Jag tänker inte bara på att jag gick till skolan med barnen imorse och sedan tog tåget in till jobbet i Stockholm (vuxet!) utan på att våra möbler har kommit. Onsdag morgon knäckte man låsen och började bära in de 104 flyttkartongerna + möblerna. Jag jobbade till 2 på natten, 18 timmar, och brände 4500 kalorier. Nästa samt påföljande dag orkade jag bara 12 timmar vardera. Lunch kunde bestå av choklad, middag kunde vara pizza. Inte bara kunde, det blev så på riktigt då och då. Nu är allt på plats. Något vi lärt oss är att i stora hus finns det plats för 3 soffor och 2 köksbord, i ett litet gör det det inte.
Där stod hon plötsligt, containern, som om hon aldrig hade gjort annat.
Inte nog med det, nu är även Viktor svensk medborgare och han har, äntligen, sagt upp sig från MS.
Bloggen har blivit liggande om man kan säga så om nåt elektroniskt och virtuellt. Vi har ingen tv-mottagare, och det brukar vara framför tv:n jag bloggar. Det känns ovant efter att ha kletat ner internet med åsikter och betraktelser i 3 år, har inte sagt mycket om barnens skolor (Sanna har skaffat kille, igen) eller jobbet (jag älskar Steria!) att Viktor sa upp sig, om högarna med sopor efter de superopraktiska amerikanska flyttmänniskorna som skyddade mellan lager med nallar i lådorna. Kanske är det helt enkelt så att jag till slut har något att göra. Vi har klivit ur lekstugan och in i verkligheten, med ansvar som följd. Man behöver ingen tv, det finns badrum att bygga om, väggar att måla, rabarbersaft att koka, bröd att baka… Fnissar fortfarande åt hur Viktor slog upp ögonen i lördags och sa lite besviket att han “inte kunde fatta att jag haft Assistenten framme i 2 dagar och det fortfarande inte fanns ciabatta i huset”. Parantes: det tar 2 dagar att baka pga surdegen…
Det här är det ena sopberget, det mindre. Det blev mer. Grannarna kom för att beundra. Tillkommer gör ytterligare c:a 50 svenska kartonger som sparats på vinden.
Det är milt uttryckt otäckt hur fort man vänjer sig, eller snarare vänjer av sig. Sverige känns alltså fortfarande rätt nytt och fräscht, men USA börjar redan kännas som en dröm. En lång och spännande dröm, en förlängd semester, ett annat liv. Som vanligt sörjer jag att jag inte får vara med. Det finns så mycket att göra och se här i världen, det mesta kan man bara strunta i eftersom man inte känner till det, men när man fått smak för något så vill man ha allt. Det gör lite ont att inte vara delaktig längre.
Men vi trivs så bra med att vara tillbaka. Det känns som att man känpat så hårt, i uppförsbacke, och snålblåst, och så vänder det till slut. Solen tittar fram och hela livet ler mot en.
.
Lite bilder från Skansen. Tja, det var ju en stund sen… Men det är sommarvärme ute än, så vi låtsas helt enkelt som att det är från igår.
Våra svenska ekorrar må vara blygare än de amerikanska, men vackrast kommer de alltid att vara!
Finns nog inte många som har varit i Stockholm och inte suttit på den pållen...
Klappa rockan…
klappa ormet…
klappa pindeln…
Är det där Stockholms högsta berg,kartongberg?!:D
Vad skönt att ni fått grejerna äntligen.
Nu har jag redan glömt vad jag skulle skriva.
Håller verkligen med dig om ekorrarna,blyga är de men vackra är de och betydligt vackrare än de amerikanska..
Härligt att höra att du trivs på jobbet
HAHAHA!! Ja, vi skulle ha låtit det ligga och sålt liftkort i vinter…
Det är både skönt och jättejobbigt med grejerna. Känner mig fångad av dem, ofri. Fast man är bekväm… det får stå kvar.
Hur får man svenska ekorrar tama förresten?? Går det? På Skansen är de ju trevliga…
Jag förstår att det varit och är mycket kring er nu i och med flytten. Inte konstigt att du inte hunnit eller orkat blogga.
Kul att få veta lite mer dock och se bilder så de är välkommet NÄR du har tid och ork! Låter som om ni har det jättebra nu och visst kommer ni säkerligen sakna en hel del från USA, men så är det ju. Man kan aldrig få allt tyvärr. Här saknar man saker från Sverige och i Sverige saknar man saker här. Tror dock att sådana här “äventyr” gör att man själv förändras rätt mycket. Inser nya saker om både sig själv och andra i omgivningen. På gott och ont. Men personligen tycker jag det är enbart BRA att man har de erfarenheterna med sig. Berikar en själv, ens eget liv och jag tror att den dagen jag inte längre är nyfiken på livet och omgivningen (var jag än befinner mig) så kan jag lika gärna lägga mig och dö…. 
Hoppas du fortsätter blogga från Sverige iallafall. Tycker det är intressant att följa hemvändares reflektioner även efter att ni kommit tillbaka till “gamla rutiner” igen.
Du har rätt i att alla erfarenheterna är bra. Allt formar ju oss, och även om “att skiljas är att dö en smula” så är det ju också “bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls”. Håhåjaja, klyschor ja, de kan vara rätt bra ibland!
Hittills är min största reflektion just att vi knappt har nåt att reflektera över. Jag trodde 3 år skulle förändra mycket, och visst har det poppat upp en massa byggnader down-town och ännu mer c-listekändisar har skådat dagens ljus, men det är också allt. Är det lika om man är borta i 5 år, i 10 eller rentav 25? Man vet ju att folk blir rädda för att återvända efter så lång tid, men egentligen, förändras något någonsin på riktigt?
Vi har inget internet ännu, har mobilt som funkar lite ibland när det har lust… så det blir fortsatt sporadiskt bloggande, orkar inte anstränga mig så mycket när inte allt funkar perfekt om jag inte verkligen, verkligen vill!