suddrik

Dagbok från Amerikatt

Ligga i eller efter 15 augusti, 2010

Filed under: 2. Living in America,Bara bilder,Barnen,Besök,Resa — Suddrik @ 0:23

Just nu är jag irriterad över att jag inte har fått upp alla gamla bilder. Det är för att gränssnittet är så löjligt långsamt, men å andra sidan, hade jag suttit och kodat i Notepad som jag gjorde på 90-talet så hade det väl tagit ännu längre tid… hehe.

Men nu har jag inte fått visa bilder på min läskiga 4-åring som helt själv har lärt sig simma, hela 3 simtag… över vattnet alltså. Under vattnet simmar hon 5. Hon vill bli kastad i vattnet och hon kastar sig själv baklänges, raklång, och när hon simmar upp igen så ser hon upp från under vattnet, rakt i mina ögon. Och jag tycker att det är jätteläskigt, samtidigt som jag tycker att hon är så vansinnigt cool. Idag läste hon 3 ord som jag skrev åt henne; EN, SY och MAT. Hon ser inte ut som sig själv i ansiktet, hon börjar också bli stor. Jag kan inte låta bli att lägga upp filmen på hennes badäventyr i torsdags! http://www.youtube.com/watch?v=7H6fepy8_WY (För stor för bloggen!)

Idag har vi varit inne i stan hela dagen eftersom farmor åker hem igen imorgon. Det var över 30 grader, här är det varmast runt 16-17, så mot slutet blev det lite tungt. När Alva kroknade och behövde bäras från kajplatserna och uppför trapporna och backarna till Pike Place så var jag tacksam över alla timmarna på gymmet!

.

Bilderna! Nu är det nästan lite ”tyvärr” över hur bra särskilt Sanna så ofta blir på bild eftersom jag måste rata så många bra foton. Jag älskar verkligen min kamera… ojsan, har jag sagt det förut?

Sponsored by Volvo? You bet.

Jag kan nämna att det var bra mycket lättare för oss åskådare att skjuta på båtarna, än vad det var för båtarna att skjuta på åskådarna!

Det här gillade Alva… En RIKTIG prinsessa! Hon var magisk som 17, för nästa dag hade hon trollat sig själv till att se helt annorlunda ut… 🙂

Okej, de ser väl ut som Duplo, men jag måste erkänna att jag inte var imponerad. Jag hade väntat mig mycket mer Lego än några utplacerade statyer.

Lego-staty alltså. Vi vilade lite, i den här lilla hörnan fanns inga andra besökare. Sanna har visst på sig sin nya Hardrock-tröja, och Alva en ny från outleten mittemot hotellet vi bodde på. De där barnen tycker alldeles för mycket om att köpa kläder för att det ska vara riktigt normalt.

Alva hjälper till att knuffa på.

Den här plantan känns lite överdimensionerad. (Sanna stack sig i baken och grät hos pappa.)

[…]

Klockan är 22 men nu kommer Alva ut från sovrummet och kan inte sova. Först blir jag irriterad över att störas, jag har redan sprungit dit och lånat ut min kanin Kanina. Men så säger hon med brusten stämma ”mamma, jag vill inte dö”. Det känns som att mitt hjärta sjunker i bröstet, saktar in och blir tungt. Hon är bara 4 år. För mig kom inte de där tankarna förrän jag var 6, depressionerna något år senare. Jag ropar henne till mig ”kom och sitt hos mig en stund, älskling”. Jag försöker trösta, men vet inte vad jag borde göra, jag behöver tänka efter för att finna svar, men jag är rädd. Vi sitter och tittar på dockor på internet en stund för att hon ska lugna ner sig, och så frågar jag när hon inte är gråtfärdig längre om varför hon sa som hon gjorde. Hon vill inte bli gammal och dö. Jag svarar nog fel, ”alla måste dö, om vi skulle leva för evigt skulle livet vara hemskt”. Jag säger att hon ska leva i 100 år till, Viktor kommer och hjälper till, säger att det är så lång tid att hon inte behöver tänka på det. Han kommer in på något om hur jorden är miljarder år och att det inte ens fanns människor förut och hon frågar ”fanns Gud?”.

Viktors ingripande ger sekunder av eftertanke. Hennes fråga ögonblick av våldsam ömhet.

Jag säger ja, och inser att barnet antagligen behöver religion. Jag hade ingen att tala om existensiella frågor med som barn och blev kristen vid 14. Kanske kan det underlätta för henne att ha en barnatro, men en utan rädsla. ”Alva, när man dör kommer man till Gud och där är man aldrig olycklig” och Alva fyller i att ”där är din katt Sudd, mamma”. Så liten, så vis.

Det slår mig; flickan behöver också tänka på något annat, inte tillåtas att älta i timme efter timme, vilket jag gjorde tills jag trodde att jag höll på att bli galen och inte förstod var skadligt förrän framåt 30-årsåldern. Är det detta hon ligger och tänker på om kvällarna? Är det därför ungen inte kan somna, ibland på flera timmar? Jag frågar vad hon tycker om, och hon svarar ”prinsessor och katter”. Så skickar jag in Viktor att läsa saga för henne, ber henne att försöka somna under tiden, lovar att hon får höra resten imorgon. Hon vill inte, men säger att hon ska försöka. Så går de.  Jag ropar efter henne. ”Alva, det var jättebra att du kom och pratade med mig. Jag vill att du alltid ska göra det. Tänk aldrig på de här sakerna själv, du måste komma och prata med mig, alltid.” Jag vet inte om hon förstår, men hon svarar något om att det är ok.

Jag sitter kvar och funderar. Hur mycket ska man prata med ett barn? Ska man göra som det gamla gardet ”tänk inte på det, tänk på något annat”, eller ”stoppa dina bekymmer i en kappsäck som du kastar bort”, eller bara det härliga ”ryck upp dig”. Kan man prata med en liten tjej som nyss fyllt 4? Tänk om hon bara gräver ner sig djupare i funderingarna när hon vet att de är okej? Om jag bara vore lite klokare.

[…]

Det var visst en parantes. Mer Legoland. Nånstans i parkens mitt hade man byggt upp miniatyrer av några stora amerikanska städer.

De har byggt en vattenpark också. Efter att ha varit i en riktig vattenpark så kändes det här löjligt. För att återgå till gnället om bristen på Lego inne på själva parken, så kunde man knappt ana att vattenparksdelen ens låg i Legoland. Det var inte vidare varmt, vi hade tur och fick 1 timme solsken då vi passade på att vattna barnen.

Klarblå himmel och öken i bakgrunden…

… en timme senare hade solen gått i moln och barnen fått  fleece på sig. Tydligen hade man extremt dålig sommar i år.

Middag, sen mot utgången. Vi åkte allt vi gick förbi på vägen ut.

Såhär trötta blir 4-åringar efter en heldag på Legoland.
(Mor tittar lycklig och sorgsen på samma gång. Små barn är kitschigt söta när de sover. Nog är Sanna söt, men det barnsligt knubbiga och det naiva är borta. Alva har inte långt kvar tills hon också slutar sova med armarna över huvudet, armar som inte når mycket längre än toppen av huvudet. Saknar redan.)

.

Nästa dag var vi tillbaka igen, det var måndag och köerna ännu värre. Intressant var hur det aldrig var trångt, men till åkattraktionerna var det ibland över timslånga köer. Uppskattas inte. Om det tar över en timme att nå fram så är det något fel på nöjesparken, inte något rätt/bra.

Den här Bioniclen var en av få maskotar som Sanna inte blivit rädd för. Alva kramade för att göra honom snäll.

Tjejerna poserar framför sin absoluta favorit-ride; en loop som man åkte flygplan runt i, extremt barnslig. De åkte säkert 10 gånger. Vi blev förvånade, de åkte ju allt, även det läskigaste, i parken och ändå var det bara detta de ville åka om mer än ett par gånger.

”Lilla fritt fall” heter den på grönan. Här vet jag inte. Nåt annat. Småflickor kiknar av skratt.

Bättre väder idag! Barnen tittar på San Fransisco och mamma utbrister malligt ”där har jag varit” och skänker ett par tankar till sin galna gamla far. 

Sälarna här vid pir 39 hade man kunnat förvänta sig! Jättefin modell det här. Visste inte att kidsen uppskattade att titta på saker, men Lego-byarna saknade de och bad om att få återbesöka andra dagen. De ville stanna länge.

Ett roligt minne vi har med oss är den läskigaste berg-o-dalbanan, Lego Technic Coaster. Sanna och Viktor gick för att köa, men Alva som inte är lika modig som Sanna fick stannade med mig. Hon började nästan gråta, vi fick springa ikapp andra halvan av familjen eftersom Alva ville följa med. Försökte övertala henne i det sista eftersom hon tyckte att Draken var jätteotäck, men hon skulle. Det är såhär med Alva, tvärtom mot de flesta andra så vill hon inte höra att något inte är så farligt, för överraskningen blir obehaglig för henne. (Det är annars ett känt psykologiskt knep hur t ex läkare säger ”det gör inte ont” och så sticker de en spruta i en; det gör mindre ont om man inte förväntar sig smärta.) Till slut var det vår tur och jag var så orolig för Alva, höll armen om henne och märkte inte första jätteläskiga nedförsbacken… dog nästan av skräck! Alva rörde knappt en min. Så kommer vi av, Alva var nöjd och sa att det inte alls var läskigt, själv mådde jag lite illa. Sanna ville åka igen.

Två dagar på themepark är döden för en förälder som inte är jätteintresserad. Blir nog bara endagsbesök i framtiden. Om någon vill åka dit så vill jag bara varna: TA MED VATTEN. Det tar $3 + skatt för en liten flaska vatten. Vi tog med men det räckte tyvärr inte. Kranvattnet smakar sämre än Gold’s kloröverdoserade pool. Dagen efter hade vi bunkrat. Mat: käka stor frukost, ta med lunch och käka sedan bara middag i parken. Den är bäst i restaurangen till vänster om vattenparksingången och äter man mellan 17-19 så blir den t o m prisvärd eftersom barnens mat då är gratis!

Trött familj efter heldagarna på Legoland och inför hela galet långa resan tillbaka hem…

Och körde gjorde vi. Viktor tog fakiren som vanligt. Barnen kollade DVD på dator i baksätet och somnade framåt 22.30. Jag stod ut någon timme till… kanske. Mitt minne kan spela mig spratt (till min fördel).

Vaknade vid 6 på morgonen och snart möttes vi av Mount Shasta. Hon gav blanka fan i oss.

Mu.

Det är så mäktigt med det torra, halvdöda landskapet med det snöklädda i bakgrunden. Montage?

Ojoj, det här var så kul! Resan var i perioder enormt backig, inte så mycket serpentinvägar, men mycket upp- och nedför berg. Tradarna kan tydligen få problem med bromsarna ibland, hydrauliken, så ibland dyker såna här runaway truck ramps upp. Första gången jag såg en så fattade direkt vad det innebar, men trodde inte på det. Inte förrän jag såg den coolaste; en lång nedförsbacke som sedan blev en ganska vanlig raksträcka, men själva runaway-rampen vek av åt höger och mynnade ut i en uppförsbacke, så brant att jag inte är säker på att bilar kan ta sig uppför den. Den hann jag förstås inte ta kort på. Den här är lite tristare: kort och rak avfart som mynnar ut i djupt grus och sedan betonggrisar. Bättre än inget, men…

Om Red Rock vore en anledning till att åka till Australien så behöver vi inte åka dit längre.

Sanna sa att hon ville åka till Afrika och åka på safari. Jag sa att det kunde hon glömma. Det finns inget i Afrika som lockar. Jag älskar djur, men jag är mindre förtjust i vissa, vissa små, som malariamyggor, skorpioner och giftspindlar, och ännu mindre, parasiter, kvalster och ebola. Hon brydde sig inte så mycket, hon tittade på DVD. Väckte Viktor och så körde vi in på Wildlife Safari i Oregon. Jag lyckades hyssja åt biljettsäljarna så att ingen info kom fram till Sanna och väl inne i parken, 30 meter från några giraffer så sa jag ”Sanna, vi har kört fel! Vi har nog hamnat i Afrika!”. Hon tittade vidare på sin rulle, men Alva såg och väckte Sannas intresse.

Titta vad fin den är…

Örnarna hade inget hägn, de hängde här för att de gillade stället. Som det gäng som häckar i vår park.

Sanna älskade nallarna. Vi fick köra två varv runt deras hägn innan hon blev nöjd. Det fanns grizzlysar också, men deras stängsel var så högt att det kom framför motivet på alla bilder.

Vi såg lite bufflar, nåt renliknande och annat trevligt. Trevliga pippar, de ser ut som ett hjärta. Sanna säger att de är kära.

Apropå kärlek så tror hon att den här snubben är lite kär i henne också. Men han fick inte komma in och pussas. Han försökte, näbbet är bara nån centimeter från glaset. Vi var nog lite rädda för honom.

Den här roliga snubben lekte tittut med oss. Vi stod länge och stoppade upp trafiken, han var så rolig!
You can’t see me! (klart han pratar engelska, han är ju uppvuxen här…)

Now you can!

Alva gillar rosa fåglar

Men vad ÄR det här? Är det nån sorts skämt eller??
 Ööh… varför haru penner i örona?

Cabybaran är resultatet av en lycklad parning av vildsvin och marsvin.

Klappa karp. Fåglarna fräste när man fick tag i dem. Fiskarna gjorde det inte.

Efter detta minns jag inte riktigt vad vi gjorde, men så plötsligt såg vi vårt berg, vårt snöiga Mount Rainier, och en halvtimme senare var vi i Bellevue. Borta bra, men f*n vad skönt det är att vara hemma. Känt ordstäv.

Sådärja! Nästan ikapp. Trodde jag. Imorgon ska jag lägga upp bilder från 15/7. Det är 15/8 idag. Bah. Om 5 timmar ska vi vinka av farmor. Undrar om det går att sova här uppe, det är 25C ute och inne, 00 på natten. Tja, på stan hela dan borde vara en bra huvudkudde, bättre än ett rent samvete.

Annonser
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s