Statistik och förbannad lögn oktober 21, 2009

Idag orkar ni fler bilder.

Pumpainköp i Sammamish i helgen som var.
Observera att Alva bär på nåt.

Jag tror att ungarna gillar såna här outings mer än något annat. De går bara runt och är. Allt annat är ju tråkigt, kräver snacks, köpa saker, t o m tivoli irriterar ibland, de blir ju trötta. Men att gå på en skitig åker, det är grejer det.

Solrosallé

Jorå, mamma och pappa tycker också om landet-outings.
Glömde alla gummistövlar i sommarstugan och vägrar köpa nya. Dr Martens på. Eller… fejk-Martens i plast från H&M för $40. Bekvämare än orginalet dock.

Sanna har kvar liftkortet från vårens tubing. Snart lär de öppna pisterna igen, det har varit flera varningar om snö i passen på sistone.

 

Ett av mina vackra, intelligenta och trevliga barn provsitter pumpa.

Tyvärr var alla pumpor ruttna som vi tittade på. Vi roade oss med att hoppa på dem, de mjukaste sjönk vi in i som i överjästa degar. Så vi plockade lite solrosfrön, köpte några pyttepumpor och drog till Trader Joe’s och köpte stora där istället.

Nu blir det X-rated en stund!

Jag chattade med en amris, gick ifrån en stund för att ta ut dagens andra paj ur ugnen, en körsbärspaj som trots dålig deg (helt slut på smör, tog olja istället) blev jättefin, och jag var så stolt över min första körsbärspaj någonsin att jag fotade den och la direkt över bilden till datorn. Bilden blev också jättefin, så jag frågade om han ville se min cherry pie. Han blev märkbart störd och jag informerades om att cherry pie minsann var ett välkänt uttryck för kvinnans vagina. Ojdå, tänkte jag och garvade åt ytterligare ett språkligt felsteg. Då undrade jag om han istället ville se ”my furry little animal”… Ekorren Bert vill säga.

Cherry Pie alias Porr-pajen

Pumpapaj (asgod och hyfsat nyttig!)

Idag ville barna baka och vi gjorde Drömmar eftersom jag länge velat testa och det var ju lättare än anat. (Tack Anna för Hirschhornsalz!) 60 st små blev det, men ungarna har snattat en del.

Recept Drömmar:
Blanda 200 g rumsvarmt smör/margarin och 1,5 dl socker. Rör ut 1,5 msk vaniljsocker och 0.5 tsk hjortronsalt i lite vatten, häll sedan i smeten och tillsätt 5 dl mjöl. Blanda, rulla 30 bollar. 150 grader C (300 F) 20 minuter.

Gå och baka!

 

Annars så pluggar jag så det gör ont. Jag kan inte riktigt uttrycka hur svårt jag har för det här. Mitt huvud är gjort för mjuka värden, jag kan inte räkna. Det är bara en halvtidskurs, men ger man sig på en statistik-kurs när man bara har gått B-matte på Komvux för 13-14 år sedan och dessutom med det blygsamma betyget G trots relativt idogt studerande, så blir detta en 150%-kurs istället. Jag ser bara bokstäver.

Jag tittar på matte

Är någon intresserad, så slå på ”standardavvikelse” på wiki, http://sv.wikipedia.org/wiki/Standardavvikelse.

Eftersom jag har infört träningsförbud till fredag så finns åtminstone tid att läsa.

Ajsing, bajsing oktober 20, 2009

Jodå, knät gör jätteont. Ibland känns det som knivar. Jag går spikrakt men försöker helst låta bli. Inte nog med att jag har grym ångest över att inte få gymma *snyft* föreställ er smärtan att inse att jag inte äger några byxor vida nog att rymma knästödet… Jag blev tvungen att halta till Kindergarten i… *storsnyft* mjukisbyxor. Jag tror inte att någon jag känner såg mig, men det spelar ingen roll, jag vet och det räcker alldeles tillräckligt. Så nu ska vilas.

Alva har idag skrivit både Alva och Sanna. Jag har sagt till henne att de barn som inte kan skriva sina önskelistor själva inte får några julklappar. Så det så. Tough love, men detta sätt allena får en treåring att lära sig något. Springa kan hon dock, och gosa. Och äta, se själva!

Sanna suger i sig sitt livs första milkshake. Hon fick säkert i sig 1/3.

Nyklippta barn. Alva fick frågan om hon klippt sig själv. Hon nekade. Jag frågade på svenska. Nej igen. Smörade. Till slut kröp det fram… tja, tur att det inte var värre än några tum lugg!

Kolla in fåntratten! Jag har för mig att hon sa något i stil med ”uuuuuh…” Hon roar mig till vansinnesgarv på daglig basis. Jag vet inte om hon har så exceptionellt humor, det kan vara så att hon bara är lik mig.

Sannas sanslösa hjärtfläta. Den satt kvar i 3 dar.

Alva i Idylwood. 
Hemma från preschool pga förkylning. Kl 9-13.30 lät hon såhär, med upprepning ungefär var 4:e minut: ”Mamma, kan vi gå till Idylwood-parken?”.
Mamma ville inte, men tyckte synd om henne. Så gick vi dit en timme innan Sanna skulle hämtas, höstens hittills kallaste dag och snålblåst från Lake Sammamish. Vi hade nästan 1 timme på oss att leka. Det gick 4 minuter och Alva sa: ”Mamma, kan vi gå hem? Det är ingen här och det är kallt…”.

Hon kan gunga själv. Duktig liten tjej. Jag är tacksam för jag vet inte var jag ska knuffa henne, i rumpan eller ryggen? Rädd att hon ska ramla. Jag brukar springa igång henne framifrån ibland. Jag läste ”Ständiga förbättringar” på en parkbänk. Alva kom fram till mig och såg tjurig ut. ”Mamma, vet du varför jag kom hit till dig? Jag är trött på gungjäveln. Helvete.” Så började det dugga och vi gick till Kindergarten. Jag hade ont i magen av skratt som satt kvar i magen, lite slank nog ut ändå. Förstår inte var hon får alla jävla svordomar ifrån, inte fan är det mig i alla fall.

Annan dag, varmare men blötare.

Världens snyggaste storasyster saknar gummistövlar och är lite avis. Men klagar inte alls.

Vi säger inte ”Cheese”! Mina ungar vrålar ”Fantastiskt” och så här fina blir de då!

Alvas förkylning urartade med 2-timmars hostattacker om nätterna och vi var hos doktorn igår. Sinusitis tror jag hon hade, bihåleinflammation. Tonsilitis, halsfluss alltså, trodde jag pga pingisbollarna hon har i halsen, men de var bara svullna, inte infekterade. Nu äter hon rosa penicillin som ser ut som, luktar och smakar godis. Men hon tar mycket, 2 matskedar, så det blir äckligt ändå. Jag blandar den i vaniljyoghurt. Ikväll blandade jag den med vispgrädde och frös den till glass. Barnet är hostfritt, friskt och lyckligt. Imorgon kan hon gå på preschool igen.

 

Vår ekorre Bert. Sanna har döpt. Uttalas naturligtvis amerikanskt: Bööört. Han äter oss ur huset och är dörren öppen knatar han in och letar efter oss (våra nötter antar jag…) inne i vardagsrummet.

 

Jag har mer foton som jag anser att ni inte orkar titta på idag. Jag orkar själv inte läsa andras lång-inlägg och vill därför inte göra egna. Borde lösa det genom att skriva lite i taget… eller skaffa en till blogg!?

Egentligen har jag inte tid heller, jag har Sannas Halloween-kalas att fixa, ett för klassen och ett för ”gamla” vänner. Snart är det även slutprov på Six Sigman och jag har gjort duglighetsstudie och äntligen börjat förstå mig på matematiska formlerna. Enorm tur det eftersom nästa kursbok som snart kommer (tack kära svärmor!) har den härliga titeln ”Matematisk Statistik” och den kursen kommer verkligen bli en utmaning för mig. Ska det blir Lean-ingenjör av mig så blir det ingen annan lektyr igen förrän i juni! Jag sa upp en av mina 5 prenumerationer idag, övriga lär följa. Förutom Women’s health kanske. Får se… Men nu är det dags att läsa ut det sista i gamla kursboken, sedan är samtliga 550 astråkiga sidor avklarade! Kul kille den där Lasse, han ser så söt och rar ut på bilden, men är så ofantligt trist…

Språklektion oktober 17, 2009

Sanna är skitimpad över att jag kan tyska, hon hörde mig förra helgen. Nu sitter hon och försöker lära Alva sjunga, ”Pizza, Pommes und Spaghetti, das ist unser Leidenschaft.” Det låter fantastiskt.

Karate Kid 1 oktober 10, 2009

Vi sitter knäpptysta hela familjen och tittar på Karate Kid 1. Vi har fått se hur ondingarna spöar Daniel och hur de går på karateskolan som han vill börja i så att Daniel inte kan gå där. Mr Miyagi ser Daniel kasta sin trasiga cykel och fixar den. Och lilla, lilla Alva, som bara är 3 ynkliga år gammal säger:
”Jag tycker att Mr Miyagi ska lära honom karate.”

Min flicka, hon är så klok. Hon förstår precis vad som händer och bör hända, fast det är på engelska och en ”stor-barns-film”.

Baletten gick för övrigt jättebra idag. Lite övning hemma för att få bort scenskräcken gjorde susen, utan att tveka imponerade hon trots sina för stora skor med klassens bästa flap på andra försöket. Det är fantastiskt att man begåvats med två så underbara och perfekta ungar.

Stilla höstdagar oktober 8, 2009

Det är rött och vackert därute. Jag har aldrig förstått folk som säger att de älskar hösten, men här i Redmond så älskar jag också hösten. Perfekt joggarväder är det också. Min brutna ryggkota värker, det är bara till att anstränga muskelkorsetten. Samtidigt måste man vid 35 faktiskt erkänna att man är medelålders och sluta utsätta sig för mycket. Så när knäna gjorde ont efter 2 km spurt i nedförsbacke så saktade jag in och gick sista halvkilometern. Hade jag varit ung, dvs 34, så hade jag struntat i att det kändes som att knäna behövde oljas och sprungit hem illa grinandes av ren envishet. Men nu är jag medelålders och lyssnar på min kropp.

Är nykär och lycklig och äter inte. Snittar på 1000 kcal om dagen och då tvingar jag i mig de sista 200 på kvällen. Sanna äter inte heller. Varför vet vi inte. Idag hade hon pannkakor till skolan, och favoritflingorna, lite mandlar, yoghurt med sockervaddsmak (!) och ett plommon. Plommonet var det enda hon åt, trots att allt annat var hennes önskemål. Tur att hon dricker en massa mjölk åtminstone. Kanske borde jag blanda ut den med vispgrädde? Hon är smal som en sticka. Trevligt är dock att hennes kalazion verkar läka, den blev enorm och röd men sprängde säkert nån stackars por till slut och varet tycks ha runnit ut. Vi håller tummarna för att den flera månader gamla kroniska pricken också läker ut.

Alva pratar på riktigt nu. De är roliga att lyssna på, de där små. Sanna har ett suveränt ordförråd men bryter en hel del. Alva går knappt att skilja från en amerikan, men ordförrådet är fattigt än. Det roligaste är att Alva kan umgås med amerikanska barn nu och det märks att det glädjer henne. Idag och igår har jag fått dra henne från preschool. Jag tänkte att hon skulle få ledigt idag och gå på svenska lekträffen med mig, men hon ville hellre till preschool. Det där får hon välja.

Och imorgon är det fredag, som alltid varit min favoritdag. Hela helgen ligger framför en. Jag älskar t o m att stiga upp på fredagar. Den senaste månaden har jag tagit ledigt från jobbsök och plugg varje fredag och tränat 3 timmar i sträck. Snabbdusch, sedan hämta Alva. Nu tycker jag ännu mer om fredagar.

 

Bilder

… från middagen på Cheesecake factory

   

Viktor ser visst inte så glad ut, men det var han. Och han käkade upp de rester som vi andra inte fick i oss. Alva käkade max 1/3 innan hon la sig i soffan och klagade över illamående. Undrar om de kommer att minnas tårtmiddagen hela sitt liv?

Vi hyrde The Next Karate Kid till Sanna. Hon gillade den förstås. Jag hade väntat mig att lillräkan skulle vara för liten, men otroligt nog satt hon som klistrad filmen igenom. Och på bilden här var hon så uppspelt att hon inte klarade att sitta kvar i runda soffan med oss andra, utan smet över till den andra där hon satt och skällde, ”dumma gubben!”, på ondingarna. Innerst inne finns det nog en karateapa också i vår lilla ballerina.

Vi har förstås hyrt Karate Kid också nu när den kommit tillbaka in i butiken. Undrar om de uppskattar den lika mycket, när det är en kille i huvudrollen?

Sjukt stora plommon. Plout hette dom visst. Ett vanligt mindre för jämförelse, men de smakar väldigt lika. Just smaken var intressantast, inte hur utan var, nästan all frukt är mest smakrik utåt, där den är mest färgrik, men dessa smakade mest närmast kärnan. Ovanligt. Det är förstås en hybrid, 1/4 aprikos tror jag.

 

Kolla trollet!

3-åringshumor oktober 6, 2009

På väg hem från dagis ser vi en rödklädd farbror.
Alva sa: ”Titta, en munk!” och det hade hon rätt i, det var nån från buddhisttemplet som varit ute och shoppat.

Så sa hon lite avmätt; ”Jag tycker inte om munkar.”
Jag undrade förstås varför. Hon förklarade: ”Det är för mycket socker på dem.”

Inte visste jag att hon kunde skämta inte!

Det ligger i generna oktober 3, 2009

Fantastisk uppvisning i mänsklig psykologi idag på baletten. (Oj, höll på att stava med dubbel-L igen.) Inte så många barn, 8 av 12, jag antar pga förkylningar eftersom Alva precis lyckades vara sjuk mellan balett-passen. Ungarna har fortfarande inte lärt sig att göra steget som jag tror heter flap; man sparkar bort en inbillad insekt strax framför sig och sedan mosar man den med samma fot. Ganska avancerat för så små barn vill jag lova. Fröken, Miss Hannah, började till slut ta en i taget. Redan efter första barnet såg jag på Alva att hon redan insett vad som skulle komma att ske och att hon inte såg fram emot det. Ungarna var hopplösa, men urgulliga förstås. Miss Alva kom kanske som nummer 5. Hon kramade om sig själv, kliade sig i ansiktet, kliade sig i ögonen, visade sina eksem för att slippa, tvingade fram några tårar, la sig på golvet… och slapp till slut.

Det sista Miss Hannah gjorde innan de fick gå var en runda då barnen fick sitta i ring och bara ställa sig upp och göra varsitt valfritt danssteg, om de ville. De flesta lät bara bli, men Alva började gråta.

Inte trodde jag att scenskräck gick i arv. Det här ska jag jobba på, hon ska inte tillåtas ge upp och lära sig ett sådant mönster, även om jag är väldigt bra på undvika obehag själv efter många års träning och således förstår. Utsättning har varit det enda som funkat. (… och böcker i personlig utveckling och… öh… terapi…) Men alltså: här ska utsättas. Att utsätta utan kunskap bekräftar bara skräcken, så först: övning.

Vi åkte hem och röjde gillestugan på undervåningen. Bort med mattor, leksaker, studsmattor och annat som vanligen ligger och skräpar. Tog fram skor som liknar Alvas steppisar och så började vi. ”This is my right toe, this is my right toe…” Alva följde duktigt och log överseende när jag gjorde fel. Hon vet den lilla räkan! Efter uppvärmningen var det dags att testa flap igen. Sparka och squish! Och jag trodde inte mina ögon, men ungen flappade bättre än jag och bättre än kompisarna i dansgruppen. Men vi ska öva varje dag så att hon verligen, verkligen kan nästa vecka.

Hon är verkligen kompetent den lilla flickan. Hon förstår långt ifrån allt fröken säger, eller kompisarna, har ingen tidigare erfarenhet av dans, det är ju knappast en dansant familj hon kommer ifrån. Jag har hoppat runt till techno med dem, och far deras har väl inte dansat sedan synthfesterna på Kolingsborg som vi besökte innan barnan. Ändå finns intresset och hon är duktig. Bäst är ändå hur extremt duktig hon är på att koncentrera sig. Hon vill inte gärna visa att hon är duktig däremot, de enda kvaliteterna hon visar upp, för hon inser inte att de är kvaliteter antar jag :-/ är de emotionella. Sångröst har hon också. I bilen idag hörde vi plötsligt hennes rena barnstämma ”my girl wants to party all the time, party all the time, party all the tiiime…” och jag fick tårar i ögonen. Det gladde henne att jag uppskattade sången och hon gick på repeat i en kvart.

 

Stackars Sanna är lite nere. Hon har inte fått kompisar i skolan än och vi har sällan tid att träffa gamla kompisar, dessutom har Alva varit förkyld en del och man vill inte smittas. Igår anmälde jag Sanna till (HÅLL I ER!!) flickscouterna. Jag visste inte vad det är. Vet knappt nu. Det var nåt med ledarskap… de har läger ibland. På tv säljer de kakor. För övrigt var det billigt.

Hon har haft lite osis också, hon har fått en inte helt ovanlig inflammation i ögonlocket. Det kallas för Chalazion, eller Kalazion på svenska. Det är som en vagel som blir kronisk. Oftast går det bort av sig självt, men kan ta lång tid, upp till 6-12 månader. Hon är uppe i 3. Vi lägger på varma kompresser som ska öka inflammationen, det är det enda man kan göra, kroppen kan eventuellt försöka läka igen. Vi fick välja vad vi ville göra sa barnläkaren, vår supergulligt underbara och lite bögiga Dr George. Jag sa att vi väntar till årsskiftet, sedan återkommer vi och ber om remiss till en ”sån där läkare som fixar sånt därnt”. Ögonläkare kanske? Hade inte kommit ihåg ”Chalazion” om inte Dr George skrivit upp det åt mig. Han sa att jag skulle gå hem och googla. Jag gick hem och googlade. De svenska siterna höll med om att man kunde vänta, så länge det inte börjar klia eller växer så man ser dåligt. Men behandlingarna var inte desamma. I Sverige fanns två möjligheter, lokalbedövning i båda fallen, i det ena punkterar och dränerar man, i det andra ger man en pytteliten injektion kortison. Fine. Hur görs det i USA? Jamen GISSA! Naturligtvis söver man patienten och opererar. Ungen är inte ens 6 år fyllda. Nu har Kalazionet vuxit i 2 dagar, till 2-3 gånger storleken. Hon är knallröd, ögonlocket hänger. Hon får ligga med heta trasor på ögat. Men är det inte borta om en vecka så får vi väl operera då.

 

Det är höst. Jag är hemmafru. Det gör sig inte på bild. Skitfint tycker jag.

Pumporna kommer från South 47:th farm. Alva älskade att strosa runt bland självplocksäppelträd, pumpafält och majs-labyrint. Vinden i håret, växter överallt, det är vad en sån här liten tjej älskar.

  

Den lilla prinsessan september 30, 2009

Alva gillar att plocka saker i världen. Kottar, pinnar, blad, frökapslar, blommor, gamla plastlock, etc. Hon gick och plockade en bukett blommor och trallar. Så kommer det; ”Lalala, pretty princess flowers…” Vad får hon sånt ifrån?

Hon har börjat rita, klistra och klippa (i pyjamasen också tyvärr, men den var inne på andra barnet och sista sucken ändå). Golvet är ofta täckt med papper. Härligt nog vet hon var vi har pappersåtervinningen, så ibland samlar hon ihop en massa klipp som blivit över efter tillverkning av hammare, 2 armband och en drake, dagens skörd, och bär iväg det till soporna samtidigt som hon kastar stolta blickar på sin mor, och hon komplimerar naturligtvis och förstärker beteendet.

 

Sanna frågade suckandes på vägen hem idag varför man måste gå i skolan. Jag tror att det beror på att hon ännu inte fått några vänner. Det är det enda som är riktigt, riktigt viktigt för henne. Jag förklarade att hon ska gå i skolan i sisådär 13-15 år till, (ja, inte vet jag) och hon undrade förstås varför. Så jag sa förstås inte ”jodu Sanna, jag hatade skolan från 3:an och framåt” utan berättade om de roliga saker man gör i skolan och hur viktigt det är. Ni vet, kemi och fysik och geografi och tyska, spanska och biologi. Vi fastnade på biologin för den är ju lätt att prata om, alla har vi ju en kropp av varierande men ändå väldigt lika slag. Hjärnan kände hon förstås till, njurar, lever, mjälte och bukspottskörtel var det värre med. Vi började från grunden, vad händer när man sväljer mat? Det här samtalet återupptogs på kvällen, då jag och Viktor fick höra henne rabbla alla ord hon känner till för stjärt, påhejad och även hjälpt av en 3-åring som gärna pratar, och visar, sin rumpa. Det var intressant men kanske inte så bra, vokabuläret alltså. Jag hade föredragit att de hade kunnat skilja tunntarm från tjocktarm och ändtarm, då inte nödvändigt deras skillnad jämte varandra, men bara på A kunde de flera rump-ord. Vi utökade listan med ****.

Och sedan frågar man sig varför de kan svära men inte kan skilja tarmarna åt!

Halv sjutti september 28, 2009

Jag skrev igår, men glömde lägga in det. Således; Söndag:

Vi satte på oss våra finaste comboysiga skjortor och åkte på state fair idag, ”doin’ the Puyallup”, precis som vi gjorde 2 dagar efter att vi flyttade hit i fjol. Det var skoj att tänka på hur ungarna inte förstod ett ljud då och det mesta idag. Tyvärr är Alva förkyld, hon blev frisk men det återkom och vi missade det. Hon klarade dagen rätt bra ändå.

Vi blev kvickt påhoppade av en säljare. Han frågade var vi kom ifrån. Frågan var så direkt att jag automatiskt svarade Sverige istället för Redmond, kanske undermedvetet val för att slippa säljas på något. Vi pratade på lite, men för att göra berättelsen kort så frågade han om vi var utbytesstudenter. Jag vek mig dubbel och asgarvade. ”Herregud, mannen, vi är 35!” frustade jag fram. Tänk att man får visa leg oftare i år än vad jag gjort sammanlagt mellan åldrarna 20-33 i Sverige! USA is doin’ me good… yeah…

Så tittade vi på djur och drog paralleller om grisen Wilbur för att ungarna skulle förstå vad vi var på, käkade lite skräp (ja, lite, vi hittade inget tillräckligt värt det) och åkte karuseller. Några bilder nedan.

 

Kursens första grupparbete är avklarat. På något sätt lyckades jag göra som när vi skulle skriva uppsatser i gymnasiet och skrev bara rakt av. Min gruppmedlem klagade på någon bagatell men var i övrigt nöjd, jag gjorde lika med hans deluppgift. Himla trevligt! Min grupp består av mig, min fd kollega från Itella (jättekul att vi råkar gå samma kurs och att han hittade mig!) och en kille som bor i Kina. Urdumt antar jag med så lång tidsskillnad men han i Kina verkar inte vilja vara med ändå.

 

Idag ja… idag hände det oundvikliga. Fan vad jag är gammal. Jag sköt på faktumet så långt det gick. Jag har sagt 34 fram till så sent som igår. Fylla år var kul fram till kanske… 32. 35, not so much fun. Det  är halv sjutti.

Fick önskad puls/pedometer-klocka i present. En fitnesstidning. Och Godiva-choklad (!). När Sanna och Viktor försvunnit på respektive dagaktivitet så åkte jag och fortfarande förkylda Alva till Southcenter och shoppade på hennes begäran. Alva satt nerbäddad i sittvagnen och käkade popcorn och njöt mest av att skjutas omkring, förutom när hon tiggde till sig kläder (hon fick en jättelurvig brun luv-klänning från Gap). Jag hade rabattkupong och storshoppade på HM, mycket ovanligt och väldigt trevligt. 

Men när man fyller år tycker jag fortfarande att man ska käka exakt vad man vill. Vi brukade få välja vad vi ville när jag var liten. Jag minns bara en beställning, jag beställde pizza, dubbelt inbakat tefat! I år kände jag bara ”vad jag är sugen på dillkött”. Brukar göra det på frystorkade soja-bitar, det är vego, billigare och kokar klart på nolltid, men jag har inte hittat det här. Det blev grytbitar. Lagerblad och hela pepparkorn hade jag inte heller. Dill på kruka kunde man ju glömma, det fanns 2-3 små kvistar á $2 paketet. Det fick vara värt priset, 2 paket dill och en burk dillfrö, numer planterade. Det blev sååå gott. Hur kan nåt så enkelt bli så bra? Avsaknad av flera ingredienser dessutom? Det är säkert fet-grädden. Vi käkade alldeles för mycket förstås. Och nu? ”Vad jag inte är sugen på dillkött.”

 

Härmed är det officiellt: Sanna har börjat bryta. Hennes svengelska är hjärtskärande gullig.

 

Pulsen har legat på 60 hela dagen. Nu tänkte jag på Intervjun och hjärtat hoppade upp på 73. Ska träffa gänget imorgon, rekryteraren, projektledarchefen och en programmerare, för att kolla personkemi och så. Jag har panik, på gott och ont, ser fram emot det så att det gör ont / är livrädd så att det gör ont. Och vad 17 ska jag ha på mig???
(Nya blåjeans, blus, kavaj.
Håret så enkelt som möjligt, i tofs.
Minimalt med smink och kvinnliga utsmyckningar; inga smycken utöver ring, örringar och klocka.
Viktors parfym.)

 

Lite bilder

Alva och Sanna på Sannas skolgård
 

Ballerinorna i steppskor (de väntar på att få klistermärken på händerna). Alva står, kobent som sin mor, 3:a från vänster.

Tjejerna framför pumpakarvningen på Puyallup.

En till pumpa, Alva, Sanna, 1/8 eller nåt av mig.
 

Alva på cool ride.

Sanna vågar det mesta. Killen var lite snäll mot henne, inte så många helsnurrar, men det suger nog rejält i magen ändå!

Uniformt september 24, 2009

Sanna har karatedräkt.
Alva har ballerinadräkt.
Idag kom min. Eller mina rättare sagt.

Det här är ett bib apron med körsbär på. Håller i min nya rosa äggklocka.
 

 
Det här är ett vanligt med knyt. Och såhär lycklig blir man över körsbärsförkläden.

Man förväntas säkert laga stek och baka majsbröd när man ser ut såhär, men jag steker faktiskt pannkakor till barnen och tofu till mig. Jag behöver inget bakat nu, men jäklars vad jag längtar efter att få baka lite!

Det blev rätt mycket shoppa idag. Det brukar mest handlas mat i vårt hushåll eftersom jag avskyr att kasta och slösa och jag hatar att ha massa onödiga prylar. Tänker nästan alltid 2 eller 20 gånger innan jag köper något, förutom maten alltså, det går nästan alltid att tillaga något om det inte duger i sin ursprungliga form. (Nej, jag kastar inte mat heller, vi pratar promillen här.) Men idag var jag och Alva på Costco, de lurade dit mig med rabattkuponger. Ny stekpanna, 18 burkar med snap-lock jättebilligt, täta muggar som Sanna kan ha mjölk i till skolan. Jag vet inte vad det är med min hamstra-gen, men jag känner mig så trygg med kylen full. Och mina svampar har det så bra i den lufttäta burken. Vilken tur att jag pluggar, hur läskigt insnöad på köket skulle man annars vara??

Såg en reklamsnutt för att nyinspelade avsnitt av V börjar sändas 3/11. Jag vet inte jag… men det ser coolt ut, jag ska titta. Men nu tittar jag vidare på Fringe, absoluta favoriten sedan ett halvår. Heroes är så tråkigt, jag avskyr när folk aldrig dör. Ring mig när Sylar är död på riktigt. Eller åtminstone god! Eller låt bli, jag har inte tid ändå. Six Sigma var det ju.

Till sist, och minst eftersom jag tror att det innebär otur att glädjas, så ska jag på andra intervju.