suddrik

Dagbok från Amerikatt

INGET varar! 26 juli, 2010

Filed under: 2. Living in America — Suddrik @ 20:07

Skuld är en av mina starkast drivande känslor. Djupt rotad, ständigt närvarande.

Innan vi flyttade hit var jag bräddfylld av skam över att ta barnen från släkt, dagis, grannar, huset och allt annat de kände och älskade, motvikten som höll mig flytande var att de skulle få en bredare syn på världen, verkligen förstå mångfald, få ett språk till.

Det var då det.

När jag tänker på återflytt så kommer nya doser ångest; alla kompisar vi fått, (vi hade ju knappt några i Sverige,) Alva får inte prova att gå i amerikansk skola som vi sett fram emot, balett, karate, allt roligt man kan göra, köra till, köpa, etc, faktum är att jag inte har provat att jobba själv ens.

Men jag längtar hem, innerligt, och har gjort så sedan i vintras. Nog för att det finns svenska saker som jag ogillar, men jag älskar verkligen mitt hemland. Jag tror att det är svårt att hitta folk som är så nöjda med Sverige som jag, (om man inte söker sig till skinheadsen alltså) och jag har alltid varit det.

Imorse åkte vårt besök hem. Sanna har fått en svensk kompis, hon är också rätt less på sin amerikanska bästis. Alvas bästis byter snart preschool och med 6 års dagiserfarenhet så tänker jag inte lura mig själv längre, jag vet att flickan är ute ur våra liv fr o m september, hur mycket jag än anstränger mig. Lära henne skriva på engelska kan jag göra själv, de börjar väl ändå rätt tidigt i skolan i Sverige nu för tiden. Tänkte ändå sätta Alva i skolan ett år tidigare i Sverige. Och själv vet jag inte om jag bryr mig om att prova att jobba här alls längre. Inte bara pga håglösheten efter året i 10% arbetslöshet och vid ett Microsoft som kräver Microsoft-erfarenhet för att anställa en, utan för att man i det här landet ber högaktningsfullt om ursäkt när man passerar 2 meter ifrån någon i snabbköpen, men en anställd ägs och behandlas därefter; som sopor.

Vad det än gäller så går utan undantag kvantitet före kvalitet.
Integritet före förbättring, ego före empati.
Bekvämlighet och lättja över hälsa och miljö. (”Jag ska ha det bekvämt, om så jorden går under pga mitt val så ska jag ha det bekvämt”)
Det är mindre viktigt att göra ett riktigt bra jobb än att vara på jobbet.

Lycka är ett trippelgarage – då har man verkligen lyckats.

Självklart är lycka personberoende. Lycka för mig är att vara tillfreds, inte behöva oroa mig och inte stressa, eller svälta för den delen, balans mellan krav och fritid. Prylar, konstant underhållning, uppassning från låginkomsttagare, slippa laga mat och annat som anses lyx och hög livsstandard i det här landet betyder inte lycka för mig. Säkert inte för särskilt många andra heller om man frågar dem rakt på sak, likväl lägger man allt krut på just dessa distraktioner istället för det som verkligen spelar någon roll. Image och yta före inre frid och ro. Jodå, det är inte bra nånstans i världen, men här är det absurt. Jag har bra vänner som jobbar stenhårt för vad de tror ska ge dem lycka, samtidigt som de äter lyckopiller och inte blir lyckligare av varken dem eller något annat.

Jag tänker för all framtid fortsätta att gnälla på vädret, men nu börjar jag planera flytten tillbaka till skitvädret.  Och till familjen, våra galna grannar, huset som behöver fixas till, mellanmjölk och blodpudding, Tip-Top, fullkornstunnbröd och Naturdiet, och till den underbara förstående och förståeliga arbetsmarknaden.

Jag vill faktiskt inte skryta så jag skiter på mig för att få ett jobb. Inte så konstigt att jag inte har fått något. Jag anpassar mig gärna till det mesta, men det finns gränser.

Nu ska jag bara komma fram till vad jag ska göra fram tills att vi kommer iväg. Komma över skulden är nummer 1. För:

INGET varar.
INGET består.
Allt är förgängligt, allt förfaller.

Men – om allt är förgängligt, då vill jag tamej17 trivas och må bra under tiden.

Vi ska förnya vårt hyresavtal på torsdag. Värden undrar om vi inte ska köpa, nu när räntan ligger så lågt. Istället ska jag be om kortare avtalstid och när skolan slutar i sommar så hoppas jag att vi är på väg. Den ekonomiska förlusten känns inte längre väsentlig, pengar ger inte lycka.

Nummer 2 blir alltså att drömma om resan vi ska göra genom USA efter att bohaget packats och skickats.

Finns det bil-färjor till Europa från NY? Vet någon: let me know!

Det känns som att jag kan le avslappnat igen, för även om det är över ett år kvar så är vi redan på väg. Det tog trots allt 2 år att komma hit.

Annonser
 

2 Responses to “INGET varar!”

  1. saltistjejen Says:

    OJ!! Jag visste inte att ni bestämt er för hemflytt! Men det låter som det är ett medvetet val. GRATTIS!!!!

    Jag har missat en del. Kanske skrev du om det i förra inlägget men jag insåg att jag npg inte har ditt lösen. Iallafall kunde jag inte hitta det. Om du vill får du mer än gärna maila mig det.
    Saltistjejen@hotmail.com

    Själva vet vi inte alls riktigt hur framtiden ser ut. På gott och ont. Jag kan längta till Sverige och svenskehten ibland, men lika ofta känner jag en ”skräck” inför densamma. Jag äslkar Sverige på många vis, men mina år här har definitivt förändrat mig och nu har jag oerhört svårt för den inskränkthet som genomsyrar så mycket i Sverige Att det är så litet och att alla hela tiden tror de är viktigast och vet bäst utan att lyssna. Framförallt tror jag att just ”homogeniteten” gör mig lite olycklig. Att det är så lågt i tak för att passa in. Men jag tror att det finns bra och dåliga saker med varje land, varje kultur, precis som med varje människa. Det gäller bara att hitta den plats som känns bäst för en själv. Där man känner att de saker man själv tycker är viktigt eller till och med nödvändigt för att man ska må bra prioriteras. 🙂
    Jag har ingen aning om färjor men jag vet att många shippar sina ägodelar till Europa med containers på båtar så visst måste det finnas företag man kan anlita för sådant.

    Stor kram!

  2. Anne Says:

    Vilket jättefint inlägg, du skriver väldigt bra och tänkvärt. Jag läste texten flera gånger. Jag vill absolut inte pressa mig på, kanske jag inte borde fråga ens (det är fult att fråga om man får bli bjuden på fest, om man inte redan fått inbjudan, lärde min mamma mig….), men jag gör det ändå. Om du vill, känner dig bekväm och har lust så skulle jag tycka om att läsa ditt lösenordsskyddade inlägg. Men som sagt, vill du inte så förstår jag det TILL FULLO! Jag är ju ingen du ”känner” på det viset.
    I alla fall, det här du skriver om hemflytt. Jag tror man kan vända och vrida på argumenten, för/emot, skriva listor vad som är bra/dåligt, ekonomiska för-och nackdelar, ytliga arguemtn/djupa argument. Men när allting kommer till kritan tror jag det trots allt handlar om vad man känner, känslor. Och det är väl den där inre hjärtats röst man ska följa…. Det kan finnas tusen för argument på lappen för att bo och leva här men säger känslorna något annat så räcker inte alla ”bra” saker på listan. Så känner nog jag mycket, att den dagen känslorna för en återflytt känns starka så kvittar det hur bra på pappret vi har det här, hur blänkande trippelgaraget är 😉 Det är ju annat som egentligen betyder något.
    Jag skulle kunna skriva mer, men sätter nog punkt här ändå. Kram!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s