Vi har varit på Nordic Heritage Museum idag. De hade luciatåg trots att det bara var 6/12. För oss blev det nästan lite förvirrat, vi firade ju St Nikolaus samma dag (stövlar i fönstret; snälla får godis, dumma får potatis).

Men det var fantastiskt, tårarna lurade i ögonvrårna och jag beklagade mig inför Viktor vilken nostalgisk gammal fjolla man börjar bli. Men han var lika fjolligt rörd han. Skönt att höra för mig som alltid ska spela så cool.

Efter i fjol så vet jag att julen är en känslig tid för oss, det är bara under december (decembrar?) jag längtat ”hem”.

Barnen har pysslat, häftat lucia-kronor av papp, sugrör, gult silkespapper och cedergrenar, vävt hjärtan, knutit smällkarameller.

Det här är inte direkt någon spara-bild, de är grisiga runt munnen av Nikolaus-choklad och ser lite jäkliga ut i hår och kläder… (vi skyndade till gymmet på morgonen och åkte raka vägen därifrån).

Julen är verkligen en våldsam och snuskig tid, med smällkarameller, man slår in klappar, staken står i fönstret och kulorna hänger i granen. Alltmer sällan är julen vit. Många sätter tänderna i skinkor. Usch!

Sanna tränar caroling med girl scouts. Gruppen är mycket större än såhär, kanske var det lite drygt 30 jag såg senast de övade och det lät riktigt bra! Jag har sagt till henne att sluta sjunga i falsett och att ”använda sin egen röst” istället. Det var en jättebra idé, hon låter så mycket bättre nu. 
Det är på onsdag de ska uppträda.

Idag har jag tränat i 3 timmar och 50 minuter, detta efter att ha ätit en proteinbar på 200 kcal. Jag är helt slut. Men lycklig.

Sanna går i skolan 8.25 – 15, förutom på onsdagar då hon slutar 13.30. Om ni inte omgående tänker tanken ”oj vad lätt att glömma” så kan jag säga ”oj vad det är lätt att glömma”. Varannan onsdag har hon girl scouts till 14.30. Men nu ligger det till såhär; nästa vecka ska Sanna följa med girl scouts på caroling på ett närbeläget sjukhem. Detta innebär fler möten, hon var på insvärningmötet förra onsdagen och hade extramöte för att öva på julsångerna i måndags. När onsdagen väl kom då hade morsan totalt glömt bort vad det var för veckodag och varför och 13.30 när Sannapanna slutade satt man godan ro och la patiens eller något annat intelligent som morsor gör. 13.39 slog det mig att, shit, jag har visst barn. Jag vrålade på Alva att det var dags att lubba, letade upp telefonnumret till skolan för att ringa dem och be någon hålla flickstackarn sällskap och så sprang vi. Sanna springer fort, men hon orkar inte springa mer än halvvägs till skolan, det är straxt under en kilometer dit. När uppförsbacken kommer flåsar hon som en blåsbälg och säger att hon håller på att dö. Alva kutade hela vägen, dessutom så pass fort att jag var tvungen att springa också. När vi kom fram så hittade vi Sanna sittande tillsammans med ett par handfullar andra bortglömda barn. Hon flinade och verkade vara på gott humör men lät mig veta att det minsann var riktigt pinsamt.

Idag sprang vi inte till Kindergarten, inte mycket i alla fall, även om Alva gjorde sitt bästa att motivera mig genom att springa som en galning och samtidigt skratta så det gurglade, nej porlade, om henne. Nej, jag orkar inte. Jag vill ligga ner. Helst sova, men bubbelpool fungerar också. Det blir det tyvärr inget av med ikväll, det är parents night out, denna gång på Alvas preschool och hon ser fram emot att visa sin skola för Sanna, som i sin tur ser fram emot att visas. Jag är klar med julklapparna till Sverige, ikväll ska vi ordna Viktors till Sverige, och eventuellt till våra småtjejer också… om de ska få några alltså. Jag har funderat på en säck potatis. Sån där mjölig som man gör mos på. Haha, de skulle säkert ha roligare med en säck potatis + grejer som de redan har, som pärlor, vattenfärg, pinnar och lim, än med allt skräp som man vanligen köper till dem. Potatis it is!

.

Den största nyheten just nu, åtminstone här i staten, är en dödsskjutning i Lakewood där 4 poliser miste livet. Lakewood ligger ungefär 1 timme söder om oss, vid Tacoma som det nästan alltid handlar om när TV rapporterar om våldsamheter i staten. En man som satt inne på över 90 år, många undrar varför han hade släppts, visste om att poliser brukade sitta på ett café och gick dit för att döda dem och sedan hade han planerat att gå vidare för att skjuta civila. Nu blev han hindrad från det sistnämnda tack vare en skottskada i buken som han ådrog sig på cafét, men de 4 poliserna klarade sig alltså inte. 2 dagar senare var gärningsmannen fortfarande på fri fot, han fick tydligen en hel del hjälp, men upptäcktes till slut av en polis och sköts till döds.

Att han hittats och dödats missade jag, en kompis berättade det igår kväll. Jag erkänner att jag sa ”yes!” när hon berättade att han dödats. Det kunde ju ha gått värre så.

Jag skäms över att jag inte följer nyheterna, men för det mesta är de så ofattbart ointressanta att jag inte ids ha skräpet på. Det är ett väldigt tjat om de nyheter som har något värde, och tjatet fylls ut med kvasinyheter i nivå med sista sidorna i stockholmsförorternas lokaltidningar. Utomlandset (vilket bra ord!) finns inte, såvida det inte finns amerikaner inblandade – så klart, som t ex nu när en ung amerikanska står inför rätta i Italien. Vete katten om hon är skyldig, men är hon oskyldig så förstår jag att amrisarna blir upprörda, inga oskyldiga har ju någonsin dömts i det här landet…

Jag minns nyheterna i Florida våren 1994. Först var det Tonya & Nancy. Jag var så less på brudarna, det enda de pratade om på tv var dem. Visst var det fult gjort att slå den vinnande isprinsessan på benet, men någon begränsning på folks nyfikenhet måste det väl ändå finnas. Hon gjorde ju knappt illa sig!

Så gjorde någon lokal borgmästare något dumt, tack, tack, jag minns inte vad det var, annat än att jag var tacksam för att det tog fokus från skridskogänget.

Det höll i sig några dagar. Sedan bekantades man med OJ Simpson. Efter att ha sett honom jagas på motorvägen någonstans mellan femhundrafemtielva och tolv miljoner gånger så bestämde jag mig för att jag personligen skulle strypa honom om jag sprang på honom. Jag vet att han är flera meter lång och säkert är rätt stark också, men är man tillräckligt irriterad så lyckas man nog.

Vi var på bio för några dagar sen, vi såg The Road som jag råkade läsa för ett par veckor sedan. Sedan jag började läsa psykologi och en massa böcker i personlig utveckling tänker jag ofta på hur saker påverkar oss (därav funderingarna över hur Alvas Pippi-ålder kommer att förändra henne gentemot andra svenska barn). Faktum är att jag avskyr att gå på bio och har gjort det sedan tonåren. Jag tycker mig sitta fast och får klaustrofobi och vill bara ut, jag mår illa av att sitta bland en massa folk som systematiskt trycker in mat i ansiktet. Dessutom vill jag kunna pausa och springa på dass. När jag ändå klagar; tv:n är för stor och ljudet för högt. Men efter den härliga feel bad-filmen The Road kände jag helt oväntat att jag gärna ville gå på bio igen. Jag undrar varför.

Vi parkerade och gick dit utan trängsel. Kön verkade lång vid första anblick, men till skillnad från 10 pers=20 minuter, så var vi framme på 1 minut. Därinne var det rent och rymligt och perverst rött, själva biosalongen var också luftig, raderna perfekt graderade så att oavsett framförvarande persons längd såg man filmen utan ett huvud framför sig. Man fick välja plats själv och sedan kunde vi sjunka ner i de stora, mjuuuka fällsätena i fuskskinn.

När filmen var slut tvingades vi inte köa för att bli utsläppta via en minimal bakdörr som leder direkt ut till en skabbig, blåsig och iskall bakgata, (eller en äcklig gallergång högt över marken som i Kista, fy!) utan fick komma tillbaka in i den varma shoppinggallerian! Att komma tillbaka in var nog det som smällde högst, plus att kunna gå till bilen; jag må vilja tänka på miljön i de flesta situationer, men ibland är det värt att köra. Hemma har alltid biobesök inneburit promenad ute i kylan, vi har ju mest gått bio under vinterhalvåret, och om inte promenaden varit lång, mörk och vidrig, så har det inneburit pendel och sedan lång, mörk och vidrig promenad hem. Sent är det också, så man är alltid trött under den vidriga promenaden.

Med alla dessa trevliga små detaljer så gjorde det inget att det satt en stor person bredvid mig och stoppade in ett popcorn i taget under hela filmen. Det blir nog en bio till, med barnen, före jul.

The Road var förresten riktigt bra. Som vanligt inte exakt som boken, en lucka var för stor för att förbise, kannibalismen var gjord för tv, jag saknade särskilt hur mycket de sökte efter mat. Men det enda som jag verkligen inte gillade var att de lagt till hopp i filmen. Det fanns inget hopp för framtiden i boken, men filmen var anpassad för den amerikanska biopubliken, och finns inte ett gott slut så måste det ändå finnas en rejäl mängd hopp. Jaja, det är lite töntigt. Fascinerande är ändå hur många som vill se den här filmen, okej att Viggo Mortensen är med och man får t o m se hans beniga häck ett par gånger, men vem vill se en film som består av 1,75 timmars grå ångest? Bara död? Man gråter med filmen ett par – tre gånger, men inte av att man är rörd, utan av ren och skär ångest! Den får en stark 4:a av mig och jag ska köpa den på DVD när den kommer ut.

.
Till något helt annat! Jag tror att jag tidigare har pratat om välgörenhet här. Inför jul ökar insatserna pga högtiden och kylan, nu står det stora lådor i de flesta butiker och andra inrättningar, som t ex på Alvas balett. Man kan lägga ner leksaker i vissa, mat i andra. På Ikea kan man köpa ett mjukdjur för några få dollar, 1 dollar av vad djuret kostar donerar Ikea till välgörande ändamål och när man lämnar butiken kan man direkt kasta djuret i en binge avsedd för julklappar till fattiga barn. Jag gillar verkligen den här typen av välgörenhet. Man hjälper till på hemmaplan, man vet att det man skänker går dit det ska utan mellanhänder som ska ha sitt. Det är frivilligt istället för ofrivilligt draget från skatten och det känns när man gör något. Men frivilligt kommer förstås med en viss mängd skuld. I skolan finns önskelistor på vantar av papper. Barnen får hem ett papper där föräldrarna skriver på att det är okej att barnen tar en vante, man köper en julklapp från önskelistan och den skänks sedan till ett barn här i krokarna. Jodå, det finns fattiga barn här i yuppie-Redmond också, säkert fler nu när så många familjeförsörjare har fått sparken från Microsoft. Var kommer skulden in då? Jo, alla barn känner till det här, de pratar om det på rasterna och pressar föräldrarna på att få ta vantar. Vad gör då en förälder som är på gränsen till att behöva ta emot välgörenhet själv? Det kan inte kännas bra. För min del känner jag att jag inte kan köpa rätt. I fjol köpte vi Barbiedockor och pyjamasar till ett par tvillingflickor som jag har för mig var 4 år. Barbiesarna köpte vi bara, men pyjamasarna… vad jag letade. De skulle enligt önskelistan vara likadana och det var enkelt, men jag vill ha kvalitet och utseende också.

Ibland är det skönt när biståndet går via skattsedeln, och socialen sköter julklappspengarna. Eller… gör de det?

Förra helgen råkade jag på min första religionsdiskussion. Det finns 2 krokar jag normalt inte nappar på, politik eftersom jag trots mitt intresse innan vi flyttade är så dålig på det, och religion eftersom jag även där inte anser mig kunnig nog, samt att om jag ska diskutera vill jag gärna vara ärlig, och vad gäller religion kan jag inte vara ärlig utan att såra. Men, när den här kvinnan, Ruth, ursäktade sig och sedan sa på ett nedlåtande vis att Sverige var efterblivna vad gäller religion. Såe… jag inte bara nappade på betet, utan förberedde mig på att svälja hela henne. Faktum är ju att svenskar slutade tro på Gud i ungefär samma veva som man slutade tro på tomtar och troll, det sa jag inte, men jag förklarade för henne att vi absolut inte låg efter utan före. Vi är trygga och behöver inte längre en tro. (Det är svårt att tro att är kristen, va?) Hon tyckte inte att rikedom ersatte behovet av tro, och det håller jag ju med om och betonade tryggheten, hur vi vet att vi har mat på bordet varje dag och att vi inte kommer att förlora våra barn i någon banal sjukdom som vi idag har penicillin mot. Det här föll inte i god jord vill jag lova! Men jag kunde inte sluta heller, jag blev besviken på henne, hon var ingenjör på Boeing och jag trodde att hon var intelligent, men så börjar hon snacka skit om andra religioner, om att man i samtliga andra måste bli bättre hela tiden och sikta på att bli Gud. Jag började faktiskt skratta. Det var så dumt. ”Mm… är det inte så att man ska bli den bästa man själv kan bli?” Att sikta på Gud är väl fel överallt, trodde jag i alla fall. Hon trodde mig inte och började prata om hur Jesus skapade en bro så man inte längre behöver vara perfekt utan kan nå himmelriket ändå.

Ja, det äcklar mig att höra sånt här, särskilt när det visade sig att hon trots att hon inte är katolik tror på bikt, denna styggelse! Denna enkla lösning på att få göra vad man vill och ändå kalla sig god kristen! Sorry chixet, men om du häcklar mitt land och sedan berättar sånt, då kan jag inte hindra mig. Så jag fortsatte. Med att Bibeln är påhittad saga skriven av äckliga, kvinnohatande gubbar flera 100 år efter Kristus, och att om alla biktande hycklare kommer till himlen men inte exemplvis min mor, trots att hon är bättre än samtliga kristna jag känner, då har jag inget där att göra heller! Ruth sa inte emot, hahaha! Jag tror att hon gav upp.

Jag undrar om Jesus inte bara gav dem en genväg till Sankte Per, det gav dem även en rätt till att vara så dåliga som möjligt. ”Stoppa ner min plus sized snabbmatsmiddag i 3-dubbla plastkassar som jag slänger när jag kört hem i min 3-liter-milen-Ford. Sen ska jag slå mina ungar, kalla min fru för hora, skjuta prick på ekorrar och imorgon ska vi gå i kyrkan.”

Det här skulle egentligen vara en parantes! Jag eldar upp mig. Vad jag skulle komma till är att efter den här ”incidenten” så har jag längtat hem. Men om jag minns rätt så gjorde jag det i fjol också precis runt jul. Perversa drömmar om familjeträffar, Barnens Djungel, synthklubbar, shopping, vårt hus, (som är uthyrt i 1½ år till,) svensk kvalitet, arbetsmarknad man förstår sig på, dagis som har barnen utomhus, och så vidare, de svärmar i huvudet konstant. Idag har jag satt upp elljusstakar och det lilla julpynt vi har, vi improviserar, men jag saknar jullådan som jag glömde på vinden i Sollentuna. Julen är favoriten, och det gör väl hemlängtan ännu starkare.

Jag har inte orkat blogga så mycket på sistone. Har inte mycket att säga. Skjutsar ungar, tränar, pysslar hemma, handlar. Ärligt talat så vete katten vad jag gör.  Vi har just haft Thanksgiving och ätit kalkon. Sedan var det black Friday, och vi handlade inget i år heller, men det var mycket folk ute. Jag tror att handlarna försöker införa något nytt, Cyber Monday, då ska man förköpa sig på internet istället. Vi behövde ny scanner eftersom vår gamla gick sönder för ett par år sedan, så vi beställde en från Best Buy, vi fick den för halva priset tack vare utdragen Black Friday och med gratis frakt tack vare Cyber Monday. Så behöver man något är det ju bra med dylika orgier i reashopping.

Alltså, bilder.

Alva har varit hos ögondoktorn och fått glasögon.

Alva älskar tomten och kramar så mycket hon kan. Sanna vill helst hålla sig några meter ifrån, vi tvingar henne att sitta bredvid. Men han var så rar så att hon gick med på att sitta i knät!

Det finns skumbollar här, men de är miljövidrigt importerade och sega pga sin aktningsvärda ålder samt okunskapen gällande förvaringen. Så jag testade att göra egna. Rånen blev bara pannkaka så nästa gång blir det färdigköpta smörgåsrån. Annars var de väl rätt goda.
Mums-Mums:

Sanna blev officiellt en Daisy Girl Scout i onsdags. Far var med och förevigade, filmkameran var med och bjöd på överraskningen ”inget batteri”. Vi har småfilmer tagna med vanliga kameran, om någon vill ha så säg till.
  

Vi på hoppborgsstället Pump It Up i Kirkland på Thanksgivingsmorgonen.
 

Det är svårt att fota kolibrier, de är så snabba att man tror att de teleporterar sig. Men här sitter han och sörplar sockerlag från kolibrimataren. Hoppas att jag kan få chansen att visa en bättre bild i framtiden!

Prinsessåldern är här!

Vi är ovana vid detta, vi har ju bara erfarenhet av vår 6-åring som struntar i allt vad prinsessor heter. Men det är mysigt. Dräkten har Alva fått efter Sannas klasskompis som är för stor för den. Flickans mamma är jätterar, jag tror att vi börjar bli vänner.

Utslagen flickunge med prinsess-spöt i handen.

Det här förvånade oss, precis som det gjorde i fjol. Granarna står sig längre eftersom det är en annan art än de som säljs inför jul i Sverige, men att börja sälja, och att det fanns köpare, redan 28 november, det är ju jättekonstigt.

Idag har vi varit på Ikea. Handlade massa ljus, jag ville köpa adventssljusstake men hittade ingen och fick improvisera. 4 elljusstakar har vi dock hittat. Det blev sill och lutfisk, dill, pärlsocker och vaniljsocker, Paradis och annat trevligt. Vi åker förstås nästran bara dit för matens skull.

Vi hade lämnat in barnen i barnhörnan och satte oss för att fika en stund. Den surrealistiska omgivningen, med den välkända inredning och alla svenska ord, det kändes precis som att vara i Sverige! Dessutom var inte barnen med, det är de alltid här, men i Sverige lämnade vi dem till farmor och farfar, så det kändes extra skumt. Viktor började plötsligt fnissa åt något, jag såg inte riktigt så han fotade och visade mig…

‘

Svart päls stack ut ur stjärtskåran. Härligt!
Det är inte ofta Viktor fnissar!

Fjolårets hemgjorda adventsljusstake var ful och slängdes, i år orkar jag inte göra en ny. Fat och blockljus blir det i år.

Trevlig första advent på er.

Gamla demoner flåsar i nacken. Jag är fasligt deppig. Vill inte prata om det. Det börjar bli tungt men är fortfarande så pass att jag kan förtränga det en stor del av tiden och klarar förmodligen klarar det själv. Men jag fastnar ofta med blicken vid horisonten och undrar varför. Varför, varför, varför.
Varför vad?
Varför allt.

Att vara arbetslös och nederlagen som sökandet matar mig med tär på mig. Jag har ingen tro på min förmåga längre. Som seden bjuder, (=arvet,) så sätter jag upp en glättig fasad och frågan är om någon kan gissa hur falsk den är. Jag vill det inte heller, ingen annan ska behöva lida pga mina demoner. Jag verkar nöjd och beter mig lika kolugnt och med samma humor som vanligt, men jag känner igen det maniska. Timmar av trötthet och inaktivitet, jag kan lägga patiens timmar i sträck, följda av perioder av högeffektivitet, platt fall igen.

Jag saknar Itella. Jag har aldrig haft så roligt på jobbet som jag hade där. Det var stökigt, men vilja och potential fanns. Ledarna var de bästa jag stött på.

Bestämmer mig för att sluta söka. Ger upp, lägger ner. Jag ska vara hemmafru. Precis som jag skulle vara den bästa projektledaren jag kunde vara, så kan jag vara den bästa hemmafrun. Inte vad jag drömmer om direkt, men allt man åtar sig ska göras ordentligt. Jag börjar med att städa. Idag har jag skurat köket och badrummen tills utrymmena stank av Chlorox och mönstret på mina fingertoppar suddats bort. Naturligtvis har jag påbörjat utformningen av schema; på tisdagar är det kök och badrum, onsdagar bjuder på dammsugning, dammtorkning och moppning om behov finns, torsdagar yard work, rain or shine. Und so weiter. Det är inte riktigt klart än. Jobbar jag inte så hinner jag även träna mer. Hann med gymmet 2 gånger idag. Överväger att börja bodybuilda, jag är symmetrisk nog och att träna och barnkramar gör mig glad.

Jag längtar inte hem, jag längtar efter mening.
Men som sagt, jag vill inte prata om det.

Dags att förbereda morgondagens matsäck till Kindergarten och snacks till girl scout-mötet.

Jag vet inte om det är för att de är olika som samma sjukdom yttrar sig på olika vis, eller om de helt enkelt fått olika saker och kommer att smitta varandra.

Alva vaknade gång på gång och grät sig igenom halva natten. För att jag skulle orka vara vaken med henne nästa dag fick hon ändå ligga kvar i sin säng. Hon kom in till oss strax före 5. En stund senare kommer Sanna och försöker hitta plats i den redan fulla sängen. Sedan börjar hon kräkas. Jag skulle tro att hon har spytt 10 gånger sedan halv 6-tiden.

Nu sitter fnösktorr Alva med rinnande, rödsvullna och flagande ögon och kinderna fulla med spår av feberprickar och snorar och suger i sig juice till vänster i soffan. Till höger ligger en törstig, hålögd och och redan utmärglad stackars Sanna med hink 3 dm från ansiktet. De dumglor på Dora och Diego. Kanske pratar de flytande spanska imorgon? Bara det inte kommer Ni hao, Kai-Lan efteråt…

Men idag skiner solen från en molnfri himmel. Det är kallt, men vem bryr sig när det är såhär vackert?

Jag vet inte om någon hade tänkt skicka julklappar, men ifall att tänkte jag lägga ut flickornas önskelistor. Tänk på miljön bara, de blir gladare för svenskt godis än plast som är roligt i 5 minuter. De har så himla mycket att de glömmer att de har saker. Film och musik är jättebra! Det finns 3 filmboxar som de skulle älska, 
”En cell-sam historia”
”Det var en gång: Människan – tidernas äventyr”
”Det var en gång: Rymden”.

Särskilt Sanna älskar att lära. Hennes favoritspel just nu köpte jag begagnat för någon dollar på en second hand-affär, hon lär sig skriva, läsa och matematik. Vi kommer pga plats och överflödet bara att köpa någon film, spel, Lego och pyssel- och ritgrejer i år. De ritar mycket. Alva gillar söta saker, små söta djur kan hon hålla i handen i dagar.

Sanna:
Cerat (helst mintsmak eller kola)
Dataspel
Tuschpennor
Lego (inget gulligt)
Svårt dinosauriepussel (100+ bitar)
Bamsetidningar
Pyjamas i storlek 128 eller S. Med Spiderman, döskallar eller annat coolt. (Pyjamasar är i 99% av fallen syntetiska, så vi importerar bomullspyjamasar)
Godis: hallon/lakrits-döskallar och geleläppar
Pop-up lektält, Laban eller Bamse
Polisbil med radarkontroll (149:- från Dickie)

Alva (de 2 första på listan garvar vi bara åt,  3-åringar alltså!):
Dator som Sanna
Mobiltelefon som mamma
Smink
Playmobil: träd, prinsessor (annat gulligt)
Smågodis, sött
Tuschpennor
Mora träsk-film som man kan dansa till
Alva behöver inga kläder, men hon drar 104 eller hellre 110.

Jag är enkel:
Bittermandelolja
Roiboos Raspberry Cream lösviktste, såvitt jag finns det bara på Vinn Stinsen

Alva vrålar från lekrummet. ”MAMMA!! Jag vill inte lyssna på Tigerjakten någe MEEER!!” Verkar vara dags att gå, haha!

Mina barn gör och framför allt säger så himla mycket kul just nu. Jag önskar att jag kunde samla allt i en burk och spara för evigt. Men de små räkorna bara växer och inga foton, filmade sekvenser eller blogginlägg kan hålla kvar det som de är just nu.
Alva bestämde att hon skulle fira helg med 40 graders feber och gjorde så. Vi lämnade in ungarna på Parents Night Out på gymmet och gick sedan ut för att se på bio. Vi hittade ingen film, shoppade lite men köpte inget, gick till vår favoritrestaurang. Där hade man privatfest. De bad om ursäkt och gav oss rabattkupong till nästa besök. Trevlig gest ändå tyckte vi och gick nästdörrs.

Vi var tillbaka på gymmet en kvart i 9. Sanna sparkade boll med svenska kompisarna Simon (som jag tror hon är kär i, besvarat, för han har skickat brev och teckningar med snigelpost) och hans lillasyster Amanda. Alva satt i ett hörn på en matta, glodde in i väggen och hade feber. Röd och fnasig med gråblå ringar under ögonen. Brändes när man tog på henne. Sanna berättade att lillasyrran inte hade ätit någon pizza och att hon somnat på kuddarna framför tv:n. Hon sov i bilen på väg hem. Hon har fått små bubbelgumssmakande barn-tylenol när febern gått över 40. Hon är nu inne på sin 3:e dag, men hon är bara ljum och säkert inte varmare än 38 idag. Det kändes som att hon behövde komma ut. Jag drog på henne regnställ (kallas kul nog för Swedish raingear här) och vi gick ut och fixade. Det regnade konstant men det är 14 grader varmt och helt ok. Ställde undan utemöblerna i skjulet, sopade trappan och ställde undan alla leksaker. Klorerade poolen och fyllde den återigen tömda dammen. Alva och jag kom fram till att det är Dumbo som tömmer den, eftersom andra elefanter skulle ha svårt att ta sig dit utan att lämna spår.
 

Efter en timme i den fuktfriska luften verkar ungen så mycket fräschare.
Hon gick in och jag lärde henne använda CD-spelaren eftersom Sanna inte är hemma, och hon börjar bli gammal nog. Nu hittar hon både power och play, och hon har hört på Tigerjakten många gånger idag.

Själv är jag trött som ett as eftersom hon höll mig vaken halva natten. Hon hade så mycket slem i halsen att hon kräktes lite vid ett tillfälle. Tja, en fördel är ju att jag inte behöver dubbla täcken. Jag har en liten, visserligen sprattlande, men aldrig svalnande värmekälla i sängen.

…

Kan man inte göra annat så stannar man inne. Vi har haft pysselorgie som började… redan i torsdags vill jag minnas att det var. Sanna har målat sammetstavlor och på små plastbitar som man lägger i ugnen för att krympa dem till smycken.

Viktor stryker på sitt Einstürzende Neubauten-tryck, hans gamla tee är slut och han får inte min! (Han får inte på sig min, haha!)

Jag har sytt pennkjol med körsbär på svart bakgrund. Sedan tryckt Cherry Coke-tee. Kjolen toppen, tröjan lite nja…

Bakat pumpapaj på Sannas begäran, men flickstackarn överdoserade Mac&Cheese och orkade bara en tugga. ”This pie will self destruct within 60 seconds” And it did.

Vi ska sy dockkläder, Sanna har beställt karatedräkt till Povven, Alva klänning till Kissen. Alva har annars mest legat framför tv:n när hon inte målat.

.

Sanna på girl scout-möte. Nästa onsdag ska hon svära eden och bli officiell Daisy. Alla är välkomna att närvara, Arts & Science room på Audobon Elementary 12:30.
 

Otroligt att jag inte trodde att de fanns. De växer överallt. Här mellan asfalt och kantsten. Tyvärr spelar det ingen roll hur mycket smör, vispgrädde och salt jag vräker i, det blir ändå aldrig lika gott som när mamma stuvar.

Jodå, jag lagade symaskinen.
Sedan sydde jag kjol av det samma dag inköpta tyget. Det tog 2 timmar utan mönster, trots ovana vid att sy. För det mesta är det inte roligt att varken sy eller sedan bära det jag gjort själv, men det var roligt nu eftersom jag så gärna ville ha kjolen. Online går den att beställa, men dyrt och storlekarna stämmer ju aldrig, så det här var kul.

Har firat kursavhoppet med att läsa en bok, det har blivit för lite de senaste åren. Jag hittade ”Vägen” av Cormac McCarthy, dystopisk och kort, 2 timmar tog den att läsa ut. Jag älskar dystopi men den här nästan gränsfall till för hardcore t o m för mig. Atombomber har blåst bort det mesta från jorden, och en far och son är 2 av få överlevande. De går. I ett sotigt landskap under en himmel som aldrig klarnar. Jag ville sträckläsa, men orkade inte. När boken såg jag förvånat att vår himmel var blå och världen grön.
Fast nu mulnar det på…

Jag köpte tyg på Joann’s och tänkte helt galet. 1 pound är ju straxt under ett halvt kilo. Så när jag köpte tyg och det kostade $7 per yard så tänkte jag att ”vad dyrt för lite bomullstyg”. När jag kom hem insåg jag att en yard och en meter är nästan detsamma, så det var inte alls $15 metern som jag fick för mig. Nu känner man sig smart.

Förstår ni varför matematisk statistik inte är min grej? (Fortfarande lättad över avhoppet!)

Ska se om jag lyckas laga symaskinen, den verkar ha skakat sönder i flytten. Fixar jag den så kan jag åtminstone känna mig lite tekniskt kunnig och det överglänser kanske mina matematiska tillkortakommanden.

Det är verkligen ful-höst. Jag tror dagen som var kan ha varit den fulast jag sett, trots att det för omväxlings skull klarnade på eftermiddagen. Man är ju van vid blågrå himmel, rejäl nederbörd och betonginnerstad, men med lätt dimma som täcke över barrträden blir det sista gröna också grått.

Men jag konstaterar bara, klagar inte. Jag gillar årstider. Dagarna går. Viktor har varit hemma ett par dagar och igår efter att barnen var lämnade på sina respektive skolor stod vi ensamma hemma och åt frukost. Vi såg på varandra där vi stod och lyssnade på tystnaden. ”Vad konstigt det är” sa jag. ”Här står vi i USA, ingen är på jobbet och inget barn är hemma, i ett stort hus och…” Det är lustigt hur det blir.

Det har varit lite nostalgiskt de senaste dagarna. Vi fantiserar om framtiden, som vi inte vet vad vi ska göra av. Ibland längtar vi efter vårt Sollentuna-hus av fantastisk kvalitet, efter platta organisationer och Apotekarnes julmust och Änglamarks toapapper.

Överskriften syftar som alla förstår på den svenska varianten på låten ”Complainte pour Ste. Catherine”. Vad sugen jag blev på att lyssna på den!

Jag har i alla fall bestämt mig för att SKITA i statistiken. Det känns obeskrivligt skönt att säga det, ännu skönare med svärord, så det kunde inte utelämnas. Jag trodde att jag var en sån som ger upp, och tänkte köra fast varenda fiber i min kropp skriker att den dööör av leda, men så slog det mig att jag är inne på fel spår! Jag vill ju jobba med business improvement, och processmätningar i all ära men det är inte vad jag gillar. Jag vill pinpointa flaskhalsar och felsöka i it-sammanhang, inte räkna felmöjligheter. Tänkte maila kursledaren och säga att jag inte tänker vara med för att statistiken verkar så äckligt tråkig. Men eftersom jag ändå har boken så ska jag nog läsa den ändå. Nåt går säkert in.

Så nu blir det installation av MS Expression Studio 3 (tack Viktor) och bygga hemsida. Jag ska till biblioteket och ta ut listor på arbetsgivare och toksöka jobb, det passar bra nu i november-december när det lugnar ner sig på arbetsplatserna, eftersom det resulterar i att folk tror att de kan ta ledigt från jobbsökandet, men egentligen har företagen mer tid att igenom ansökningar… och DÅ slår jag till!

ROLIGT! Nu är jag lycklig! Det kommer roligare kurser i vår!

Y’a longtemps qu’on fait la politique
Vingt ans de guerre contre les Moustiques
Lalalalalalalalala…