suddrik

Dagbok från Amerikatt

Semlor 26 februari, 2009

Filed under: 2. Living in America,Jobb,Mat & dryck,Träning — Suddrik @ 0:31

Jag har hittat ett jobb som verkligen är helt rätt. Det är helt extremt frustrerande att veta att de säkert inte ens hittar min ansökan bland de 100-tals som alla får på sina annonser. Vi såg på nyheterna om ett skitjobb till vilket 100-tals hade köat. I en jobbannons krävdes 4-årig universitetsutbildning inom ett visst fält, och lönen var så låg att jag inte ens övervägde söka det, det säger ju en del om hur marknaden ser ut.

 

Idag är det onsdag och jag var med Sanna till preschool. Jag hade med 20 små semlor och bjöd alla på det, bara grädde eftersom skolan är en nötfri zon, men det var väldigt poppis. Vi hade folk hemma på semlor igår och ska ha det igen på lördag. Funderar på att göra om det på söndag också. Alla små svenska traditioner blir mycket viktigare här. Man tar förstås chansen att få baka lite också. Gärna flera gånger.

 

Alva har vaknat de senaste nätterna, livrädd och skrikandes, inget annat än ligga nära mamma med löften om att få ligga kvar hjälper. Jag berättade för Tereza om detta, och om hur Alva blev jätteupprörd och skrek oavbrutet i en halvtimme när jag och Sanna stack till preschool idag. Tereza, stating the obvious, sa att hon säkert var orolig efter att jag var borta i helgen. Naturligtvis har hon rätt, tänkte jag. Viktor var inte säker på att han höll med om det. Kanske inte, tänkte jag. Man vet aldrig vad som pågår i huvudet på sådär små.

Efter att barnen hade badat och skulle lägga sig satt vi 4 i soffan, jag berättade en saga för barnen, om Nona och spaghettigrytan som kokade av magi och fyllde hela staden med pasta. När jag var klar började Alva berätta en saga med en inlevelsefull och gråtmild röst. ”Det var en gång en bebis som inte hade någon mamma. Då var hon jätteledsen. Hon var borta…! Den hade inte någon pappa heller. Men så kom mamman hem. Då blev bebisen jätteglad.”

Okej, ibland vet man exakt vad som pågår i huvudet på sådär små.

 

Vi har till slut hyrt ut huset därhemma, från 1/3 och 2 år framåt. Det är en amerikansk familj som hyr. Det känns lite speciellt, någon annan ska bo i vårt hus… men att vi inte kan flytta hem på 2 år är något större. Inte för att jag vill. Jag har börjat älska det här stället. Jag kan inte säga hela USA, jag känner inte till resten, men den här staten. Det är vackert här, och mångfalden, människorna… Jag är så glad över att vi är här.

 

Jag har tänkt efter lite mer såhär ett par nätter efter Tumwater. Jag vet att det gick rätt kasst första dagen och att jag definitivt kuggat om jag inte tagit till mig kritiken, ”don’t beat yourself up”. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på hur vansinnigt oattraktivt det är. Jag sparkar mig förstås fortfarande, tycker att vissa saker är pinsamma såhär i efterhand. Fortsätter att jobba på det, var nöjd och glad och till och med stolt istället! Och jag tror att det funkar. Som med allt annat handlar det förstås bara om övning. Man ska bara ha verktygen och framför allt vetskapen om vad som är fel. Att vilja är förstås en nyckelingrediens också. 🙂

Nu kan jag 3 tracks av 10. Det känns riktigt bra.

Annonser
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s