Gamla demoner flåsar i nacken. Jag är fasligt deppig. Vill inte prata om det. Det börjar bli tungt men är fortfarande så pass att jag kan förtränga det en stor del av tiden och klarar förmodligen klarar det själv. Men jag fastnar ofta med blicken vid horisonten och undrar varför. Varför, varför, varför.
Varför vad?
Varför allt.
Att vara arbetslös och nederlagen som sökandet matar mig med tär på mig. Jag har ingen tro på min förmåga längre. Som seden bjuder, (=arvet,) så sätter jag upp en glättig fasad och frågan är om någon kan gissa hur falsk den är. Jag vill det inte heller, ingen annan ska behöva lida pga mina demoner. Jag verkar nöjd och beter mig lika kolugnt och med samma humor som vanligt, men jag känner igen det maniska. Timmar av trötthet och inaktivitet, jag kan lägga patiens timmar i sträck, följda av perioder av högeffektivitet, platt fall igen.
Jag saknar Itella. Jag har aldrig haft så roligt på jobbet som jag hade där. Det var stökigt, men vilja och potential fanns. Ledarna var de bästa jag stött på.
Bestämmer mig för att sluta söka. Ger upp, lägger ner. Jag ska vara hemmafru. Precis som jag skulle vara den bästa projektledaren jag kunde vara, så kan jag vara den bästa hemmafrun. Inte vad jag drömmer om direkt, men allt man åtar sig ska göras ordentligt. Jag börjar med att städa. Idag har jag skurat köket och badrummen tills utrymmena stank av Chlorox och mönstret på mina fingertoppar suddats bort. Naturligtvis har jag påbörjat utformningen av schema; på tisdagar är det kök och badrum, onsdagar bjuder på dammsugning, dammtorkning och moppning om behov finns, torsdagar yard work, rain or shine. Und so weiter. Det är inte riktigt klart än. Jobbar jag inte så hinner jag även träna mer. Hann med gymmet 2 gånger idag. Överväger att börja bodybuilda, jag är symmetrisk nog och att träna och barnkramar gör mig glad.
Jag längtar inte hem, jag längtar efter mening.
Men som sagt, jag vill inte prata om det.
Dags att förbereda morgondagens matsäck till Kindergarten och snacks till girl scout-mötet.