Packningen september 1, 2008

Ja, man undrar ju, när når man point of no return?
Det är ingen hemlighet att jag ogillar förändring, även om jag kan söka mig till det om jag verkligen vill något, men huvudstupa är inte riktigt min grej. Nu är huset i ”övergivet hus på film”-skick med en massa gulligt möbelformade paket precis överallt, som väldigt uppenbara julklappar står de och påminner om att nästa gång jag ser dem, nakna, är om 3 månader, i ett annat land. Byta jobb hade varit nog med spänning för min del.

Jag är så trött efter 3 dygns panikartat heltidspackande kl 8-3 (a.m.!) skulle behöva sova mer än 4 timmar inatt. De fantastiska flyttkillarna fixade allt så proffsigt att man kan slappna av nu. Att man alltid ska oroa sig så…

Något vidare stöd i jobbsök eller info därikring har jag ju inte fått, men nu har jag hittat mig ett oväntat men fantastiskt stöd i en kille som jobbar på Volt, motsvarande Manpower i USA. Oron höll på att förtära så till slut förklarade jag för honom exakt hur situationen var och han svarade ärligt att det inte är superenkelt att få jobb längre pga lågkonjunkturen. Lite ärlighet är allt jag behöver, tomma löften gör mig bara säker på motsatsen till vad folk säger. Sedan skrev han in mig på Volt, fast man inte får det förrän man fått EAD-kort, och det får jag nog först i december. Man blir glad helt enkelt. Men just nu är jag bara trött. Kanske en stående tupplur?

Det börjar bli ”på riktigt” augusti 8, 2008

Vilket datum är bättre att påbörja en blogg om en utlandsflytt än 080808?
Jag tänkte skriva den här bloggen för alla släktingar och vänner, det blir så många leds berättande annars! Men troligen skriver jag främst för småflickorna, de kommer med all sannolikhet att vilja veta mer om vad vi gjorde i Amerika när de var små. Väldigt roligt är ju också att se hur man förändras, hur vi omvärderar saker annorlunda efter ett tag.

Efter så lång tids vetskap om möjligheten att flytta så känns det naturligtvis inte som att det någonsin kommer att bli av, men nu börjar vi ana målet. Den 19 ska familjen till amerikanska ambassaden och ordna visum, när vi får dem i handen en vecka senare är det fritt fram att resa när som helst och vi siktar på första veckan i september.

Just nu pågår avveckling på hög nivå. Jobbet vågar jag knappt tänka på, efter semestern är det lugnt och jag har på något sätt redan avräknat mig själv. Allt är avslutat sedan före semestern och nu har jag knappast driv för att starta något nytt. Hemma sker det dock mer; vi dokumenterar ägodelar inför containerflytt, planerar husuthyrning, rensar ut och fyller i blanketter. Min personlighet tar inte ut mycket i förväg så jag känner inget inför flytten annat än jobb, jobb och åter jobb, och en lätt oro inför att bryta upp och starta om, inte bara en gång utan två. Först till USA där vi inte vet hur något går till och allt ska skaffas, från EAD-kort som berättigar mig arbete, till bostad och bilar och längre fram förstås också jobb till mig, mitt största orosmoment. Även att åka hem blir ju jobbigt när det är dags, inga arbeten och ingen föräldrapenning kvar, (den ryker när man flyttar utanför EU,) dagisplatser ska ordnas på nytt… Det ligger långt fram, men jag lyckas tänka lika mycket på det som den här första flytten.