Man är inte bara glömsk utan ignorant också december 4, 2009

Idag har jag tränat i 3 timmar och 50 minuter, detta efter att ha ätit en proteinbar på 200 kcal. Jag är helt slut. Men lycklig.

Sanna går i skolan 8.25 – 15, förutom på onsdagar då hon slutar 13.30. Om ni inte omgående tänker tanken ”oj vad lätt att glömma” så kan jag säga ”oj vad det är lätt att glömma”. Varannan onsdag har hon girl scouts till 14.30. Men nu ligger det till såhär; nästa vecka ska Sanna följa med girl scouts på caroling på ett närbeläget sjukhem. Detta innebär fler möten, hon var på insvärningmötet förra onsdagen och hade extramöte för att öva på julsångerna i måndags. När onsdagen väl kom då hade morsan totalt glömt bort vad det var för veckodag och varför och 13.30 när Sannapanna slutade satt man godan ro och la patiens eller något annat intelligent som morsor gör. 13.39 slog det mig att, shit, jag har visst barn. Jag vrålade på Alva att det var dags att lubba, letade upp telefonnumret till skolan för att ringa dem och be någon hålla flickstackarn sällskap och så sprang vi. Sanna springer fort, men hon orkar inte springa mer än halvvägs till skolan, det är straxt under en kilometer dit. När uppförsbacken kommer flåsar hon som en blåsbälg och säger att hon håller på att dö. Alva kutade hela vägen, dessutom så pass fort att jag var tvungen att springa också. När vi kom fram så hittade vi Sanna sittande tillsammans med ett par handfullar andra bortglömda barn. Hon flinade och verkade vara på gott humör men lät mig veta att det minsann var riktigt pinsamt.

Idag sprang vi inte till Kindergarten, inte mycket i alla fall, även om Alva gjorde sitt bästa att motivera mig genom att springa som en galning och samtidigt skratta så det gurglade, nej porlade, om henne. Nej, jag orkar inte. Jag vill ligga ner. Helst sova, men bubbelpool fungerar också. Det blir det tyvärr inget av med ikväll, det är parents night out, denna gång på Alvas preschool och hon ser fram emot att visa sin skola för Sanna, som i sin tur ser fram emot att visas. Jag är klar med julklapparna till Sverige, ikväll ska vi ordna Viktors till Sverige, och eventuellt till våra småtjejer också… om de ska få några alltså. Jag har funderat på en säck potatis. Sån där mjölig som man gör mos på. Haha, de skulle säkert ha roligare med en säck potatis + grejer som de redan har, som pärlor, vattenfärg, pinnar och lim, än med allt skräp som man vanligen köper till dem. Potatis it is!

.

Den största nyheten just nu, åtminstone här i staten, är en dödsskjutning i Lakewood där 4 poliser miste livet. Lakewood ligger ungefär 1 timme söder om oss, vid Tacoma som det nästan alltid handlar om när TV rapporterar om våldsamheter i staten. En man som satt inne på över 90 år, många undrar varför han hade släppts, visste om att poliser brukade sitta på ett café och gick dit för att döda dem och sedan hade han planerat att gå vidare för att skjuta civila. Nu blev han hindrad från det sistnämnda tack vare en skottskada i buken som han ådrog sig på cafét, men de 4 poliserna klarade sig alltså inte. 2 dagar senare var gärningsmannen fortfarande på fri fot, han fick tydligen en hel del hjälp, men upptäcktes till slut av en polis och sköts till döds.

Att han hittats och dödats missade jag, en kompis berättade det igår kväll. Jag erkänner att jag sa ”yes!” när hon berättade att han dödats. Det kunde ju ha gått värre så.

Jag skäms över att jag inte följer nyheterna, men för det mesta är de så ofattbart ointressanta att jag inte ids ha skräpet på. Det är ett väldigt tjat om de nyheter som har något värde, och tjatet fylls ut med kvasinyheter i nivå med sista sidorna i stockholmsförorternas lokaltidningar. Utomlandset (vilket bra ord!) finns inte, såvida det inte finns amerikaner inblandade – så klart, som t ex nu när en ung amerikanska står inför rätta i Italien. Vete katten om hon är skyldig, men är hon oskyldig så förstår jag att amrisarna blir upprörda, inga oskyldiga har ju någonsin dömts i det här landet…

Jag minns nyheterna i Florida våren 1994. Först var det Tonya & Nancy. Jag var så less på brudarna, det enda de pratade om på tv var dem. Visst var det fult gjort att slå den vinnande isprinsessan på benet, men någon begränsning på folks nyfikenhet måste det väl ändå finnas. Hon gjorde ju knappt illa sig!

Så gjorde någon lokal borgmästare något dumt, tack, tack, jag minns inte vad det var, annat än att jag var tacksam för att det tog fokus från skridskogänget.

Det höll i sig några dagar. Sedan bekantades man med OJ Simpson. Efter att ha sett honom jagas på motorvägen någonstans mellan femhundrafemtielva och tolv miljoner gånger så bestämde jag mig för att jag personligen skulle strypa honom om jag sprang på honom. Jag vet att han är flera meter lång och säkert är rätt stark också, men är man tillräckligt irriterad så lyckas man nog.

Hemlängtan och julpyssel november 30, 2009

Förra helgen råkade jag på min första religionsdiskussion. Det finns 2 krokar jag normalt inte nappar på, politik eftersom jag trots mitt intresse innan vi flyttade är så dålig på det, och religion eftersom jag även där inte anser mig kunnig nog, samt att om jag ska diskutera vill jag gärna vara ärlig, och vad gäller religion kan jag inte vara ärlig utan att såra. Men, när den här kvinnan, Ruth, ursäktade sig och sedan sa på ett nedlåtande vis att Sverige var efterblivna vad gäller religion. Såe… jag inte bara nappade på betet, utan förberedde mig på att svälja hela henne. Faktum är ju att svenskar slutade tro på Gud i ungefär samma veva som man slutade tro på tomtar och troll, det sa jag inte, men jag förklarade för henne att vi absolut inte låg efter utan före. Vi är trygga och behöver inte längre en tro. (Det är svårt att tro att är kristen, va?) Hon tyckte inte att rikedom ersatte behovet av tro, och det håller jag ju med om och betonade tryggheten, hur vi vet att vi har mat på bordet varje dag och att vi inte kommer att förlora våra barn i någon banal sjukdom som vi idag har penicillin mot. Det här föll inte i god jord vill jag lova! Men jag kunde inte sluta heller, jag blev besviken på henne, hon var ingenjör på Boeing och jag trodde att hon var intelligent, men så börjar hon snacka skit om andra religioner, om att man i samtliga andra måste bli bättre hela tiden och sikta på att bli Gud. Jag började faktiskt skratta. Det var så dumt. ”Mm… är det inte så att man ska bli den bästa man själv kan bli?” Att sikta på Gud är väl fel överallt, trodde jag i alla fall. Hon trodde mig inte och började prata om hur Jesus skapade en bro så man inte längre behöver vara perfekt utan kan nå himmelriket ändå.

Ja, det äcklar mig att höra sånt här, särskilt när det visade sig att hon trots att hon inte är katolik tror på bikt, denna styggelse! Denna enkla lösning på att få göra vad man vill och ändå kalla sig god kristen! Sorry chixet, men om du häcklar mitt land och sedan berättar sånt, då kan jag inte hindra mig. Så jag fortsatte. Med att Bibeln är påhittad saga skriven av äckliga, kvinnohatande gubbar flera 100 år efter Kristus, och att om alla biktande hycklare kommer till himlen men inte exemplvis min mor, trots att hon är bättre än samtliga kristna jag känner, då har jag inget där att göra heller! Ruth sa inte emot, hahaha! Jag tror att hon gav upp.

Jag undrar om Jesus inte bara gav dem en genväg till Sankte Per, det gav dem även en rätt till att vara så dåliga som möjligt. ”Stoppa ner min plus sized snabbmatsmiddag i 3-dubbla plastkassar som jag slänger när jag kört hem i min 3-liter-milen-Ford. Sen ska jag slå mina ungar, kalla min fru för hora, skjuta prick på ekorrar och imorgon ska vi gå i kyrkan.”

Det här skulle egentligen vara en parantes! Jag eldar upp mig. Vad jag skulle komma till är att efter den här ”incidenten” så har jag längtat hem. Men om jag minns rätt så gjorde jag det i fjol också precis runt jul. Perversa drömmar om familjeträffar, Barnens Djungel, synthklubbar, shopping, vårt hus, (som är uthyrt i 1½ år till,) svensk kvalitet, arbetsmarknad man förstår sig på, dagis som har barnen utomhus, och så vidare, de svärmar i huvudet konstant. Idag har jag satt upp elljusstakar och det lilla julpynt vi har, vi improviserar, men jag saknar jullådan som jag glömde på vinden i Sollentuna. Julen är favoriten, och det gör väl hemlängtan ännu starkare.

 

Jag har inte orkat blogga så mycket på sistone. Har inte mycket att säga. Skjutsar ungar, tränar, pysslar hemma, handlar. Ärligt talat så vete katten vad jag gör.  Vi har just haft Thanksgiving och ätit kalkon. Sedan var det black Friday, och vi handlade inget i år heller, men det var mycket folk ute. Jag tror att handlarna försöker införa något nytt, Cyber Monday, då ska man förköpa sig på internet istället. Vi behövde ny scanner eftersom vår gamla gick sönder för ett par år sedan, så vi beställde en från Best Buy, vi fick den för halva priset tack vare utdragen Black Friday och med gratis frakt tack vare Cyber Monday. Så behöver man något är det ju bra med dylika orgier i reashopping.

Alltså, bilder.

Alva har varit hos ögondoktorn och fått glasögon.

Alva älskar tomten och kramar så mycket hon kan. Sanna vill helst hålla sig några meter ifrån, vi tvingar henne att sitta bredvid. Men han var så rar så att hon gick med på att sitta i knät!

Det finns skumbollar här, men de är miljövidrigt importerade och sega pga sin aktningsvärda ålder samt okunskapen gällande förvaringen. Så jag testade att göra egna. Rånen blev bara pannkaka så nästa gång blir det färdigköpta smörgåsrån. Annars var de väl rätt goda.
Mums-Mums:

Sanna blev officiellt en Daisy Girl Scout i onsdags. Far var med och förevigade, filmkameran var med och bjöd på överraskningen ”inget batteri”. Vi har småfilmer tagna med vanliga kameran, om någon vill ha så säg till.
  

Vi på hoppborgsstället Pump It Up i Kirkland på Thanksgivingsmorgonen.
 

Det är svårt att fota kolibrier, de är så snabba att man tror att de teleporterar sig. Men här sitter han och sörplar sockerlag från kolibrimataren. Hoppas att jag kan få chansen att visa en bättre bild i framtiden!

Prinsessåldern är här!

Vi är ovana vid detta, vi har ju bara erfarenhet av vår 6-åring som struntar i allt vad prinsessor heter. Men det är mysigt. Dräkten har Alva fått efter Sannas klasskompis som är för stor för den. Flickans mamma är jätterar, jag tror att vi börjar bli vänner.

Utslagen flickunge med prinsess-spöt i handen.

Det här förvånade oss, precis som det gjorde i fjol. Granarna står sig längre eftersom det är en annan art än de som säljs inför jul i Sverige, men att börja sälja, och att det fanns köpare, redan 28 november, det är ju jättekonstigt.

Idag har vi varit på Ikea. Handlade massa ljus, jag ville köpa adventssljusstake men hittade ingen och fick improvisera. 4 elljusstakar har vi dock hittat. Det blev sill och lutfisk, dill, pärlsocker och vaniljsocker, Paradis och annat trevligt. Vi åker förstås nästran bara dit för matens skull.

Vi hade lämnat in barnen i barnhörnan och satte oss för att fika en stund. Den surrealistiska omgivningen, med den välkända inredning och alla svenska ord, det kändes precis som att vara i Sverige! Dessutom var inte barnen med, det är de alltid här, men i Sverige lämnade vi dem till farmor och farfar, så det kändes extra skumt. Viktor började plötsligt fnissa åt något, jag såg inte riktigt så han fotade och visade mig…

‘

Svart päls stack ut ur stjärtskåran. Härligt!
Det är inte ofta Viktor fnissar!

Fjolårets hemgjorda adventsljusstake var ful och slängdes, i år orkar jag inte göra en ny. Fat och blockljus blir det i år.

 

Trevlig första advent på er.

Pest och kolera november 17, 2009

Jag vet inte om det är för att de är olika som samma sjukdom yttrar sig på olika vis, eller om de helt enkelt fått olika saker och kommer att smitta varandra.

Alva vaknade gång på gång och grät sig igenom halva natten. För att jag skulle orka vara vaken med henne nästa dag fick hon ändå ligga kvar i sin säng. Hon kom in till oss strax före 5. En stund senare kommer Sanna och försöker hitta plats i den redan fulla sängen. Sedan börjar hon kräkas. Jag skulle tro att hon har spytt 10 gånger sedan halv 6-tiden.

Nu sitter fnösktorr Alva med rinnande, rödsvullna och flagande ögon och kinderna fulla med spår av feberprickar och snorar och suger i sig juice till vänster i soffan. Till höger ligger en törstig, hålögd och och redan utmärglad stackars Sanna med hink 3 dm från ansiktet. De dumglor på Dora och Diego. Kanske pratar de flytande spanska imorgon? Bara det inte kommer Ni hao, Kai-Lan efteråt…

Men idag skiner solen från en molnfri himmel. Det är kallt, men vem bryr sig när det är såhär vackert?

 

Jag vet inte om någon hade tänkt skicka julklappar, men ifall att tänkte jag lägga ut flickornas önskelistor. Tänk på miljön bara, de blir gladare för svenskt godis än plast som är roligt i 5 minuter. De har så himla mycket att de glömmer att de har saker. Film och musik är jättebra! Det finns 3 filmboxar som de skulle älska, 
”En cell-sam historia”
”Det var en gång: Människan – tidernas äventyr”
”Det var en gång: Rymden”.

Särskilt Sanna älskar att lära. Hennes favoritspel just nu köpte jag begagnat för någon dollar på en second hand-affär, hon lär sig skriva, läsa och matematik. Vi kommer pga plats och överflödet bara att köpa någon film, spel, Lego och pyssel- och ritgrejer i år. De ritar mycket. Alva gillar söta saker, små söta djur kan hon hålla i handen i dagar.

Sanna:
Cerat (helst mintsmak eller kola)
Dataspel
Tuschpennor
Lego (inget gulligt)
Svårt dinosauriepussel (100+ bitar)
Bamsetidningar
Pyjamas i storlek 128 eller S. Med Spiderman, döskallar eller annat coolt. (Pyjamasar är i 99% av fallen syntetiska, så vi importerar bomullspyjamasar)
Godis: hallon/lakrits-döskallar och geleläppar
Pop-up lektält, Laban eller Bamse
Polisbil med radarkontroll (149:- från Dickie)

Alva (de 2 första på listan garvar vi bara åt,  3-åringar alltså!):
Dator som Sanna
Mobiltelefon som mamma
Smink
Playmobil: träd, prinsessor (annat gulligt)
Smågodis, sött
Tuschpennor
Mora träsk-film som man kan dansa till
Alva behöver inga kläder, men hon drar 104 eller hellre 110.

Jag är enkel:
Bittermandelolja
Roiboos Raspberry Cream lösviktste, såvitt jag finns det bara på Vinn Stinsen

 

Alva vrålar från lekrummet. ”MAMMA!! Jag vill inte lyssna på Tigerjakten någe MEEER!!” Verkar vara dags att gå, haha!

Istället för värmefilt november 16, 2009

Mina barn gör och framför allt säger så himla mycket kul just nu. Jag önskar att jag kunde samla allt i en burk och spara för evigt. Men de små räkorna bara växer och inga foton, filmade sekvenser eller blogginlägg kan hålla kvar det som de är just nu.
Alva bestämde att hon skulle fira helg med 40 graders feber och gjorde så. Vi lämnade in ungarna på Parents Night Out på gymmet och gick sedan ut för att se på bio. Vi hittade ingen film, shoppade lite men köpte inget, gick till vår favoritrestaurang. Där hade man privatfest. De bad om ursäkt och gav oss rabattkupong till nästa besök. Trevlig gest ändå tyckte vi och gick nästdörrs.

Vi var tillbaka på gymmet en kvart i 9. Sanna sparkade boll med svenska kompisarna Simon (som jag tror hon är kär i, besvarat, för han har skickat brev och teckningar med snigelpost) och hans lillasyster Amanda. Alva satt i ett hörn på en matta, glodde in i väggen och hade feber. Röd och fnasig med gråblå ringar under ögonen. Brändes när man tog på henne. Sanna berättade att lillasyrran inte hade ätit någon pizza och att hon somnat på kuddarna framför tv:n. Hon sov i bilen på väg hem. Hon har fått små bubbelgumssmakande barn-tylenol när febern gått över 40. Hon är nu inne på sin 3:e dag, men hon är bara ljum och säkert inte varmare än 38 idag. Det kändes som att hon behövde komma ut. Jag drog på henne regnställ (kallas kul nog för Swedish raingear här) och vi gick ut och fixade. Det regnade konstant men det är 14 grader varmt och helt ok. Ställde undan utemöblerna i skjulet, sopade trappan och ställde undan alla leksaker. Klorerade poolen och fyllde den återigen tömda dammen. Alva och jag kom fram till att det är Dumbo som tömmer den, eftersom andra elefanter skulle ha svårt att ta sig dit utan att lämna spår.
 

Efter en timme i den fuktfriska luften verkar ungen så mycket fräschare.
Hon gick in och jag lärde henne använda CD-spelaren eftersom Sanna inte är hemma, och hon börjar bli gammal nog. Nu hittar hon både power och play, och hon har hört på Tigerjakten många gånger idag.

Själv är jag trött som ett as eftersom hon höll mig vaken halva natten. Hon hade så mycket slem i halsen att hon kräktes lite vid ett tillfälle. Tja, en fördel är ju att jag inte behöver dubbla täcken. Jag har en liten, visserligen sprattlande, men aldrig svalnande värmekälla i sängen.

…

Kan man inte göra annat så stannar man inne. Vi har haft pysselorgie som började… redan i torsdags vill jag minnas att det var. Sanna har målat sammetstavlor och på små plastbitar som man lägger i ugnen för att krympa dem till smycken.

Viktor stryker på sitt Einstürzende Neubauten-tryck, hans gamla tee är slut och han får inte min! (Han får inte på sig min, haha!)

Jag har sytt pennkjol med körsbär på svart bakgrund. Sedan tryckt Cherry Coke-tee. Kjolen toppen, tröjan lite nja…

Bakat pumpapaj på Sannas begäran, men flickstackarn överdoserade Mac&Cheese och orkade bara en tugga. ”This pie will self destruct within 60 seconds” And it did.

Vi ska sy dockkläder, Sanna har beställt karatedräkt till Povven, Alva klänning till Kissen. Alva har annars mest legat framför tv:n när hon inte målat.

.

Sanna på girl scout-möte. Nästa onsdag ska hon svära eden och bli officiell Daisy. Alla är välkomna att närvara, Arts & Science room på Audobon Elementary 12:30.
 

Otroligt att jag inte trodde att de fanns. De växer överallt. Här mellan asfalt och kantsten. Tyvärr spelar det ingen roll hur mycket smör, vispgrädde och salt jag vräker i, det blir ändå aldrig lika gott som när mamma stuvar.

Så var det höst november 13, 2009

Jag köpte tyg på Joann’s och tänkte helt galet. 1 pound är ju straxt under ett halvt kilo. Så när jag köpte tyg och det kostade $7 per yard så tänkte jag att ”vad dyrt för lite bomullstyg”. När jag kom hem insåg jag att en yard och en meter är nästan detsamma, så det var inte alls $15 metern som jag fick för mig. Nu känner man sig smart.

Förstår ni varför matematisk statistik inte är min grej? (Fortfarande lättad över avhoppet!)

Ska se om jag lyckas laga symaskinen, den verkar ha skakat sönder i flytten. Fixar jag den så kan jag åtminstone känna mig lite tekniskt kunnig och det överglänser kanske mina matematiska tillkortakommanden.

 

Det är verkligen ful-höst. Jag tror dagen som var kan ha varit den fulast jag sett, trots att det för omväxlings skull klarnade på eftermiddagen. Man är ju van vid blågrå himmel, rejäl nederbörd och betonginnerstad, men med lätt dimma som täcke över barrträden blir det sista gröna också grått.

Men jag konstaterar bara, klagar inte. Jag gillar årstider. Dagarna går. Viktor har varit hemma ett par dagar och igår efter att barnen var lämnade på sina respektive skolor stod vi ensamma hemma och åt frukost. Vi såg på varandra där vi stod och lyssnade på tystnaden. ”Vad konstigt det är” sa jag. ”Här står vi i USA, ingen är på jobbet och inget barn är hemma, i ett stort hus och…” Det är lustigt hur det blir.

Det har varit lite nostalgiskt de senaste dagarna. Vi fantiserar om framtiden, som vi inte vet vad vi ska göra av. Ibland längtar vi efter vårt Sollentuna-hus av fantastisk kvalitet, efter platta organisationer och Apotekarnes julmust och Änglamarks toapapper.

Prognos: regn med risk för spöregn november 11, 2009

Oj vad det regnar! Jag har aldrig sett så mycket nederbörd. Jag bryr mig föga, det är hyfsat varmt och jag måste inte vara ute särskilt mycket. När jag väl är ute så hittar jag bläcksvamp! Det enda som jag ogillar är att köra i regnet, i Sverige regnar det inte så ofta om kvällarna, här regnar det mest efter att det blivit mörkt och jag ser ingenting. Värst är i början av 520, där det står en radda betonggrisar längs vägen eftersom man håller på med vägarbeten för att bredda vägen. Där har jag fått mina enda vattenplaningar, trots alla ”chanser” förr om åren har jag aldrig upplevt riktig vattenplaning, ratten formligen slits ur händerna på en och det är nära att man flyger in i betonggrisavdelaren. Numer sniglar jag i vänsterfilen på väg hem från gymmet, och folk får köra om på insidan om de vill köra fortare än 50 mph som det är där.

Alva som mer eller mindre missade Pippi-åldern (undrar vad det kommer att innebära för hennes utveckling) är officiellt inne i prinsess-åldern. Hon vill ha Snövit-klänning och envisas med att hon är en prinsessa. Jag tycker inte att det är jätteroligt, varför ska hon vara prinsessa för? Kan hon inte bara vara en exceptionellt underbar unge? Det är ju redan klart! Hennes 3-årstrots, som så mycket mer åldersmässigt korrekt heter ”terribles twos” här, var väldigt mild. Nu är hon inne i en ifrågasättande ålder, och får för sig att sura och säga emot minsta lilla. Som tur är så är hon ju en exceptionellt underbar unge och ungefär lika långsint som en guldfisk, så hennes små åsiktsanfall blir knappt märkbara.

Sanna och Alva tittar på Snövit och det var så läskigt att Sanna fick lugna lillasyrran.

Jag firade kursavslutet och åkte till Nordstrom Rack och fyndade. Nordstroms är svindyrt, men racket säljer ut billigt. Det var verkligen roligt, jag tror att det var nystädat så det var lättare att hitta än sist jag var där. Hittade bland annat en fantastisk ”liten svart” från CK för bara $50. Behövs, mina klänningar som ännu inte lämnats till välgörenhet sitter förfärligt illa. Men allt är inte dåligt, på baletten i lördags så frågade en annan 3-årings mamma om jag också var dansare. Jag skrattade och sa att jag har 2 högerfötter och hon påpekade att hon trodde att jag var det. Gjorde hela min dag.

Tyvärr gjorde det inte kvällen. 6 sigma-provet gick inget vidare, jag har ingen aning om ifall jag klarade det. Provet var 02-05 (11-14 svensk tid) och jag var extremt trött och kom därför inte igång ordentligt förrän hälften av de 3 timmarna hade gått. Skrev så fort jag kunde när jag väl börjat, men hann inte riktigt med allt. Smällde i mig mina guarana-piller så när jag väl skulle lägga mig 5.30 var ögonen som tefat. Sov lite drygt 2 timmar, vaknade med pingpong-ögon igen. Vi åkte till gymmet. Jag tål inte sömnbrist, ett par timmars brist kan gå bra, men 5 saknade och jag är som drogad. Nästa kurs började igår och verkar dödligt tråkig. Jag funderar starkt på att strunta i den. Jag vill hellre söka jobb på heltid och bygga hemsida, det var så länge sedan sist. Jag överlägger på daglig basis med mig själv, ska jag köpa andra kursboken och börja eller ska jag bara strunta i det direkt? Statistik är så vansinnigt tråkigt, visst skulle det vara kul att anta utmaningen – om jag klarar den, men jag vet inte ens om jag kommer att ha nytta av kursen. Jag hatar att ge upp, jag känner mig som värsta förloraren, men det är så tråååkiiigt… Kan inte nån bestämma åt mig?

Onsdag imorgon och Sanna har ledigt från Kindergarten pga Veterans Day. Det försiggick tydligen en del flaggviftande i skolan idag, sånger om det härliga landet sjöngs och soldater besökte skolan och berättade om sina hjältedåd. Viktor berättade hur fasligt likt landet är totalitära stater och drog sig till minnes de ryska soldater som besökte hans barndoms skolor. För att ta till en gammal hederlig särskrivning: smak löst. Fascinerande på så många plan att jag inte ens orkar brodera ut, ja ni hajar.

Sånt här skriver barnen ofta, gärna och självmant i Amerikatt.

 

Jag gav upp att hitta vems av barnens strumpor som var vems. Så Sanna har fått ett jobb att utföra och det gör hon glatt, snabbt och effektivt.

Sanna är för övrigt så himla cool. Hon fixar att hålla på med sin nya dator, flyttar DVD-driven mellan maskinerna och chattar. Hon räknar, hon skriver. Sport vill jag knappt gå in på, hon fixar allt. Vi gör yoga ibland, där jag leder i flexibilitet vinner hon i styrka. Hon är fantastisk på karaten. Inga problem med någonting. Måste visa när hon gör yoga, det är så gulligt.

Bakasana (crane pose)
 

Adho mukha svanasana (Downward-facing dog)

Urdhva mukha svanasana (Upward-facing dog)

Tadasana – Mountain pose with little baby back bend

 

Jag är nykär i min man. Han är fortfarande den snyggaste killen jag vet.
Viktor stressar på jobbet just nu. Han jobbar likväl inte jättemycket, men till skillnad från många andra så jobbar han när han jobbar, så han kommer hem i tid om kvällarna.

Nu är klockan halv ett, dags att krypa ner hos lillgrisen som redan lagt sig i vår säng. Vi ska ha roligt imorgon, småchixen och jag.

Morsan är sentimental november 6, 2009

20% av mitt energiintag kommer från choklad.
Är det bra?
Måste det vara eftersom jag är så söt…

 

Imorse skulle jag lämna Sanna i skolan som vanligt och sedan åka raka vägen till gymmet. Man kör en liten bit, och den sista biten är en gångväg, bred nog för kanske 3-4 att gå i bredd. Det handlar om kanske 50 meter med höga staket om sidorna, sedan kommer man in på skolgården. Jag i mina microcykelbrallor undrade tankspritt om hon ville gå själv sista biten. Det ville hon. Frågade oroligt några gånger om hon var säker. Hjälpte henne över gatan, det är inte lika mycket gatuövergående här så vi får säga ”vänster-höger-vänster” än. Så fort hon var över vägen och inne i gången så glömde hon mig. Jag såg henne skutta fram med hoppsansteg. Hela vägen tills den svängde in på skolgården dansade hon, lycklig utan några som helst problem i världen. Jag log sentimentalt åt henne. Vad stor hon är.

 

Naturligtvis facebook:ar jag ibland. Jag uppskattar siten nu när vi bor här. Mitt senaste inlägg är att jag älskar staten och de som bor här. Det stämmer verkligen. Anledningen till detta nyförälskat, sliskiga uttalande bottnar förstås i något. Någon dryg månad har jag under den timmen vi väntar på Sannas karate, småpratat med två urtrevliga kvinnor. De är kanske 10 år äldre än jag och har större barn som dansar balett i grannrummet till dojon. Den ena kvinnan är mexikanska och vi tre pratar gärna om kulturella skillnader, som blodpudding (svenskt och mexikanskt, amerikanskan höll masken ett tag men blev till slut grön i ansiktet och sa att vi var äckliga) och julfirande och liknande. Mexikanskan vet inte om jag kommer från Switzerland eller Swedland, men det gör inte så mycket. Förra veckan skulle hon sy klockad kjol till sin dotters Halloweendräkt men visste inte hur hon skulle klippa så jag visade. Det blir en del pysslande. Amerikanskan är min kompis på Facebook. Sedan jag träffade de här två är det inte tråkigt att vänta på Sanna längre, jag tar aldrig ens upp min tidning. Igår bjöd mexikanskan in oss andra två på en månatlig tjejkväll som hon har med sitt ”gäng”.

Jag tackade glatt ja, men inte så ivrigt som jag kände inombords att jag ville. Jag har försökt att ta mig in i såna här gäng hemma i Sverige, men aldrig vågat fråga rakt på, man vill ju inte ha ett NEJ, däremot har jag försökt att lirka för att bli inbjuden. En enda gång har jag fått fråga om jag velat följa med, men sedan blev det inget mer, trots att jag frågade flera gånger. Jag har redan ett tjejgäng, vi ska gå ut på måndagar men det har inte blivit mer än en för mig än så länge pga sjukdom och Terezas frånvaro, hon har varit i LA med konstskolan. Jag vet inte om det här som min mexikanska vän bjöd in till är särskilt skoj, men det struntar jag i, jag blev inbjuden och jag är lycklig. Det gäller inte bara gamla amrisar heller. Jag tackade en tjej för ett bakningstips via mail, jag träffade henne för ett år sedan hos några bekanta och när jag sprang på henne på facebook ville jag tacka för det ovärdeliga förslaget som räddade mina lussebullar och därmed hela julhelgen (?). Hon blev inte bara kompis med mig på facebook, hon sa att vi skulle fika också. Varför är folk så sköna? Är det något i vattnet?

Pluggar november 3, 2009

Fortsatt effektivitet. Det är trevligt. Dagen började med en 10 minuters hostattack och efter den huvudvärk, alltså dubbel Ibuprofen till frukost. Men sedan gick det bättre. Jag har överlämnat slutrapporten till min gruppmedlem för komplettering och idag har jag gjort provtentan. Grupparbetet blir nog bra, kanske 1 dag á 3-4 timmars arbete till. Tentan var jag mindre nöjd med. Jag tror att jag kommer att hamna precis på gränsen för godkänt om jag alls klarar den. I vissa fall förstår jag inte riktigt frågorna, i en riktig lärarledd lektion hade man förstått läraren bättre, men via internet lär man sig aldrig riktigt varandras språk. Det är för brett, man fick 5 huvudfrågor varav ett par var rena sakfrågor + utveckla dem, 1 inom projektledning, 1 fråga gick ut på att skriva en walk thru för skapande av histogram i dataprogrammet Minitab och den sista frågan var ren psykologi, den finns inte svar på i boken. Det känns lite tröstlöst, men jag är glad att det inte var någon statistikfråga i alla fall. Det innebär förstås inte att en sådan inte kan dyka upp på den riktiga tentan på lördag natt… Hmm… Känner mig lite nöjd ändå, jag vet att jag gjort så gott jag kunnat, funkar det inte så är det väl helt enkelt inte min grej.

 

Jag ber barnen om önskelistor. Hittills har Alva sagt ”biltelefon så man vet var man ska” och ”en dator som Sanna”. Saknar ni inget från Sverige? Bamsetidningar kanske säger de. Själv är man lite mer exakt. Roiboos Raspberry Cream lösviktste från Vinn. Punkt.

 

Nu vill jag att Viktor kommer hem så jag kan åka till gymmet för yoga och överkroppsträning. Mina magmuskler har lidit brist på träningsvärk allt för länge.

Avgiftad november 2, 2009

Idag är jag drogfri. Efter att ha bokat in vecka för hård-plugg blev man plötsligt effektiv, jag har pluggat en massa och lyckades söka ett tiotal jobb också. Straffet om jag inte är klar på fredag  är att min heliga 3-timmarsträning ryker. Men fortsätter det såhär kan jag gå som vanligt!

Here goes bildkavalkad.

En vackert mulen men ljum dag i Idylwood.

Ungarna åker fisk och äter Zbar.

Sanna har hittat ett smultron, men får inte äta. Ni minns vad era mammor sa när ni var små ”hundar kissar där!”.

 

Tisdag 27/10 blev min äldsta lill-räka otroliga 6 år gammal. Taskiga mor och far gav henne bara tråkiga presenter på morgonen. Nej, hon blev jätteglad över Spiderman-vantar och och mössa och självlysande spindeltröja. Titta vad gulligt nyvaken hon är!

Jag skickade henne till skolan med chokladmjölk och pannkakor och annat gott, det var inte många smulor med tillbaka!

Efter skolan frågade hon lite försiktigt. Efter fars hemkomst var det nästan bara elakt att hålla henne på halster. Men hon fick vänta på att jag sprungit min mils-runda också. Den som väntar på nåt gott! Här släpps hon lös! Den uppmärksamme noterar Bert som knackar på för att tigga Candy Corn av givmild Alva.

Först ut är present från Frida, Peter och Angelina. Massa kul pyssel. Det tog inte många sekunder innan första ballongen var uppblåst och pappa hade gömt resten av dem… Själv är jag avundsjuk på kattklistermärkena och gömde dem också så att de inte bara skulle tejpas på kläderna utan på något finare pyssel.

Hallon-lakrits-döskallar från kusin/nanny-Frida. Jag önskar att jag lyckats fånga på bild hur löjligt glad hon blev, hon skrattade högt!

Det var 3 små paket med döskallar, hon blev lika överlycklig för varje. Här hjälper Alva till… försöker i alla fall. Men får förstås inte.

Vi skulle göra touchy-feely-boxes till kalaset dagen efter och jag stod och skalade vindruvor. I en annan låda hade vi bomullstussar, i en ställde vi en skål kalla makaroner och en hade vi en skål hemgjord Slime. Tror det kommer bilder på slimet längre ner…

Frida skickade Mumin-tröja också, jättefin! Sanna har haft den 3 dar i rad nu. Jaa, VAD ska klasskompisarna tycka?? Haha, tur att hon är 6 år, jag har hört att folk noterar och ogillar om man har samma kläder flera dar i rad här. Kanske var det lika i Sverige… vad f*n vet jag – jag bryr mig ju inte!

Meningen var ju då att vi skulle fota alla presentöppningar och lägga upp bilderna här. Men så tog vi fram videokameran, som är ny och vi inte kan ännu, och glömde naturligtvis att fota.

Från farmor och farfar kom Lego och pysselböcker till båda barnen. Bäst var den stora trollerilådan, med hatt! Sanna skrattade och jublade när hon öppnade den! Jag fick även min skolbok, och Viktor tittade igenkännande på den. Han hade precis samma Matematisk Statistik, även jag kände igen framsidan från hans gamla skolboksgömmor. Hans var oläst, han hade skippat kursen. Med tanke på att jag inte fattar något av boken så är risken stor att vi snart har två olästa exemplar…

När det var dags för vår sista present så var det inte lika viktigt att filma, så vi slutade och tog fram kameran igen. Den här bilden är överexponerad, men hon är så fin… Kanske någon som orkar photoshoppa kan fixa hennes bleka nuna?

Två små töser tittar på icke påslagen dator.

Jag guttar pumpor. Kallt, slajmigt och irriterande för huden, fick röda utslag. Men de blev fina och fröna som senare blev rostade var goda.

Såhär blev det… Jag karvade den i mitten och Viktor med tålamodet och aningens erfarenhet har gjort de andra två.

Efter att ha sett Terezas pumpor bestämde jag att vi ska köpa riktiga verktyg nästa år, och jobba lite hårdare. Hennes detaljer… små, små fladdermöss och fina linjer. Hon är verkligen konstnär.

Dagen därpå var det dags för barnkalas. Jag borde ha förstått att man inte har kalas hemma eftersom de kalas Sanna bjudits på har hållits på lokal. Men vi valde att lära oss den hårda vägen. Här är Spiderman-Alva med en ballerina och en häxa från Sannas klass.

Sanna pillar i touchy-feely-box som Viktor gjorde.

Torr-is finns att köpa på Freddan för några kronor kilot.

Jag tänder ljus i döskalleglas och pratar med en mamma. Precis som alla andra lämnade hon barn och gick. Den här tjejen kom i alla fall in, och stannade i säkert 5-10 minuter. Tur för mig att Viktor gick några timmar tidigare från jobbet, annars hade jag blivit ensam med 12 ungar.

Ungefär här brister min tro på folk… Ingen unge är nöjd med någonting. Först provar en unge boxarna och står sedan och berättar för alla andra vad de innehåller. Jag tar fram gröna makaroner och korvfingrar, halva hotdogs med mandelflarn itryckta. Det vill en unge inte äta för hon kan känna smaken av karamellfärgen. Jag struntade i henne.

Leken ”mata spindeln” gick hem. Istället för knorr på grisen/svans på åsnan som tillsammans med piñata görs på ALLA kalas här (som fiskdamm i Sverige), så skulle de sätta flugor så nära spindeln som möjligt.

Myller av barn som äter dinosaurie-skelett-tårta. Sanna har valt. Förstås. Ungarna älskade den, jag tog en tugga och hade socker knastrande i munnen i en timme kändes det som.

Presentöppning

Sanna fick en massa jordgubb-Lisa-grejer från en flicka som antagligen inte önskar sig annat än ett jordgubbs-Lisa-liv själv, och säkert har hus och bilar osv på sin önskelista. Det var stora och säkert rätt dyra grejer… Sanna blev glad när hon fick dem, men när alla hade gått så ställde vi dem i arbetsrummet, hon vill hellre ge dem till Alva i julklapp. Hon är lustig… Hon kan gå ner och ta dem när hon vill om hon vill, men det här med dockor alltså… Inte hennes grej!

Men kanske Alvas?

Söta Dunya. Hon ler aldrig, så man vet inte om hon är missnöjd över sin insats eller jätteglad.

Kai (inte Sannas gamla kille utan hennes bordsgranne i klassen) är storm trooper.

Alva är på väg in i lekhålan

De lugnare barnen, de galna är uppe.

Vi hade en lång lista med lekar men gav upp och skippade det mesta. Några ungar fick rulla in varandra i toapapper, vilket var rätt kul. Men vi lät dem mest bara leka, i hela huset. De sista 1½ timmarna (av 2…) ville vi bara få slut på eländet.

En flicka OSA:de samma dag som kalaset, hennes mamma sa att hon var tvungen att ta med sina andra barn också. Helt ok för mig. Hon visade sig ha två barn i Kindergarten, i olika klasser, samt ett barn på nätt 1 år. Dottern lekte med Sanna och de andra, pojken var livrädd och gömde sig på övervåningen med sin mamma. Men… så helt plötsligt var mamman och det lilla barnet bara borta. Den blyga pojken blev som förbytt, han hoppade i alla soffor, han kastade bollar och bowlingkäglor och levde allmänt rövare trots att jag flera gånger sa åt honom på skarpen. När Viktor såg grabben så förstod han inte vem det var! När mamman kom tillbaka så blev pojken som förlamad igen.

En mamma hämtade inte sitt barn förrän 40 minuter efter utsatt tid.

Nästa år ska vi betala $200 och ha kalas på Bounce eller Chuck E Cheese eller något annat som duger för bortskämda snorungar som inte kan bete sig som folk. Eller så får Sanna bara bjuda bra ungar… jag tror jag vet vilka de är nu.

Men till slut var det över. Alva leker med kolsyreisen som blev över. Inte röra!

Pretty!

Och Sanna, hon fick göra vad hon ville med allt slime!

 

Trodde ni att det var slut här eller???

Nej, torsdag och vi ska köra trick or treat på Microsoft. Men skolan slutar 15, samtidigt som Microsoft-grejen började, och karaten börjar 16. Ingen tid för ombyte, så Sanna fick vara Karate Kid. Alva hade ledsnat på Spidermandräkten och kärat ner sig i häxkvasten, så det var som att få två nya små barn!

Kommentarer överflödiga antar jag?
Nån kollega till Viktor i alla fall.

Men tar det aldrig slut!? Jag vill gå och lägga mig…

Tja, sen blev det fredag, som det brukar efter torsdagar. Alva hade Halloweenfest i preschool. Alla barn tyckte att hon var så söt när hon kom in i sina häxkläder och tjatade på sina fröknar om att få titta på henne och bjuda henne på godis. Alva stajlade lite, det är bra för henne, hon brukar vara blyg inför folk. Själv körde jag 3-timmarsträning på gymmet, hämtade Alvan och så åkte vi till Sannas skola, där de också hade Halloweenfest och gick parad. Jag fick stationen ”dekorera kakor”. Alva fick vara med och satt mittemot Sanna på en frånvarande pojkes plats.

Nu fick ni se Sannas klassrum också.
Fredagsmys – here we come!

Lördag börjar med balett. Nästan alla var utklädda och Alva var uthålligare än någonsin. De fick pumpaformad kaka efteråt. De smakar sockrad papp, men Alva älskar allt som är sött.

Här är de klardansade och Alva står och spanar på lite större och mer kunniga flickor.

Vi lunchade på Red Robin, party party, och sedan åkte vi på Halloween-party i dojon. Här hade vi alla roligt!

Här är det dräkt-tävling. Sanna vann läskigaste. Killen med fe-dräkten vann roligaste eller bästa eller något och jag älskade den. Hur cool är inte en tonårig kille som vågar gå ut såhär?!?

Alla ungar som ville tävla fick gå fram och presentera sig. Jag blev förvånad att Alva vågade, ”Hi, I’m Alva and I’m a witch!” Med Sanna är det annat, hon vågar vad som helst om hon har chansen att vinna något.

Sanna hämtar pris.

Sedan åkte vi hem och skulle gå ut en stund, men den tidigare så fina dagen övergick i regn. När det började bli lite dunkelt ute hade det upphört och vi knatade ut för trick or treat-runda. Det var jätteroligt och vi fick se en massa grannar. Det gör vi aldrig. Några kom hem till oss också, men det var inte många. Här är vi nyss hemkomna och har just bjudit våra första gäster på godis. Smarta farsan i bakgrunden leker med Alvas nya kappa.

Så blev det söndag och det här kalaset såg jag fram emot. Vi bjöd hem våra svenska vänner och våra gulliga grannar. Sannas Kai blev sjuk och kunde inte komma och en familj dök helt enkelt inte upp, men det var ganska lagom antal. Det grisades ner en hel del, men alla hade roligt och det är det enda jag vill.

Längst bort är min fula men snusk-slibbigt äckel-goda chokladtårta gjord på 7 dl kakao, lika mycket socker och mängder med smör. Glasyren smakade gräddig fudge och var livsfarlig. Först kunde man liksom inte sluta äta, och helt plötsligt mådde man illa. Lådan bredvid är en ”kattlåda” alltså kokosbollskorvar på havregrynsbädd.

Två söta små skelett. Den lilla heter Viktor och han och Sanna är väldigt förtjusta i varandra. Även om vi inte ses så ofta så leker de som syskon.

Simon, Amanda och Yvonne fiskar fiskdamm. Jag tror att Simon får en sko.

Vi gjorde döskallehalsband och mata spindeln och käkade lite mer. Viktor bjöd de vuxna på öl, vin och Absinth. Nästan 3 timmar efter att kalaset började så sinade Alvas energi, trots en veckas nästan konstant matande med socker. Hon la sig på Annelies väska och pysslade. Några minuter senare ville Sanna börja leka med sina Bendaroos som hon fick under kalaset och utbrast högt och tydligt ”har de inte gått än så jag får leka med mina leksaker?”. Hur roligt vi än hade haft det så kände jag lika.

Vi monterade ner det mesta i Halloweenväg samma kväll. Fy 17 vad less man var! Det var för mycket för intensivt och hur rolig veckan än var så är jag så glad att den är över.

Och nu får jag gå och lägga mig. Jag visste inte att jag hade 1000 bilder  att lägga upp, då hade jag nog delat upp det i två…

Spökhistorier oktober 26, 2009

Blogga 2 gånger om dan hör till ovanligheterna. Men innan man glömmer…

Alva och jag satt i bilen och hon undrade om vi skulle berätta spökhistorier. Jag bad henne eftersom jag inte har nån fantasi och Alva tänkte efter lite.

”Mamma. Jag vill inte berätta den om maskinen som tar av en kläderna och ger en sprutor på snoppen och muslingen.”

…

”Ehm… Alva? Har Sanna berättat den för dig?”

Visst hade hon det. Tydligen ligger de och skrämmer varann i mörkret om kvällarna. Sanna berättade om historian när jag frågade senare på kvällen, det var en grotta och malande maskiner som hotade att ta killen och mala ner honom. Sedan var det maskinen, som slet av honom kläderna och gav honom sprutor i pungen.

 

Just nu är jag förkyld men rätt glad ändå. Fröken Bitte (Danke?) var nöjd med mitt duglighetstest, och jag blev glad inte bara för betygen utan för att jag gillar henne och blir glad när jag lyckas roa henne.

Mest lycklig är jag ändå över upphittandet av två yttepyttiga bläcksvampar i fredags! Jag vågade inte lämna dem att växa till sig eftersom folk säkert sparkar ner dem. Så jag blockade dem trots att de var kanske 2 och 4 cm stora. De ligger naturligtvis förvällda i frysen… Alva är en liten svamp-hund och vädrade till sig 3 vuxna svampar idag, de växte i grus som man inte ägnar en tanke. De ligger också förvällda i frysen, sammanlagt har jag säkert en halv deciliter nu!!