Överskriften syftar som alla förstår på den svenska varianten på låten ”Complainte pour Ste. Catherine”. Vad sugen jag blev på att lyssna på den!

Jag har i alla fall bestämt mig för att SKITA i statistiken. Det känns obeskrivligt skönt att säga det, ännu skönare med svärord, så det kunde inte utelämnas. Jag trodde att jag var en sån som ger upp, och tänkte köra fast varenda fiber i min kropp skriker att den dööör av leda, men så slog det mig att jag är inne på fel spår! Jag vill ju jobba med business improvement, och processmätningar i all ära men det är inte vad jag gillar. Jag vill pinpointa flaskhalsar och felsöka i it-sammanhang, inte räkna felmöjligheter. Tänkte maila kursledaren och säga att jag inte tänker vara med för att statistiken verkar så äckligt tråkig. Men eftersom jag ändå har boken så ska jag nog läsa den ändå. Nåt går säkert in.

Så nu blir det installation av MS Expression Studio 3 (tack Viktor) och bygga hemsida. Jag ska till biblioteket och ta ut listor på arbetsgivare och toksöka jobb, det passar bra nu i november-december när det lugnar ner sig på arbetsplatserna, eftersom det resulterar i att folk tror att de kan ta ledigt från jobbsökandet, men egentligen har företagen mer tid att igenom ansökningar… och DÅ slår jag till!

ROLIGT! Nu är jag lycklig! Det kommer roligare kurser i vår!

Y’a longtemps qu’on fait la politique
Vingt ans de guerre contre les Moustiques
Lalalalalalalalala…

Oj vad det regnar! Jag har aldrig sett så mycket nederbörd. Jag bryr mig föga, det är hyfsat varmt och jag måste inte vara ute särskilt mycket. När jag väl är ute så hittar jag bläcksvamp! Det enda som jag ogillar är att köra i regnet, i Sverige regnar det inte så ofta om kvällarna, här regnar det mest efter att det blivit mörkt och jag ser ingenting. Värst är i början av 520, där det står en radda betonggrisar längs vägen eftersom man håller på med vägarbeten för att bredda vägen. Där har jag fått mina enda vattenplaningar, trots alla ”chanser” förr om åren har jag aldrig upplevt riktig vattenplaning, ratten formligen slits ur händerna på en och det är nära att man flyger in i betonggrisavdelaren. Numer sniglar jag i vänsterfilen på väg hem från gymmet, och folk får köra om på insidan om de vill köra fortare än 50 mph som det är där.

Alva som mer eller mindre missade Pippi-åldern (undrar vad det kommer att innebära för hennes utveckling) är officiellt inne i prinsess-åldern. Hon vill ha Snövit-klänning och envisas med att hon är en prinsessa. Jag tycker inte att det är jätteroligt, varför ska hon vara prinsessa för? Kan hon inte bara vara en exceptionellt underbar unge? Det är ju redan klart! Hennes 3-årstrots, som så mycket mer åldersmässigt korrekt heter ”terribles twos” här, var väldigt mild. Nu är hon inne i en ifrågasättande ålder, och får för sig att sura och säga emot minsta lilla. Som tur är så är hon ju en exceptionellt underbar unge och ungefär lika långsint som en guldfisk, så hennes små åsiktsanfall blir knappt märkbara.

Sanna och Alva tittar på Snövit och det var så läskigt att Sanna fick lugna lillasyrran.

Jag firade kursavslutet och åkte till Nordstrom Rack och fyndade. Nordstroms är svindyrt, men racket säljer ut billigt. Det var verkligen roligt, jag tror att det var nystädat så det var lättare att hitta än sist jag var där. Hittade bland annat en fantastisk ”liten svart” från CK för bara $50. Behövs, mina klänningar som ännu inte lämnats till välgörenhet sitter förfärligt illa. Men allt är inte dåligt, på baletten i lördags så frågade en annan 3-årings mamma om jag också var dansare. Jag skrattade och sa att jag har 2 högerfötter och hon påpekade att hon trodde att jag var det. Gjorde hela min dag.

Tyvärr gjorde det inte kvällen. 6 sigma-provet gick inget vidare, jag har ingen aning om ifall jag klarade det. Provet var 02-05 (11-14 svensk tid) och jag var extremt trött och kom därför inte igång ordentligt förrän hälften av de 3 timmarna hade gått. Skrev så fort jag kunde när jag väl börjat, men hann inte riktigt med allt. Smällde i mig mina guarana-piller så när jag väl skulle lägga mig 5.30 var ögonen som tefat. Sov lite drygt 2 timmar, vaknade med pingpong-ögon igen. Vi åkte till gymmet. Jag tål inte sömnbrist, ett par timmars brist kan gå bra, men 5 saknade och jag är som drogad. Nästa kurs började igår och verkar dödligt tråkig. Jag funderar starkt på att strunta i den. Jag vill hellre söka jobb på heltid och bygga hemsida, det var så länge sedan sist. Jag överlägger på daglig basis med mig själv, ska jag köpa andra kursboken och börja eller ska jag bara strunta i det direkt? Statistik är så vansinnigt tråkigt, visst skulle det vara kul att anta utmaningen – om jag klarar den, men jag vet inte ens om jag kommer att ha nytta av kursen. Jag hatar att ge upp, jag känner mig som värsta förloraren, men det är så tråååkiiigt… Kan inte nån bestämma åt mig?

Onsdag imorgon och Sanna har ledigt från Kindergarten pga Veterans Day. Det försiggick tydligen en del flaggviftande i skolan idag, sånger om det härliga landet sjöngs och soldater besökte skolan och berättade om sina hjältedåd. Viktor berättade hur fasligt likt landet är totalitära stater och drog sig till minnes de ryska soldater som besökte hans barndoms skolor. För att ta till en gammal hederlig särskrivning: smak löst. Fascinerande på så många plan att jag inte ens orkar brodera ut, ja ni hajar.

Sånt här skriver barnen ofta, gärna och självmant i Amerikatt.

Jag gav upp att hitta vems av barnens strumpor som var vems. Så Sanna har fått ett jobb att utföra och det gör hon glatt, snabbt och effektivt.

Sanna är för övrigt så himla cool. Hon fixar att hålla på med sin nya dator, flyttar DVD-driven mellan maskinerna och chattar. Hon räknar, hon skriver. Sport vill jag knappt gå in på, hon fixar allt. Vi gör yoga ibland, där jag leder i flexibilitet vinner hon i styrka. Hon är fantastisk på karaten. Inga problem med någonting. Måste visa när hon gör yoga, det är så gulligt.

Bakasana (crane pose)
 

Adho mukha svanasana (Downward-facing dog)

Urdhva mukha svanasana (Upward-facing dog)

Tadasana – Mountain pose with little baby back bend

Jag är nykär i min man. Han är fortfarande den snyggaste killen jag vet.
Viktor stressar på jobbet just nu. Han jobbar likväl inte jättemycket, men till skillnad från många andra så jobbar han när han jobbar, så han kommer hem i tid om kvällarna.

Nu är klockan halv ett, dags att krypa ner hos lillgrisen som redan lagt sig i vår säng. Vi ska ha roligt imorgon, småchixen och jag.

20% av mitt energiintag kommer från choklad.
Är det bra?
Måste det vara eftersom jag är så söt…

Imorse skulle jag lämna Sanna i skolan som vanligt och sedan åka raka vägen till gymmet. Man kör en liten bit, och den sista biten är en gångväg, bred nog för kanske 3-4 att gå i bredd. Det handlar om kanske 50 meter med höga staket om sidorna, sedan kommer man in på skolgården. Jag i mina microcykelbrallor undrade tankspritt om hon ville gå själv sista biten. Det ville hon. Frågade oroligt några gånger om hon var säker. Hjälpte henne över gatan, det är inte lika mycket gatuövergående här så vi får säga ”vänster-höger-vänster” än. Så fort hon var över vägen och inne i gången så glömde hon mig. Jag såg henne skutta fram med hoppsansteg. Hela vägen tills den svängde in på skolgården dansade hon, lycklig utan några som helst problem i världen. Jag log sentimentalt åt henne. Vad stor hon är.

Naturligtvis facebook:ar jag ibland. Jag uppskattar siten nu när vi bor här. Mitt senaste inlägg är att jag älskar staten och de som bor här. Det stämmer verkligen. Anledningen till detta nyförälskat, sliskiga uttalande bottnar förstås i något. Någon dryg månad har jag under den timmen vi väntar på Sannas karate, småpratat med två urtrevliga kvinnor. De är kanske 10 år äldre än jag och har större barn som dansar balett i grannrummet till dojon. Den ena kvinnan är mexikanska och vi tre pratar gärna om kulturella skillnader, som blodpudding (svenskt och mexikanskt, amerikanskan höll masken ett tag men blev till slut grön i ansiktet och sa att vi var äckliga) och julfirande och liknande. Mexikanskan vet inte om jag kommer från Switzerland eller Swedland, men det gör inte så mycket. Förra veckan skulle hon sy klockad kjol till sin dotters Halloweendräkt men visste inte hur hon skulle klippa så jag visade. Det blir en del pysslande. Amerikanskan är min kompis på Facebook. Sedan jag träffade de här två är det inte tråkigt att vänta på Sanna längre, jag tar aldrig ens upp min tidning. Igår bjöd mexikanskan in oss andra två på en månatlig tjejkväll som hon har med sitt ”gäng”.

Jag tackade glatt ja, men inte så ivrigt som jag kände inombords att jag ville. Jag har försökt att ta mig in i såna här gäng hemma i Sverige, men aldrig vågat fråga rakt på, man vill ju inte ha ett NEJ, däremot har jag försökt att lirka för att bli inbjuden. En enda gång har jag fått fråga om jag velat följa med, men sedan blev det inget mer, trots att jag frågade flera gånger. Jag har redan ett tjejgäng, vi ska gå ut på måndagar men det har inte blivit mer än en för mig än så länge pga sjukdom och Terezas frånvaro, hon har varit i LA med konstskolan. Jag vet inte om det här som min mexikanska vän bjöd in till är särskilt skoj, men det struntar jag i, jag blev inbjuden och jag är lycklig. Det gäller inte bara gamla amrisar heller. Jag tackade en tjej för ett bakningstips via mail, jag träffade henne för ett år sedan hos några bekanta och när jag sprang på henne på facebook ville jag tacka för det ovärdeliga förslaget som räddade mina lussebullar och därmed hela julhelgen (?). Hon blev inte bara kompis med mig på facebook, hon sa att vi skulle fika också. Varför är folk så sköna? Är det något i vattnet?

Stora frågor dyker då och då upp i livet.
Vissa större, vissa mer bagatellartade.

Vem utförde detta illdåd? På kvällen var dammen full, morgonen därpå tom.
Jag tippade på elefantbesök. Barnen håller med. Viktor håller inte med.

Vi är mållösa över detta intrång. Vem bär ansvaret??
Men som om detta var inte nog – mer vandalism hade utförts!

Varför?? Och vem? Jag gissar på tvättbjörnar. (För övrigt, vem f*n bryr sig.)

Jag funderar också, såhär några dagar innan kursen börjar… bör jag gå statistikkursen, fast jag vet att det är tråkigt, det är för svårt för mig och jag vet inte ens om jag kommer få nytta av det?

Vem knöt upp knuten och släppte iväg den? Och ännu viktigare; hur ska jag få ner den här ballongen?
Jag kan, hur lite sport det än må vara, alltid vänta på att den ska trilla ner. Höga tak = stora problem.

Men mest av allt undrar jag varför jag inte längtar ”hem”. Vad är det för fel på mig?

Fortsatt effektivitet. Det är trevligt. Dagen började med en 10 minuters hostattack och efter den huvudvärk, alltså dubbel Ibuprofen till frukost. Men sedan gick det bättre. Jag har överlämnat slutrapporten till min gruppmedlem för komplettering och idag har jag gjort provtentan. Grupparbetet blir nog bra, kanske 1 dag á 3-4 timmars arbete till. Tentan var jag mindre nöjd med. Jag tror att jag kommer att hamna precis på gränsen för godkänt om jag alls klarar den. I vissa fall förstår jag inte riktigt frågorna, i en riktig lärarledd lektion hade man förstått läraren bättre, men via internet lär man sig aldrig riktigt varandras språk. Det är för brett, man fick 5 huvudfrågor varav ett par var rena sakfrågor + utveckla dem, 1 inom projektledning, 1 fråga gick ut på att skriva en walk thru för skapande av histogram i dataprogrammet Minitab och den sista frågan var ren psykologi, den finns inte svar på i boken. Det känns lite tröstlöst, men jag är glad att det inte var någon statistikfråga i alla fall. Det innebär förstås inte att en sådan inte kan dyka upp på den riktiga tentan på lördag natt… Hmm… Känner mig lite nöjd ändå, jag vet att jag gjort så gott jag kunnat, funkar det inte så är det väl helt enkelt inte min grej.

Jag ber barnen om önskelistor. Hittills har Alva sagt ”biltelefon så man vet var man ska” och ”en dator som Sanna”. Saknar ni inget från Sverige? Bamsetidningar kanske säger de. Själv är man lite mer exakt. Roiboos Raspberry Cream lösviktste från Vinn. Punkt.

Nu vill jag att Viktor kommer hem så jag kan åka till gymmet för yoga och överkroppsträning. Mina magmuskler har lidit brist på träningsvärk allt för länge.

Idag är jag drogfri. Efter att ha bokat in vecka för hård-plugg blev man plötsligt effektiv, jag har pluggat en massa och lyckades söka ett tiotal jobb också. Straffet om jag inte är klar på fredag  är att min heliga 3-timmarsträning ryker. Men fortsätter det såhär kan jag gå som vanligt!

Here goes bildkavalkad.

En vackert mulen men ljum dag i Idylwood.

Ungarna åker fisk och äter Zbar.

Sanna har hittat ett smultron, men får inte äta. Ni minns vad era mammor sa när ni var små ”hundar kissar där!”.

Tisdag 27/10 blev min äldsta lill-räka otroliga 6 år gammal. Taskiga mor och far gav henne bara tråkiga presenter på morgonen. Nej, hon blev jätteglad över Spiderman-vantar och och mössa och självlysande spindeltröja. Titta vad gulligt nyvaken hon är!

Jag skickade henne till skolan med chokladmjölk och pannkakor och annat gott, det var inte många smulor med tillbaka!

Efter skolan frågade hon lite försiktigt. Efter fars hemkomst var det nästan bara elakt att hålla henne på halster. Men hon fick vänta på att jag sprungit min mils-runda också. Den som väntar på nåt gott! Här släpps hon lös! Den uppmärksamme noterar Bert som knackar på för att tigga Candy Corn av givmild Alva.

Först ut är present från Frida, Peter och Angelina. Massa kul pyssel. Det tog inte många sekunder innan första ballongen var uppblåst och pappa hade gömt resten av dem… Själv är jag avundsjuk på kattklistermärkena och gömde dem också så att de inte bara skulle tejpas på kläderna utan på något finare pyssel.

Hallon-lakrits-döskallar från kusin/nanny-Frida. Jag önskar att jag lyckats fånga på bild hur löjligt glad hon blev, hon skrattade högt!

Det var 3 små paket med döskallar, hon blev lika överlycklig för varje. Här hjälper Alva till… försöker i alla fall. Men får förstås inte.

Vi skulle göra touchy-feely-boxes till kalaset dagen efter och jag stod och skalade vindruvor. I en annan låda hade vi bomullstussar, i en ställde vi en skål kalla makaroner och en hade vi en skål hemgjord Slime. Tror det kommer bilder på slimet längre ner…

Frida skickade Mumin-tröja också, jättefin! Sanna har haft den 3 dar i rad nu. Jaa, VAD ska klasskompisarna tycka?? Haha, tur att hon är 6 år, jag har hört att folk noterar och ogillar om man har samma kläder flera dar i rad här. Kanske var det lika i Sverige… vad f*n vet jag – jag bryr mig ju inte!

Meningen var ju då att vi skulle fota alla presentöppningar och lägga upp bilderna här. Men så tog vi fram videokameran, som är ny och vi inte kan ännu, och glömde naturligtvis att fota.

Från farmor och farfar kom Lego och pysselböcker till båda barnen. Bäst var den stora trollerilådan, med hatt! Sanna skrattade och jublade när hon öppnade den! Jag fick även min skolbok, och Viktor tittade igenkännande på den. Han hade precis samma Matematisk Statistik, även jag kände igen framsidan från hans gamla skolboksgömmor. Hans var oläst, han hade skippat kursen. Med tanke på att jag inte fattar något av boken så är risken stor att vi snart har två olästa exemplar…

När det var dags för vår sista present så var det inte lika viktigt att filma, så vi slutade och tog fram kameran igen. Den här bilden är överexponerad, men hon är så fin… Kanske någon som orkar photoshoppa kan fixa hennes bleka nuna?

Två små töser tittar på icke påslagen dator.

Jag guttar pumpor. Kallt, slajmigt och irriterande för huden, fick röda utslag. Men de blev fina och fröna som senare blev rostade var goda.

Såhär blev det… Jag karvade den i mitten och Viktor med tålamodet och aningens erfarenhet har gjort de andra två.

Efter att ha sett Terezas pumpor bestämde jag att vi ska köpa riktiga verktyg nästa år, och jobba lite hårdare. Hennes detaljer… små, små fladdermöss och fina linjer. Hon är verkligen konstnär.

Dagen därpå var det dags för barnkalas. Jag borde ha förstått att man inte har kalas hemma eftersom de kalas Sanna bjudits på har hållits på lokal. Men vi valde att lära oss den hårda vägen. Här är Spiderman-Alva med en ballerina och en häxa från Sannas klass.

Sanna pillar i touchy-feely-box som Viktor gjorde.

Torr-is finns att köpa på Freddan för några kronor kilot.

Jag tänder ljus i döskalleglas och pratar med en mamma. Precis som alla andra lämnade hon barn och gick. Den här tjejen kom i alla fall in, och stannade i säkert 5-10 minuter. Tur för mig att Viktor gick några timmar tidigare från jobbet, annars hade jag blivit ensam med 12 ungar.

Ungefär här brister min tro på folk… Ingen unge är nöjd med någonting. Först provar en unge boxarna och står sedan och berättar för alla andra vad de innehåller. Jag tar fram gröna makaroner och korvfingrar, halva hotdogs med mandelflarn itryckta. Det vill en unge inte äta för hon kan känna smaken av karamellfärgen. Jag struntade i henne.

Leken ”mata spindeln” gick hem. Istället för knorr på grisen/svans på åsnan som tillsammans med piñata görs på ALLA kalas här (som fiskdamm i Sverige), så skulle de sätta flugor så nära spindeln som möjligt.

Myller av barn som äter dinosaurie-skelett-tårta. Sanna har valt. Förstås. Ungarna älskade den, jag tog en tugga och hade socker knastrande i munnen i en timme kändes det som.

Presentöppning

Sanna fick en massa jordgubb-Lisa-grejer från en flicka som antagligen inte önskar sig annat än ett jordgubbs-Lisa-liv själv, och säkert har hus och bilar osv på sin önskelista. Det var stora och säkert rätt dyra grejer… Sanna blev glad när hon fick dem, men när alla hade gått så ställde vi dem i arbetsrummet, hon vill hellre ge dem till Alva i julklapp. Hon är lustig… Hon kan gå ner och ta dem när hon vill om hon vill, men det här med dockor alltså… Inte hennes grej!

Men kanske Alvas?

Söta Dunya. Hon ler aldrig, så man vet inte om hon är missnöjd över sin insats eller jätteglad.

Kai (inte Sannas gamla kille utan hennes bordsgranne i klassen) är storm trooper.

Alva är på väg in i lekhålan

De lugnare barnen, de galna är uppe.

Vi hade en lång lista med lekar men gav upp och skippade det mesta. Några ungar fick rulla in varandra i toapapper, vilket var rätt kul. Men vi lät dem mest bara leka, i hela huset. De sista 1½ timmarna (av 2…) ville vi bara få slut på eländet.

En flicka OSA:de samma dag som kalaset, hennes mamma sa att hon var tvungen att ta med sina andra barn också. Helt ok för mig. Hon visade sig ha två barn i Kindergarten, i olika klasser, samt ett barn på nätt 1 år. Dottern lekte med Sanna och de andra, pojken var livrädd och gömde sig på övervåningen med sin mamma. Men… så helt plötsligt var mamman och det lilla barnet bara borta. Den blyga pojken blev som förbytt, han hoppade i alla soffor, han kastade bollar och bowlingkäglor och levde allmänt rövare trots att jag flera gånger sa åt honom på skarpen. När Viktor såg grabben så förstod han inte vem det var! När mamman kom tillbaka så blev pojken som förlamad igen.

En mamma hämtade inte sitt barn förrän 40 minuter efter utsatt tid.

Nästa år ska vi betala $200 och ha kalas på Bounce eller Chuck E Cheese eller något annat som duger för bortskämda snorungar som inte kan bete sig som folk. Eller så får Sanna bara bjuda bra ungar… jag tror jag vet vilka de är nu.

Men till slut var det över. Alva leker med kolsyreisen som blev över. Inte röra!

Pretty!

Och Sanna, hon fick göra vad hon ville med allt slime!

Trodde ni att det var slut här eller???

Nej, torsdag och vi ska köra trick or treat på Microsoft. Men skolan slutar 15, samtidigt som Microsoft-grejen började, och karaten börjar 16. Ingen tid för ombyte, så Sanna fick vara Karate Kid. Alva hade ledsnat på Spidermandräkten och kärat ner sig i häxkvasten, så det var som att få två nya små barn!

Kommentarer överflödiga antar jag?
Nån kollega till Viktor i alla fall.

Men tar det aldrig slut!? Jag vill gå och lägga mig…

Tja, sen blev det fredag, som det brukar efter torsdagar. Alva hade Halloweenfest i preschool. Alla barn tyckte att hon var så söt när hon kom in i sina häxkläder och tjatade på sina fröknar om att få titta på henne och bjuda henne på godis. Alva stajlade lite, det är bra för henne, hon brukar vara blyg inför folk. Själv körde jag 3-timmarsträning på gymmet, hämtade Alvan och så åkte vi till Sannas skola, där de också hade Halloweenfest och gick parad. Jag fick stationen ”dekorera kakor”. Alva fick vara med och satt mittemot Sanna på en frånvarande pojkes plats.

Nu fick ni se Sannas klassrum också.
Fredagsmys – here we come!

Lördag börjar med balett. Nästan alla var utklädda och Alva var uthålligare än någonsin. De fick pumpaformad kaka efteråt. De smakar sockrad papp, men Alva älskar allt som är sött.

Här är de klardansade och Alva står och spanar på lite större och mer kunniga flickor.

Vi lunchade på Red Robin, party party, och sedan åkte vi på Halloween-party i dojon. Här hade vi alla roligt!

Här är det dräkt-tävling. Sanna vann läskigaste. Killen med fe-dräkten vann roligaste eller bästa eller något och jag älskade den. Hur cool är inte en tonårig kille som vågar gå ut såhär?!?

Alla ungar som ville tävla fick gå fram och presentera sig. Jag blev förvånad att Alva vågade, ”Hi, I’m Alva and I’m a witch!” Med Sanna är det annat, hon vågar vad som helst om hon har chansen att vinna något.

Sanna hämtar pris.

Sedan åkte vi hem och skulle gå ut en stund, men den tidigare så fina dagen övergick i regn. När det började bli lite dunkelt ute hade det upphört och vi knatade ut för trick or treat-runda. Det var jätteroligt och vi fick se en massa grannar. Det gör vi aldrig. Några kom hem till oss också, men det var inte många. Här är vi nyss hemkomna och har just bjudit våra första gäster på godis. Smarta farsan i bakgrunden leker med Alvas nya kappa.

Så blev det söndag och det här kalaset såg jag fram emot. Vi bjöd hem våra svenska vänner och våra gulliga grannar. Sannas Kai blev sjuk och kunde inte komma och en familj dök helt enkelt inte upp, men det var ganska lagom antal. Det grisades ner en hel del, men alla hade roligt och det är det enda jag vill.

Längst bort är min fula men snusk-slibbigt äckel-goda chokladtårta gjord på 7 dl kakao, lika mycket socker och mängder med smör. Glasyren smakade gräddig fudge och var livsfarlig. Först kunde man liksom inte sluta äta, och helt plötsligt mådde man illa. Lådan bredvid är en ”kattlåda” alltså kokosbollskorvar på havregrynsbädd.

Två söta små skelett. Den lilla heter Viktor och han och Sanna är väldigt förtjusta i varandra. Även om vi inte ses så ofta så leker de som syskon.

Simon, Amanda och Yvonne fiskar fiskdamm. Jag tror att Simon får en sko.

Vi gjorde döskallehalsband och mata spindeln och käkade lite mer. Viktor bjöd de vuxna på öl, vin och Absinth. Nästan 3 timmar efter att kalaset började så sinade Alvas energi, trots en veckas nästan konstant matande med socker. Hon la sig på Annelies väska och pysslade. Några minuter senare ville Sanna börja leka med sina Bendaroos som hon fick under kalaset och utbrast högt och tydligt ”har de inte gått än så jag får leka med mina leksaker?”. Hur roligt vi än hade haft det så kände jag lika.

Vi monterade ner det mesta i Halloweenväg samma kväll. Fy 17 vad less man var! Det var för mycket för intensivt och hur rolig veckan än var så är jag så glad att den är över.

Och nu får jag gå och lägga mig. Jag visste inte att jag hade 1000 bilder  att lägga upp, då hade jag nog delat upp det i två…

Den gångna veckan har varit löjligt hektisk, med Halloween och Sanna som fyllde 6. Det har varit Halloweenfest/parents night out på gymmet, vilket innebär barnvakt så mor och far kan gå ut och käka eller dylikt. Sanna firades hemma på tisdagen och hade sitt Halloween-kalas för klassen på onsdagen, vi gick trick or treat på Microsoft på torsdagen, på fredagen hade barnen Halloweenfest på sina respektive skolor, jag hjälpte till på Sannas. Lördag, själva Halloween-dagen, åkte vi på Halloween-fest i Sannas dojo (=karateträningslokalen) efter baletten, det var riktigt roligt för hela familjen, Viktor skaffade sig sin första ungerska kompis. Från dojon åkte vi hem för att köra trick or treat i kvarteret. Idag har vi haft kalas för våra ”gamla” vänner. Jag älskar, ÄLSKAR, Halloween efter i år, men just nu är jag piss-less på allt, och efter att alla gått hem vid 17-tiden så rev vi ner allt.

Jag hade tänkt att lägga upp bilder på alla presenter och på Sanna som blev jätteglad över varenda en, men jag har inte haft tid att sitta framför datorn annat för att göra klart lite skolarbete.

Dessutom är jag smårisig, inte sjuk på riktigt, bara någon infektion långt ner i halsen och det gör att jag hostar löjligt hårt och ofta, så pass att jag får huvudvärk varje kväll. Så även idag. Istället för Ibuprofen bestämde jag mig för några kombinationspiller som även är hostdämpande och jag undrar om det inte är morfin eller något annat härligt däri, för de har gjort mig låg och så trött. Och lite fånig.

Det är lite olyckligt eftersom jag hade behövt få det gjort, det är sluttenta och projektslutrapport den här veckan, men jag försöker lägga upp det imorgon. Nu sluddrar jag godnatt och rullar in till sängen…

Blogga 2 gånger om dan hör till ovanligheterna. Men innan man glömmer…

Alva och jag satt i bilen och hon undrade om vi skulle berätta spökhistorier. Jag bad henne eftersom jag inte har nån fantasi och Alva tänkte efter lite.

”Mamma. Jag vill inte berätta den om maskinen som tar av en kläderna och ger en sprutor på snoppen och muslingen.”

…

”Ehm… Alva? Har Sanna berättat den för dig?”

Visst hade hon det. Tydligen ligger de och skrämmer varann i mörkret om kvällarna. Sanna berättade om historian när jag frågade senare på kvällen, det var en grotta och malande maskiner som hotade att ta killen och mala ner honom. Sedan var det maskinen, som slet av honom kläderna och gav honom sprutor i pungen.

Just nu är jag förkyld men rätt glad ändå. Fröken Bitte (Danke?) var nöjd med mitt duglighetstest, och jag blev glad inte bara för betygen utan för att jag gillar henne och blir glad när jag lyckas roa henne.

Mest lycklig är jag ändå över upphittandet av två yttepyttiga bläcksvampar i fredags! Jag vågade inte lämna dem att växa till sig eftersom folk säkert sparkar ner dem. Så jag blockade dem trots att de var kanske 2 och 4 cm stora. De ligger naturligtvis förvällda i frysen… Alva är en liten svamp-hund och vädrade till sig 3 vuxna svampar idag, de växte i grus som man inte ägnar en tanke. De ligger också förvällda i frysen, sammanlagt har jag säkert en halv deciliter nu!!

Sanna och jag har chattat. Sannas första riktiga chatt. Hon orkar inte så länge, hennes hjärna blir trött, men en rejäl dos bajs-humor och efterföljande asgarv gav henne tillräckligt med energi att skriva och läsa ganska mycket! Detta har hon alltså skrivit och läst helt själv från Viktors dator:

Alva: ”Mamma, ditt hår sticks.

1 minut senare.
Alva: ”Det är en fläck i taket.”

Hon har sagt mycket sånt på sistone så jag frågade ”Alva, har du blivit en liten kritiker?”

”Jaa!” utropade hon glatt. ”Jag har blivit jätteduktig på att rita!”