suddrik

Dagbok från Amerikatt

Ettårsjubileum 14 september, 2009

Filed under: 2. Living in America,Barnen — Suddrik @ 23:20

Hösten är här. Alva och jag promenerade till Bellevue för att köpa begagnade steppskor till henne. Backarna är så branta att jag fick ta till samtliga krafter för att orka köra barnvagn uppför dem. Det var disigt men varmt och eftersom det är höst så lägger man åter bark i parker och rabatter. Äntligen får man känna doften av det röda cederträt igen, det som blev lukten av Washington för mig. (Florida minns jag i form av en plast-lukt!) Vi bott här i ett år!

När det var under 5 minuter kvar av vår långpromenad på sammanlagt 70 min, så slog det mig att jag glömt bankomate och jag hade inte en spänn på mig. Eller en dajm heter det visst? Viktor fick smita från jobbet med tian vi behövde. Kvinnan som sålde skorna bjöd in mig till sin kyrka på möte för unga mammor mellan 20-30. Jag hörde inte åldersspannet, Viktor hörde och berättade på kvällen och det var ju lite roligt. Fick visa leg när jag köpte lite alkoläsk här om veckan också! ”You don’t look a day over 27” sa tjejen i kassan när jag inte fattade utan bara blängde som ett fån. Men att bli inbjuden till en kyrka, det var det verkligen dags för!
(Om nån undrar så… jo, I’ve considered it och eh, nej. 🙂 )

De senaste veckorna har antalet Garage Sales ökat enormt. Vi hade fortfarande inte besökt en enda förrän nu i helgen. Vi kom därifrån med ett nytt dataspel, stapelkoppar och en prinsessklänning till Alva, dinosaurier åt Sanna och lite annat knäppt, allt för sammanlagt 9 dollar. Det lär bli fler besök nu när Viktor vet att det inte bara är skit!

Jag skulle vilja skriva lite om Sannas skola, men eftersom jag inte är där så kan jag inte berätta mycket mer än att hon älskar den. Hon har gått 2 veckor och kommer hem och kan skriva school; med små bokstäver! Hittills har hon kunnat ljuda lite på svenska och med stora bokstäver. Häftigt är det. Idag har vi luskat ur henne att de tillber flaggan om morgnarna. Ofattbart, men… faktiskt kul! Viktor viskade till mig att ”det gjorde de inte ens i gamla kommunist-ungern”. Barnen kallar fröken för Mrs Chesney. De har ganska strikta regler, t ex tillåts inte korta kjolar eller smala axelband, inga mössor inomhus, inga mobiler, inga förseningar, inga fula ord.
En dag tvingades jag lämna Sanna med bil och när jag skulle släppa av henne ville jag inte låta henne gå själv. Så jag kutade in med henne. Oj vad skäll jag fick! Man får inte lämna bilen i drop-off zone. Det visste jag nog, men nöden hade ingen lag.

Alva är inte lika förtjust i sin preschool. Hennes skola är ett regelrätt dagis och inte alls som Sannas co-op vi hade i fjol. Hon är duktig, men orolig och inte alls nöjd.
Alva pusslar på Kinder Care
Till stor del är det nog pga språket. Det går mycket sakta med inlärningen. Okej att hon var hemma hela första året, men det innebär inte på något vis att hon isolerats och undanhållits engelskan, vi umgås nästan bara med amerikaner, jag lämnar henne på gymmets barnomsorg, hon ser mest amerikansk tv, hon får t o m lektioner. Men hon kan fortfarande inte svara när någon frågar hur gammal hon är, och att säga ”look” istället för ”titta där” som jag tjatar om går aldrig riktigt in.

Varför inlärningen går långsamt vet jag inte. Jag tror inte att hon är obegåvad utan snarare helt omedveten om sina egna förmågor och därmed livrädd för att misslyckas. En riktig mini-me. Språk har alltid varit mitt undantag, men i övrigt är det som ett eko att titta på henne.

Lördag, efterlängtade balettlektionen nr 1. Alva  bedårande i sin rosa leotard, rosa tights, rosa balettskor. Position 1, heels kiss, toes say bye-bye.
Alva i balettposition 1

Hennes kompis från trialklassen kom. Kärt återseende en stund.
Alva & Ella Alva & Ella jämför

Ville inte störa, så när lektionen började stannade jag utanför. Det tog inte särskilt lång tid innan jag såg att de inte höll ihop längre och att Alva var ledsnare än jag någonsin sett henne.

Flickan hittade någon annan att leka med, och istället för att följa instruktioner från läraren lekte hon bara med den nya kompisen och snart ännu en till tjej. När Alva närmade sig stötte de ut henne. Det var så att man hörde när hennes hjärta krossades, och upptagen av sorgen upptäckte hon inte alls att det fanns andra barn där, t ex flickan med rosa glasögon som var så nyfiken på henne.

Kanske jag övertolkar, men det är så bekant. Rädd för att såras väljer man den enklaste utvägen, eftersom det är större sorg att svikas efter att man lagt ned mycket jobb än lite. Uppmärsamhet kan vara så smickrande. Vissa frodas i uppmärksamhet från andra, för många är uppmärksamheten i sig själv vänskap hur ytlig den än må vara. Jag tror inte att Alva vill ha det så, hon vill nog bara ha en vän, inte en fan club. Det behöver inte ens vara en exklusiv vän, man kan dela med andra, men intresset behöver vara genuint.

Man kan säga att jag ska släppa det här, att det är glömt snart och inte borde få för mycket uppmärksamhet. Men faktum är att det är nu hon lägger grunden till hela sitt liv, en stor del av vad som händer nu kommer för alltid att vara den hon kommer att bli. Att släppa det här och bara hoppas det löser sig kan med otur innebära att hon aldrig lär sig att ta för sig. Önskemålet är ju att hon ska bli en go-getter nu, inte kanske eller vid 30 som jag.

Det skär i hjärtat på mig än. Gick in och satte mig i danslokalen som moraliskt stöd, Alva förstod ju ännu mindre av instruktionerna när hon var ledsen och inte hade kompisen att härma. När timmen var slut var hon neutral och sluten. Jag som nästan aldrig gråter var tvungen att lämna lokalen efter att ha kramat henne och berömt henne för sin insats, ville inte att någon skulle se.

Som vanligt vill jag ha en plan och oerfaren efter lättsinniga Sanna förstår vi att vi måste jobba mer på Alvas självförtroende. Saknas hyfsat snabba resultat så ber jag en psykologkompis om hjälp. Och när man tänker efter, varför skulle jag släppa detta? Varför ta risken? Det kan bara bli bättre av en insats, oberoende av behov, men risken om vi struntar i det är å andra sidan stor.

 

Innan jag går och kvartar; Leah tog med mig på football i lördags. WSU mot… nåt annat lag. Spelet började 16. 15.45 frågade jag om vi skulle gå. Men Mike och Trisha som just kommit skulle äta först, de hade inte ens beställt. 1 timme senare hade vi för mycket öl framme. Ytterligare 1 timme senare låg WSU under för mycket. Vi drog lott om vad vi skulle göra, stanna eller gå vidare – till en annan bar! Tja, vi kom, vi förlorade, vi gick vidare. Men det var jäkla kul ändå! Det var rödklätt folk överallt, jag har aldrig sett nåt liknande! Och gänget som var Leahs college-kompisar var urtrevliga. De bjöd in mig med respektive inför nästa års traditionella match. We’ll be there.

Det är skönt att komma hem när det är till den här synen
Sovande Alva Sovande Sanna

 

Ikväll sänder jag några tankar till min en av mina första idoler, Patrick Swayze, som dog i cancer idag.

Annonser
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s