suddrik

Dagbok från Amerikatt

Det kallas visst jinx 19 augusti, 2010

Filed under: 2. Living in America,Jobb — Suddrik @ 22:50

Jag brukar sällan nämna något om jobbsökandet. Privat ibland, men inte i bloggen. Det är inte pga det som tydligen kallas jinx nu för tiden, alltså att det skulle betyda otur, utan för att det alltid, ja hittills, går åt skogen. Det är lite… jag vet riktigt vad, pinsamt kanske?, att hoppas och ibland till och med förvänta sig något, när det sedan blir nej som vanligt. Att misslyckas.

Ett bra exempel är det perfekta jobbet som jag telefonintervjuade för i förra veckan; AT&T, projektledning, rörig miljö, saker som jag har gjort förr och kan bra. Jag vågade inte hoppas på något eller ens intressera mig och blev inte nervös förrän en kvart innan samtalet. Jobbet verkade jättekul. Efteråt berättade jag glatt för Viktor att det hade gått bra, när jag fick ”what if”-frågor så sa intervjuaren flera gånger ”så gör jag också” efter mina svar. Det hade inte varit någon utfrågning utan ett trevlig samtal. Förväntningar. Jag väntade mig att rekryteraren skulle återkomma med förslag på tid för intervju på plats. Men istället kom mail om ”trots våra ansträngningar så dök din CV inte upp efter sållningen”. Jag blev arg på mig själv för att jag trott nåt’, och förstås just för att det inte blev av, dubbel sorg alltså. La mig tidigt utan middag men med huvudvärk.

Ett annat exempel är när jag var på min hittills enda Microsoft-intervju. Kan tilläggas att min kompis Jennifer har varit där 15 gånger utan napp. Men ursäkta sidospåret. Intervjun kändes jättebra, om det går bra får man en extrainsatt intervju mot slutet, och det fick jag. Lyckorus. Viktor berättade för våra kompisar. Jag bad honom vänligt men bestämt att låta bli. Mycket riktigt, några dagar senare kom samtalet med information om att mina tekniska kunskaper inte räckte till. Jag har för mig att jag tog det bättre den gången.

Så snarare än jinx tycks det vara jante som spökar. Jag vill inte verka tro att jag är någon och inte förtjänar jag något heller.

Jag vet inte hur många hundra jobb jag har sökt. Det kan vara tusen. Jag skriver inte brev till alla, kanske till 10%. Jag vet inte hur många såna här berg-o-dalbanor jag genomgått heller, ingen aning alls.

Det vanligaste som det faller på är när de frågar om jobbet kommer att bli mitt första i USA. Jag hör hur intresset dör direkt. ”Oooh…” Luckan i CV:et, vilken dessutom bara växer, är inte att leka med heller.

Idag är det uppåt. Själva jobbet kanske inte underbart, men ok och på cykelavstånd, kvinnan som skulle bli min chef å andra sidan var alldeles… alldeles… underbar. Kanske är det bara hon, eller så är de bara såna i Boston. (Vi kanske kom till fel ställe? Riktigt nära Sverige är Boston ju också!) Men trots att hon sa att intervjun gick bra och förberedde mig inför möte med teamet och hennes chef, så tänker jag inte ens hoppas. Intagningsbeskedet har visst kommit från studera.nu…

Annonser
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s