Vi var på bio för några dagar sen, vi såg The Road som jag råkade läsa för ett par veckor sedan. Sedan jag började läsa psykologi och en massa böcker i personlig utveckling tänker jag ofta på hur saker påverkar oss (därav funderingarna över hur Alvas Pippi-ålder kommer att förändra henne gentemot andra svenska barn). Faktum är att jag avskyr att gå på bio och har gjort det sedan tonåren. Jag tycker mig sitta fast och får klaustrofobi och vill bara ut, jag mår illa av att sitta bland en massa folk som systematiskt trycker in mat i ansiktet. Dessutom vill jag kunna pausa och springa på dass. När jag ändå klagar; tv:n är för stor och ljudet för högt. Men efter den härliga feel bad-filmen The Road kände jag helt oväntat att jag gärna ville gå på bio igen. Jag undrar varför.
Vi parkerade och gick dit utan trängsel. Kön verkade lång vid första anblick, men till skillnad från 10 pers=20 minuter, så var vi framme på 1 minut. Därinne var det rent och rymligt och perverst rött, själva biosalongen var också luftig, raderna perfekt graderade så att oavsett framförvarande persons längd såg man filmen utan ett huvud framför sig. Man fick välja plats själv och sedan kunde vi sjunka ner i de stora, mjuuuka fällsätena i fuskskinn.
När filmen var slut tvingades vi inte köa för att bli utsläppta via en minimal bakdörr som leder direkt ut till en skabbig, blåsig och iskall bakgata, (eller en äcklig gallergång högt över marken som i Kista, fy!) utan fick komma tillbaka in i den varma shoppinggallerian! Att komma tillbaka in var nog det som smällde högst, plus att kunna gå till bilen; jag må vilja tänka på miljön i de flesta situationer, men ibland är det värt att köra. Hemma har alltid biobesök inneburit promenad ute i kylan, vi har ju mest gått bio under vinterhalvåret, och om inte promenaden varit lång, mörk och vidrig, så har det inneburit pendel och sedan lång, mörk och vidrig promenad hem. Sent är det också, så man är alltid trött under den vidriga promenaden.
Med alla dessa trevliga små detaljer så gjorde det inget att det satt en stor person bredvid mig och stoppade in ett popcorn i taget under hela filmen. Det blir nog en bio till, med barnen, före jul.
The Road var förresten riktigt bra. Som vanligt inte exakt som boken, en lucka var för stor för att förbise, kannibalismen var gjord för tv, jag saknade särskilt hur mycket de sökte efter mat. Men det enda som jag verkligen inte gillade var att de lagt till hopp i filmen. Det fanns inget hopp för framtiden i boken, men filmen var anpassad för den amerikanska biopubliken, och finns inte ett gott slut så måste det ändå finnas en rejäl mängd hopp. Jaja, det är lite töntigt. Fascinerande är ändå hur många som vill se den här filmen, okej att Viggo Mortensen är med och man får t o m se hans beniga häck ett par gånger, men vem vill se en film som består av 1,75 timmars grå ångest? Bara död? Man gråter med filmen ett par – tre gånger, men inte av att man är rörd, utan av ren och skär ångest! Den får en stark 4:a av mig och jag ska köpa den på DVD när den kommer ut.
.
Till något helt annat! Jag tror att jag tidigare har pratat om välgörenhet här. Inför jul ökar insatserna pga högtiden och kylan, nu står det stora lådor i de flesta butiker och andra inrättningar, som t ex på Alvas balett. Man kan lägga ner leksaker i vissa, mat i andra. På Ikea kan man köpa ett mjukdjur för några få dollar, 1 dollar av vad djuret kostar donerar Ikea till välgörande ändamål och när man lämnar butiken kan man direkt kasta djuret i en binge avsedd för julklappar till fattiga barn. Jag gillar verkligen den här typen av välgörenhet. Man hjälper till på hemmaplan, man vet att det man skänker går dit det ska utan mellanhänder som ska ha sitt. Det är frivilligt istället för ofrivilligt draget från skatten och det känns när man gör något. Men frivilligt kommer förstås med en viss mängd skuld. I skolan finns önskelistor på vantar av papper. Barnen får hem ett papper där föräldrarna skriver på att det är okej att barnen tar en vante, man köper en julklapp från önskelistan och den skänks sedan till ett barn här i krokarna. Jodå, det finns fattiga barn här i yuppie-Redmond också, säkert fler nu när så många familjeförsörjare har fått sparken från Microsoft. Var kommer skulden in då? Jo, alla barn känner till det här, de pratar om det på rasterna och pressar föräldrarna på att få ta vantar. Vad gör då en förälder som är på gränsen till att behöva ta emot välgörenhet själv? Det kan inte kännas bra. För min del känner jag att jag inte kan köpa rätt. I fjol köpte vi Barbiedockor och pyjamasar till ett par tvillingflickor som jag har för mig var 4 år. Barbiesarna köpte vi bara, men pyjamasarna… vad jag letade. De skulle enligt önskelistan vara likadana och det var enkelt, men jag vill ha kvalitet och utseende också.
Ibland är det skönt när biståndet går via skattsedeln, och socialen sköter julklappspengarna. Eller… gör de det?

































