suddrik

Dagbok från Amerikatt

Trött, tröttare, tröttast 2 oktober, 2008

Filed under: 2. Living in America,Barnen — Suddrik @ 22:43

Idag kulminerade tröttheten. Jag var tröttare och mer ointresserad än någonsin, trots att jag sovit riktigt ordentligt inatt. Jag höll inte på att somna vid ratten, men jag blundade av ren leda vid varje rödlyse. Vi var på lekträff med svenska lekgruppen, hemma hos Lindsey den här gången och henne gillar jag stenhårt. Alltså trivdes jag superbra, men ändå ville jag bara krypa ihop i fosterställning i soffan och inte vakna på en vecka. Sanna älskade Lindseys dotter så det var inte kul att slita henne därifrån till preschool. På preschool i sin tur satt Alva fast vid rislådan som är så rolig att gräva i.

Alva och jag åkte istället till Freddan och lämnade tillbaka Viktors asfula jeans. Vi knatade runt och kollade Halloween-grejer ett tag, vi får aldrig nog! Jag kände att Japp var det enda som skulle få mig att må bra redan här om dagen. Eller Seattle chocolates minttryffel. Den har jag inte sett nånstans sedan vi var här i somras så vi drog till QFC. De hade både osockrad kokos som jag inte trodde fanns här, och Seattle chocolates som kommer att ligga i skafferiet i flera månader. Men så slog det mig, jag har gått ner ett halvt kilo till, att det kanske är just godis jag behöver. Så jag mailade jag Viktor om att jag var astrött och tryckte sedan i mig 2 Milkyway (= 490 kalorier), sedan gick vi alla ner till gymmet där jag lämnade Viktor och barnen vid poolen för att sedan ställa mig på löpbandet och springa bort 500 kcal. Avslutade med dopp, Alva gillar att åka på ryggen så hon klättrade upp på mig innan jag ens doppat knäna.

Ont i musklerna gör mig glad.
Alva-kramar och träning är vad jag behöver tror jag. Det dök upp ett plus idag också. Jag och Leah, en annan mamma i preschool (jag var glad när jag bytte till onsdagar och insåg att hon också jobbade då) stod och sopade ris igår när barnen hade gått ut. Jag nämnde att jag hört att det inte finns sospskyfflar med långa skaft. Hon hade sett det och nämnde en affär som jag aldrig hört talas om. Idag när jag skulle hämta Sanna så kom hon med housewarming gift till mig, en leopardmönstrad sop med tillhörande skyffel-ställ, precis som hemma. Jag minns inte när jag blev så rörd senast.

Det finns säkert asmycket supertrevliga människor därhemma, men jag har undrat många gånger och gör det ännu mer nu: Varför hittade jag dem inte? Att jag hittar dem här hela tiden beror antagligen på att man faktiskt pratar med främlingar här, och även om det är ytligt till en början så får man ju ändå en uppfattning om hur folk är. Det antal bra tjejer jag träffat här på bara 4 veckor, såna jag vill bli vän med, är fler än vad jag träffar hemma på ett år. Jag trivs verkligen bra här. Det finns många andra detaljer, förutom människorna, som jag uppskattar (bara en sån sak som att Viktor fick behålla 87.5% av sin lön efter skatt…) att om det inte vore för familjen så skulle jag göra mig av med allt i Sverige och stanna här för gott. Vi får väl se om jag tycker lika när jag har fått jobb sedan. På avstånd är jag inte imponerad av arbetsmiljön.

Faktiskt har jag insett en sak idag som jag inte är förtjust i. Det finns såna sjuka mängder saker att göra och vardagliga saker tar ofta längre tid än hemma, mycket pga att t ex statliga ställen och försäkringsbolag har helt barocka system, hängmappar sorterade på förnamn (!) istället för databaser (I’m not kidding), överdrivna mängder byråkrati och onödig service. Det verkar som att man alltid måste matas med upplevelser, verkligen hela tiden utan uppehåll. Gärna ska man slippa ha fantasi själv också. Det börjar redan med småbarnen som ska pyssla på ackord, mamma dirigerar och har inget annat liv. På kvarterets gym står folk på träningsmaskinerna och läser, tittar på tv eller pratar i mobilen samtidigt. Man kan inte bara träna. Man kan inte bara vara. Man får aldrig ha tråkigt. Jag som gillar att inte ha något att göra ibland.

Nåt annat jag fullkomligen HATAR är hur jag har vant mig vid vårt vidriga monster till hyrbil. Vanliga bilar i storlek som vår Saab 9-5 ser ut att kunna kväva en. I hate myself. Tur att det finns hybrider. Till mitt försvar så kräks inte barnen i stora bilar och det är anledning nog för att jag ska köpa en SUV. Den kommer på lördag förresten, yey!

Annonser
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s