Frivillig ångest december 2, 2009

Vi var på bio för några dagar sen, vi såg The Road som jag råkade läsa för ett par veckor sedan. Sedan jag började läsa psykologi och en massa böcker i personlig utveckling tänker jag ofta på hur saker påverkar oss (därav funderingarna över hur Alvas Pippi-ålder kommer att förändra henne gentemot andra svenska barn). Faktum är att jag avskyr att gå på bio och har gjort det sedan tonåren. Jag tycker mig sitta fast och får klaustrofobi och vill bara ut, jag mår illa av att sitta bland en massa folk som systematiskt trycker in mat i ansiktet. Dessutom vill jag kunna pausa och springa på dass. När jag ändå klagar; tv:n är för stor och ljudet för högt. Men efter den härliga feel bad-filmen The Road kände jag helt oväntat att jag gärna ville gå på bio igen. Jag undrar varför.

Vi parkerade och gick dit utan trängsel. Kön verkade lång vid första anblick, men till skillnad från 10 pers=20 minuter, så var vi framme på 1 minut. Därinne var det rent och rymligt och perverst rött, själva biosalongen var också luftig, raderna perfekt graderade så att oavsett framförvarande persons längd såg man filmen utan ett huvud framför sig. Man fick välja plats själv och sedan kunde vi sjunka ner i de stora, mjuuuka fällsätena i fuskskinn.

När filmen var slut tvingades vi inte köa för att bli utsläppta via en minimal bakdörr som leder direkt ut till en skabbig, blåsig och iskall bakgata, (eller en äcklig gallergång högt över marken som i Kista, fy!) utan fick komma tillbaka in i den varma shoppinggallerian! Att komma tillbaka in var nog det som smällde högst, plus att kunna gå till bilen; jag må vilja tänka på miljön i de flesta situationer, men ibland är det värt att köra. Hemma har alltid biobesök inneburit promenad ute i kylan, vi har ju mest gått bio under vinterhalvåret, och om inte promenaden varit lång, mörk och vidrig, så har det inneburit pendel och sedan lång, mörk och vidrig promenad hem. Sent är det också, så man är alltid trött under den vidriga promenaden.

Med alla dessa trevliga små detaljer så gjorde det inget att det satt en stor person bredvid mig och stoppade in ett popcorn i taget under hela filmen. Det blir nog en bio till, med barnen, före jul.

The Road var förresten riktigt bra. Som vanligt inte exakt som boken, en lucka var för stor för att förbise, kannibalismen var gjord för tv, jag saknade särskilt hur mycket de sökte efter mat. Men det enda som jag verkligen inte gillade var att de lagt till hopp i filmen. Det fanns inget hopp för framtiden i boken, men filmen var anpassad för den amerikanska biopubliken, och finns inte ett gott slut så måste det ändå finnas en rejäl mängd hopp. Jaja, det är lite töntigt. Fascinerande är ändå hur många som vill se den här filmen, okej att Viggo Mortensen är med och man får t o m se hans beniga häck ett par gånger, men vem vill se en film som består av 1,75 timmars grå ångest? Bara död? Man gråter med filmen ett par – tre gånger, men inte av att man är rörd, utan av ren och skär ångest! Den får en stark 4:a av mig och jag ska köpa den på DVD när den kommer ut.

.
Till något helt annat! Jag tror att jag tidigare har pratat om välgörenhet här. Inför jul ökar insatserna pga högtiden och kylan, nu står det stora lådor i de flesta butiker och andra inrättningar, som t ex på Alvas balett. Man kan lägga ner leksaker i vissa, mat i andra. På Ikea kan man köpa ett mjukdjur för några få dollar, 1 dollar av vad djuret kostar donerar Ikea till välgörande ändamål och när man lämnar butiken kan man direkt kasta djuret i en binge avsedd för julklappar till fattiga barn. Jag gillar verkligen den här typen av välgörenhet. Man hjälper till på hemmaplan, man vet att det man skänker går dit det ska utan mellanhänder som ska ha sitt. Det är frivilligt istället för ofrivilligt draget från skatten och det känns när man gör något. Men frivilligt kommer förstås med en viss mängd skuld. I skolan finns önskelistor på vantar av papper. Barnen får hem ett papper där föräldrarna skriver på att det är okej att barnen tar en vante, man köper en julklapp från önskelistan och den skänks sedan till ett barn här i krokarna. Jodå, det finns fattiga barn här i yuppie-Redmond också, säkert fler nu när så många familjeförsörjare har fått sparken från Microsoft. Var kommer skulden in då? Jo, alla barn känner till det här, de pratar om det på rasterna och pressar föräldrarna på att få ta vantar. Vad gör då en förälder som är på gränsen till att behöva ta emot välgörenhet själv? Det kan inte kännas bra. För min del känner jag att jag inte kan köpa rätt. I fjol köpte vi Barbiedockor och pyjamasar till ett par tvillingflickor som jag har för mig var 4 år. Barbiesarna köpte vi bara, men pyjamasarna… vad jag letade. De skulle enligt önskelistan vara likadana och det var enkelt, men jag vill ha kvalitet och utseende också.

Ibland är det skönt när biståndet går via skattsedeln, och socialen sköter julklappspengarna. Eller… gör de det?

Hemlängtan och julpyssel november 30, 2009

Förra helgen råkade jag på min första religionsdiskussion. Det finns 2 krokar jag normalt inte nappar på, politik eftersom jag trots mitt intresse innan vi flyttade är så dålig på det, och religion eftersom jag även där inte anser mig kunnig nog, samt att om jag ska diskutera vill jag gärna vara ärlig, och vad gäller religion kan jag inte vara ärlig utan att såra. Men, när den här kvinnan, Ruth, ursäktade sig och sedan sa på ett nedlåtande vis att Sverige var efterblivna vad gäller religion. Såe… jag inte bara nappade på betet, utan förberedde mig på att svälja hela henne. Faktum är ju att svenskar slutade tro på Gud i ungefär samma veva som man slutade tro på tomtar och troll, det sa jag inte, men jag förklarade för henne att vi absolut inte låg efter utan före. Vi är trygga och behöver inte längre en tro. (Det är svårt att tro att är kristen, va?) Hon tyckte inte att rikedom ersatte behovet av tro, och det håller jag ju med om och betonade tryggheten, hur vi vet att vi har mat på bordet varje dag och att vi inte kommer att förlora våra barn i någon banal sjukdom som vi idag har penicillin mot. Det här föll inte i god jord vill jag lova! Men jag kunde inte sluta heller, jag blev besviken på henne, hon var ingenjör på Boeing och jag trodde att hon var intelligent, men så börjar hon snacka skit om andra religioner, om att man i samtliga andra måste bli bättre hela tiden och sikta på att bli Gud. Jag började faktiskt skratta. Det var så dumt. ”Mm… är det inte så att man ska bli den bästa man själv kan bli?” Att sikta på Gud är väl fel överallt, trodde jag i alla fall. Hon trodde mig inte och började prata om hur Jesus skapade en bro så man inte längre behöver vara perfekt utan kan nå himmelriket ändå.

Ja, det äcklar mig att höra sånt här, särskilt när det visade sig att hon trots att hon inte är katolik tror på bikt, denna styggelse! Denna enkla lösning på att få göra vad man vill och ändå kalla sig god kristen! Sorry chixet, men om du häcklar mitt land och sedan berättar sånt, då kan jag inte hindra mig. Så jag fortsatte. Med att Bibeln är påhittad saga skriven av äckliga, kvinnohatande gubbar flera 100 år efter Kristus, och att om alla biktande hycklare kommer till himlen men inte exemplvis min mor, trots att hon är bättre än samtliga kristna jag känner, då har jag inget där att göra heller! Ruth sa inte emot, hahaha! Jag tror att hon gav upp.

Jag undrar om Jesus inte bara gav dem en genväg till Sankte Per, det gav dem även en rätt till att vara så dåliga som möjligt. ”Stoppa ner min plus sized snabbmatsmiddag i 3-dubbla plastkassar som jag slänger när jag kört hem i min 3-liter-milen-Ford. Sen ska jag slå mina ungar, kalla min fru för hora, skjuta prick på ekorrar och imorgon ska vi gå i kyrkan.”

Det här skulle egentligen vara en parantes! Jag eldar upp mig. Vad jag skulle komma till är att efter den här ”incidenten” så har jag längtat hem. Men om jag minns rätt så gjorde jag det i fjol också precis runt jul. Perversa drömmar om familjeträffar, Barnens Djungel, synthklubbar, shopping, vårt hus, (som är uthyrt i 1½ år till,) svensk kvalitet, arbetsmarknad man förstår sig på, dagis som har barnen utomhus, och så vidare, de svärmar i huvudet konstant. Idag har jag satt upp elljusstakar och det lilla julpynt vi har, vi improviserar, men jag saknar jullådan som jag glömde på vinden i Sollentuna. Julen är favoriten, och det gör väl hemlängtan ännu starkare.

 

Jag har inte orkat blogga så mycket på sistone. Har inte mycket att säga. Skjutsar ungar, tränar, pysslar hemma, handlar. Ärligt talat så vete katten vad jag gör.  Vi har just haft Thanksgiving och ätit kalkon. Sedan var det black Friday, och vi handlade inget i år heller, men det var mycket folk ute. Jag tror att handlarna försöker införa något nytt, Cyber Monday, då ska man förköpa sig på internet istället. Vi behövde ny scanner eftersom vår gamla gick sönder för ett par år sedan, så vi beställde en från Best Buy, vi fick den för halva priset tack vare utdragen Black Friday och med gratis frakt tack vare Cyber Monday. Så behöver man något är det ju bra med dylika orgier i reashopping.

Alltså, bilder.

Alva har varit hos ögondoktorn och fått glasögon.

Alva älskar tomten och kramar så mycket hon kan. Sanna vill helst hålla sig några meter ifrån, vi tvingar henne att sitta bredvid. Men han var så rar så att hon gick med på att sitta i knät!

Det finns skumbollar här, men de är miljövidrigt importerade och sega pga sin aktningsvärda ålder samt okunskapen gällande förvaringen. Så jag testade att göra egna. Rånen blev bara pannkaka så nästa gång blir det färdigköpta smörgåsrån. Annars var de väl rätt goda.
Mums-Mums:

Sanna blev officiellt en Daisy Girl Scout i onsdags. Far var med och förevigade, filmkameran var med och bjöd på överraskningen ”inget batteri”. Vi har småfilmer tagna med vanliga kameran, om någon vill ha så säg till.
  

Vi på hoppborgsstället Pump It Up i Kirkland på Thanksgivingsmorgonen.
 

Det är svårt att fota kolibrier, de är så snabba att man tror att de teleporterar sig. Men här sitter han och sörplar sockerlag från kolibrimataren. Hoppas att jag kan få chansen att visa en bättre bild i framtiden!

Prinsessåldern är här!

Vi är ovana vid detta, vi har ju bara erfarenhet av vår 6-åring som struntar i allt vad prinsessor heter. Men det är mysigt. Dräkten har Alva fått efter Sannas klasskompis som är för stor för den. Flickans mamma är jätterar, jag tror att vi börjar bli vänner.

Utslagen flickunge med prinsess-spöt i handen.

Det här förvånade oss, precis som det gjorde i fjol. Granarna står sig längre eftersom det är en annan art än de som säljs inför jul i Sverige, men att börja sälja, och att det fanns köpare, redan 28 november, det är ju jättekonstigt.

Idag har vi varit på Ikea. Handlade massa ljus, jag ville köpa adventssljusstake men hittade ingen och fick improvisera. 4 elljusstakar har vi dock hittat. Det blev sill och lutfisk, dill, pärlsocker och vaniljsocker, Paradis och annat trevligt. Vi åker förstås nästran bara dit för matens skull.

Vi hade lämnat in barnen i barnhörnan och satte oss för att fika en stund. Den surrealistiska omgivningen, med den välkända inredning och alla svenska ord, det kändes precis som att vara i Sverige! Dessutom var inte barnen med, det är de alltid här, men i Sverige lämnade vi dem till farmor och farfar, så det kändes extra skumt. Viktor började plötsligt fnissa åt något, jag såg inte riktigt så han fotade och visade mig…

‘

Svart päls stack ut ur stjärtskåran. Härligt!
Det är inte ofta Viktor fnissar!

Fjolårets hemgjorda adventsljusstake var ful och slängdes, i år orkar jag inte göra en ny. Fat och blockljus blir det i år.

 

Trevlig första advent på er.

Det ligger i generna oktober 3, 2009

Fantastisk uppvisning i mänsklig psykologi idag på baletten. (Oj, höll på att stava med dubbel-L igen.) Inte så många barn, 8 av 12, jag antar pga förkylningar eftersom Alva precis lyckades vara sjuk mellan balett-passen. Ungarna har fortfarande inte lärt sig att göra steget som jag tror heter flap; man sparkar bort en inbillad insekt strax framför sig och sedan mosar man den med samma fot. Ganska avancerat för så små barn vill jag lova. Fröken, Miss Hannah, började till slut ta en i taget. Redan efter första barnet såg jag på Alva att hon redan insett vad som skulle komma att ske och att hon inte såg fram emot det. Ungarna var hopplösa, men urgulliga förstås. Miss Alva kom kanske som nummer 5. Hon kramade om sig själv, kliade sig i ansiktet, kliade sig i ögonen, visade sina eksem för att slippa, tvingade fram några tårar, la sig på golvet… och slapp till slut.

Det sista Miss Hannah gjorde innan de fick gå var en runda då barnen fick sitta i ring och bara ställa sig upp och göra varsitt valfritt danssteg, om de ville. De flesta lät bara bli, men Alva började gråta.

Inte trodde jag att scenskräck gick i arv. Det här ska jag jobba på, hon ska inte tillåtas ge upp och lära sig ett sådant mönster, även om jag är väldigt bra på undvika obehag själv efter många års träning och således förstår. Utsättning har varit det enda som funkat. (… och böcker i personlig utveckling och… öh… terapi…) Men alltså: här ska utsättas. Att utsätta utan kunskap bekräftar bara skräcken, så först: övning.

Vi åkte hem och röjde gillestugan på undervåningen. Bort med mattor, leksaker, studsmattor och annat som vanligen ligger och skräpar. Tog fram skor som liknar Alvas steppisar och så började vi. ”This is my right toe, this is my right toe…” Alva följde duktigt och log överseende när jag gjorde fel. Hon vet den lilla räkan! Efter uppvärmningen var det dags att testa flap igen. Sparka och squish! Och jag trodde inte mina ögon, men ungen flappade bättre än jag och bättre än kompisarna i dansgruppen. Men vi ska öva varje dag så att hon verligen, verkligen kan nästa vecka.

Hon är verkligen kompetent den lilla flickan. Hon förstår långt ifrån allt fröken säger, eller kompisarna, har ingen tidigare erfarenhet av dans, det är ju knappast en dansant familj hon kommer ifrån. Jag har hoppat runt till techno med dem, och far deras har väl inte dansat sedan synthfesterna på Kolingsborg som vi besökte innan barnan. Ändå finns intresset och hon är duktig. Bäst är ändå hur extremt duktig hon är på att koncentrera sig. Hon vill inte gärna visa att hon är duktig däremot, de enda kvaliteterna hon visar upp, för hon inser inte att de är kvaliteter antar jag :-/ är de emotionella. Sångröst har hon också. I bilen idag hörde vi plötsligt hennes rena barnstämma ”my girl wants to party all the time, party all the time, party all the tiiime…” och jag fick tårar i ögonen. Det gladde henne att jag uppskattade sången och hon gick på repeat i en kvart.

 

Stackars Sanna är lite nere. Hon har inte fått kompisar i skolan än och vi har sällan tid att träffa gamla kompisar, dessutom har Alva varit förkyld en del och man vill inte smittas. Igår anmälde jag Sanna till (HÅLL I ER!!) flickscouterna. Jag visste inte vad det är. Vet knappt nu. Det var nåt med ledarskap… de har läger ibland. På tv säljer de kakor. För övrigt var det billigt.

Hon har haft lite osis också, hon har fått en inte helt ovanlig inflammation i ögonlocket. Det kallas för Chalazion, eller Kalazion på svenska. Det är som en vagel som blir kronisk. Oftast går det bort av sig självt, men kan ta lång tid, upp till 6-12 månader. Hon är uppe i 3. Vi lägger på varma kompresser som ska öka inflammationen, det är det enda man kan göra, kroppen kan eventuellt försöka läka igen. Vi fick välja vad vi ville göra sa barnläkaren, vår supergulligt underbara och lite bögiga Dr George. Jag sa att vi väntar till årsskiftet, sedan återkommer vi och ber om remiss till en ”sån där läkare som fixar sånt därnt”. Ögonläkare kanske? Hade inte kommit ihåg ”Chalazion” om inte Dr George skrivit upp det åt mig. Han sa att jag skulle gå hem och googla. Jag gick hem och googlade. De svenska siterna höll med om att man kunde vänta, så länge det inte börjar klia eller växer så man ser dåligt. Men behandlingarna var inte desamma. I Sverige fanns två möjligheter, lokalbedövning i båda fallen, i det ena punkterar och dränerar man, i det andra ger man en pytteliten injektion kortison. Fine. Hur görs det i USA? Jamen GISSA! Naturligtvis söver man patienten och opererar. Ungen är inte ens 6 år fyllda. Nu har Kalazionet vuxit i 2 dagar, till 2-3 gånger storleken. Hon är knallröd, ögonlocket hänger. Hon får ligga med heta trasor på ögat. Men är det inte borta om en vecka så får vi väl operera då.

 

Det är höst. Jag är hemmafru. Det gör sig inte på bild. Skitfint tycker jag.

Pumporna kommer från South 47:th farm. Alva älskade att strosa runt bland självplocksäppelträd, pumpafält och majs-labyrint. Vinden i håret, växter överallt, det är vad en sån här liten tjej älskar.

  

Trader Joe’s, Onsdag 13.00 september 16, 2009

Alva: Mamma, vad har de där vid provsmaken?
Skylten: APPLE TORTETATIN.
Jenny: Det står äppeltor.. äppelro… äppeltortatata… DET STÅR ÄPPELPAJ!
Manlig Trader-anställd garvar bredvid oss.

Går fram till provsmaken efter påtryckningar från Alva som går dit och smakar varje gång vi handlar där, även när det bara är sallad. Nja, kanske inte då. 
Jag ser att det står Torte Tatin.

Jenny: Ah, Tåårt tatäää.
Provsmakskvinna: Yeah, it’s really great you know.

Alva smakar.

Provsmakskvinna: It’s imported from France.
Jenny: Wow, now that isn’t good. (Jag är fascist, I know)
Provsmakskvinna: Yes, it’s only 4.95!
Jenny: (förvirrad) Oh, no, I meant the freight and, and… uh yeah.
Provsmakskvinna: Yes, but it’s ok. It’s frozen all the way. And still it’s just 4.95! Hard to believe, huh?

Jag bara blinkar.

Jenny: But… I’d rather rather pay double and have it made nearby?
Provsmakskvinnan förklarar hur allt har mer socker, margarin istället för smör osv här.

Spelade lite förstående och imponerad och så tackade vi och gick vidare. Äppelpajen var god.

Bär och special olympics augusti 18, 2009

Tereza har också haft semester så först igår fick vi träffa henne igen. De hade skaffat katt, Chai, en bedårande liten lealös flicka. Sanna var på karate day camp så det var bara jag och Alva, och vi saknade våra katter i Sverige.

Vi åkte och plockade björnbär. Buskarna är urläbbiga, men det växer överallt så att man kan få ihop litervis utan att behöva gå i direkt närkamp. Tereza sa att hon inte kunde förstå sig på folk som köper bären. Jag kunde inte annat än att hålla med, de är riktigt dyra i affärerna. Alla som gick förbi oss på gångvägen glodde oblygt. Vi skrattade åt det och Tereza berättade att de enda hon någonsin sett plocka bär är utlänningar. Synd att vi inte kan varandras språk och kan spä på fördomarna!

Vi var och badade på eftermiddagen, efter karatelägret. Det är varmt igen, inte 40 grader som veckan innan vi kom tillbaka hem från Sverige, men 30 ska det visst bli idag och imorgon. Några barn kom fram och pratade tyska. Jag svarade, men de försvann innan jag ens insett om de verkligen pratat tyska eller ej. Så såg jag deras mamma och kunde inte låta bli att gå fram och fråga om det inte var hon som anlände till staterna samtidigt som oss, vi sprang på henne när vi skulle skaffa Social Security Number till Viktor. Och visst var det hon. Hon hette Stephanie och jag hoppas att jag springer på henne igen, det är jättekul att träffa tyskar.

 

Det ringer ju en hel del folk och vill ha pengar. Oftast säger jag bara att jag inte har råd. Det har de nog lärt sig så hon som ringde idag, från Special Olympics, sa omgående att hon inte sökte donationer. Antog att de sökte funktionärer, (hahaha, moi??) men hon babblade så jag inte hann stoppa henne och snart kröp det förstås fram att hon ville sälja något. Man skulle få något ”nice letter” som bevis för sitt stöd. Jag stoppade henne abrupt och sa att jag inte bryr mig om sport. Det hade ju inte så mycket med sport att göra, tyckte hon. Förklarade då att jag inte bryr mig om special olympics heller. Man vill ju inte bara slänga på luren, men om sanningen ska fram så stämmer det, paralympics vore något helt annat. Sådan extrem politisk inkorrekthet var hon visst inte van vid. Jag minns inte interjektionen hon svarade med, men jag log och gjorde mental note to self: Aldrig säga något liknande bland folk jag vill ha fortsatt relation till.

Alva har engelsklektion just nu, passar på att städa lite. Senare idag ska vi på kalas, Alenka fyller 4 och firandet blir i form av poolparty. Kul!

Sommar, sol och mest lycka maj 21, 2009

Den här veckan har vi käkat vattenmelon, ($5 styck,) jordgubbar så vi har konstant järnsmak i munnen, ($1 litern,) bigarråer (cirka $7 kilot) och blåbär (14$ per liter). Jag märker redan hur annorlunda barnen ser på jordgubbar. Eftersom vi har ätit det hela tiden så har de inte samma upphöjda inställning som jag och Viktor fortfarande har, för barnen är jordgubbar nästan lika enkelt som äpplen, jag och Viktor gottar oss fortfarande över vilken lyx det är. Det är en av de skillnader som jag tycker är så himla kul!! med att bo här. Jag kan inte riktigt förklara det, men hur synen på saker blir annorlunda, hur små de än må vara, det är vansinnigt intressant. För den som inte förstår vad jag menar så är nog Pippi det bästa exemplet jag kan ge. I Sverige genomgår ”alla” barn en Pippi-period någon gång runt 3, Sanna hade den från 2 till 5 (!). För Alva har perioden naturligtvis blivit kortare och mindre intensiv, eftersom hon var sen, Sanna hann komma ur det, och hon har inga jämnåriga att prata och leka Pippi med. Så vad har egentligen Pippi för inverkan på våra barn? Det låter säkert som en bagatell, men jag tror att det blir märkbara skillnader på barn som vuxit upp med Pippi jämfört med amerikanska fans av Elmo.

 

Jag har ont i knät igen så jag vilar från tränandet, det är lite paus i kursen och det börjar lugna ner sig inför sommaren. Man får tid att tänka och jag har påbörjat boken om kroppsspråk som jag velat läsa i ett par år och köpte precis innan vi flyttade. Jag sitter mellan ungarna som tittar på Emil, det är rätt skönt att bara slappa. Men jag gillar inte alltid att tänka efter. För det mesta går Viktor bara till jobbet och då tänker jag inte så mycket på det. Men när det är något som avviker från normen, alltså övertid, eller fest som ikväll, till och med ledighet, då saknar jag att jobba. Jag lämnade det roligaste jobb jag haft, alla som jobbade där skulle säkert inte hålla med om att det är coolt, men jag trivdes så bra och älskade projektet, så för mig var det riktigt, riktigt häftigt. Jag blir lite sorgsen, och oroad inför framtiden, för karriären alltså, när jag tänker på det. Just nu söker jag inte jobb alls, ingen idé när vi åker om en månad. Man borde kanske ta till en gammal härlig klyscha som ”nya krafter i höst”.

För övrigt är det så skitigt här hemma just nu, att jag överväger att skriva min dödsruna redan nu; ”Jag önskar att jag hade städat mer”.

Det var dags för uppföljning på min ögonundersökning, eftersom det fanns tecken på grön starr när jag gjorde min physical. Ingen tror sina öron på kliniken när jag berättar att jag inte vet hur det ser ut i min familj, att ingen har gjort någon riktig läkarundersökning. Idag blev det, uh, OCT-scan tror jag det hette, och en sköterska kollade periferiseende och fotade synnerven. Skitkul. Jag hoppades på att slippa vidga pupillerna den här gången, jag såg så ofantligt dåligt på nära håll förra gången, och det verkade funka. Men inte på vänster, det blev en droppe däri. Jag såg riktigt freaky ut vill jag lova… och synen var helt skev den med.

Alva lånar Radioflyer-trike i preschool. Folk var hänförda av min bedårande lilljänta idag.

Själv tyckte jag att Sanna var sötare än Granola i sina Pippi-kläder och röda kinder. Kinderna målade de dit i preschool, där det var Crazy Day idag. Apropå Pippi (det blev mycket Pippi idag!) så ska vi med största sannolikhet gå och titta på henne som barnteater. Jag ser till och med fram emot det själv, det ska bli intressant! http://sunbreaks.net/NewStudio/MainstageProductions.html#Pippi
 

Hon har blivit ruggigt duktig på att cykla, stortjejen.

Om att lära små barn att skolka april 14, 2009

Svärföräldrarna har åkt iväg på 10-14 dagars road trip och ungdomarna (hahaha, jag är gammal nog att säga det nu!!) drar till stan om dagarna, så nu har jag tid att sitta och skriva och plugga.

 

Sanna ville inte gå på preschool idag heller, trots att Kai går på tisdagar. Så vi skolkade. Igår var hon ledig. Jag förklarade att man inte kan göra så när man går i Kindergarten. Ingen var gladare än jag över att slippa, för jag är stressad. 15 minuter dit, 15 minuter hem. Vänta 2 timmar och så samma tripp igen. I fjol jobbade jag 60 timmar vissa veckor, alltid över 45, och jag var inte hälften så stressad som jag är nu. Det enda som hjälper är träning, men trots att jag börjar få bodybuildarrygg (YES!) så är det inte lika kul utan combat. För några dagar sedan lyssnade jag på musiken då ”det bara hände” (som otrogna människor säger på tv) och jag körde combat på baksidan i 2 timmar. Jag var försiktig så det gick bra. Nästa release är 25 april, då blir det trippelpass hur jag än mår, vissa saker är värda smärta.

Men ikväll blir det ingen träning, jag ska träffa en ny kompis som heter Jennifer. Hon är singel och har inga barn, vilket är högst ovanligt min bekantskapskrets.

Bara jag kan sitta still.

Börjar bli van vid hjärtklappning (ofta uppåt 75 i vila) men det kryper i mig, måste hela tiden göra. Vad har jag glömt??

Jag saknar lokaltrafiken, dagis och jobb, one-stop shopping, naturliga rutiner. Det är så mycket… ”småplock” här, och alla ärenden tar tid, innebär bilresor och byråkrati. Men det ska bli roligt att träffa Jennifer. Hon har för övrigt varit en del i Sverige så hon vet varför man är som man är.

 

Det finns ju fördelar med klimatet här, jag vill ju inte ha det mycket varmare än hemma så jag har verkligen landat på rätt ställe, men jag har hittat några nackdelar också. Jag hittade nåt äckligt på min S:t Patricks Day Shamrock (grön klöver) och det var bladlöss. Nog är jag van vid ohyra alltid, men bladlöss? Såna brukar man ju bara se på björkar. Eller i håret när man sitter under en björk. Eller i myrstackar där myrorna använder dem som mjölkkor. Ja, ja, parantes. Det var rätt mycket, så jag slängde ut fanskapet. Den är rätt fin därute också antar jag, men han blåser nog bort snart.

Mer väder. Igår haglade det igen. Vem 17 var det som i höstas sa att det aldrig haglar här? Jag körde på motorvägen och det började plötsligt vräka ner, det var småkornigt så jag oroade mig inte nämnvärt för Kittan, men på bara några minuter hade vi ett lager på 1½-2 cm ispärlor. Motorvägen som legat på 60-70 MPH tvärnitade och landade på 20 MPH. Jag tyckte att det var coolt, Sanna likaså. Alva vaggades bara till sömns.

Ännu mer väder. Vi var i Center Summit i Snoqualmie för tubing igen i söndags. Vintern verkar vara över även där för det var plusgrader och Sanna tiggde om att få åka hem efter bara 4 åk, hon var blöt in på trosorna. (Mmm, fantastisk kvalitet i overallerna här, men de finns i alla fall till skillnad från galonkläder…) På vägen hem regnade det hårdare än jag sett sedan ”monsunregnen” varje dag kl 15 i Florida för 15 år sedan. Det var uttröttande att köra i, vattenplaning och urusel sikt, särskilt bredvid tradarna, men, tja, rätt coolt ändå.

Efter några dagars regn klarnar det nu upp. Imorgon ska det bli 15 och sol igen. Då har jag sjukgymnastik, Sanna har engelskalektion och Alva fotboll, jobba i preschool, träning på kvällen. Jag måste ta bort något ur vardagarna. Still hjärtat. Tror jag ska gå och ta mig några barnkramar.

Det är kul att vara galning april 11, 2009

Förra gången jag var på spinning så flög en tanke genom huvudet på mig, jag såg mig omkring i klassen och insåg att, eftersom jag inte har delat deras erfarenheter som barn så kommer jag alltid att vara en kuf. Ingen stor insikt direkt, men en intressant tanke. Det är nog som Monika som var projektledare hos min kund på Riksdagen sa; man blir ödmjuk över att bo utomlands ett tag.  Jag antog att hon hade rätt, men insåg nog inte riktigt hur.

I skärtorsdags (kan man säga skärtorsdags?) var den svenska lekträffen hemma hos oss, eventuellt för sista gången eftersom Sanna ska gå i Kindergarden till hösten och Alva heltids-preschool… förutsatt att jag får jobb alltså. Hur som, jag satte på dem klänningar, Sanna Dalí-klänning och Alva en stormönstrad och sminkade dem, bara litegrann eftersom det inte blir något tiggeri. Rouge, rosa ögonskugga och stora, bruna fräknar. Alva ville ha mer så hon fick en liten kyckling på hakan, och Sanna som aldrig vill vara sämre fick en kanin i pannan. De var jättelyckliga. Sanna behöll sminket hela dagen, något jag trodde att hon skulle tvärvägra, och kom både till preschool och karaten precis så som hennes mor skapat henne. En mamma, helsköna April, visste direkt vad det var för något, hon hade läst i någon tidning om ”Världens knäppaste påsktraditioner”. Jag gjorde en snabb sökning och vi kan nog leda ligan. Artikel i Time, vilken jag antar var som hon läste: http://www.time.com/time/specials/packages/article/0,28804,1889922_1890008,00.html Själv vill jag fortfarande bara ha ett Fabergéägg, men som sagt, borde väl ha ett jobb först…

Men idag är det påskafton och lördag, så efter att ha ropat ”vad var det för brunt som sprang förbi??” började ungarna frenetiskt leta påskägg. Jodå, den där påskharen är poppis. Nu är husbandet, kidsen samt in-laws på road trip till Fall City samt Snoqualmie Falls. Jag är hemma och pluggar. Tar en liten bloggpaus efter 2 timmars föreläsningar. Den där majjen jag har är en sån tönt, det är obeskrivligt vad han babblar.

Igår var vi i Southcenter för att gå på Rainforest Café samt köpa myntsamlingskarta till Gabor. (Vi samlar på quarters, man har gett ut ett för varje stat. Jag saknar 11.) Jag, Sanna och Ildi sprang in på Forever21, alla mina jeans har töjt sig flera storlekar, så jag köpte 2 par á $12, gotta love that place. Kom ut efter under 10 minuter. Alva var med Viktor och Feri på dass. Hon hade vägrat gå. Istället kissade hon på sig. Sedan blev hon så galet arg och skrek tills hon spydde. Det var verkligen en syn. Dyngsura byxor och spya på tröjärmar, byxor och Uggs. Vi skulle på kalas, äggjakt och äggmålning hos Krystalyn och Anders. Det blev till att köpa ny tröja och byxor. Alva verkar inställd på att kissa på sig oftare, hon gillade nya kläderna. Jag har hotat med återinförande av blöja. Jag undrar vilket val som vinner i hennes huvud.

 

Det är för övrigt ljuvligt att ha svärföräldrarna här. De verkar tro att de är i vägen, men de skulle gärna få stanna hela månaden (eller varför inte två? TRE?!) istället för att åka till Kalifornien. Barnen är så himla glada, de har saknat dem så mycket. Avlastningen jag fått är helt obeskrivlig; de hjälper, pratar och lyssnar tålmodigt på barnen, är hela tiden snälla och aldrig arga på dem, samt leker med dem. Och de lagar mat ibland också! Jag får mycket sällan hjälp med mat, även om jag kanske slipper laga den någon gång ibland, så måste jag likväl komma på vad som ska tillagas.

Det finns ju nackdelar också… att känna sig som hemma är ju bra, men igår kväll skällde jag på svärmor ”Men sluta diska nu och gå ut och bada! Ni ska ju ha lite semester också när ni är här.”.

Alltså, I could really get used to this! Mina kompisar kommer inte att tro mig, de vill varken ha hem svärföräldrar eller egna föräldrar för den delen, inte för länge i alla fall. Och mina svärisar har varit här en vecka, så jag borde veta vid det här laget!

Allvarligt talat så har jag nog saknat dem mer än jag trodde. Det blir väl lätt så att man inte tänker på det, man åker och allt är spännande, och så får man massor att göra, till slut vänjer man sig bara. Jag antar att det blir mycket svårare att åka hem hit från Sverige i sommar.

 

Nu hade jag tänkt avsluta med lite bilder, på våra hemmagjorda påskägg, tittäggen (som snart är bortskänkta), på äggsökningen imorse, kanske på svärisarna på Regnskogsrestaurangen och äggkalaset igår (vi har inga på Alva när hon var kräksig, synd va?) men Viktor har kameran med sig kom jag just på. Tur för pluggeriet!

Från förra veckan kan jag erbjuda: två snyggingar i solskenet inne i Seattle.
 

och lite utsikt. Dags att plugga vidare!

Bruten rygg. Not kidding. mars 30, 2009

Idag på morgonen bar det iväg till 120th där jag träffade dr Hall igen, min nya kiropraktor. Han övertalade mig senast att ta röntgenplåtar, han gör det tydligen inte alltid, men att jag var så stel bakåt kunde tydligen vara ett problem.

Man behövde inte vara något proffs för att se att det så riktigt illa ut. Den understa (ja, ja, jag är ingen doktor… ) ländkotan var bakåtskjuten, inte så lite, utan så att den bara låg med 50% mot kotan ovan. Hans förklaring till detta var ännu mindre roande, det är ett gammalt brott. Utskottet var brutet och vidrör inte ens utskottet på kotan över. Inte minns jag hur eller när detta hände, jag vet bara att jag lääänge haft problem att sträcka på mig, att långsamma promenader smärtar och att jag besökt naprapater sedan jag var 14. Hade det upptäckts när jag var ung så kunde det ha åtgärdats, men nu är det alldeles för sent.

Jag blev förstås lite ledsen, men; det är skönt att få veta. Nu vet jag varför jag bara är rörlig framåt, varför jag aldrig lärt mig gå ner i brygga, varför jag inte kan shoppa (bara fort!). Jag vet varför det alltid har känts som att min rumpa sitter för långt bak, barnen och Viktor får gå eller sitta på den ibland.
Och se på alla fördelar!!
* Svar när någon säger att jag ska sträcka på mig: ”Nej, min kiropraktor säger att jag tillhör de få procent som inte ska det.”
* ”Tyvärr orkar jag inte stå och göra det här och det där, ty jag har brutit ryggen.”
* Jag är fortfarande överrörlig framåt så jag kan fortsätta impa på barnen och lägga foten bakom nacken.

Skämt åsido, härligt att de 20 år av oro är över. När jag var 14 var jag rädd, för om det är illa så tidigt, hur skulle det då bli till 34? Men det är nog inte så mycket sämre. T o m bättre nu än vid 14, tack vare träningen.

 

Dr Hall frågade hur det kändes att böja sig till golvet och jag var stel tidigt på morgonen och sa att ”it’s just morning sti…” och kom på vad jag höll på att säga. Ett måste jag säga, det är trevligt att åtminstone kunna roa sig själv.

Den här snubben är så bra att man bara måste älska honom, jag tror att jag aldrig träffat någon så kompetent och som verkligen vill hjälpa. Han har forskat och kollat mycket, och han knuffade lite rätt där jag haft träningsvärksaktig smärta sedan Tumwater, men ländryggen rörde han inte. Jag fick göra ett par övningar, det rasslade till och det stela släppte. Jag får alltså bota mig själv. Övningarna ska göras hemma varannan timme i några dagar. Kunde inte låta bli att skratta ”men… vill du inte tjäna pengar?”. Jag berättade om klinikens fantastiska omdömen på Google (20 5:or). Det är väl det ett bra ställe går på. De får in nya patienter tack vare sitt goda rykte, han behöver inte ens skryta själv som min förra kiropraktor. Kvantitet hos en kiropraktor är lika med mängden knak, och hur kul det än är när det poppar i ryggen så föredrar jag kvalitet. (Jag refererar gärna om någon vill hitta kliniken!)

 

God bless the Swedish sjukvård.
Jag vet inte hur många gånger jag bönat och bett om hjälp med min rygg. De enda som velat göra något är naprapater. Detta är inte den enda vård-besvikelsen, när jag var 12 berättade jag för ett par läkare att jag inte får luft, hur jag inte är sjuk, men det känns som att syret inte räcker, och hur det ger mig panik. Hade läkarna lyssnat så kanske jag fått hjälp med min panikångest redan då, och sluppit lida av depressioner i 18 år till. Men tack för alla epilepsimediciner i 8 år mot epilepsin som jag aldrig hade…(?) Så visst, vården är ”gratis” men vad hjälpte det mig?

Dags för övningar.

Vi mötte en jak mars 27, 2009

Jag vet inte hur länge sedan det var jag hittade ett jobb att söka senast, men det är minst en vecka sedan. Och så igår var hittade jag ett. Ett var tionde dag? Låter härligt.

 

Jag läste om allergier som tydligen ökat med 5% per år sedan någon gång på 80-talet, minns inte när. Det var lite läskigt, men tydligen är det dels för att det är varmare, dels för koldioxidsökningen, vilket i grund och botten egentligen är samma anledning… Hur som, koldioxiden har tydligen också skapat någon sorts superpollen. Det verkar som att globala uppvärmningen gör att man kan räkna med allergi förr eller senare. Nu blir det vegan-nuggets till lunch igen, tofu till middag. Inte så stor skillnad mot annars, men man kanske även skulle fixa cykeln så man kan börja cykla till gymmet…?

Alva mår förresten bra nu, eller bättre, hon mår bara illa en stund då och då, om kvällarna är det vanligast. Vi försöker ordna bättre kost åt henne. Macaroni & Cheese är faktiskt riktigt okej eftersom vi vräker på broccoli och riva morötter, ibland även andra grönsaker. På måndag ska vi till en naturapath som också är läkare och få se vad de säger, jag tänker inte vänta tills hon blir dålig igen.

Det är över lag mycket läkare just nu. Här gör man årliga kontroller, något som jag inte hörde talas om hemma, men jag tänkte att det var lämpligt att ta nu när jag har tid, om jag ändå bör göra en. Eller nåt, jag vet inte… Hur som, det var mer rigoröst än jag anat, förutom kontroll och provtagningar skickade han mig till ögonläkare och gynekolog. Utöver det har jag sjukgymnastik för knät 2 gånger i veckan och kiropraktor. Jag har bytt kiropraktor och den jag träffade idag verkar mer åt naprapathållet, jag blir så glad, tack Jeff! Vi känner oss mer bosatta eller vad man ska säga nu när vi börjar hitta saker, inte bara i affären utan även bra vård. 

Min familjeläkare frågade rätt mycket om historia, det var nästan pinsamt att erkänna hur dålig vård jag fått i Sverige. Efter denna samt kommande månad kan jag inte längre säga att jag inte går till doktorn, det är ett som är säkert. Nämnde jag att jag har bokat in ungarna för vaccinering också? Hade alla legat bekvämt på samma plats så hade vi kunnat flytta in på kliniken.

Men vi har faktiskt haft roligt också. I tisdags hade vi field trip med preschool till Fall City, välbehövt eftersom vi varit väldigt passiva på sistone. Nåt annat bra med field trips är att man får ta med Alva då, och Frida förstås. Kai kom t ex med både lillasyster, mamma, pappa, moster och morbror. I Fall City smakade vi ekologiska ostar och sedan fick vi hälsa på kor, jakar och getter. Det började rätt illa för Sanna som blev knuffad av en jak. Fördelen är att hon för evigt kan berätta om när hon ”gick i skola i USA och blev stångad av en jak”. Det var bara en knuff, men hon blev förstås rädd för det stora djuret. När vi kom in till killingarna (nej, getens barn heter getingar. Fårets barn heter bäääbisar) så var Sanna rätt orolig, trots att killingarna bara var 2 ynka dagar gamla. De hade t o m kvar navelsträngen.

 

Man fick bära också!

  

När vi skulle åka från gården sa jag till fröken Pam att ”det var en jättebra field trip, och barnen gillade det nog också”. Sedan gick vi in och köpte ost för typ en miljon kronor kilot.

 

På kvällen skulle vi träffa Lindsay och Sophie, men de fick förhinder och undrade om vi ville med och bowla lite senare på kvällen istället, de skulle träffa några andra svenskar. För en gångs skull var vi en aning spontana och åkte dit. Vi blev väl 5 familjer allt som allt, varav 4 svenska. Vi fick visst inga bra bilder därifrån, så ni får glädjas åt att för en gångs skull se en bild på maken.

Det var ett tag sedan jag bowlade, 11 år sedan tror jag, så jag må vara dåligt uppdaterad, men jag blev glatt överraskad över de kanter som fälldes upp när barnen bowlade så att klotet inte kunde gå i rännan. Det blev väl kanske lite väl mycket fördel för dem, men annars hade det ju inte gått alls. Det blir repris, men någon annanstans eftersom det här stället är upscale och tog hiskliga $55 för vår lilla familj på 1 bana i 1 timme.

 

Nästa dag var det våffeldag! Vår blev firad på IHOP, inte tänker jag köpa våffeljärn i det här landet också, när jag bara använde mitt svenska 1 gång om år. Vi sprang på Lindsay med barn och en till svensk familj igen, de var där av samma anledning, men vi hade ingen aning om att de skulle dit. Vi är så grymt förutsägbara. (Vänta bara tills ni får se vårt påskfirande.)

Alva äter fint, Belgian Waffle med jordgubbar och grädde. Fast bara pålägget. Viktor fick käka våfflan.

Sanna käkade sin våffla, men fick bara i sig hälften. Jag fick 1/4, bra efterrätt. Vadå, trodde någon att jag skulle käka onyttigt bara för att det är våffeldag? Pfft.
 

 

Apropå mat så var det roligt att byta kost. Istället för att sucka och sura över att jag inte hittar något att äta så letar jag bra alternativ. Jag brukar köpa konserverad Tom Yam Goong-soppa på Uwajimaya men så tog det slut i butiken. Jag bestämde mig för att lära mig göra egen. Jag kämpade för att hitta rätt ingredienser, man har äntligen lärt sig Traders och Freddan och så ska man lära sig en ny jäkla stormarknad, vilken dessutom har asiatisk text på det mesta. Till slut kände jag mig nöjd. Det var jätteroligt, jag kom hem med massa asiatiska grönsaker som citrongräs, galangal, chili, kaffirlime-löv, cilantro etc, och förstås fisksås och stråsvamp på burk. Jag trodde förstås att det skulle gå totalt åt skogen, men min soppa blev så mycket godare än den köpta. Jag gjorde en liter och det är redan slut! Jag behöver mer chili och cilantro, men annars har jag kvar av allt så det blir återbesök imorgon. Numer kan jag bjuda Wiwet på mat! Jättekul!

Nästa uppdrag blir att göra biskvier. Det finns inte här. Hur kan de överleva utan? Och ännu större fråga: hur kan man bli överviktig i ett land där biskvier saknas? Punkt 12 och 13 på inköpslistan: mandel och blockchoklad. Lika bra att roa sig kungligt nu när man inte får träna. (Och sedan när jag får träna igen så lär det behövas med alla läbbiga biskvier i frysen… hmmm…)

 

Bara en vecka till farmor och farfar kommer, barnen håller andan.

Kram på er, nu ska vi titta på en trevlig kampsportsfilm.