckta träd, genom bergen, och ut på andra sidan där klimatet klassas som öken. I dalarna odlas äpplen, päron, persikor och vindruvor.
 

Vi tog in på ett litet gästgiveri, ägarna hade ett litet antal rum samt ett bageri. Vi pratade förstås brödbak med dem. Även om jag tidigt insåg att brödkulturen är usel här, så slog det mig först då, att brödbakande är ytterligare ett hantverk som gått förlorad. Ett fåtal bakar vad som kallas ”artisan bread”, alltså uttalat ett hantverk. Annars är det formfranska som gäller, det man köper består av vitt mjöl, socker och ett 20-tal andra ingredienser vilka ger bröd som håller i veckor. Förklarar varför folk blir så imponerade av mina jäst-degar.

På kvällen satt vi på bänken utanför rummet och kollade på alla växter de odlade runt bageriet, drack öl och winecoolers och drömde om framtiden. Största drömmen är väl charter, Bamse-klubb och pool. Drömmar behöver inte vara särskilt utsvävande.

Alva väckte mig vid 5-tiden och kräktes. 2 gånger den här veckan.

Nästa morgon käkade vi frukost, det mesta var ekologiskt och persikorna hade de plockat på sin egen baksida i Wenatchee. Vi blev proppmätta så Viktor och jag slappade i sängen efteråt, ungarna lekte utanför den öppna dörren och vi hörde ägaren berätta för dem om alla växter. Sanna förklarade för honom att Alva älskar växter, så de gick runt och pillade och plockade ett bra tag.

När klockan var 11 och det var varmt ute, 25 C (hemma regnade det), åkte vi vattenparken SlideWaters, det riktiga skälet till resan.

Utsikt

Rutschkanorna följde berget och växterna var väl valda, det såg så naturligt ut, man såg knappt rutschkanorna.

Personalen var trevlig, inga safety nazis som på samtliga amerikanska nöjesparker. Det fanns rutschkanor för alla, barnen kunde åka det mesta, men så fanns flera för mer avancerade åkare också. Det var rent och fräscht, fanns gott om sittplats i gräset, t o m volleybollplan. Billigt var det också, även i cafét. Som om inte detta vore nog så var de även varmt i vattnet, så jag badade hela dagen jag också, jättekul!

Alva fick en jätte-kallsup och hostade tills hon spydde över Viktor. 3 gånger den här veckan. Viktor fångade det mesta med händerna och hällde ut det på gräset. Sen badade vi vidare.

De enklaste kanorna kunde de gå till och åka själva.
 

Bakom Sanna är bubbelpoolen som höll 40 grader C, jättebra när man kände sig frusen. Hoppa i, bli varm, torka, sen kunde man fortsätta igen.

Kanan med de gula badringarna bakom Sanna var lite för läskig för henne. Hon kom fram gråtandes, det var för läbbigt att åka baklänges i backarna.

Liten blöt

2 som värmer upp sig

Först ville ingen tjej hoppa i, men efter ett antal timmar så ville de i – och inte upp.

Jag står inte och poserar på den här bilden, snarare skäms. I bubbelpoolen sitter en av världens längsta män, den 225 cm långa 15-åringen Brendan Adams. Jag kände igen honom från TV, men blev likväl mäkta imponerad när han ställde sig upp bredvid mig. Alva kunde inte slita blicken från henne, jag skällde, men det hjälpte inte. Man kan fullkomligen se den negativa stämningen mellan på den här bilden.

Vid 17-tiden började vi längta därifrån. Inte barnen. Så började tunga moln dra in över bergen västerifrån, en kvart senare duggade det.
Ilskna moln har också sin charm.

Hemväg. Precis som på hemvägen för 2 år sedan undrar vi vad detta är.

Solnedgång

Väl hemma bar vi upp sovande barn och packade upp det vi hade haft med oss. Sedan infann sig den där obehagliga känslan som jag alltid får efter en sedan länge planerad aktivitet är över. Man väntade så länge, och så är det bara över.

.

Vi har för övrigt tänkt mycket på hur göra med gymmet och deras diskriminering gentemot småflickor. Det var som sagt främst sättet han uttryckte sig på som gjorde mig så förbannad (även om sakfrågan förstås är vidrig). Men Sanna bönar och ber om att få gå dit, Alva är inte sen att hålla med. Så nu får de göra det ändå. ”Ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra” har jag för mig AA säger? Dessutom kostar deras simmis 1/3 av Bellevues. Sanna har fått en Hello Kitty-bh som jag köpte till Alva på skämt för en femma i fjol.

Annonser
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s