Assimilation september 17, 2009

Stack ut och sprang ikväll, stod inte ut med tanken på gymmet. Viktor sa att jag inte skulle springa till Microsoft för det hade visst skådats ”nåt farligt djur” där. Hade killen varit smart så hade han sagt att det var en björn, jag menar, berätta för en kattmänniska att det finns en puma i trakten och förvänta sig att hon håller sig därifrån? Skulle’nte tro de va. Men jag såg ingen puma tyvärr.

Ibland skäms jag lite över att vi aldrig gör något. Alltså, vi gör inga road trips, inga utflykter, inga museibesök. Aldrig är väl att ta i, Samtidigt försöker jag se det för vad det är – såna vi är. Vi reste en del förr, inte mycket men tillräckligt för att veta att vi inte är intresserade av sightseeing, inte av museer eller annat som man SKA se. Vi gillar att umgås med lokalbefolkningen och att prova på att leva ett annat liv. Av samma skäl undviker vi att bara umgås med svenskar, vilket många av svenskarna tycks göra, och istället vill vi blir assimilerade. Visst vill jag se mycket! Men det är så besvärligt… och ärligt talat är det minst lika trevligt att hänga med nya polare (numer vänner) och på nya ställen (numer stamhak) i krokarna.

Idag har vi dock umgåtts med svenskar. Vi hade svenska lekträffen och 5 mammor kom med varsitt barn. Alva var så lycklig, hemma från preschool och jämngamla barn, blir det bättre? Äntligen lekte hon med andra barn istället för att hålla sig undan.

Hennes fröken var här idag också, för näst sista gången. Engelskan låter lite bättre nu. Vi har börjat med lite rutiner hemma också, vi pratar engelska under den 10 minuter långa promenaden hem från Sannas skola, dessutom lär jag henne 1 nytt ord om dagen, något hon gillar eller behöver. Tisdag blev ”look” eftersom hon inte kan säga titti däer längre, onsdag ”tree” på hennes begäran, idag ”toy” som jag tyckte att hon behövde.

Nedräkning påbörjad maj 20, 2009

Nu är vårt PM klart på kursen så jag tänker blogga i rena glädjeyran. Kursen har varit så rolig och gått riktigt bra, så jag är verkligen helnöjd. Ska väl inte ropa hej än, jag har inte fått några omdömen än, ett moment kvarstår också, men det känns helt enkelt bra för en gångs skull. Vi har istället för föreläsningar en gruppdiskussion on-line som pågått i ett par veckor, och av alla inlägg så har läraren enbart kommenterat på mina, annars svarar han övergripande. Och det har varit bra svar, att han uppskattar det kritiska tänkandet. Det är roligt att hitta sin läggning, nu vet jag vad jag bör nischa in mig på.

 

Jag har försökt få med Viktor till gymmet i åratal. Men så till slut flyttade vi hit och han blev helt enkelt lite fet. Han provade för några kvällar sedan ett par byxor som han köpte innan vi flyttade och sedan dess inte använt, och därefter det nya par som han fick av sina föräldrar i påskas. Det gick inget vidare. Först skrattade jag så jag vred mig åt kommentarerna, hur det var felmärkt och så vidare. Efter en kvart hade jag slutat skratta, inte bara av magontet, jag insåg att han menade allvar. Jag insåg också en av de stora skillnaderna mellan män och kvinnor. Sorgset tog insikten form hos Viktor också när han förstod att det var samma nummer i alla par. Nu har han skaffat massa träningskläder och gymkort blir det också. Lagom till Sverige hoppas jag nå runt honom igen. Annars får jag helt enkelt lyfta tyngre själv. Så att mina armar blir längre alltså.

Undrar exakt hur arg han kommer bli när han läser detta?

 

Alva har lika mycket eksem som vanligt. Vi har hittat en bättre kräm dock, så kanske lite bättre. Just idag är det förjäkligt, hon har kliat sönder ena ögonlocket så det svullnat upp. Vi experimenterar med käket, för det mesta är det asjobbigt att leta alternativ, vi blir urlessa på att det är samma hela tiden, men ibland är det roligt också, man får ju experimentera. Efter 3 veckors sökande hittade jag soja- och mjölkfritt margarin, samt getsmör, så nu kan vi både bre mackor och baka. Getyoghurt hittade jag också så det blev råglimpor. Vi har också bakat kladdkaka med mjölk- och sojalecitinfri choklad, kokos- och palmolja, potatisstärkelse och ankägg och kokosbollar med palmolja. Men gladast blev Alva när vi hittade Mac & Chreese. Jag trodde inte mina ögon, Mac & Cheese utan vete, mjölk, soja eller ägg? Men visst; innehållet består av rismakaroner och sås på rismjöl och jäst (nutritional yeast, vet inte vad det är). Det blev inte gult utan grågrönt, och smaken påminde inte om cheddar utan snarare pesto, men Alva var nöjd och käkade halva paketet. Mer Mac & Chreese till (små-)folket.

 

Vi har haft lite problem med att Sanna är asocial. Det är en dödssynd här i ”sharing is caring”-landet. Det hela handlade om flickan K på preschool. Jag kan inte annat än att hålla med om att ungen är en pain in the ass, hon är en besserwisser vars like jag aldrig skådat, hon skäller på sina klasskompisar, lägger sig i och är bara allmänt, tja, vidrig. Men söt med ljust lockigt hår och stora blå ögon, långa smala armar och ben som hon är duktig att göra gymnastik med. Tjejen är avis på Sanna och Kai, vilket Sanna förstås upptäckte rätt kvickt. Man kan väl säga att när ungen blev för jobbig så bad Sanna henne fara åt helskotta, på sitt eget lilla vis…
Jag jobbade den dagen och såg hela uppträdet. Jag förstod Sanna men förklarade att hon inte behöver gilla tjejen, bara låtsas som att hon gör det. Hon får gärna komma hem och berätta för mig hur hemsk hon är, men säg inget, varken till henne eller om henne inför kompisarna, för någon som verkar gilla alla blir mer omtyckt än någon som är taskig mot någon. Sedan tjatade jag om detta, någon gång i veckan sedan kanske 2 månader tillbaka. Nu vet hon. Vet inte om det är rätt egentligen, men på sätt och vis önskar jag att någon sagt så till mig när jag var liten.

Preschool har en häst som barnen får med hem ibland, jag har säkert nämnt honom förr. Han heter Bucky och har en resväska med kläder, samt en bok i vilken barnen får rita och skriva vad de gjort tillsammans. Sanna fick Bucky i torsdags och utan preschool på fredag fick hon behålla honom hela helgen. Han följde med på karate, till stranden, till parad i stan och så vidare. Hon ville inte lämna tillbaka honom på måndagen. När hon ändå gjorde det så var det K:s tur att få honom. Hon berättade malligt för mig och Sanna att hon hade fått honom och vinkade retsamt med hans tass och ropade hejdå till Sanna. Sanna rörde inte en min. Inte jag heller. Men jag ville. Vilken äcklig liten unge som retar min lilla tjej! Sanna som grät när hon var tvungen att lämna tillbaka hästen de första gångerna hon fick ha honom, hon var så ledsen att hon inte ens ville ha honom igen, hon visste ju att hon skulle bli ledsen över att lämna tillbaka honom! Så klok. Preschool slutar nästa torsdag, Sanna är nog glad över att slippa skitungen. Jag räknar ned.

Och jag räknar förstås inte bara ned till det. Tänk att vi ska till Sverige om bara en månad. Det ska bli jättekul. Men vad 17 gör man i Sverige i 6 veckor???
Vänta tills jag bloggar i augusti igen! Jag menar när jag ställer mig frågan; Hur 17 kunde 6 veckor gå så himla fort???

Storasyster Tina ska vara ”hemma” också. Himla schysst! Kanske vi hinner med någon barnaktivitet? Herregud vad annorlunda det är nu. När vi var tonåringar var halvårets skillnad viktig, jag sa att jag var lika gammal, nu vill jag INTE vara 35 än. Hahaha! Men vad värre är, planen för bara 10 år sedan hade definitivt haft sprit, cigaretter och dans involverad, nu tänker jag ”Skansen?”.

Termen ”hemma” har blivit knepig att använda. Att vara här känns som en förlängd vistelse i sommarstugan, som de dryga 2 månaderna vi spenderade i skogen när Alva var nyfödd. Men faktumet är ju att jag trivs bättre här än i Sverige och vi bor ju här nu. Så oftast säger jag ”hemma” om USA och ”hemma i Sverige” om Sverige.

Tänker på att flytta ”hem till Sverige” är något man gör frekvent. Vi pratar inte mycket om det, jag vet inte varför Viktor inte säger något, men för min del handlar det om att jag inte vill. (Kanske är det jag som bestämmer allt vi pratar om? Inte otänkbart.) Jag berättade för ett par fellow mums på preschool idag om myggen, om hur vi satt och dödade mygg så att vi till slut kunde skriva ordet myggor med myggor. Hur man på i Gävle vissa år tillåts använda förbjudna medel, och hur jag i Norrland en gång hade gråa byxor, men de såg svarta ut eftersom de var täckta av en matta av knott. Jag tänker på hur jag inte lyckats skaffa nya vänner sedan gymnasiet. Men främst är det vädret som är avskräckande. Den långa, vidriga, fuktiga vintern, och så kommer våren. Varje dag det är bara hyfsat väder så måste man, ja måste, ut och utnyttja dagen. När jag slösat en solig dag på städning, sjukdom eller ve och fasa, bara slappa, så har jag ångest efteråt, för jag vet att riktigt fina dagar kanske man vissa somrar bara får något dussin av. Förra sommaren var det jättefint 3-4 veckor i juli, och så var sommaren slut. Helt slut! Här hade vi jättefint och badväder i söndags och vi diskuterade löst vad vi skulle göra. Det var Syttende Mai med parad i Ballard. Men… kan man slösa bort en varm dag med knappblå himmel i stan? Och då slog det mig, att vi kommer få många fler såna dagar i sommar. Istället för 2-4 veckor högsommar så förväntar jag mig månader. Och det är viktigt för mig, det därna vädret. Och jag ler inombords när jag hör Seattleiterna klaga. De skulle bara prova ett år i Stockholm.

 

Jag knaprar tetracykliner mot oral dermatit. Den förändrar min smakuppfattning. Den här gången blir saker för söta. Det låg en melon i köket i en vecka, jag är inte ens sugen. När jag tog fram den smakade den övermogen, vilket Viktor intygade att den inte var. Jag som kan äta 3 kg på en dag.  Saknar att älska melon. Men det är roligt också, förra gången jag käkade pillren så började jag gilla tomater och paprika, tomat gillar jag än. Nu kan jag äta osötad yoghurt, (urk urk urk ) men det smakar sött! Knäppt, men bra antar jag.

 

Bilder!
Mina flickor älskar varandra. Alva brukar ofta sova hos Sanna, men det blev för trångt sa de. Så de lägger sig på golvet istället…! Vi märker aldrig något, de smyger ner kanske en kvart efter att vi lagt dem.

9 maj, Redmond town center.
Saker som två små flickor promenerandes hand i hand helt på eget initiativ, det är sådant som får även de mest härdade modershjärtan att värka och sinade ögon att tåras på nytt.

Sanna har bett om att få ”åka och shoppa i town centret”. Hon vet att om hon bara får åka dit så kan man alltid råka bli dyngsur. Smart tjej! Hennes 5 myror-badbrallor har blivit för stora, resåren tog slut och de når henne nästan upp till hakan. Flickor måste helst ha rosa, och vad det än är för färg så ska det vara gullegulligt, självklart bh till badbrallan om man inte har hel baddräkt, volanger, blommor, you name it. Pojkar ska å sin sida ha byxor som går ända ner till knäna. Valet är lätt för min lilla pojkflicka, jag älskar att hon inte fattar skillnaden. (Militärgröna killbrallor med döskallar på.) Några dagar senare frågade några ungar på Idylwood-stranden om hon var en pojke eller flicka.
 
Fick Sanna precis i rätt sekund! Alva tvättar håret.

 

Här har jag stött på ett problem. Jag har råkat blanda ankägget med hönsäggen. Kan man få hjälp med att lista ut vilket det är?

Alva sover som Pippi… Japp, hon sover faktiskt. (Jag vände på henne, hon andades så tungt.)

Flickorna badar i Idylwood, 15/5.

Jag har massor med fina bilder på ungarna när de badar, men jag är ärligt talat oroad för pedofiler och lägger helst bara ut påklädda barn-bilder. (Vill någon ha 4112 med ursnygg Alva poserande på playan så säg till.)

Viktor och Alva på väg till Idylwood 16/5. Alva babblandes hela vägen.

Sedan jag var barn har jag velat bo nära en strand. Inte så att jag behöver se den, men jag vill ha promenadavstånd till badan. Jag älskar Idylwood.

Så var det norsk nationaldag Syttende Mai. Klart man ska till Ballard och titta, vi har inte sett parad någon av oss, vad vi minns i alla fall. Och den var… rätt pinsam. Mest bilar med reklam för typ… Tronds biltvätt, med någon/några flaggviftare i. Ja ni hajar, vanligt folk. Det kom t ex ett gäng på runt 8 mammor med barnvagnar och flaggor i händerna. Wow! Vi kunde ha gått med kändes det som. Jag som hade väntat mig floats eller vad det heter, såna man ser på tv!
Sanna har tagit de flesta bilderna, hon satt på Viktors axlar och behövde roas. Alva sov i sittvagn och blev mest irriterad när det lät mycket. Corny var det, men här är bevis.
 

Massa folk i svarta folkdräkter – vilka är i tjock svart ylle, mysigt i högsommarvärmen. Själv hade jag minikorta camo-shorts och vit tröja. Det var nästan för varmt.

Men här kom något kul!

Hmm… har lite cheerleaders och blåsorkester också…
 

Sist (och störst!) utsikt från flytbron på hemvägen.

Det var allt för idag! Ska ta huvudvärken och lägga den i soffan och titta på repriser av Law & Order, som är det enda vettiga jag hittar på tv just nu. Tur att man pluggar och inte har tid. Det börjar väl bli dags att äta upp de sparade lakritsfiskarna som jag fick av storasyster Barbro i december också, det finns några få kvar än! Det finns Dubbelnougat och Mintchoko i kylen också, med utgånget datum. Dem ska jag låta bli. Har ont i knät igen, så inga choco-orgier. Printa 4112 tolv också var det.

Sweden-tajm! maj 15, 2009

Nu har vi köpt biljetter! Det blir långsemester för oss som inte har arbete, hehe.  Vi landar på Arlanda 18 juni kl 11.00 och stannar ända till 3 augusti. Viktor kommer 11 juli.

Vi ska bo hos mamma, och mamma; nu vet du det och när du ska hämta oss…

… hahaha, jag ska maila och ringa också

Om att lära små barn att skolka april 14, 2009

Svärföräldrarna har åkt iväg på 10-14 dagars road trip och ungdomarna (hahaha, jag är gammal nog att säga det nu!!) drar till stan om dagarna, så nu har jag tid att sitta och skriva och plugga.

 

Sanna ville inte gå på preschool idag heller, trots att Kai går på tisdagar. Så vi skolkade. Igår var hon ledig. Jag förklarade att man inte kan göra så när man går i Kindergarten. Ingen var gladare än jag över att slippa, för jag är stressad. 15 minuter dit, 15 minuter hem. Vänta 2 timmar och så samma tripp igen. I fjol jobbade jag 60 timmar vissa veckor, alltid över 45, och jag var inte hälften så stressad som jag är nu. Det enda som hjälper är träning, men trots att jag börjar få bodybuildarrygg (YES!) så är det inte lika kul utan combat. För några dagar sedan lyssnade jag på musiken då ”det bara hände” (som otrogna människor säger på tv) och jag körde combat på baksidan i 2 timmar. Jag var försiktig så det gick bra. Nästa release är 25 april, då blir det trippelpass hur jag än mår, vissa saker är värda smärta.

Men ikväll blir det ingen träning, jag ska träffa en ny kompis som heter Jennifer. Hon är singel och har inga barn, vilket är högst ovanligt min bekantskapskrets.

Bara jag kan sitta still.

Börjar bli van vid hjärtklappning (ofta uppåt 75 i vila) men det kryper i mig, måste hela tiden göra. Vad har jag glömt??

Jag saknar lokaltrafiken, dagis och jobb, one-stop shopping, naturliga rutiner. Det är så mycket… ”småplock” här, och alla ärenden tar tid, innebär bilresor och byråkrati. Men det ska bli roligt att träffa Jennifer. Hon har för övrigt varit en del i Sverige så hon vet varför man är som man är.

 

Det finns ju fördelar med klimatet här, jag vill ju inte ha det mycket varmare än hemma så jag har verkligen landat på rätt ställe, men jag har hittat några nackdelar också. Jag hittade nåt äckligt på min S:t Patricks Day Shamrock (grön klöver) och det var bladlöss. Nog är jag van vid ohyra alltid, men bladlöss? Såna brukar man ju bara se på björkar. Eller i håret när man sitter under en björk. Eller i myrstackar där myrorna använder dem som mjölkkor. Ja, ja, parantes. Det var rätt mycket, så jag slängde ut fanskapet. Den är rätt fin därute också antar jag, men han blåser nog bort snart.

Mer väder. Igår haglade det igen. Vem 17 var det som i höstas sa att det aldrig haglar här? Jag körde på motorvägen och det började plötsligt vräka ner, det var småkornigt så jag oroade mig inte nämnvärt för Kittan, men på bara några minuter hade vi ett lager på 1½-2 cm ispärlor. Motorvägen som legat på 60-70 MPH tvärnitade och landade på 20 MPH. Jag tyckte att det var coolt, Sanna likaså. Alva vaggades bara till sömns.

Ännu mer väder. Vi var i Center Summit i Snoqualmie för tubing igen i söndags. Vintern verkar vara över även där för det var plusgrader och Sanna tiggde om att få åka hem efter bara 4 åk, hon var blöt in på trosorna. (Mmm, fantastisk kvalitet i overallerna här, men de finns i alla fall till skillnad från galonkläder…) På vägen hem regnade det hårdare än jag sett sedan ”monsunregnen” varje dag kl 15 i Florida för 15 år sedan. Det var uttröttande att köra i, vattenplaning och urusel sikt, särskilt bredvid tradarna, men, tja, rätt coolt ändå.

Efter några dagars regn klarnar det nu upp. Imorgon ska det bli 15 och sol igen. Då har jag sjukgymnastik, Sanna har engelskalektion och Alva fotboll, jobba i preschool, träning på kvällen. Jag måste ta bort något ur vardagarna. Still hjärtat. Tror jag ska gå och ta mig några barnkramar.

Dagsutflykt till snö mars 29, 2009

Sanna har tjatat i månader på att hon vill åka till bergen som vi beundrar varje dag, men när folk säger ”bara 1 timme bort” så blir det i mitt huvud =1 timme och 45, sisådär, så vi har dragit på det. Man är ju lat också. Men så hörde vi talas om tubing, traktorslang i nedförsbacke, vilket vi absolut ville testa.

Vi körde längs ”vår” väg W Lake Sammamish Pkwy istället för 520 och 405 till I-90. Efter 5 minuter på I-90 började vi ana snö.

Så blev det lite mer… Jag älskar dimmorna som stiger.

Så var vi framme. Detta är en 50-minuters biltripp hemifrån oss.

Jag är inte äventyrlig av mig. Inte pigg på sånt här i alla fall. Så, jag var livrädd - men inte resten av familjen. Okej då, Alva vägrade åka själv, men hon älskade det. Själv var jag lite tacksam när Alva blev jättetrött efter bara 3 åk (även om jag hunnit börja vänja mig till dess).

Här var Alva redan trött. Hon liftade uppför backen, det gjorde 99% av alla som åkte. Det var jag, Viktor och 5 till som gick. Motion ingår inte i den här leken tydligen. (Vi gick för att det gick fortare än att åka lift, både själva promenaden plus att man slapp köa.)

Alvan och jag gick och drack varm choklad, tur för Viktor som slapp dela tube med henne och fick lattja lite istället. Eller om man ska uttrycka sig korrekt: tur för Viktor att jag inte ville stanna och leka, ha!

Mera dimmor

Detta tror jag är något före North Bend där man spelade in Twin Peaks för massor av år sedan.
 

Bara ett par kilometer senare klarnade det upp, solen sken. Här hemma blommar träden i ljusrosa, mörkrosa eller vitt, marken pryds av många olika blommor. Frida joggade i kortärmat. Det är verkligen lyxigt att bo såhär.

 

Senaste hemmafru-pysslen, det har blivit en del på sistone. Det här ägget hade vi med oss i gå-bort-present igår. Inslaget i cellofan med grön rosett på toppen såg det riktigt proffsigt ut. De har två tonåringar så de fick ägget med krokodilen och spindel i taket. Uselt foto dock, inget blev bra. Tur att jag har 3 ägg till.

Våra hemkörda papier maché-ägg är uppskurna och färdigdekorerade tror jag. Vi ska bara på med kartongkant inuti. Vi kanske kommer på mer. Ikväll har jag bakat biskvier. Med vår minimala kyl och obefintliga frys kunde jag bara göra halva satsen i taget (självklart stor sats, min default-inställning). När alla är klara får jag nog förvara en del i garaget, där är det väl kyligt några veckor till antar jag. Jag saknar min svenska frys!

Vad jag inte kan låta bli att tänka nu när jag står och kollar på kristyrägg, påskägg och biskvier är ”vilken sjujäkla tur att min kurs mot HiG (Högskolan i Gävle) börjar nu!!”. Det barkar ju käpprätt åt helskotta som det ser ut nu, detta pysslande måste upphöra, bums! … men det är ju rätt kul… Jag har inte tid att börja jobba. Tur att det inte finns några jobb.

 

Höll på att glömma, vi har träffat påskharen på Top foods. Sanna var rädd – som vanligt, Alva blev förälskad – som vanligt.

Alva kelade länge. Flera gånger. Efteråt sa hon. ”Pappa, man kan titta in i kaninens mun. Därinne sitter en pojke.” Fast hon fattade inte vad det betydde. Sanna sa att det var konstigt att kaninen inte rörde på sin mun. I morse berättade Sanna för Viktor att hon drömt mardrömmar om kaninen hela natten. Hon kröp in till mig och vi låg och kramades en stund. Hon sa att kaninen måste haft det jobbigt som satt med munnen öppen hela tiden. Och så undrade hon vad det var inuti kaninen, om det var ett barn där. Jag tyckte nästan lite synd om henne, så förvirrande för flickorna! Det är svårt det där. Men riktigt, riktigt ännu vill jag inte förstöra det, hon får undra ett tag till.

Nam-nam februari 24, 2009

Jag hittade Alva framför skafferiet, dörrarna vidöppna och hon stod och letade efter godsaker. Det hade bara gått en kort stund sedan middagen då hon åt massa fried rice och nu stod hon här med bar rumpa och jag försökte hinna till kameran. Det gjorde jag inte. Jag bad henne ställa upp för bilden, men hon skämdes. Viktor berättade att när jag var borta hade han hittat henne framför frysen, hon försökte dra ut lådan och när det inte gick tog hon hjälp av motvikt med benstyrka. Hon satte förstås foten mot luckan så det sket ju sig. När Viktor hittade henne sa hon ”Pappa, kan du hjälpa mig? Det finnt glatt därinne!”

Idag har vi bakat semlor men inte så mycket mer. Min adrenalinnivå sjönk på eftermiddagen till degens stora glädje, för en gångs skulle fick en deg vila i fred från mina vakande ögon och semlorna blev fina. Det måste de eftersom vi har semmelfika både imorgon och på lördag. Det finns naturligtvis hemgjord mandelmassa i frysen.

Vi hyrde film som visade sig vara en hit när morgonens vårvärme (det blommar därute!) övergick till spöregn. Jag la huvudet på Sanna och slocknade. Men det krävdes bara några tricepsövningar för att energin skulle upp på nästan max igen. Men det är dags att lägga upp bilder, jag har foton sen över en månad tillbaka. Det blir lite mycket kanske, höhö, sorry ’bout that.

 

Bara ett par sköna bilder från Issaquah.
 

Alva hälsar på sin bästa kompis Annika (som är en dag yngre än Alva). Annika lärde Alva skåla. Världens utsikt från huset mot Seattle.
 

Barnen pysslar i sitt tråkigt inredda lekrum. Jag älskar hur de håller på, de pysslar i timtal. Mina smågurkor…

Alva och Frida gungar i Grasslawn Park, det var andra februari – kolla klädseln!

Alva klättrar upp till Sanna så ofta, jag har inte kollat idag, men chansen att hon ligger där nu är väl 66% ungefär. Mina rara små ärtor älskar varandra. Jag börjar bli lika blödig som min storasyster. (Jag menar det på ett positivt sätt Barbro!) Notera Alvas naglar, Frida har målat på ungarnas begäran.

Alva ”vilar” i soffan efter en hård dag. Sova vill hon inte, men vila går bra, hon är ju för stor för att sova middag.

Inte världens skarpaste bild, men ingen blev riktigt bra. Bilden är från ett besök på museum i Seattle och även om det inte framgick helt så verkar de ha älskat besöket. Idag, drygt 2 veckor senare, så sa Alva när hon hittade smådinosar på Sannas preschool först; ”Jag älskar dinosaurier.” med rätt uttal och allt, och sedan tillade hon; ”Vi såg såna på museum!”.

Spaceneedle. Blev ingen uppresa dock, det var jättedyrt.

Fancy Day på preschool. Alla ungar hade finkläder på sig och det var mysig mellis med massa frukt och godis. Anledningen till att alla ser lite knepiga ut är att de förstås säger ”Cheese”. Jag har förbjudit Sanna att säga det, hahaha.
Sanna hade jeansklänning, döskallestrumpbyxa och mc-bootsen och jag tycker förstås att hon var finare än alla de andra tillsammans. Smaken är som baken, men min är bäst. (Och det tycker Sanna också!)
 

Vi har ju haft Valentine’s också. Jag har alltid avskytt firande av den dagen, den började firas när jag gick i gymnasiet och jag minns hur de mest populära tjejerna fick drösvis med rosor. De mindre spännande fick inga alls. Jag förbjöd min dåvarande att ge mig några blommor, jag tyckte att det var orättvist mot dem som inga fick.
I preschool gjorde barnen kort till alla, så det gjorde vi med. Många hade godis till. Konstig sed. Om jag ger min partner blommor 14/2, får jag strunta i honom resten av året då?
Sanna gjorde alla kort själv, hon kämpade som ett djur. Jag skrev till klyschor som jag hittade på internet. Ibland reste Sanna sig och sa att hon behövde ”springa omkring lite”.

Ungarna på Chuck E Cheese’s, TV:n visar någon berg- och dalbana och stolen rör sig. Frida hade nästan lika kul med Simpson-maskinen i bakgrunden.

Alva lagar Hasselbackspotatis och penslar här på smält smör.

Sannas teckningar imponerar. Hon ritar inte heller bara en sak, både saker, djur och människor ser bra ut. Ingen missar väl att dessa föreställer Spiderman resp SvampBob & Patrick?
 

Alva har också blivit urduktig. Hon ligger ofta på mage som en dagboksskrivande fjortis och ritar. För det mesta frihand, men här fyller hon i och det var så pass bra att jag frågade Sanna flertalet gånger om hon hjälpt till. Men tydligen inte.

Det är vår här. Påskliljor, tusenskönor och till och med en maskros har jag hittat. Terezas dotter Alanka har plockat snödroppar och små gula buskväxande blommor.

 

Med risk för att uttråka alla men jag kan inte låta bli. Här är min övningshörna på hotellet. Högerstolen bär mina rena kläder och vänster smutsiga träningskläder. Jag övar Esquiva till Combat-DVD:n inför lördagen. Söndagens låt med streetbrawl downward punch var verkligen att föredra. Gah, det var så roligt… jag vill åka igen!

Middag på fredagskvällen, rött te och vitaminbrus (var snuvig i veckan). Jag hade 2 små lussebullar också.

Tog bara fåtalet bilder, jag ska få av en kurskompis sen. Men här är vår instruktör Ben. Han kom ursprungligen från New York och det hördes tydligt på hans ”åajt?” (=alright). Fantastisk coach.

Jag träffade några som jag gärna behållit kontakten med, särskilt goa Sheila, men ingen bodde närmare än 1 timmes bilresa bort och då kände jag att det inte var nån idé att ens försöka.

 

Alva fick välja vad hon ville göra idag när vi droppat Sannapanna i preschool. Hon ville åka Björntvätt (biltvätt) och sitta hos mig och sedan ville hon handla på Trader’s. Hon behöver terapi… Vi köpte blåbär och jordgubbar, och det var tamej17 de största jordgubbar jag sett. När Viktor såg bilden sa han ”vilken gullig barnhand till den stora jordgubben”. Men vad F*N? Det är ju min hand ju!
Sanna sa att de var stora som dörrhandtag. Hon syftar alltså på amerikanska om nån undrar.

Det här hittade jag när jag kom hem. Tydligen hade Sanna bråkat så hon varnats om att det inte skulle bli något lördagsgodis. Viktor stod inne på dass och detta sköts in under dörren.
Översättning: ”Dumma pappa tycker Sanna, Snäll pappa tycker Alva. Vi är snälla.” Detta är lätt höjden av humor.

That’s it för idag. Godnatt!

Mellandagar (del 1) december 29, 2008

Så var det jul ett tag igen. Det har förstås inte orkats med något bloggande som kanske märkts, så idag blir det bilder.

 

Vi har haft vinter. Redmond i vinterskrud, och Microsoft-skylten måste förstås vara med. Man ska inga andra gudar hava jämte dem! :-)

 

Den här kvällen den 19:e hade vi barnvakt, Elin tog hand om barnen när vi först åkte ut och köpte de sista julklapparna till barnen och sedan käkade på Claim Jumper. Vi var en vända i Bellevue där det snöade rejält. Vi var inte många på vägarna.
 

De stängde kl 22 och vi såg inte en bil på vägen hem genom det -10-gradiga Redmond. Väl hemma fixade Viktor varsin drink som vi drack i bubbelpoolen. Det snöade i våra badrockar, (var inte kul att sätta på sig efteråt,) vi oroade oss för att snön i Rhododendronbusken ovanför skulle rasa i huvet på oss och jag förbannade kapillärkraften som blötte mitt hår fullkomligt, men kul var det! På nyår är det förhoppningsvis varmare och har Alvas snuva gått över ska barnen också få bada då.

 

Så kom söndagen då Elin skulle till Kalifornien, hennes länge efterlängtade sista-vecka i USA. Vi skjutsade in till Seattle och Greyhound, hon valde buss för att få se mer av landet. Flytbron var oväntat nog rejält snöig och vi anade hur det skulle vara i stan. Som tur var körde vi rakt på Greyhound. Elin hoppade ur med all sin packning, det blir mycket när man ska hem efter 3 månader här, jag sa att ”om det nu blir några problem och bussarna inte skulle gå så ring mig på mobilen så hämtar vi upp dig igen. Vi skulle en snabbis till Ikea och sedan vidare på adventsfika och åkte nästan genast. Dumt. Vi kom bara upp på motorvägen och så ringde stackars Elin, alla bussar var inställda sedan dagen innan. Nu började vårt lilla snöäventyr. Jag gillar och är bra på att köra i snö, men det här var en utmaning. Till att börja hittar jag inte alls, men så tillkom halkan. Precis innan vi hittade en avfart att vända vid åkte vi under en bro på vilken det stod runt 20 övergivna bilar. Folk hade väl fastnat i köer och till slut bara gått. Det var minst 1 dm snö på bilarna. Vi åkte naturligtvis av på fel avfart, tack vare rutnätet är det dock lätt, vi skulle till 9:e från 4:an. Men, jag hittade bara branta uppförsbackar, och jag pratar inte branta bara, utan asbranta. Det stod ett par – tre dm snö i dem, det var oplogat och vi har sommardäck och inte 4-hjulsdrift (upptäckte vi). Jag svettades rejält, men upp kom vi. Bilens bakdel sladdrade omkring som en pendel, men upp kom vi. Vi hann både hämta upp Elin och i tid till adventsfikat, men avstickaren till Ikea fick förstås vänta.
 
”Var f*n är vi?”
    

Vi såg tre bussar som hade fastnat.

Sanna är galen. Eller nej, hon är faktiskt helt o-galen när jag tänker efter.

Elin och jag hemma hos Cilla och Olof. Vi överlevde!

 

På måndagen åkte vi till preschool för att lämna julklappar, skolan har några nära boende familjer med dålig ekonomi, vilka fått lämna önskelistor och vi har kunnat köpa julklappar (helt frivilligt och ingen ser om vi inte donerat). Vi hade 2 pyjamasar och 2 Barbiesar till ett par 3-åriga tvillingflickor samt småbilar till en liten pojke. Skolan ligger vid en kyrka och de verkade ha haft Snow Day de också för snön var orörd. Inte länge. När jag kom ut efter att ha lämnat paketen hade Sanna och Viktor redan byggt en snögubbe. 

Elin rullade envist på en enorm snöboll för nästa gubbe.
Det här var bara för kul. Bättre bygg-snö hade ingen av oss något minne av.

Elins gumma har tuttar, jag undrar vad kyrkobesökarna tyckte om det. Hon hade ryggen mot vägen dock! Snögumman alltså.

Road trip oktober 20, 2008

Jag älskar verkligen Sverige och sveriges natur. Men naturen är otroligt nog vackrare här, och mer varierande.

Vägen till Leavenworth gick till stor del mellan berg. Jag såg bara en tunnel och kort sträcka som sprängts ut, i den utsträckning det gick hade man låtit vägen slingra sig naturligt. På vår sida av bergen var det bördigt med tät växtlighet, mossklädda stammar och täta träd nära vägen. Det var helt rätt att åka nu, höstfärgerna målade landskapet i vackra, klara färger. Bredvid vägen strömmade en flod förbi nästan hela vägen.

Jag vet inte om jag lyckats fånga på en endaste bild hur vackert det verkligen var, men vi var helt tagna. Till och med barnen utbrast då och då att det var vackert. Idag blir det bild-orgie.

 

Jag älskar de här balla broarna, både när de är nya och gröna och när de är gamla och rostiga.

 

 

Tidigare nämnda tunneln

 

   

 

Alva skrattar så hon kiknar åt hur hon hängt ankan på tårna. ”Helt crazy är jag.” Sanna är lite mer down to earth och övar på att knyta rosetter, men stor-povvens halsduk är för tjock. Båda var löjligt duktiga i bilen.
 

 

Här syns spår efter en skogsbrand. En lång sträcka kantades vägen av svedda eller helsvarta, döda träd. Det var otäckt men samtidigt vackert.
  

 

Så nådde vi Leavenworth. Vi försökte dra ner på förväntningarna. Viktor hade läst på men jag hade bara bekantas ord i minnet; en genuin tysk stad med tyskättlingar. Och visst var det vackert, men jag märkte rätt snabbt att genuint var det definitivt inte. När jag klagade över att jag erbjöds en bratwurst när jag bett om wienerkorv berättade Viktor att man tydligen bara bestämt sig någon gång på 60-talet för att man behövde en gimmick och så byggde man en Bayern-influerad by.

Och visst var det helt turistinriktat. Det var Oktoberfest den här helgen men vi var där tidigt på fredagen och åkte innan superi-tälten öppnade. Vi promenerade längs shoppingstråket och det var mat, mat, 60% restauranger av något slag (från bratwurst till choklad och glass menar jag då, men hur mycket kan folk äta lixom?), 30% souvenirer och 10% ”övrigt”. I den pyttiga byn fanns t ex 2 gammaldags fotostudior, de flesta byar har väl inte en enda? Vi tog förstås! Bäst var ju att jag faktiskt hittade wieners till slut! Är det nåt som amrisarna är urdåliga på så är det korv. Det enda ätbara jag hittat är kalkon-hot dogs. Kan inte låta bli att garva åt mig själv, jag har ju nosat reda på alla mina måsten hemifrån, jag har leverpastej, kräftor, mannagryn, knäckebröd, tunnbröd, skumbollar (mums-mums alltså), etc. Jag är sjuk.

 

 

 

 

Lunch på Gustav’s
  

 

Lite hus
  

 

Det här är bara töntigt. Men, vi fick oss ett rejält gott skratt. Det fanns förstås fler, men den här var töntigast. Alla affärer hette något … Haus.
 

 

Barn ska vara lite geggiga. Gärna av glass.

 

Sen drog vi. Vi skulle sova i Lake Chelan eftersom det pga Oktoberfesten var packat, i dubbel bemärkelse!, i Leavenworth. Det visade sig vara mycket bättre, vi var glada över att få åka vidare.

På andra sidan bergen, eller där de åtminstone blir lite lägre, är klimatet helt annorlunda. Nära Leavenworth snöade det redan i början av oktober, (i skrivandets stund faller snön i Peter’s Pass, det ser ut att vara en decimeter redan,) men efter bergen är det öken. Vi kände till detta, men förvånades ändå stort. Tog med en skylt också så ni i Sverige skulle få lite USA-feeling!
 

 

Jag trodde naivt att det inte skulle finnas behov för vintertid här, men det var kolsvart klockan 7 pm. Det är konstigt. Varmt ute, men ändå höstlöv överallt och mörkt. Sanna är pigg å glad.
 

 

Chelan är en kobojsarstad. Man kan lätt se det framför sig, cowboys som rider på sandiga gator och ett par salooner istället för asfalt, Safeway och micro-biograf. Tyvärr blev inga bilder bra.

 

Barnen älskade hotellet av någon underlig anledning.
(Nej, de får varken hoppa i sängen eller titta på tv i den hemma.)

 

Vi käkade frukost på hotellet och jag blev lite irriterad över att det inte fanns någon mat, bara bullar. Det fanns våfflor och Eggo’s (vilket också är våfflor för den oinvigne) och bagels och olika bullar. Påläggen bestod av sylt och sirap. Det fanns ett antal olika färgglada flingor. Det fanns yoghurt med mer socker än yoghurt i, jag läste inte på innehållsförteckningen, smakade och höll på att spotta ut igen. Det enda jag kunde äta var äggen och håll i er, de hade inte kokt dem själva. De ligger färdigkokta 2 och 2 i små hårdplastpaket, i restaurangen hade man lagt dem på is. Både gott och miljövänligt… eller hur! Jag hittade ingen vidare tepåse, tänkte att den jag fann fick duga men, naturligtvis smakade det kaffe av vattnet.

Det var blåsigt på stranden, och innan solen kom fram ordentligt vid 12-tiden var det rätt kyligt. Vi hoppas få återvända när det är sommar igen, då är det nog riktigt jäkla fantastiskt.

 

Alva hittade en jättestor ”krita”, drivved av ceder. Vi gillade den alla tre och tog med den hem.
  

 

Yey, USA.
 

 

Druvodling nära hotellet. Vi kikade och smakade på druvorna som var äckligt söta, små och fulla med kärnor, med andra ord inte avsedda för att ätas. Det fanns provsmakning av vin, men det är ju f*n inte gott! Hellre juice. Vi kelade med getter, Sanna blev så förälskad. Jag gick in och frågade lite försiktigt ”that black goat, is he supposed to be out or… did he escape…?” Den hade smitit. Det fanns lamor också, och äppelträdsodling. Alva var galen i de läskiga vindruvorna och i fallfrukten under äppelträden. Det var ett roligt besök, såna här saker är de jag uppskattar allra mest! Det saknade jag alltid när jag var liten, hur man var nyfiken på saker och inte fick stanna. Nu får jag – och gör det!
   

   

 

Dags att åka hem igen.

 

Så var det lite skogsbrand. Lukta illa.
  

 

Yey USA. Känns bekant…?

 

Jag tror det blev 52 bilder = kortlek!