Att göra ingenting

Jag är dålig på att göra ingenting. Få saker stressar mig så mycket som just ingenting. Ändå tycks det när man tänker någon vecka tillbaka vara bara just det man gör.

Tisdag är tänkt att vara träningsfri dag. Efter många soliga dagar beslöt jag ändå att om det blir klart och fint idag också så ska jag ge mig på min milarunda, eller 10K som de säger här. Nu blev det inte så fint, helt ok, men inte sol. Så jag sitter i soffan med filt på och dricker. Te alltså. Söker jobb, chattar med min gamla WM-data-kompis, kollar in trendspaningskursen. Lyssnar på härlig musik från Putumayo och Women of the world, Latinamerika. Värme, lugn och trygghet. Det här var det bästa ingentinget på längre. Om man planerar in ingentinget och inte bara låter ingentinget planera mig så blir det både mer påtagligt och behagligt.

När Alva och jag åkte till dagis igår och de som vanligt spelade Lady Gaga på c89.5 ville jag kräkas men bytte istället station till en med mer blandat utbud. Sluttonerna på In the summertime, (lalala!) övergick i La Bamba. Alva sitter vanligen tyst i bilen så jag brukar prata och sjunga för henne om jag ska höra annat av gäspningar från baksätet. Bra låt är det dessutom så jag sjöng. Bakifrån hörde jag strax Alvas högt klingande fnitter, hon skrattade så hon nästan frustade, och utbrast till slut något om att jag låter så roligt och pratar som någon av hennes fröknar. Det är så roligt att impa på barnen att jag funderar på att lära mig bra spanska bara för deras skull.

Det är härligt att se vad härligt lyckliga mina härliga ungar är. Jag tror att jag var som Sanna när jag blev deprimerad första gången. Visst tänker ungen, men lyckliga är de. De skrattar och ler inte hela tiden, men de är tillfreds med sina liv. Roligt är också detta psykologiska hemma-experiment att ha barn är. Försökte ordna lekträff med min nya tyska kompis Anja, eller öh… med hennes barn menar jag. Anja lider enormt av polleninvasionen och vi bestämde att jag skulle hämta lilla Lena istället. I skolan skulle Sannas kompis Maggie köra runt med storasyster och mamma, vilka behövde leverera Girl Scout-kakor. (Jag vägrade i år, men nästa år måste Sanna också, suck och stööön!) Tja, vi tog förstås Maggie också. Sanna och Maggie lajade förstås vilt som vanligt, när de inte leker med råttorna så slåss de, slåss de inte så gör de något som ändå mest påminner om att slåss. Och så skrattar de. A-personligheter. Alva och Lena satt på Alvas rum. Båda är småsystrar och vana vid att någon bestämmer åt dem. Så de satt och pillade med My Little Ponies och sa knappt ett ljud. Båda väntade på att den andra skulle bestämma åt henne. Jag frågade om de ville leka med Playdoh. Det ville de. Så snart satt de vid köksbordet och sa inte ett ljud där heller. Alla Playdoh-burkar blev snarare överväldigande än sedda som stor variation. Frågade om de ville baka kokosbollar istället. Det fungerade bättre. Hur som helst är det väldigt intressant att bevittna dem. De ger inget sken av att trivas ihop, men frågar jag Alva så är hon mycket förtjust i Lena.

Själv är jag mycket förtjust i hennes mamma. Hon låter så fint när hon talar sin mjuka tyska till sina vackra och väluppfostrade små flickor. Hon vet hur man bakar bröd och när hon hämtade Lena frågade hon genast att jag rullade kåldolmar, det gör inte folk här, de vet inte ens vad det är. De lever så miljövänligt de kan. Det kanske verkar lite enkelt som anledningar att gilla någon, men hon är ju trevlig som 17 också, och det är avslappnande att hitta någon som liknar en när man flyttat utomlands. Egentligen tror jag att jag är mer amerikan än svensk på väldigt många sätt, men eftersom jag inte är uppvuxen här så känner jag mig mycket ofta som ett riktigt ufo. Tänker jag på hur fel allt känns så kryper accenten fram mer och så blir jag ännu mer osäker, nedåtspiral. Med tanke på hur många som är utlänningar med bruten engelska så känns det småaktigt att känna sig annorlunda. Jag behöver nog bara börja jobba för att det ska gå över dock. Förra veckan tränade jag 13 timmar, så det är nästan som ett jobb. Men där vill jag inte konversera. Go… (the f*ck) away…
Det är banne mig inte roligt att snacka när man knappt får luft och svetten rinner ner i ögonen.

.

Näe, dags att hålla truten och visa bilder.

Alva övar på att skriva sitt namn korrekt.
 

Sanna gör riktiga läxor.
 

Fettisdag ska firas. Jag bakade och gav semlor i fina färggranna påsar till amerikanska kompisar. Vi bjöd hem svenska gänget söndagen efter fettisdagen för en rejäl semmelorgie, men en varsin minisemla på den rätta dagen måste man få. Alva somnade i bilen vid 17.30 och vaknade inte mer den kvällen, så Viktor tvingades äta upp hennes semla också.
Söt Sanna fick bygga semlorna efter att jag skurit upp dem. Riktigt snygga.

Alva och Lucille ”vilar” i preschool. Sova middag är SÅ 2006 tycker Alva. Lucille brukar somna efter att Alva har åkt hem.
Självklart sover man med skorna på sig efter att ha gått runt på bädden med dem.

Vår var det här.

 

Alla skryter hemifrån om hur det är en ljuvlig meter snö som man tror att vi blir avundsjuka på. Vi är jätteavundsjuka. Särskilt på att det inte går t-banor eller bussar. Att det blåser så att man behöver skotta av bilen varje dag. Nä, jag är avundsjuk på Tiptop, Lövånger sviktat fullkornstunnbröd och Naturdiet chokladshake (utan sukralos!) men den där snön och kylan – den kan ni få behålla!

 

Lördag i solen och lunch på Red Robins uteservering.
Friterade mozzarella sticks är både godare och mer mättande än pommes frites. Men vi lärde oss att om 3-åringar får såna och chokladmjölk till, så äter de inte alls när huvudrätten kommer in. Note to self: beställ ingen mat till Alva nästa gång. Eller kanske vi borda byta mozzarella-”hjärtattack”-pinnarna mot sallad nästa gång.
Sanna var inte med för ovanlighetens skull, hon var på Remlinger Farm med Girl Scouts på Daisy fun day.

Varmt och skönt i solen var det i alla fall. Inte en snöflinga så långt ögat kan nå…

Söt mage tittar fram. Den lilla knubbisen blir bara smalare för varje vecka som går. 😦
Har inga bebisar kvar.

Jo, hon ville bada, men där säger skräddaren bestämt Nej. Några ungar badade i en annan fontän, de hade t o m badkläder på sig, såna där långa badshorts och badtröja. Ett annat barn hade kläder som hade dugt på Nordpolen. Själv trivs vi bra som svenska ”lagom”.
 

Det blev många fina bilder i det bra ljuset. Säg till om någon vill ha resten. Det var balett på morgonen så hon var t o m iordninggjord i håret.
 

Alva får bara ärva jeans med hål på knäna och pojkkläder av Sanna, så jag sa till Alva att hon kunde få köpa något tjejigt och gick in på Gymboree med 20%-kupong i högsta hugg. Jorå, tjejigt blev det! Pappa vägrade hatten till en början, men när Alva sa att hon skulle köpa den för egna pengar så fick hon den. Men vita hanskar för över 10 dollar, där fick gränsen gå.

Memphis Belle:

Hon fick nya jeans med ballerina-broderi på benet också. Dan därpå hittade jag 3 tröjor som var nedsatta med 70% på reapriset, en med RockPrincess tryckt på bröstet, ”Yes, Rock’n’roll” vrålade Alva när hon fick den, en med Tinkerbell (vad hette hon på svenska nu igen?) och en prydlig, stickad Osh Kosh-pullover som var nedsatt från 30 till 5. Nu kanske hon slipper ha arvegods med döskallar, bilar och Spiderman åtminstone 3 dagar i veckan.

.

Nästa dag for vi till gymmet som vi brukar om söndagarna. Alla måste träna. Alva kutade fram till akvariet och sa att en fisk såg ut som en hund. Vi trodde henne förstås inte, men när ögonen hamnade på den här, då blev jag faktiskt nästan rädd.

Men, finns det flygfiskar och kattfiskar, då kan det väl finnas hundfiskar också? Frågan är bara, är den ful, kul eller bara otäck? Viktor sa att det som skrämde honom mest var faktumet att fiskarna verkar vara olika från gång till gång vi tittar i det stora akvariet. Mitt amerikanska svar? ”Det gör inget, för de går på fast prisavtal.” Jag hade kunnat lägga till att ”Om inte de skulle användas i akvarier så skulle de ju kanske inte fått födas alls” men en stark inneboende cynism till trots måste jag avstå den kommentaren, jag är för klenmagad.